Salt fnittrade lite åt Zorahs ord. Sova för evigt, det lät lite lustigt. Kunde man göra det? Skulle man inte dö av, typ, svält efter ett tag? Sedan kom hon på frågan den andra kvinnan ställt och började återigen gräva i sitt dimmiga sinne. Minnen från barndomen och föräldrarna hon hade haft var mycket suddiga. Några av dem var varma och kärleksfulla medan andra mörka och osammanhängande. Trots allt så hade de ju sålt henne som liten så antagligen hade varken hennes mor eller far varit någe vidare kärleksfulla. I varje fall var det vad hon fått höra genom sin uppväxt i slaveriet. Barn som såldes var oönskade. Så var det bara.
“Öhm… få se härrrr… – hick -…” Salt kisade med ena ögat medan hon letade efter sin sedan länge förlorade mors namn, “var det inte Emaya?”
Hon kände sig först lite osäker på svaret, men då hon sagt det dök bilder av ett mjukt kvinnoansikte upp för hennes inre, med samma smilgropar som Salt själv hade och genast kändes namnet rimligt.
“Och hade hon inte smilgropar precis som… Anaíd?”

Så fort Zorah släppte taget om Salt och avlägsnade kniven från hennes strupe föll hon pladask ner på golvet igen. Ett utdraget stön lämnade hennes läppar när världen tycktes svaja och golvet fick en underlig konsistens. Vad hade det varit i den där flaskan egentligen? Salt gjorde ett tappert försök att ta sig upp från golvet men insåg snart att det var helt uteslutet. Hon kontrollerade inte längre sina armar och ben och det slutade med att hon återigen slog huvudet i golvet. Det skulle bli ett stort blåmärke på hakan dagen därpå, den saken var klar.

“Var kan jag finna henne?”
“Hu- va?” Zorahs fråga tog en liten stund att processera för Salt. Vem var det hon ville finna? Vänta, Anaíd? Alltså Salt? Varför då?
Men viss ansträngning lyckades den kraftigt berusade kvinnan vände sig på rygg och titta upp mot inkräktaren igen. Salt gned sig i ögonen och såg frågande mot den andra kvinnan.
“Va-… varför vill du det?”
Sedan kom hon på att hon just blivit hotad till livet och kanske borde övertyga Zorah att det var en dum idé att döda henne.
“Oavsett, du… – hick – kommer inte att kunna finna henne utan mig.”

Ett illamående hade börjat lägga sig inom Salt. Hon kunde inte komma ihåg senaste gången hon varit så full att hon spytt, vad som än hade varit i flaskan var något mer än bara absint, helt klart. Något irriterad över att inte blivit varnad av Gadric, som mannen bakom världshusets disk hette, låg Salt nu ganska så utslagen på golvet i sitt eget rum. Zorah hade dragit åt sig stolen som stod vid det lilla skrivbordet i ett hörn och tycktes inte ha några som helst planer på att hjälpa den andra kvinnan upp. Ett antal sluddriga svordom mumlades fram ur Salts mun, hur fan hade hon hamnat i den här sitsen? Att Zorah dessutom vägrade berätta sitt motiv för att finna Anaíd gjorde det hela en mer komplicerat. Om det var så att inkräktaren var utsänd för att ta livet av henne fanns det inte på kartan att Salt skulle avslöja sin sanna identitet för henne, å andra sidan så fanns det kanske en möjlighet till att vända på korten och utnyttja Zorahs ovetande till Salts egen fördel.

“Om jag ska – hick – ta dig till An- Anaíd utan att veta vad du har för syfte – hick – så får du göra något för mig i gengäld.” Salt stönade igen, illamåendet blev värre och värre, “och – hick hick – det är en dum idé för dig att säga nej och döda mig, Anaíd skulle inte- inte- uppskf- uppfkt- uppfaskta- uppskaska det ooooch – hick – jag är den enda som vet var hon finns!”

