- This topic has 79 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Han flinade åt de män som blev bryskt väckta av Biorn och de andra män han satte på att väcka dem alla, men ändå lyssnade han nog på henne och log mjukt. “Då ska vi kanske försöka hitta ett skepp åt gången för med tyngre skepp och bordning kan de lätt skada våra om vi blir fast mellan två av deras skepp. ”
Han såg på henne och tömde det stop han haft i handen, vilket faktiskt bara varit fullt med vatten denna morgon. Sen kliar han sig lite i nacken och ställer sig upp för att sträcka på sig lite. “Känns det som att det är ett bra beslut du tagit om Celeras?”
-
Ranghildr rynkade lite lätt på sina ögonbryn för att sedan se på honom med ett litet roat leende.
“Sedan när är det mina beslut som är det slutgiltiga i denna hird. Det är din hird far, så om du anser att det är ett dåligt beslut – så säg.” sa hon simpelt och korsade sina armar lite envist.
-
Han ser på henne med ett roat flin innan han nickar kort och sträcker på sig ordentligt för att sedan härma henne med att lägga armarna i kors. “Du har rätt i att det är mina beslut som är slutgiltiga i hirden… än så länge.” Han ler fortfarande roat medan han betraktar henne och blinkar åt henne innan han vänder sig för att se mot havet och de tre drakskepp de hade.
“Men det kan komma en tid då du måste kunna vara helt säker på ditt beslut även om andra kommer att ifrågasätta det beslut du fattat. Och att hålla fast vid ditt beslut även när det ifrågasätts och folk vill ha en förklaring till varför ni du fattat beslutet.” Han slappnar av och låter vinden från havet röra vid hans ansikte. För nog längtade han ut på havet igen och att få känna vågorna under drakskeppens för.
-
Hon gav honom en grimars. För att vara ärlig var hon inte säker. Hur kunde hon vara? Varför skulle hon vara tvungen till att göra ett sådant stort beslut nu? Att ansvara för allas liv och värdesaker – det var ingenting hon ville nu. Hon behövde mer… träning. Men förstås sa hon inte det utan korsade bara sina armar och nickade lite lätt.
“Så, ska vi röra på påkarna?” frågade hon med ett snett leende och nickade åt drakbåtarna som låg och vaggades av havet.
-
Han nickar och det är ganska lätt att se hur fundersam hon var egentligen men ändå dolde hon det bra. Hade han inte haft många års erfarenhet av detta själv så hade han nog inte sett det. Han nickar kort mot henne och vänder sig sedan mot Biorn samt resten av männen som börjat samlas. “Nå! Dags att vakna och se till att få i er käk fort! Vi har Celeras pirater att jaga innan färden bär av hemåt! ” Han säger inget om att det är hennes beslut om vad de ska göra och det hade nog inte spelat någon roll heller. För alla stämmer upp i ett något morgontrött vrål men ändå ett vrål av godkännande. Ejvald vänder sig mot Ragnhildr och flinar brett för han verkar road av idén av att jaga pirater. “Då ska drakarna jaga pirater bland vågorna.”
-
Det kändes trots allt skönt med männens instämmande vrål. Även om det var morgontrött och inte allt för entusiastiskt var det ett instämmande och hon kunde inte rå för att känna sin egna mage pirra till lite av tanken på äventyr.
“Ja…! Vad kan gå fel?” frågade hon med ett litet skratt och lutade sig mot sitt spjut med ett litet flin.
-
Han rycker till och grimaserar lite vid hennes ord för att sedan höja ett varningens finger mot henne. “Tösen min, säg aldrig så där. Det är ord som har sagts allt för ofta och vad som sedan skett har aldrig varit bra. ” Men han ser inte besvärad ut utan bara lite road medan han betraktar henne, för att sedan börja samla ihop sina saker tillsammans med lite annar som han trodde sig kunna ha nytta av på skeppet sen.
-
Att han ryckte till fick henne att rycka till, mest för att hon inte var beredd över det en hans flin fick henne att knuffa honom på ena sidan och sedan skaka på huvudet.
“Och vad ska jag sga? Att det kommer gå dålgit?”
-
Ejvald ler lätt och lägger en hand på hennes axel med samma flin än för att sen skaka på huvudet. Hon hade mycket att lära än det var tydligt, men han gjorde så gott han kunde trots att flickebarnet var lite naiv ibland. “Man utmanar inte ödet genom att fråga vad som kan gå fel. Det ger bara gudarna en chans att fundera på hur de på värsta sätt ska ställa till det för dig. Och tro mig de kan vara värre än en ilsken kvinna om de bestämmer sig för det.”
