- This topic has 90 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 7 månader sedan by
.
-
Mörkret hade fallit över handelsstaden Celeras. Gatorna låg tomma och tysta bortsätt från ljuden från krogarna som fortfarande var öppna och vinden som svepte över hustaken. En katt sprang efter en mus i en gränd och lysena inifrån husen släcktes ner allteftersom. En ensam gestalt vandrade tyst genom natten på de mer avvikande gatorna. Nattvandraren var en kvinna, med långt svart hår dolt under en kappa och mycket mörk hy. Trots att hennes ansikte låg i mörker kunde man urskilja ett par klargröna ögon under huvan. De var nästan som ögonen hos katten som sprungit förbi tidigare, nästan lysande i mörkret. Kvinnan höll sig till bakgatorna av staden tills hon kom fram till ingången av en krog, halvt i skym undan från de mer besökta områdena. Krogen låg i en källare och ingången var en snäv trappa som kvinnan gick ner för. Väl inne drog hon av huvan från sitt huvud och såg sig omkring. Lokalen lystes upp av oljelampor som kastade ett dunkelt ljus från stenväggarna de satt fast på. Inte så många människor befann sig på platsen och det var tyst med en lugn stämning. Kvinnan drog av sig kappan helt och hållet och gick fram till baren där en ensam bartender stod och torkade bägare. Hon köpte en lätt rusdryck och betalade på en gång. Inte långt efter att hon tagit sin första klunk av drycken slog sig en man ner på stolen bredvid henne.
“Salt.” sade han, “var i helvete har du varit? Vi sa två veckor för bövelen!”
Salt, som kvinnan hette, framstod som helt oberörd av mannens ilska och fortsatte lugnt att smutta på sin bägare.
“Hmmm…” sade hon, “två veckor säger du. När sa vi det?”
“För ett månvarv sedan!”
Ett snett leende spred sig över kvinnans ansikte.
“Åh, ett månvarv hit eller dit har jag inte koll på. Två veckor börjar liksom när jag börjar räkna.”
Mannen drog en mycket irriterad suck men tycktes ganska snabbt inse att det inte var lönt att lägga mer energi på saken.
“Har du med dig det vi sa?” frågade han istället.
“Jajemen!” sade Salt och drog fram ett litet knyte ur fickan. Hon höll upp det mellan sig och mannen och skakade lätt på det ett par gånger.
“Tolv drakfjäll plockade direkt ur förnäme herrns ficka!”
Mannen högg snabbt tag om knytet och gömde det innanför sina kläder.
“För tusan Salt!” fräste han, återigen frustrerad på kvinnan, “du kommer få mig mördad innan jag kliver av stolen!”
Detta tycktes roa Salt som fnittrade lätt åt mannens kommentar.
“Åh, hade jag tänkt på det hade jag ställt mig på stolen och ropat högt tills alla härinne vetat!”
Mannen blängde mörkt på Salt.
“Åh snälla Jarrek, ta inte allting så allvarligt hela tiden!”
Jarrek drog en ny irriterad suck och tycktes återigen kunna lägga frustrationen åt sidan. När han gjort det drog han fram en annan liten tygpåse ur fickan och gav den till Salt som tog emot de med ett belåtet leende. Hon öppnade påsen och räknade högt mynten inuti.
“…36, 37, 38…39, 40!” hon stoppade påsen innanför sina kläder, “du höll ditt löfte, jag trodde nääääästan att du skulle få för dig att försöka blåsa mig.”
“Pfff…” Jarrek skakade på huvudet, “jag vet bättre än Mortimer.”
Salt lade huvudet på sned och log igen.
“Bra.” sade hon och tog en klunk av sin bägare, “du hade något mer du ville att jag skulle göra va?” -
Plötsligt öppnades dörrarna till den dunkla källarkrogen med ett högt knarr. In genom dörren klev en maskerad kvinna med något målmedvetna och bestämda steg. Kvinnans mask täckte halva hennes ansikte så bara ett par ljusblåa, vackra ögon var allt som syntes. Men låt er ej bli lurade, ty hennes ögon må varit vackra, men hennes blick iskall, ilsken och allvarlig. Den otäcka blicken svepte över rummet och de människor som befann sig inne i denna dunkla källarlokal, medan hon gick mot baren. Några utav krogens gäster fick syn på kvinnan och började viska tyst med varandra, tills deras blickar mötte hennes och deras viskningar upphörde och deras blickar hastigt sökte sig ned i borden. Hennes mahoganyröda hår var uppsatt i en fläta som sträckte sig ned längst ryggen och svajade lite lätt i takt med hennes steg. Väl framme vid baren placerade hon sig bredvid den mörkhyade kvinnan som kommit in strax innan henne. Den maskerade kvinnan placerade två mynt på bardisken och sköt fram dem lite lätt mot krogens ägare på andra sidan disken, som nu fått syn på henne.