Salt knep ihop ögonen och försökte tänka efter Zorahs fråga. Det verkade som att hennes plan ändå hade lyckats. Det kanske faktiskt skulle gå att utnyttja den andra kvinnan tack vare att denna verkade så desperat efter att finna Anaíd. Denna sista detaljen kändes inte helt lugnande dock. Fortfarande visste hon inte om Zorahs motiv och hela planen att utnyttja henne kunde av det komma att bita henne i endan. Men, i Salts instabila tillstånd kunde hon inte komma på någonting annat att göra än att hålla sig planen hon ändå lyckats komma på.

“Jag vill-” hon avbröt sig själv, “helvet-”
Snabbt som tusan snurrade hon runt till att ligga på mage igen och lyckades på något mirakulöst sätt ta sig upp på alla fyra innan den sura magvätskan stötes upp. Tre omgångar spya kladdade efter en kort stund ner golvet mitt i rummet och Salts hulkningar fyllde luften lite längre där efter. En ny svordomsvisa flög ur hennes mun och utmattningen var plötsligt total. Utan att så mycket som titta på Zorah kravlade hon sig bort till sin säng igen och lyckades med viss ansträngning ta sig upp i den.
“Jävla Gadric, jag ska fan döda honom imorgon.” mumlade hon, redan halvt medvetslös.

Solens första strålar letade sig långsamt in i rummet där Salt låg och snusade. Ljuset klättrade från fotändan av sängen, högre och högre upp tills hennes ansikte värmdes och ögonen irriterades av morgonstrålarna. Hon vred på sig i sömnen några gånger innan omedvetenheten till slut gav upp och hon vaknade. En smällande huvudvärk var det första hon möttes av i den vakna världen. Därefter kom en fruktansvärd yrsel, följt av lite kvardröjande illamående från innan hon somnat. Med ett utdraget stön blinkade hon och gnuggade knogarna mot sina ögon. Långsamt och fortfarande ganska så ostadigt började Salt försiktigt att ta sig upp ur sängen tillsammans med ett antal stön och suckar. Detta kunde vara bland de värsta bakfyllor hon haft, vilket sade väldigt mycket med tanke på hur illa det varit tidigare. När hon äntligen lyckats sätta sig upp på sängkanten och stabilisera sig någorlunda föll hennes grumliga ögon på kvinnan vid skrivbordet. Först kände Salt inte igen henne överhuvudtaget och höjde förvirrat på ena ögonbrynet. Vad hände igår egentligen? Men sedan kände hon doften av och noterade mot sin förtjusning spyan som börjat torka in i golvet mitt på rummet. Då kom bilder från innan hon somnat tillbaka till henne och med en utmattad svordom föll hon tillbaka på sängen igen. Baksmälla från underjorden, en mordisk främling i hennes rum, ingrodd spya på golvet och en överhängande risk att bli mördad av sagd mordiska främling – kunde det bli bättre? En lätt skratt kom ur Salts mun, det hela var ändå ganska komiskt mitt i allt elände. Hur lyckades hon alltid försätta sig i sidan förjävliga situationer?

Salt skrattade ännu mer åt Zorahs ord. Inte fan tänkte hon diskutera någonting i skicket hon var i. Vinglande reste hon sig från sängen, fortfarande med ett roat leende på läpparna.
“Visst, visst.” skrattade hon fram, “men först tänker jag nyktra till och hitta något att käka.”
Ett kurrande lät ljöd från Salts mage, hon hade inte ätit någonting sedan lunch dagen innan. Men innan hon gjorde något åt hungern gick hon till fotändan av sin säng där en väska stod placerad på golvet. Hon satte sig på huk och öppnade det största facket som fanns och började rota bland innehållet. Efter en lite stund fick hon tag i vad hon letade efter och drog upp en liten glasflaska med korklock. Flaskan var halvfylld av en blå vätska. Salt skakade om behållaren och dess innehåll innan hon reste sig upp igen. Hon gick fram till pölen av spya på golvet, öppnade flaskans kork så att en söt men skarp doft fyllde rummet och droppade lätt lite av den blå vätskan på den halvtorkade fläcken. Därefter förde hon flaskan till munnen och lät en droppe falla på hennes tunga. Sedan gick hon tillbaka till fotändan av sängen, lade tillbaka glasflaskan i det stora facket och drog på sig väskan över axeln.