Han klev ifrån henne för att samla ihop sina sista saker och gå mot ett av skeppen, det största av skeppen med tydligast snidat drakhuvud på. Hans skepp som han styrde från oftast, men väl vid skeppet så stannar han till och ser på ett av skeppen bredvid, långsamt vänder han sig mot Ragnhildr och pekar på det skeppet. “Eftersom du så fint tagit ifrån det där skeppet dess kapten så är det nu din uppgift att ge order på det och ta täten för att leda oss mot Celeras.”
-
Egentligen hade hon tänkt säga något åt honom, skämta åt det som han sa och börja hjälpa till med att få fartygen bort ifrån stranden och ut på böljorna igen. Fast det som hon sa fick henne att tappa fattningen och orden. Ett litet skratt lämnade hennes läppar, han kunde väl inte vara… seriös?
Nej. Det var säkert ett av hans många skämt och hon skakade på huvudet för att slå honom lite retsamt på axeln.
“Du är rolig, far.” sa hon och flinade kort mot honom för att sedan vända blicken mot de andra männen för att se vart hon skulle behövas.
-
Ejvald ser lite förvånad ut och sen ser han mot Biorn med ett frågande uttryck. “Biorn ser det ut som att jag skojar? Eller har Loke tagit min plats och skrattar åt ett skämt jag inte sagt?” Biorn bara skakar på huvudet innan han ser på Ragnhildr igen och ler lätt.
“Nej Ragnhildr du för nu befälet på det skeppet och ni tar täten som jag sa. Du hade fått sådant befäl förr eller senare iallafall så varför inte nu?” Han ser lugnt mot henne och ler lätt.
-
Fastän orden var tydliga, och Biorn uppenbarligen hört dem, verkade Ranghildr ha svårt att greppa om dem. Det kändes som om allt hon alltid velat skedde på en gång. Och det kändes nästan lite… för bra. Hon rodnade lite lätt över det för att sedan skaka på huvudet åt det.
“Jag kan inte riktigt tro det.” svarade hon till slut, rak på sak som hon var för att sedan harkla sig redan.
“Fast ingen kommer lyssna på mig – om du itne gör klart för dem.”
-
“Vi kommer göra det klart för alla vilka som styr vilket skepp när vi är redo att ge oss av Ragnhildr. Och jag tror nog de kommer lyssna på dig bättre än du tror om du bara är bestämd.” Han ler lätt mot henne och lägger en hand på hennes axel igen medan han ser på skeppen i tur och ordning.
“Du har visat prov på att du faktiskt är redo att leda ett skepp vad du än själv tror. Du har respekt hos hirden men visar också andra respekt för dem de är.” Han ler snett mot henne och klappar henne på axeln ganska hårt innan han sträcker på sig så det knakar i axlarna. “Även fast du är en oförskämd flickunge ibland än.”
-
Hon lyssnade på hans ord och fann sig stolt över dem och nickade lite bestämt över det för att stryka en hand genom sitt hår medan hon i sitt huvud gick igenom vad som skulle behöva göras och vad som borde göras först. Åt hans knuff – som hon inte var beredd på att känna – föll hon framåt och började hosta.
“Oförskämd? Jag?” frågade hon med ett höjt ögonbryn och flinade lite snett.
“Då har du enbart dig själv att döma – far!”
-
Han flinar ändå och nickar kort mot henne innan han skrattar högt och ljudligt igen. Med långa kliv går han bort mot båten som var hans, för att där slunga upp packningen där. Sen gick han bort till Ragnhildr igen och lade båda händerna på hennes axlar, såg henne rakt i ögonen med en glöd som sällan fanns där men när han kände livet värt att leva så var den där. “Dotter min om det finns något du vill ha, vill göra eller drömmer om… Så är det upp till dig att ta det och inte låta någon stoppa dig. Kanske kommer besättningen testa dig där på skeppet, vänd dig inte till mig då utan visa dem varför jag gett dig äran att leda dem. De kommer att förstå det lovar jag dig.”
Sen rätar han på sig och såg på hur allt fler män kom gående ner mot skeppen, med säckar, kistor och andra saker i händerna, sen lägger han armarna i kors för att ta ett djupt andetag. “Må Njord fylla våra skepp med segel på denna jakt.”