“Ah, Zorah.” Bekräftade ägaren och slog ihop sina händer innan han plockade upp de två mynten från bardisken.
Zorah, som den maskerade kvinnan kallades, visste egentligen inte om vapen var tillåtna på krogen och uppenbarligen struntade hon i vilket, eftersom hon förutom knivarna som satt hölstrade på hennes högra höft, även bar vad som såg ut att vara ett niraianskt katanasvärd på sin rygg, vars hjalt stack upp snett bakom hennes huvud. Ägaren verkade inte heller särskild brydd eftersom han inte ens höjde ögonbrynet åt det. Eller kanske var det så att han inte vågade säga till den maskerade kvinnan vars blick nästan var tillräckligt för att ta död på en man? Istället höjde ägaren plötsligt ett finger i luften med ett ansiktsuttryck som påtalade att han just kommit på något.
“Just det!” Utbrast ägaren. “Det var en man här igår. Han lämnade ett brev till dig. Ursäkta mig medan jag går och hämtar det.” Tillkännagav ägaren medan innan han vände sig om, rundade ett hörn och försvann. Zorah nickade kort med samma blick hon haft sedan hon klivit in i lokalen.Den maskerade kvinnan tjuvlyssnade med ena örat på den mörkhyade kvinnan och hennes kompanjon medan hon väntade på att ägaren skulle komma tillbaka.
Hmph, tjuvar. Självklart. Giriga, simpla människor som endast finner lycka i guld och andras rikedomar – materiella ting som sedan mishushålls på rusdryck, lust och andra betydelselösa saker. Patetiska varelser.
Zorah höjde sitt huvud och sneglade kort mot de två bredvid henne. När den kalla blicken svepte förbi kvinnan med de klargröna ögonen spred sig en underlig känsla inom Zorah. Det var något bekant med denna kvinna som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Som om de setts förut, trots att hon var en okänd främling.
Zorahs egna tankar blev tillslut avbrutna av ägaren som nu stod på andra sidan disken och höll upp ett brev mot Zorah. Ett kort ljud hördes från Zorahs mun medan hon greppade tag i brevet och nickade mot ägaren. “Hm.”
Med brevet i sin hand, gick sedan den mystiska kvinnan och satte sig i ett tomt bås någon meter bort. Hon lossade på en av sina knivar och sprättade upp kuvertet,och vecklade ut pappret som låg vikt inuti. Medan hon läste vad som stod skrivet på brevet, sneglade hon då och då bort mot de två som satt och diskuterade i baren, med ena örat ständigt tjuvlyssnandes på deras dialog. -
Jarrek tyckte genast obekväm då en blåögd kvinna kom in på krogen och slog sig ner vid sidan av dem. Salt däremot var helt och hållet obrydd, hon så mycket som tittade inte ens åt den andra kvinnans håll. Istället pratade hon högt på som ingenting trots att Jarrek ganska uppenbart sänkte sin röst till knappt en viskning.
“Så du vill alltså att jag gör ett besök hos den Niraianska ambassadören och hämtar vadå?”
Jarrek tog god tid på sig att svara och lutade sig väldigt nära Salt för att bara hon skulle höra hans svar.
“Ett skrin.” sade han, “som enligt ryktet ska innehålla draktänder.”
“Va?” Salts röst var hög trots det lilla avståndet mellan henne och mannen, “jag hör inget mer än draktänder, du får prata högre!”
Jarrek drog ytterligare en irriterad suck och tycktes djupt ångra situationen han befann sig i.
“Ett skrin. Med draktänder.”
“Jarrek allvarligt, prata högre.”
Mannens gjorde en diskret gest med sina ögon mot kvinnan som satt nära och Salt höjde överdrivet på ögonbrynen. Vid det laget var det uppenbart att hon bara jävlades med honom.
“Vadå, tänker du sätta in en stöt eller något?”
Jarrek slog pannan i bordet och lät bli att lyfta på huvudet igen. Salt fnittrade roat.
“Jag kan lägga ett gott ord för dig om du inte vågar.” sade hon och hade svårt att hålla tillbaka ett skratt.Kvinnan bredvid dem reste sig dock kort därpå och förflyttade sig till ett tomt bås lite längre bort, kanske för att hon utan tvekan hört konversationen de Salt och hennes kompanjon haft.
“Ouch, du missade din chans hörru.”
Salt skrattade lätt och tog ett par klunkar av sin bägare. Jarrek hade fortfarande inte lyft sitt huvud.
“Okej. Skrin med draktänder, Niraianska ambassadörens boning. Och vad tjänar jag på för detta?”