Salt tog ett djupt andetag och kunde redan känna den blåa substansen verka i hennes kropp. Ungefär samtidigt började spyfläcken på golvet att krympa. Successivt blev den mindre och mindre som om den åt upp sig själv, tills den försvann helt utan ett spår. Kvar var endast den söta doften som hängde i luften.

Salt vände sig mot Zorah.
“Jag tänker ta en promenad, hitta lite frukost och slå ihjäl idioten som fick mig stupfull igår, tänker du följa med?”

“Det beror på hur seglivad gubben är.” sade Salt, log och blinkade mot Zorah innan hon vände sig om och gick ut ur rummet. Dock hann hon bara ta ett steg över tröskeln innan en tanke slog henne och hon gjorde en hastig 180 graders svängom för att kliva in i rummet igen. Snabbt skannade hon av rummet tills hennes ögon föll på den halvdrukna flaskan från kvällen innan. Salt tog två steg in i rummet igen och plockade upp rusdrycken från golvet innan hon gick tillbaka ut genom dörren.

“GADRIC!”
Mannen bakom disken såg förvånat mot Salt då hon kom ner stampades för trappan. Framför honom låg en påse och en hög med mynt, antagligen gårdagens intjänade slantar han nu var i färd med att räkna.
“Vad i helvete var det du gav mig igår!?” röt Salt, slängde flaskan (som hade för tjockt glas för att gå sönder) i väggen bakom mannen och satte båda händerna på disken.
Gadric skrattade lätt och skakade på huvudet.
“Som man bäddar får man ligga Socker, du snodde den innan jag hann varna dig!”
Salt spände ögonen i mannen framför sig.
“Din lilla jävel, jag trodde jag skulle dö för fan. Du kunde varnat mig!”
“Så går det när man snor saker! Dessutom, du ser ganska så pigg ut för att ha druckit hälften av det där?”
Salt muttrade irriterat ett svar men Gadric hade redan flyttat fokus ifrån henne och istället upptäckt Zorah.
“Smög du in henne också igår kväll? Det märkte jag inte ens. Sen när började du ligga med kvinnor Socker?”
DUNK. Gadric hoppade baklänges då Salt drämt påsen med mynt rakt i hans friska öga. En svordomsvisa flög ur hans mun medan Salt snurrade påsen runt sina fingrar.
“Som man bäddar får man ligga Gadric.” sade hon och vände sig om, fortfarande med påsen med mynt i handen, och traskade ut ur världshuset.

Solen hade precis hunnit ta sig upp över hustaken i Celeras, himlen var klarblå och staden hade vaknat. Salt stannade utanför världshusets dörr och drog in morgonluften i sina lungor. Därefter sträckte hon på sig ordentligt med armarna högt över huvudet och nacken böjd bakåt.
“Raaaawwwwrrrrr…” ljudet kom ur hennes mun följt av en gäsp innan hon öppnade ögonen igen och lät dem vandra över gatan framför henne. Som en äkta katt, vilket man ibland nästan kunde tro att hon var, sniffade hon i luften och bestämde sig för att gå åt det håll hennes näsa lockades. Utanför världshuset tog hon vänster, sedan två höger och sedan en vänster igen. Doften hon valt att följa blev allt mer distinkt och snart fann hon sig stående utanför ett litet bageri med vidöppna dörrar. Nyfiket tassade hon in och möttes av en varm luft från arbetande ugnar blandat med den ljuvliga doften av nybakat bröd och bakelser. Salts ansikte sprack upp i ett förtjust leende då hon fick syn på den nygräddade maten prydligt uppställda i hyllor och på disken. En äldre dam med håret uppsatt i en knut stod bakom kassan. Hennes händer var fläckiga av mjöl och runt hennes mun och ögon fanns vackra skratt rynkor. Hon log mot Salt log berett tillbaka.
“Vad får det lov att vara unga dam?”
“Frukost!” svarade Salt och kvinnan skrattade.
“Kanske en nybakad baguette skulle kunna passa i så fall?” medan hon pratade plockade kvinnan ner ett avlångt. gyllenbrunt bröd från en av hyllorna och lade den på disken mellan sig och Salt. Salt slickade sig glupskt om munnen och nickade entusiastiskt mot bagerskan som skrattade lätt.
“Jag tror jag skulle vilja ha en sådan där apelsinmuffin också!” hon pekade på en mellanstor bakelse nära kassan och damen bakom disken nickade och lade fram den bredvid baguetten.
“Det blir 15, får det lov att vara något mer?”
Salt vände sig om mot Zorah.
“Vill du också ha någonting?”

