De hade uppenbarligen nått ett samförstånd, vilket kanske hade varit Ayperos mål med denna stund som de nu delade. Alla var de sårbara, men samtidigt märkte de trots olikheter att de hade mycket gemensamt. Ayperos besvarade Nenyas kyss, medan hans blick studerade Isras figur som Nenya uppenbarade framför dem. En gillande uppskattande glimt fanns där över drottningens nakenhet, liksom Nenyas nakenhet som var pressad mot honom. Han log snett och lite roat åt deras ord om blod och eld.
‘Ja…’ svarade han lugnt, en glöd reflekterande i de mörka ögonen. Ett ja åt deras nakenhet, ett ja åt deras ord. Kanske var det glöden som världen skulle brinna i innan den blev pånyttfödd och återuppstod som det paradis den var ämnad att vara. Som platsen de nu befann sig i.
‘Världen blir så som vi skapar den…’ lovade han dem, och gled ljudlöst fram mellan dem för att ta deras händer i en förvånansvärt öm gest, ögonblicket kändes nästan mer genuint än något bröllop inför hovet och vittnen kunde bli. En förening av dem tre, i sinne och blod.