“50.” Jarreks röst var i normal volym igen, fortfarande med ansiktet nedåt bordet. Det verkade lite som att han gett upp vid det laget.
“80.” svarade Salt skarpt.
“65.”
“75.”
“70, jag kan inte gå högre än så.”
“Bra, då säger vi 75.” Salt log trots att mannen vid hennes sida inte kunde se det. Hon gav honom en lätt dunk i ryggen och tömde det sista av sin dryck.
“Jag gissar att det tar omkring tre dagar så kom hit med betalningen ungefär då. Och hälsa Elsie från mig.”
Jarrek muttrade något ohörbart mot bordet men tycktes inte försöka säga emot något, så Salt reste sig upp, drog kappan omkring sig igen och skulle just lämna källarkrogen då hennes blick för första gången föll på kvinnan som kommit in strax efter henne. Till sin förvåning mötte hon den andras blick en kort stund innan denna sänkte de blå ögonen mot ett papper hon höll i handen. En märklig känsla flög över Salt. Hon var plötsligt helt säker på att hon mött kvinnan förut, men var? Skamlöst stod hon kvar en stund utan att släppa kvinnan med blicken. Det var något nästan irriterande bekant över henne, ett minne som liksom låg och tryckte i bakhuvudet någonstans.Då Salt inte egentligen hade något annat viktigt planerat för kvällen följde hon lusten att ta reda på mer om den mystiska kvinnan och gick utan att tveka fram till henne. Utan att be om lov satte hon sig ner mitt emot den andra kvinnan och gav henne ett brett leende.
“Hallå där!” sade hon, lade båda armarna på borde och lutade sig lite framåt, “jag gissar att du hörde mig och min vän förut?”
Salt valde att inte avslöja sina intentioner, i varje fall inte på en gång. Till att börja med försökte hon fiska lite grann efter mer information om den andra kvinnan. -
Zorah satt under tystnad och läste sitt brev, samtidigt som hon noggrannt lyssnade på de två. Med tiden kunde hon bekräfta vad hon redan visste – de var bara simpla tjuvar.
Deras konversation verkade inte bli mer intressant än så.
Precis när Zorah var påväg att rikta sin fulla uppmärksamhet mot brevet, bevittnade hon hur kvinnan vid baren reste sig upp och strax därefter möttes deras blickar. I samma ögonblick kom den där underliga känslan tillbaka. En känsla hon aldrig känt förut. Än känsla så främmande och obeskrivlig, men ändå så pass påtaglig att man nästan kan ta på den.Hennes kyliga blick följde kvinnan medan hon närmade sig Zorah och satte sig vid hennes bord. Några av gästerna såg försiktigt bort de två och började återigen att viska smått. De som kände till Zorah visste att hon inte var särskilt sällskaplig av sig och ingen kunde väl vara så dumdristig att denne bara valsar rakt upp till henne och sätter sig vid henne bara så där?
Zorah såg rakt in i kvinnans ögon, med en blick som skulle kunna frysa självaste helvetet till is. “Hm.” Hördes från hennes mun något irriterat. Zorah lutade sig bakåt mot det hårda ryggstödet utan att släppa blicken från kvinnan. “Känner jag dig?” Frågade Zorah kort med en ointresserad och okänslig ton, utan att besvara kvinnans fråga. Vanligtvis hade hon rest sig upp och gått därifrån direkt, då hon inte hade tid för simpla tjuvar. Det var inte första gången hon stötte på den typen av högljudda och nonchalanta människor, trots allt. Men det var just den där obeskrivligt främmande hon fick av kvinnan som gjorde henne intressant.
-
Salt lade huvudet på sned utan att leendet på hennes läppar blev mindre. Kvinnans blick var mycket kylig, men hon hade inte rest sig upp och gått, så Salt tänkte inte ge sig ännu.
“Hm, undviker att svara, jag tar det som att du hörde och inte är intresserad.” hon höjde lite på ögonbrynen innan hon fortsatte, “vilket jag måste säga är ett klokt val, han är ganska trög och inte särskilt romantisk.”
Salt ändrade inte sin position medan hon pratade, hon höll stadigt den andra kvinnans blick och vek inte undan. Nyfiken studerade hon kvinnans ansikte – så mycket av det som gick att se – för ledtrådar om vem hon kunde vara och varför hon kändes så bekant.
“Hm, känner du mig? Eller känner kanske jag dig?” ett litet fnitter kom ur Salts mun, “Kanske… men borde inte du veta det själv…-”
Salt grävde lite grann och försökte minnas vad krogägaren kallat kvinnan lite tidigare. Hon hade inte lyssnat så nog då kvinnan inte intresserat henne vid det tillfället.
“…Zorah?” -
Inte heller Zorah släppte sin blick från kvinnan framför henne och plötsligt hade deras konversation förvandlats till någon slags form av obehaglig nedstirrning mellan de två.