Salt höjde på ena ögonbrynet åt Zorahs svar. Nog för att hon kanske hade ätit under natten, när Salt själv låg och sov, men att den andra kvinnan stod mitt i ett bageri, omgiven av bakelser och ljuvliga dofter utan att vilja ha någonting var helt absurt. I vart fall i Salts åsikt. Hon snurrade runt igen och lät leendet på läpparna återkomma.
“Lägg till en appelsinmuffin!”
Damen bakom kassan log och gjorde som hon blev ombedd. Därefter stoppade hon ner brödet och de två muffinsarna i en brun påse. Salt betalade (med mynten hon tidigare snott från Gadric) tog påsen och klev ut genom bageriets dörrar igen. Leendet på hennes läppar försvann inte och förtjusningen över frukosten fick hennes steg att bli så lätta att hon bokstavligen hoppade fram.

Då hon kommit en liten bit ifrån bageriet plockade hon upp muffinsen ur påsen och tog en stor tugga. Ett högt stön av njutning lämnade hennes läppar samtidigt som hon slöt sina ögon. Smaken var perfekt. Söt och fruktig med en förvånansvärt fräsch känsla. Salt stoppade muffinsen i munnen igen och stack ner handen i påsen en gång till. När hon fick tag i den andra muffinsen snurrade hon runt och ropade (fortfarande med sin bakelse mellan tänderna) åt Zorah;
“Fånga!” varpå hon kastade den andra muffinsen mot kvinnan.

Salt fnittrade åt Zorahs kommentar, fortfarande med muffinsen i munnen. Hon snurrade runt och fortsatte med lätta steg framåt.
“Hmmm…” sade hon och tog ut muffinsen ur munnen efter att ha tagit en ny tugga, “jag tror jag ska hitta något att dricka också!”
Hon skuttade glatt vidare genom staden, helt oberörd av sin måttligt bistra följeslagare. Muffinsen tog slut ganska så snabbt och efter det högg hon in på brödet hon köpt. Påsen gjorde hon sig av med och tuggade direkt i ena endan av baguetten medan hon gick. Efter en liten stund fick hon syn på ett stånd som sålde diverse mjölkprodukter. Ostar av alla möjliga slag, grädde på burk och mjölkflaskor stod prydligt uppradade mot gatan och bakom bordet satt en man med både kraftig mustasch och mage. Det var ganska mycket folk som verkade vilja köpa av mannens produkter och Salt tvekade inte. Hon utnyttjade sin lilla nätta fysik till att diskret ta sig närmare och hastigt norpa åt sig en av flaskorna närmast gatan. Till hennes belåtenhet tycktes ingen annan än möjligtvis Zorah märka någonting och hon kunde tack vare det smidigt låta mjölken glida ner i väskan hon bad över axeln.

Salt tog ett nytt bett av sitt frukostbröd log och ryckte på axlarna mot Zorah innan hon muntert traskade vidare.