-
Det var en sådan kort och intensiv pratstund att hon nästan inte var säker på att det varit en dröm. Förstås fanns det sanning i orden och hennes far skulle nog känna henne väl för att veta att hon inte skulle komma springandes efter honom vid lite motstånd. Eller mycket för den delen. Hur många gånger hade hon inte dolt saker för honom? För att senare vinna respekt hos både män och kvinnor i hennes närhet. Även om familjen kom först.
“Och ta oss säkra hem till Ranheim!” fortsatte Ranghildr sina fars ord med ett svagt leende. Det fanns iver i hennes ögon, som blommade upp och det var nästan svårt att stå still. I ett svep slängde hon över säcken på sin rygg igen och blinkade mot sin far med ett litet skrockande för att röra sig mot skeppet som hennes far hade lovat henne. Enkelt klättrade hon ombord och placerade säcken på marken för att se sig omkring och se vad som var gjort eller inte gjort.
Hon fuktade sina läppar och lade sina händer på var sin sida om sin höft för att granska det lite nogrannare. Försökte att själv minnas vad som brukade göras. Fast det var nästan svårare från den här vyn men snart log hon brett mot några av de andra männen för att dirigera skatterna ombord och började ge order om att släppa ankar.
-
Ejvald hade plockat undan sina saker innan han ställde sig lutad mot masten och betraktade Ragnhildr med ett snett leende. Det såg inte ut som att han hade gjort fel i att utse henne till ledare för den långbåten. Biorn går förbi och ser lite frågande på honom innan han ser mot Ragnhildr. Ejvald bara rycker på axlarna och flinar lite. “Någon gång ska hon väl lära sig och manskapet behöver få lära sig att det inte är fel att lyda under henne. ” Han står där och ser hur hans manskap börjar samlas, stuvar undan de nya förnödenheter och andra saker de tar med sig från byn. Än verkade ingen säga något om att Ragnhildr stod på en långbåt hon inte varit på tidigar under deras räder. Det skulle bli intressant att se hur alla reagerade när de var tillbaka och hon skulle tala om vad samt vart de skulle färdas. Ejvalds hand vilade på svärdsknappen medan han såg ut över byn och skeppen.
-
Det var märkligt. Det var som om något bubblande inom henne och det var svårt att riktigt helt koncentrarea sig på det som behövdes göras. Att säga någonting. Faktum var att hon sköt upp saken så lång tid som det gick. Till slut gick det inte mer. Folk började undra vad hon gjorde där. Det var väl bara att stoppa handen i Fenrirs mun. Hon svor inombords men hoppade upp på en av de många kistorna och harklade sig.
“Vi har ett nytt sikte! Ännu mer ska vi fylla våra fickor med guld och visa gudarna att vi är värdiga!” utbrast hon med ett brett leende för att sedan slå näven i luften.
-
Ejvald betraktade hela scenen som utspelade sig på skeppet där Ragnhildr befann sig och log snett för sig själv. Bakom ryggen gjorde han sedan ett litet tecken när hon höjde sin näve, alla krigare på hans skepp vrålade högt och höjde sina nävar som hon hade gjort. Men det var inte alla som gjorde det på hennes skepp. Några få såg väldigt frågande och förvirrade ut under en stund medan nästan alla hade vrålat sitt bifall till henne. “Vem är det som bestämt det och bara för att du är hirdhersens dotter kan du inte göra som du vill?” En av de lite yngre krigarna lade armarna i kors för att möta hennes blick bestämt. Det var tydligt att mannen nog ansåg att han skulle ta över ledarskapet på skeppet efter deras fallna ledare. Han var en ganska bredaxlad man vid namn Torkel men inte så lång och han var en duktig yxkämpe.
-
Hurrandet från det skeppet som hon vanligtvis var ombord på fyllde henne med energi. Även om hon nog visste att Ejvald låg bakom något fuffens. Hon gjorde sitt bästa att inte rodna över all uppmärksamhet – trots allt var hon van att enbart vara i bakgrunden. En skeppsråtta, mest till besvär om inte annat. Den klarblåa blicken vändes mot de yngre krigarna på skeppet och det var både skarpa och ivriga. Ett litet leende fanns på hennes läppar.
“Vem som har beslutat? Den som beslutar om nästan allt omkring här förstås.” sa hon simpelt och rak på sak som hon var van med att göra för att rikta sitt spjut mot Ejvald mot ett av de andra skeppen och hon hade fortfarande ett snett leende och lutade sig mot sitt spjut.
“Oavsett, är det av yttersta vikt att vi börjar röra oss snart innan Niraierna kommer med krigare. Eller vill du att fler av våra bröder och systrar ska mötas i Valhalla ikväll, Torkel?”
You must be logged in to reply to this topic.