“Jag har inget intresse för sådana betydelselösa saker.” Svarade Zorah med en röst som matchade hennes blick.När hon plötsligt hörde kvinnans följdfråga blev hon ytterst misstänksam. Det bekräftade hennes misstankar. De hade träffats förut. Eller åtminstone visste kvinnan något om Zorah och det var inte ett gott tecken. Varför var kvinnan så otroligt nonchalant men ändå så kryptisk på något vis? Hade hon blivit förföljd?
Plötsligt kunde kvinnan mittemot henne känna något spetsigt som petade henne vid sidan av hennes knä. Zorah hade hastigt greppat tag i sin kniv och diskret fört den under bordet, för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet. Sedan hade hon noggrant vilat den mot kvinnans ben. Hon böjde något på ryggen och lutade sig in med huvudet närmare kvinnan mitt emot henne. “Sluta upp med spelet. Vad vet du om mig?” Sade hon tyst, men med en extremt hotfull röst. “Du har fem sekunder på dig att svara innan jag ser till att du aldrig mer kommer kunna gå. Och då är jag generös. Salt.” Antagligen hade hon hört mannen i baren yttra kvinnans namn precis när hon klivit in i den dunkla källarkrogen. Det var osäkert, men en sak som var säkert var att Zorah menade allvar.
-
Salt fnittrade. Hon var helt obekymrad av allvaret som hängde i luften.
“Salt… jovisst, det kan du kalla mig.” sade hon och lutade sig ytterligare lite närmare Zorah, nu var deras ansikten så nära att hon kunde känna den andra kvinnans andedräkt, “en del säger Socker också men det är inte lika vanligt.”
Hon behövde göra något åt kniven mot hennes ben, därför beslöt hon sig för att det var dags att gå. Hon kunde leta lite mer information om kvinnan senare.
“Hm, du vet jag tycker om att kunna gå så jag tror jag ska ta och göra det nu.” men för att överraska sin motståndare och också undvika att få en vass egg i låret tog hon till en av sina favoritmanöver för att överraska den andra kvinnan. Innan hon började resa sig upp hoppade hon lätt framåt och placerade en kyss på Zorahs panna. Överraskningsmomentet gav henne ett litet övertag till att ta sig loss från hotet och resa sig upp.
“Toodielou!” sade Salt och satte sedan hastigt av mot utgången av lokalen. Hade hon tur skulle inte Zorah bry sig om att följa efter, men hon tänkte inte ta några risker.Väl ute på gatan igen drog hon snabbt på sig sin huva igen och snabbade på sina steg bort från krogen. Efter några minter av snabba steg kom hon fram till ett nedsläkt världshus hon gick in på. För någon som kom utifrån såg världshuset stängt ut, men för Salt var det alltid öppet.
“Ey! Socker!” en mansröst ljud från bakom disken, men den som talade syntes inte till, “det gick fort, hade de ingen bra rom?”
“Jodå, jodå.” svarade Salt, gick fram till disken och hävde sig upp i sittande position på dess yta. Mannen hon talade med stod på alla fyra på andra sidan och tycktes vara i färd med att skruva åt en bräda i golvet.
“Jarrek var inte på suparhumör bara och sen fick jag lite komplikationer på vägen tillbaka satte’…”
“Komplikationer?”
“Inget allvarligt.” Salt korsade benen där hon satt på disken, “dock är jag alldeles för nykter så jag tar med mig en flaska upp.”
“Gör du det.” mannen på alla fyra tittade upp från det han höll på med för första gången. Han var medelålders men uppenbart blind på ena ögat då detta, ja, såg ut att ha blivit utplockat någon gång för länge sedan.
“Bra.” Salt sträckte sig ner, öppnade en lucka på personalsidan av disken, plockade ut en flaska och hoppade sedan ner från sin sitt plats.
“Hörru du hade inte behövt sno min!”
Salt fnittrade åt mannens kommentar.
“Äh, du kan gott dela med dig!” hon slängde honom ett par av mynten hon fått av Jarrek tidigare samma kväll och gick sedan upp för en sliten trappa i ena änden av rummet.
“Dröm sött!” ropade Salt till mannen vid disken innan hon försvann från undervåningen av byggnaden. -
Zorah, som inte var beredd på den oväntade manövern, ryggade bakåt när Salt kysste henne på pannan, vilket fick henne att ofrivilligt lätta på kniven från Salts ben. “Tsk.” fnös Zorah irriterat till svar och följde kvinnan med blicken och analyserade henne, medan hon rörde sig ut från lokalen.
