Hon hade varit mitt uppe i ett annat möte med ett par av sina rådgivare när hon känt hur Ayperos medvetande rört vid hennes och trots att de inte hunnit träna särskilt mycket sedan han tagit henne som sin lärling så var förbindelsen redan stark, och hon hade rest sig från bordet där de satt. Med ett leende hade hon ursäktat sig och istället styrt stegen mot tronsalen. Hon kunde ännu inte förklara exakt hur det gick till, men hon visste att han var där, att han väntade på henne, och trots att hon anade att ärendet var relativt formellt så kunde hon ändå inte låta bli att nära den lilla flamma som alltid sprang upp inom henne när hon var i hans närhet. Kanske ljög hon för sig själv när hon bibehöll att det hela enbart var fysiskt, och kanske skulle hon en dag komma att förstå att demonen snärjt henne på mer än ett vis, men än så länge höll hon fast vid den trygga lögnen.

När hon nådde tronsalen så drog vakterna där utanför upp dörrarna och hon steg in på det blanka, svala marmorgolvet. Hennes fötter var som vanligt sandalklädda och klänningen hon bar var högt skuren och lät hennes ben skymta när hon gick fram till Ayperos, i stark kontrast till det vita tyg som utgjorde hennes klänning.

”Ayperos”, hon nickade till hälsning, ett litet, snett leende över hennes läppar. ”Ni kallade”, tillade hon lite retsamt.

Nenya lyssnade på både Ayperos och Isras ord samtidigt som hon vandrade till motsats sida av dem båda och såg ner på kartan. Det fanns förstås en glimrande och gillande glimt där i hennes ögon. Något som de hade arbetat på länge och nu var det nästan i räckhåll. Bara tanken gjorde henne mer upprymd.

“Majoriteten av adelshusen och vår kontakt är snärjd kring mitt lillfinger… och gör ett bra arbete att fortsätta sätta käppar i Sandors arbete” sa hon med ett snett roat leende för att lägga sina händer på var sin sida om sin höft.

Inbjudningar var inte direkt något som hon kunde kommentera och hon ryckte lite lätt på axlarna åt frågan. Det kändes inte riktigt som det var något som riktades mot henne trots allt.

Hennes blick vilade fortfarande över Ayperos, betraktade honom där han vandrade fram och tillbaka framför den glödande kartan. Hon hade själv gått i liknande tankar, så hon hade inget att invända när han talade om att bjuda in både Sera och Akila, de hade ju talat om det som hastigast vid ett tidigare tillfälle. Istället nickade hon bara en tyst bekräftelse att hon höll med och att hon skulle se till att båda parter fick sin inbjudan.

Omnämnandet av hennes familj fick henne dock att rynka lite ogillande på näsan. Det var också en tanke som hemsökt henne under sömnlösa nätter. Ännu hade hon inte hört något från vare sig Ziyaté eller hennes far, Izotar.

”Kaldrland är fullt upptagen med sina egna inbördes konflikter, jag tror inte att vi behöver oroa oss för att de skulle bistå min syster… Ensam är hon dessutom inget hot, inte än. Värre är det med min far och min farmor. Jag har fortfarande inte hört något om den saken och ju längre tid som går desto mer övertygad blir jag om att de planerar att ställa till problem… Jag har ögon och öron som håller utkik efter dem, men med tanke på hur lätt Ziyaté tog sig förbi mina vakter förra gången så är jag inte helt övertygad om att vi kommer få någon förvarning om de skulle drista sig att dyka upp inför bröllopet”, svarade hon lite bistert. Sen vände hon blicken mot Nenya, lät blicken ta in hennes uppenbarelse för några sekunder innan hon tog till orda igen.

”Vad skulle ni säga om att få slåss mot en skuggdansare, Nenya?” Tillade hon med ett litet leende. Ayperos hade ju nämnt den andra kvinnans skicklighet i strid, och efter vad hon sett så tvivlade hon inte på honom. Hon inbillade sig knappast att hon själv skulle kunna slåss mot Ziyaté utan att förlora, men Nenya kanske kunde mäta sig med skuggdansaren, om det nu skulle gå så långt att hugg behövde växlas…

“Åtgärder… De skulle vara för långsamma för en skuggdansares svärd och list.” påpekade hon, lite strängt kanske och skakade nätt på huvudet åt det hela. För att sedan göra en gest framför sig. Det var förstås ett av problemen som var tvungna att ta tag i.

