Nenya hade förstås haft rätt när hon retsamt kommenterat på hur hårt Isras hjärta slog, något som inte blev mindre sant bara för att Ayperos läppar slutligen lämnade hennes. Visst kände hon ett stygn av besvikelse över att han vänt sin uppmärksamhet från henne ett tag, kyssen hade varit allt det hon ville att den skulle vara, men hans hand som dragit henne till sig låg fortfarande betryggande mot hennes höft. Dessutom… Fanns det något lockande i att se passionen han delade med Nenya, en insikt som fick hennes kinder att hetta än mer än de redan gjort. Det kändes så fel, men samtidigt så väldigt rätt. Den mest förvånande känslan var dock avsaknaden på svartsjuka, men det var likväl välkommet. Om hon hade känt svartsjuka så hade deras samarbete blivit mycket svårare, för trots att det här, den närheten de delade, inte hennes slutmål. Hon hade varit fullständigt uppriktig när hon viskande bett om hela världen, för det var trots allt vad hon hungrade efter mest, makt.

Demonens ord väckte henne dock ur sina tankar. Bilden av hur Ziyaté reagerat när Ayperos tvingat i henne ett par droppar av sitt blod för att läka hennes sår dök plötsligt upp i hennes huvud och hon drog lite darrande efter andan. Hon var inte helt säker på vad erbjudandet faktiskt skulle innebära men någon djurisk instinkt sade henne att hon inte ville något hellre än att Nenya skulle säga ja…

Ett nöjt leende fanns på Nenyas läppar när Isra började kyssa hennes tumme på ett nästan milt sätt. Hon hummade lite åt Ayperos ord, som för att visa att hon bekräftade dem för att till slut dra bort sin tumme från Isras läppar och strök den istället mot Ayperos läppar med ett litet lurigt leende. Blicken var fortfarfande på Isra och det var roande att se hur hon försökte att prata men till slut släppte alla ord och det darrande andetaget fyllde tronrummet.

“Åh… Inte det?” frågade Nenya lite roat och drog bort sin tumme ifrån demonen för att stryka sina vassa naglar över hennes nacke som lite rispade hennes hud. Hon böjde sig fram för att låta sin tunga stryka över det lilla sår som hon skapat. Tungan nästan lite sträv – som en katts. Såret verkade förslutas direkt när Nenya gjorde så. Lite roat såg hon mot Ayperos.

I vanliga fall skulle hon troligtvis ha sagt något till svar, men det här var allt annat än vanligt. Situationen hon befann sig i var en hon knappast kunnat föreställa sig och den var så fylld av intryck att hon hade svårt att fokusera sina tankar någon längre stund. Nenyas vassa naglar som först rev hennes hud, följt av hennes läppar och tunga mot den tunna huden över hennes hals fick henne att sluta ögonen. Det var först när Ayperos tilltalade henne som hon öppnade sina ögon igen, hennes pupiller nästan så stora att de fick hennes ögon att verka svarta. Lydigt gjorde hon som demonen bad henne, något som hon också i vanliga fall inte skulle ha gjort så lättvindigt… Men nu…

Det tog ett par sekunder, Nenyas blod i hennes kropp fick hennes hjärta att rusa, men när effekten av Ayperos blod slog till så var det istället som om allting stannade upp. Det var som om tiden stod still och för ett ögonblick var allt hon kunde höra deras andhämtning och deras hjärtans slag, sen kom intrycken rusandes mot henne och hon drog häftigt efter andan. Utan att riktigt vara medveten om det så hade hon öppnat sina sinnen så som Ayperos lärt henne och utan att riktigt förstå hur så tyckte hon sig kunna skönja både Nenyas och Ayperos närvaro, inte bara fysiskt, utan även i sitt sinne. Lite trevande lät hon sitt eget medvetande smeka över deras innan hon med plötslig hunger och självsäkerhet omslöt deras sinnen med sitt eget, utforskande och smekande, men också förvånansvärt kraftfullt.

”Jag ser er”, viskade hon lågt, knappt hörbart, men hon hade antagligen inte behövt säga något högt, orden ekade också mellan deras medvetanden.

Närheten till Ayperos fick henne att rysa. Allt inom henne sa att hon skulle ge efter… Låta Isras medvetna släppas in på hennes egna. Lite ofrivilligt rös hon till av hans rörelser och krökte sitt huvud lite åt sidan med ett svagt leende. Gav ifrån sig en nöjd suck. För att sedan lite trött och nästan… ångerfullt skaka på sitt huvud åt hans förslag.

“Du har redan… gjort det.” påminde Nenya till Ayperos för att sedan dra sig lite undan honom igen. Hon vände sig om för att ge honom ett hastigt ursäktande leende för att skaka på huvudet igen.