Minuterna som följde satt Zorah kvar, ensam i sina tankar. Hon satte båda armbågarna på bordet, flätade ihop fingrarna för att sedan lägga hakan mot dem och vila huvudet medan hon med samma, vanliga blick satt och intensivt funderade kring vad som hade hänt. Det här bådade inte gott. Hon var tvungen att ta reda på mer om denna Salt. Omgående. Uppenbarligen visste hon något, vilket utan tvekan gör henne till ett hot. Zorahs största prioreting för stunden blev nu Salt. Hon måste dö innan Zorahs resa kan fortsätta. Det var ingen tvekan om den saken.
Efter en god stund passerade krogägaren hennes bord, varpå Zorah stoppade honom genom att lätt greppa tag i hans ärm. Ägaren stannade något förvånat och såg på Zorah med fundersamma ögon.
“Den där kvinnan som satt här. Kommer hon hit ofta? Berätta allt du vet om henne.”
Krogägaren kliade sig något bekymrat på hakan och såg upp i taket medan han tänkte efter.
“Nej, jag tror inte det. Hon har varit här några enstaka gånger, men har mest fört en massa oväsen, druckit och skojat omkring. Jag kan inte avgöra om hon är korkad eller bara respektlös, men det är nog allt jag vet tyvärr.”“Hm.” Zorah nickade och såg bort dörren som ledde ut ur lokalen.
“Har du papper och något att skriva med?”
Ägaren nickade och försvann iväg för att hämta föremålen som den maskerade kvinnan frågat efter och kom tillbaka några sekunder senare.
“Något mer?” Frågade ägaren och lade armarna i kors. Zorah skakade kort på huvudet utan att ens se upp på ägaren och började skriva på papret. -
Salt drog fram sin kniv och kapade av flaskans kork med den så snart hon kommit till det hon kallade sitt rum. Hon förde den nu öppna toppen till munnen och halsade flera klunkar på en gång. Alkoholen var starkare än hon väntat sig vilket resulterade i att hon började host och var tvungen att ställa ifrån sig drycken.
“Jävlar…” hon satte sig på sin säng som stod i ena hörnet av rummet och tryckte munnen till armvecket. Hostningarna tog ett tag att lägga sig och efteråt brände det skarpt i hennes hals. Vad var det egentligen hon druckit? Salt plockade upp flaskan från golvet igen och vred på den tills hon hittade en etikett. Absint.
“Euwk.” hon ställde ner flaskan igen, “så desperat är jag inte…”
Hon sparkade av sig skorna och slängde upp benen på sängen så att hon hamnade i liggande position. En liten suck lämnade hennes läppar då hon besviket insåg att hon inte skulle bli mindre nykter den kvällen.
“Ja, ja, då får jag lite tid att undersöka det här istället.”
Ur en innerficka på kappan hon fortfarande hade om sig drog hon fram ett silverhalsband med en liten berlock. Halsbandet hade hon stulit från Zorah i samma veva som hon kysste henne på pannan och skyndat ut från krogen. Varför hon snott åt sig just halsbandet var lite oklart, antagligen var det det första hennes kvicka snattande händer fått tag på innanför den andra kvinnans kläder.Salt började undersöka berlocken. I början var den inge vidare intressant, ganska tråkig till och med. Men sedan, till hennes förtjusning, upptäckte hon att smycket gick att öppna. Med ett nyfiket fiktjuvsleende på läpparna höll hon upp föremålet framför sig och öppnade den. Men leendet försvann direkt från hennes ansikte och ögonen vidgades till stora tefat. Salt blinkade flera gånger som om det hennes klargröna blick såg inte kunde stämma. I berlocken stod ett namn ingraverat. Hennes namn. Salts namn. Salts riktiga namn. Ett namn hon inte hade hört på många, många år.
Hon tappade berlocken i ansiktet på sig själv och fumlade klumpigt med fingrarna för att plocka upp den igen. Det kunde inte vara sant, vad var oddsen egentligen? Salt kände inte till någon annan med samma namn som hon. Hon satte sig hastigt upp så snart hon fick tag om halsbandet igen och stirrade på det i sina händer. Det kunde inte vara sant. Hur var det möjligt? Hon stängde hårt berlocken då hon insåg vad det hela måste innebära. Plötsligt gick det upp för henne varför kvinnan, Zorah, varit bekant.
“Du skojar…” -
Zorah satt i säkert femton minuter och skrev på sitt papper, något lätt lutad över bordet, med huvudet vilandes mot hennes ena hand. När hon väl var färdig, vek hon pappret trippelt och stoppade ner det i ett kuvert. Därefter hasade hon sig ut ur båset och tippade huvudet en gång åt varsin sida, så två höga knak kunde höras från hennes nacke. Det var dags att röra på sig. Hon hade stannat här för länge. Det var dags att ge sig ut och finna information om kvinnan som kallade sig Salt.
