“Ja det var ju en liten besvikelse att du inte var så kvick men du duger gott som du är.” Hans röst var lugn men hans blick hade inte vänt sig mot henne än utan fortsatte se mot några av männen som med ett flin slank iväg in bland husen igen. Ejvald hade som sagt gjort sitt bästa för att gemenskapen i hirden skulle var så stark som möjligt. Vilket då lätt innebar skämt och retsamheter mellan alla. Även om han var krigsherse så hade han gjort klart att han inte stod utanför deras skämt men att han skulle lydas när det väl gällde. Och så långt hade alla förstått det genom åren men antagligen skulle det kunna ändras.

“Bah om de skräms så lätt så är de inget att ha och de vet bättre än att stå och glo när det är räd som gäller.” Hans röst var lite retsam och han hade nu ett litet flin på läpparna medan han vred blick mot Ragnhildr och placerade en hand på hennes huvud för att rufsa om hennes något blöta hår. “Men är väl bäst att passa på att samla in allt och männen nu innan det anländer fler krigare eller bud når andra byar? Överraskningen är det bästa vi har under en räd. Glöm aldrig det.”

Han tar ett stapplande steg framåt när hon knuffar till honom. Hon blev allt starkare ju längre tiden gick, vilket kändes bra men samtidigt blev han alltid överraskad. Men hon skulle nog alltid vara den lilla skeppsråttan han funnit på skeppet sitt. Hans fru hade också tagit sig an Ragnhildr direkt efter deras första räd. Samt skällt ut Ejvald för att han ens låtit henne vara med. “Så gammal är jag väl inte än, är jag?” Säger han efter Ragnhildr och vänder sig sedan lite mot Biorn som bara rycker på axlarna med ett flin.

Han skrattade lätt när det senaste tillskottet i hans hird drog ner tyget för att skynda in i byn igen. Själv slog han sig ner vid båtarna igen och såg mot vägen som ledde in i byn. Tyst tackade han gudarna för lyckan i räden och för Ragnhildr innan han drog svärdet över sin handflata och lät tre droppar blod falla till marken.

Han hade i ögonvrån uppfattat en rörelse ner mot stranden vilket hade fått honom att röra sig dit, när han såg Ragnhildr, hörde hennes ilskna skrik var det uppenbart att något inte var som det skulle. När han närmade sig henne från sidan kunde han se blåmärken och kanske en mörkare fläck i håret. Det var en liten knut i magen som började formas där. “Ragnhildr?” Hans röst var mjuk och frågande, mer som för att fråga vem det var där än att fråga hur det var med henne just nu.

Ejvald hade under dagen var upptagen med att fördela arbete och se till att någon förutom han själv höll utkik efter soldater eller annat. Två män hade de dräpt som hade försökt ta sig från byn för att varna andra. Hade de missat någon i byn som gjort henne illa eller var det något annat som inte var som det skulle?

“När det fattas någon vid festen och firandet vill jag ju så klart veta varför.” Han kliver fram bredvid henne men sätter sig inte ner utan vänder blicken ut mot vattnet han med. Detta var nog ett av de svåraste samtal han haft och aldrig trott sig skulle behöva ha. Sen ser han ner mot henne, placerar mjukt en hand på hennes axel medan han försöker se mer av hennes ansikte. Hans hållning och röst är mer faderlig än den varit på väldigt länge.

“Ragnhildr, dotter, vad är det som hänt dig och som gör du håller dig undan firandet?” Han hukar sig nu ner bredvid henne men håller en hand kvar på hennes axel. Försöker få henne att se på honom men tänker inte tvinga henne till något utan ger henne tid att välja själv.

Han lyssnar nog och förstår vad det är hon menar, hade hade inte förbjudit sådant beteende mot de byar de anföll men de hade aldrig haft något sådant mot andra i hirden. Han hade helt varit säker på att han hade sagt till alla att man inte anfaller någon annan i hirden. Hade man problem med någon så skulle det tas med honom, men att några inom hans hird hade försökt ge sig på Ragnhildr fick hans blod att koka. Men det syntes inte i hans ögon hur arg han var, istället var hans blå ögon lika kalla som en frusen tjärn. “Vilka män var det? Och vad hände när de försökte?”

Han kan inte riktigt säga det hela än utan bara säger lika som hon sade, men nu var det ju tydligt hur hon hade fått blåmärken och skador, blåtiran var också tydlig för honom nu. Han hade inte ändrat hållning eller spänt sig alls, det var kanske det som var mest oroväckande att hans blick bara blivit så hård och kall men ändå var den kylan inte riktad mot henne alls.