Redan nu verkade hon måla upp en bild i huvudet av en plan. Förstås försvann de tankarna något vid Ayperos uppmaning och väckande av de bistra minnena. För trots allt var det fortfarande som ett öppet sår. Även om hon förstås hade lyckats rädda honom. Nätt och jämt. Alldeles för nära. 

“Min relation till Iselem? Det är knappt att jag vet vem kvinnan är. Enbart flyktigt nämnt i en allvarlig diskussion när jag var liten. En jag inte skulle ha lyssnat på.” sa hon och gjorde en gest framför sig för att inte riktigt verka vara allt för rädd för Ayperos fråga.

En liten irriterad blick fanns där hos henne och hon höll sina armar korsade bestämt framför sig.

“Nå, Dael attackerade en av Isras. Handelskvinna tror jag? Den där bläckfisk emblemet åtminstone. Så jag gjorde något åt saken. Ett exempel för resten som börjar bli lite för rastlösa.”

Något ilsket fladdrade till bakom Isras annars så svala fasad när Nenya nämnde en handelskvinna med ett bläckfiskemblem. Hon hoppades innerligt att det inte var Vesvía hon talade om, men situationen verkade ändå bättre än hon först fruktat. Om det inte var Nenya, utan istället en av Ayperos krigare som trampat snett… Nå, det kunde hon ha överseende med.

”Vår allians hänger på att vi kan samarbeta och om hunger eller rastlöshet är ett problem för era krigare så går det att lösa, allt ni behöver är att fråga, jag har både villiga och ofrivilliga som kan offra sig för den sakens skull… Men det sker på mina villkor och med mitt uttryckliga tillstånd. Jag förväntar mig att det inte händer igen”, sade hon hårt, men något spår av den flyktiga ilskan fanns inte i hennes röst när hon talade, även om hennes blick var lika hård som hennes ord när hon lät den svepa över först Nenya och sedan Ayperos. Hon mötte hans blick med sin egen, och kanske mjuknade den något.

”Om de kan stå ut till bröllopet så kommer de säkerligen få tillfälle då att ge utlopp för sina… Instinkter”, tillade hon lite retsamt, men det fanns sanning i orden. Att det skulle bli en lugn och vacker ceremoni kändes osannolikt.

Det var svårt att inte se ilskan, irritationen hos Isra men även en slags tacksamhet. Den som hon egentligen ville åt. Hon ryckte lite lätt på axlarna som för att visa att det inte var något speciellt – eller åtminstone att  hon inte behövde oroa sig över det.

“Åh, så klart… Det vore tråkigt om en sådan ung dam skadades.” sa hon med ett litet snett leende för att sedan vifta undan det hela och se mot Ayperos ett kort tag.

“Min koppling till Iselem är inget att räkna med tyvärr. Men det hade varit ett intressant drag att bjuda in den unga herren Valmont.” sa hon och lät sin tumme tryckas upp mot hennes ena huggtand medan hon funderade lite lätt.

Också hon var tvungen att söka en stund i sina minnen efter namnet, det hade trots allt varit många år sedan hon fått lära sig om Karms olika adelshus, men hon visade åter att hon hade ett gott minne när hon nickade kort för att bekräfta att hon mindes namnet.

”Vi skulle kunna använda honom mot Sandor… Fastän hans plats på Karms tron skulle bli tämligen kort, om vi inte skulle låta honom sitta kvar som en marionett”, funderade hon högt, ett litet flin över hennes läppar innan hon skakade på huvudet och lät blicken gå mellan Ayperos och Nenya.

Den sista frågan, som hon förstod var riktad mot Nenya, skavde på något vis, även om hon inte riktigt kunde sätta fingret på varför. Troligtvis var det någon slags osäkerhet hos henne själv, konstaterade hon innan hon bestämt tryckte undan den känslan i väntan på Nenyas svar.