Zorah rättade till sitt svärd på ryggen, så att det satt rätt och gick sedan upp mot bardisken igen. “Sänd detta till det vanliga stället.” kommenderade hon krogägaren med en sträng röst och placerade brevet på disken, kort innan barägaren lade handen över det och drog det mot sig. Zorah sträckte sig bak i en liten, liten väska vilade vid hennes svank för att plocka fram ett mynt till ägaren. Medan hon sökte med fingrarna i väskan upptäckte hon något allvarligt. Någonting fattades där. Och inte bara vad som helst. Hennes berlock var borta.
När..? Hur?
Det tog inte långa sekunder för henne att addera ett plus ett och komma fram till vem som var den skyldiga. Den lilla råttan. Av alla saker hon kunde stjäla och och lyckades stjäla just den?
Hon fick tag i ett mynt och lade det på bardisken innan hon hastigt vände på klacken och gick med snabba, bestämda steg mot dörren som ledde ut till nattens mörker.
Hon öppnade dörren och möttes av en man som kom vinglades mot henne. Mannen stank alkohol på pass mycket att lukten nästan var tillräckligt för att göra någon berusad. “Hörruh, tjejehn! Schkaru inte med hem till mig ikväll?” Sluddrade mannen när han fick syn på Zorah och såg ut att sträcka sin hand mot hennes bröst. Zorah tog ett hårt grepp om mannens hand, och vred våldsamt till den så ett högt och obehagligt knak ekade i natten. Precis när mannen rent instinktivt var på väg att skrika av smärta, riktade Zorah en hård spark rakt i skrevet på mannen, vilket fick honom att luta sig framåt och vika sig dubbelt. Zorah greppade då tag i mannens huvud och knäade honom stenhårt i ansiktet inte en, utan två gånger. Den berusade mannen blev då blev då plötsligt helt knäpptyst och stupade ned mot marken likt ett fallande träd. Och där blev han liggandes, med ett ansikte som inte längre känna igen, medan Zorah tog ett kliv över honom och gav sig ut i natten. -
Salt var i färd med att halsa absinten igen. Nu kände hon sig ganska så desperat efter att bli onykter, även om det så fick bli genom den vidriga drycken. Det var märkliga känslor som for genom hennes kropp, inga som hon varit beredd på. Vad kvinnan på krogen, Zorah, gjort med en berlock med Salts riktiga namn. ingraverat kunde enbart betyda en av två saker. Antingen var hon ytterligare en lönnmördare som Salts urgamla “fiender”, om man nu kunde kalla dem för det, anlitat för att ta livet av Salt. Eller så var Zorah någon från ännu längre back i Salts förflutna… Den sista tanken fick kalla kårar att klättra över Salts rygg. Med tanke på att kvinnan inte vetat om vem Salt var på en gång var det sista alternativet också det mest troliga. Om hon inte hade skådespelat det vill säga, men det var en mindre trolig teori med tanke på att Salt själv känt igen den andra kvinnan.
“Herrejävlar…” hon torkade munnen med baksidan av handen efter att ha sänkt flaskan med den starka, gröna drycken. Halsen brände men hon hade varit beredd på det denna gången och hostade därför ingenting. Hon reste sig från sängen, kanske lite väl hastigt, och vinglade lätt innan hon återfick balansen. Salt må ha varit van vid alkohol men hennes spinkiga kropp var trots det inte beredd på en halv flaska absint halsad på en gång. Hon snubblade över sina egna fötter en gång till och föll så hakan slog i marken.
“Fan.” muttrade hon från golvet men gjorde inga försök att ta sig upp. Istället drog hon fram berlocken igen och studerade den lite till. Om det nu var så att Zorah inte hade några kopplingar till familjen Ghazzawy utan hade kopplingar från ännu längre bak i tiden så hade Salt problem att förhålla sig till det. Så långt tillbaka var de flesta av hennes minnen ganska suddiga och de gestalter som dök upp för hennes inre kunde både vara vänliga och illvilliga. Så hur hon skulle handskas med Zorah var oklart. Det ända Salt kände sig säker på i sitt nu betydligt mer luddiga tillstånd var att hon måste söka reda på den blåögda främlingen igen. -
Zorah rörde sig upp och ner längst de tomma gatorna i området, utan något som helst resultat. När hon sökt igenom varenda bakgata i området, och kikat in genom näst intill varenda fönster, började hon röra sig uppe på husen, hoppandes från tak till tak, för att se in på övervåningarna på de olika byggnaderna. Att söka omkring i en stad som Celeras helt utan någon som helst ledtråd att gå på, var långt ifrån hur Zorah vanligtvis jobbade, men nu fanns det inte något annat alternativ. Hon var tvungen att återfå berlocken till varje pris, oavsett vad.