Han lägger handen på hennes huvud och ett mjukt leende finns på hans läppar som den totala motsats mot hur kalla hans ögon var. Sen ställde han sig upp för att gå en liten bort till där Biorn stod, han viskade något i dennes öra, fick som svar en kort nick innan mannen vände sig om och gick in mot byn igen. Ejvald kom tillbaka för att sätta sig ner bredvid henne, borta var kylan i hans ögon vilket kanske också var lite skrämmande för vissa hur snabbt det skiftade. “Berätta Ragnhildr, vad fick dig att ingripa mot dem?”

Det fanns inget anklagande i hans fråga, snarare något varmt och lite nyfiket, Biorn skulle få samla ihop Hadar från firandet eller försöka finna mannen iallafall. Ejvald ser mot Ragnhildr igen och lägger en arm om hennes axlar mjukt. “Jag hoppas de inte lyckades göra vad de tänkte med dig?”

Han tog inte bort armen från henne utan höll den lite mjukare om henne. Försiktigt på något sätt ändå nästan lite beskyddande. Han nickar långsamt för att rycka till när hennes rödalockar nästan piskar honom i ansiktet. Han biter sig lite fundersamt i läppen och stirrar ut över havet, letandes efter något innan han suckar. “Borde jag försöka göra något åt sådant beteende som du såg?” Hans fråga är uppriktig och verkar vara en han funderat på förut.

Han flyttar blicken till Ragnhildr igen och sätter handen mot hennes kind. Inspekterar blåtiran noga för att försäkra sig om att det inte är några benskador under den. Petar och klämmer lite runt hennes öga innan han nickar kort. “Hos Hel hör dem båda hemma och dit ska de få färdas inom kort.” Hans röst är bister och nästan lite sorgsen på något sätt med. De var inte två män som stått honom nära eller varit med hirden rätt länge heller. Så det var nog ett lättare beslut än om det varit några andra.

Han möter hennes blick och det är en lugn man som sitter där med henne. Hennes hand på hans känns lugnande och stärkande. “Ditt svar är att jag bör se över det. Vilket jag kanske ska men jag lär inte kunna hindra männen det vet vi båda. Vad jag däremot kan göra är att visa exempel på vad som sker när man ger sig på de inom hirden. Förklara för mig hur du bröt mot min regel genom att säga till dem och de då överföll dig och du försvarade dig? ”

Han ser lite frågande på Ragnhildr och slutar peta på hennes skador men sitter kvar där med henne. Ett lite leende på hans läppar fanns det där och han väntade in hennes förklaring men skrattade kort.” Jag kommer ha hjälm och brynja på mig när jag först möter henne igen. Du vet att hon kommer skälla på dig också för att du lät dig själv bli skadad? Men mest mig och skölden kan vara bra för att skydda mot den där skon.”

Han ser lite fundersam ut och lägger huvudet på sne medan han lyssnar på det hon säger, sedan suckar han lätt. “Nej det var kanske inte vad jag ville höra men jag är glad att du säger som det är. Nå då ska vi se, ditt straff kommer bli att bota för det du gjorde mot Ingval. En tiondel av den din del av bytet kommer gå till Ingval’s släkt som bot för slaget du gav honom. Vad gäller resten av det som skedde. Låt oss säga att Biorn kommer göra ett exempel av den som överlevde för att visa vad som sker med den som försöker döda eller våldföra sig på någon i hirden. Så länge det inte sker i självförsvar som i ditt fall då.” Hans mening följs av ett långt tjut som ekar över byn, allt firande hade avstannat och när tjutet klipps av tvärt suckar Ejvald tungt men ser på Ragnhildr med lättnad i blicken.

“Nå det var en oförrätt mindre i detta liv och två oduglingar mindre att ta hand om. Sitt kvar här men kom tillbaka till firandet när du känner för det. Din far har en hird att läxa upp och förkunna ett par saker inför innan firandet kan återupptas. Blir du sittande här en stund till så var snäll och håll öronen öppna så inga Niraianska soldater smyger sig på.” Han ger henne en sista faderlig kram, en puss på pannan innan han ställer sig upp, borstar av byxorna lite och antar ett ganska barskt uttryck. “Duger det som missnöjd krigsherse?”