“Jag… det är för mycket… just nu” viskade hon och strök milt en hand över demonens kind för att ge honom en kärleksfull kyss och sedan röra sig mot Isra med ett litet roat leende på läpparna. Snett och nästan retsamt, för att stryka en hand över hennes kind likaså och möta hennes blick.

“Senare, kissekatt.” sa hon lite retsamt och höll upp sina klor lite lekfullt mot henne. Utan någon speciell avundsjuka, eller rädsla där i.

Hon förstod att detta var en konflikt som existerat redan innan hon klev in i bilden och hon kunde på ett vis förstå Nenya. Att öppna sig inför det främmande var… Nå, det var skrämmande. Att släppa någon annan så nära inpå livet kunde vara rent av fatalt om man inte litade helt fullständigt på den andra. Men… Nu var de här, precis som Ayperos sade. Det här var stunden då de var tvungna att släppa rädslan och blint välja att lita på varandra. Säkerligen skulle Isra finna saker som hon kunde använda mot Nenya och vice versa, men de hade redan beslutat sig för att stå enade och att förråda den andra vore… Kontraproduktivt. Denna dans var det Ayperos som ledde och om de ville vara en del av den så var de tvungna att dansa – det var snarare en fråga om att göra det med glädje, eller utan. Isra hade redan bestämt sig.

När Ayperos sinne så sträckte sig efter hennes igen så lutade hon sig in i omfamningen. Hennes blick gick från demonen till Nenya när han förde henne närmre. Ett litet leende spred sig över Isras läppar, ett mjukt, lockande och genuint sådant. Varsamt lade hon en varm, mjuk hand mot Nenyas ena kind innan hon gjorde som hon blivit ombedd och försiktigt, varsamt och nästan ömt sträckte ut sitt medvetande efter Nenyas.

”Släpp in mig… Jag bits inte”, viskade hon mjukt, lite retsamt kanske, men hennes energi var mjuk och utan försåt.

Det var fascinerande att utforska hennes minnen… Mer än vad hon skulle velat erkänna själv. Till slut lät hon sig själv släppa sina barriärer och låta dem båda se minnen från både barndom, ungdom men också senare i tiden. Hur hon av misstag och blodtörst dödat den som hon hade haft som sin älskade i sin tidiga ungdom och att hon inte ens kunde rädda honom genom att göra honom till vampyr. Jakterna som barn… Glåporden efter henne när hennes blixtrande ögon alltid varit så avslöjande till vad hon egentligen var. Hur hon rymt hemifrån och funnit Ayperos. Hur hela hennes familj hade övergett henne när hon stod vid demonens sida. Att hon hade varit ett missfoster… Slaget i Loradon.

Men också vackra samt varma minnen ifrån sin barndom. Trots allt hade hon varit adel och det kom med mycket fördelar. Inte lika många som Isra och kungligheter… Men bättre än om hon hade varit av pöbeln.

Lika hungrigt besvarade Nenya hennes kyss och kråmade sig något över Ayperos beröring och hennes hud knottrade sig något i den kalla luften i tronsalen när demonen hade fått av hennes kläder. Det fanns ett tydligt ärr från nacken ner mot bröstkorgen som stod ut i det lite mer bruna hyn som hon ärvt från sin mor.

Det svarta håret ramade in hennes ansikte och hon kunde inte rå för att rodna lätt själv. För att återigen krama sig och ge ifrån sig en suck av njutning av beröringarna och längtandes sträckte hon sig emot Isra för att dra henne mot sin nakna kropp.

Kanske borde hon ha känt sig generad över att stå där mitt emot Nenya, naken som dagen hon kom till världen, men hon fann inga sådana känslor i stunden de delade. Istället fylldes hon av en obeskrivbar värme när Nenya drog henne till sig. Hon blev plötsligt medveten om de tunna lager av tyg som separerade deras kroppar, det irriterande, tunna tyget. Trots det så förmådde hon inte att dra sig ur Nenyas omfamning för att göra något åt saken, den kändes så varm, så genuin. Hon hade inte känt sig så nära, så säker hos någon annan sedan hennes mor och bror dött, vilket kändes både naturligt och så väldigt underligt.

På samma sätt kände hon inför Ayperos, han som skulle ha varit bara en bundsförvant, en väg framåt, men som hon nu fick skymta något mer av, en rädsla, en svaghet, en oförrätt. Den senare känslan var den som fick fäste i hennes hjärta och hon kände hur hennes eget sinne för ett ögonblick skiftade och blev mörkt. Så mycket svek i deras liv. Hon skulle aldrig förråda någon av dem, aldrig.

”De kommer alla få betala, i blod och eld”, viskade hon hårt innan hon lindade sina mjuka armar kring Nenyas kropp.