Efter en bra stunds sökande närmade hon sig ett fönster beläget på ett snetak. När hon närmade sig fönstret hörde hon ett högt dunk inifrån rummet på andra sidan fönstret. Försiktigt kikade hon in genom fönstret och fick syn på en kvinna med långt, mörkt hår som låg på mage på golvet, med ryggen vänd mot fönstret. Kunde det vara..?
Mycket riktigt var det hon. Zorah grävde fram ett litet, litet instrument som såg ut som en lång nål. Med en extrem försiktighet stack hon in den i den tunna sprickan mellan de två rutorna och började lirka och efter en liten stund hade hon äntligen lyckats öppna fönstret. Den maskerade kvinnan satte sig på huk på fönsterkarmen innan hon med ett skutt landade på golvet, utan minsta lilla ljud. För någon som Zorah var detta en barnlek för henne. Lika ljudlöst som hon landat, började hon sakta smyga mot Salt, som låg på golvet med sin rygg vänd mot Zorah. Hon drog fram en av sina knivar och riktade den mot Salt, att ta hennes liv.
-
Salt må ha varit full, liggandes på mage med ryggen mot fönstret och långt ifrån sitt bästa skick men hon hade lärt sig ett och annat genom alla år av tjuveri och kriminalitet. Även om kvinnan var imponerande tyst både då hon öppnade fönstret och tog sig in i rummet kunde inte ens en mästerlig lönnmördare lura Salt. Draget som det öppna fönstret orsakat var nog för att Salt, till och med full på en halv flaska absint, skulle förstå att hennes rum fått en inkräktare. Med tanke på hur smidig och tyst denna inkräktare dessutom var gick det också ganska lätt att lista ut att det var kvinnan från baren, förbannad och hämndlysten efter att ha blivit bestulen på sitt silversmycke. Salt gjorde dock ingenting för att fly eller försvara sig. Hon visste att det hade varit lönlöst även i nyktert tillstånd. Hennes ända chans var att prata sig ur situationen, vilket till hennes fördel var en styrka hon hade.
“Anaíd hade inte uppskattat om du dödade mig.” orden kom ut något sluddrigare än planerat, kanske för att det smakade konstigt i munnen att säga hennes riktiga namn, kanske för att hon var full. Antagligen för att hon var full. Ganska så klumpigt tog hon sig runt så hon hamnade på rygg och mötte kvinnans isiga, blå ögon.
“Faktum är att hon skulle nog aldrig förlåta dig om du dödade mig.” -
För första gången kunde Salt se en förändring i Zorahs ansiktsuttryck. Även om inte ansiktet i sig syntes, kunde man tydligt se hur hennes ögon spärrades upp och ögonbrynen höjdes. Det var tydligt att Zorah rubbades en smula av Salts svar. Något konfunderad, gick Zorahs tankar i högvarv. Hur kunde hon känna till det namnet? Det var första gången Zorah någonsin träffat någon som kände till det namnet. Plötsligt slog det henne varför och hennes hennes ansikte återgick till hennes normala, iskalla utseende. Namnet var ju ingraverat i berlocken som Salt stulit, och nu försökte hon spela på det. Det var uppenbart. Ilsket tog hon ett hårt grepp i kragen på Salts kläder och slet upp henne på fötter, innan hon tryckte upp henne hårt mot väggen och riktade kniven mot hennes hals. “Våga inte säga det namnet en gång till..!” Hotade Zorah med en något höjd röst. Det var inte likt henne att tappa tålamodet. Det var uppenbart att det namnet betydde något för Zorah. “Dina små trick lurar ingen. Du vet ingenting. Du är ingenting.” Fortsatte hon medan hon vilade knivens blad mot Salts strupe, precis med lagom tryck för att inte skära igenom huden. “Börja prata. Nu.”
-
“Whoops..!” kom det ur Salts mun då Zorah slet upp henne från golvet. Hade den andra kvinnan inte hållit ett så stadigt grepp om hennes skjortkrage skulle hon fallit omkull igen. Det gick fort och plötsligt upptäckte Salt att hon befann sig upptryckt mot väggen med Zorahs kniv mot halsen. Hur hade hon hamnat där? Hon låg ju på marken förut? Det omtöcknade tillståndet hon befann sig i fick världen omkring henne att gunga. Kanske hade det varit en dum idé att halsa den där flaskan trots allt…
“Börja prata. Nu.”
Salt höjde på sitt ena ögonbryn åt ordern hon fått.
“Är det inte lite…- lite… motsägelsefullt att berätta allt om jag inte – hick – vet någonting?” hennes blick var grumlig och det var svårt att koncentrera sig på ansiktet mitt emot, “fast, jag vet faktiskt ganska så mycket. Mer än du faktiskt. Faktiskt.”
Kniven mot hennes strupe gjorde sig plötsligt påmind och Salt insåg att hon kanske borde anstränga sig lite mer för att leva i varje fall lite länge.
“Jag vet mer än dig om Anaíd i alla fall. Den saken är – hick – säker. Faktiskt.” -
Zorah stod blixtstilla med kniven fortfarande riktad mot Salts hals, helt oberörd av hennes dumma kommentarer. Det enda hon gjorde var att himla något irriterat med ögonen när hon märke hur ordentligt berusad Salt var. Självklart var hon berusad. Typer som henne levde ju trots allt enbart för guld, rusdryck och nöjen. Simpla människor.
När hon sedan hörde Salt säga namnet igen, var Zorah inte långt ifrån att skära halsen av henne, men hejdade sig själv i sista ögonblicket. Hon kunde inte döda henne riktigt än. “Du säger du det..” Chansen att denna kvinna faktiskt visste något om Anaíd var extremt låg, ja näst intill obefintlig, men Zorah behövde få det bekräftat innan hon tog kvinnans liv. “..Så vad väntar du på? Bevisa det om du vill gå härifrån levande.”
-
Salt hickade lätt där hon hängde från Zorahs grepp mot tryckt mot väggen. Trots berusningen kunde hon avgöra att det kanske faktiskt var bäst att visa att hon visste vem Anaíd var. Men samtidigt tänkte hon absolut inte säga att det var hon själv, om kvinnan var ute efter att mörda Anaíd, ja då var det kanske inte så klokt att avslöja att det var hon som hon tryckte kniven mot i samma stund.
“Anaíd…” började Salt något utdraget, “känner jag. Och hon känner mig. Väldigt väl – hick – faktiskt.”
Det skulle inte räcka för att få behålla livet, hon behövde lägga till något mer men samtidigt inte avslöja för mycket. Grumligheten i hennes sinne gjorde det svårt att tänka ut något bra så kvickt som hon behövde.
“Hoooon…” började Salt men slogs sedan som genom ett mirakel av vad hon kunde säga, “såldes till slav som liten!” -
Under den korta tystnaden som uppstod innan Salt svarade, analyserade Zorah hennes ansikte och dess drag, nu när hon kunde se henne i ett annat ljus, på nära håll. Visserligen fanns det en del slående likheter mellan Anaíd och Salt och hade inte varit för de klargröna ögonen hade man nästan kunnat tro att de var samma person. Men Anaíd hade mörkbruna ögon, och var inte alls så benig och ranglig som kvinnan framför henne. Nej, det här var absolut inte Anaíd, det rådde det ingen tvivel om, även om det gått 10 år sedan hon såg Anaíd senast.
Var man uppmärksam kunde man notera att Zorahs ena ögonbryn reste sig smått när hon hörde Salts ord. Ett rätt. Men det kunde bara varit ren tur. Det fanns ingenting som sade att Salt inte bara råkade ta det i luften. Nej, än var Zorah inte övertygad.
“Fortsätt.” Beordrade hon kvinnan framför sig. -
“Hennes favoriträtt är kycklinggryta.” Salt förvånades själv över att just en så slumpmässig sak kommit ut. Inte för att det inte var sant, men att favoriträtt var det hon kom på att säga med en kniv upptryckt mot halsen var till och med oväntat för henne själv.
“Vad… vill du henne?” frågade Salt sluddrigt, “varför ska jag bevisa att jag känner henne om du ändå kanske dödar… oss – hick – båda.”
Det hade varit nära att hon avslutat meningen med “mig” men Salt hade lyckats hejda sig själv i sista sekund. Ett illamående hade börjat lägga sig hennes mage dock och groggigheten i huvudet blev bara tyngre och tyngre.
“Jag vill – hick – sova.” -
Till Zorahs stora förvåning stämde det som Salt just sagt. Hon lättade trycket en aning på kniven som näst intill skar in i Salts hals. Kunde denna tjuv faktiskt tala sanning? En del av Zorah ville tro på Salt, men en del av henne var fortfarande skeptisk. Hela situationen var nästan bisarr. Allt detta kunde inte ha skett av en slump. Har någon förföljt Zorah i alla dessa år, utan att hon märkte något? Omöjligt. Vad var Salts motiv? “Därför annars dör du här och nu.” Svarade Zorah kort. “Bevisa det och du kanske får gå härifrån med livet i behåll. Det är dina enda alternativ.”
Innan hon dock fattade ett beslut om huruvida hon skulle döda Salt eller inte, behövde Zorah vara helt säker på om Salt talade sanning eller ej. För mycket hängde på spel för att fatta ett felaktigt beslut.
“Vad hette hennes mor?” Ställde Zorah som sista, avgörande fråga. “Ljug och du kommer få sova. För evigt.”
You must be logged in to reply to this topic.