Zorah fnös ännu en gång åt Salts kommentar. Även om det fanns en viss sanning i hennes ord, var det en klar skillnad mellan att stjäla och att tigga. En skillnad som Salt uppenbarligen inte förstod. Inte så konstigt, med tanke på hennes nonchalanta, barnsliga sinne. Zorah upprepade samma mening som hon en gång uttryckt kvällen innan, i samband med att hon avlägsnade kniven mot den då fulla kvinnans hals. “Min anledningar angår knappast dig.” Svarade hon kort.

Hon bevittnade hur Salt slog sig ner på ena trappsteget och följde efter. Nu skulle hon tydligen ha en picknick i solen också? Zorahs tålamod började ta slut. “Är det här någon slags lek för dig?” Sade hon kallt och slog sig ned bredvid Salt. Hon placerade sin ena hand på Salts axel och lutade sig in mot hennes öra. “Behöver jag påminna dig om att ditt liv står på spel?” I samma ögonblick som Zorah ställde den hotfulla frågan, kunde Salt känna något spetsigt som försiktigt nuddade hennes hud vid nyckelbenet. Zorah hade smidigt dragit fram en av sina knivar, placerat spetsen mot Salts hud och sedan lagt sin hand över bladet, så att kniven doldes för allmänheten och de människorna runt omkring dem.

Zorah avlägsnade kniven från Salts hals och släppte greppet om hennes axel. “Ja. Eller så säger du enbart så för att köpa dig tid.” Svarade Zorah, greppade tag i Salts krage och drog upp henne lite smått, så hennes ansikte hamnade närmare Zorahs och fortsatte därfefter stirra rakt in i Salts ögon. “….Men tiden är slut och du har än så länge bara lyckats bevisa att du känner till henne. Jag är inte din vän och jag har viktigare saker för mig än att äta bröd i solskenet med någon som stjäl mjölk från bönder.”  Fortsatte hon. Det kan nog varit den längsta meningen Zorah yttrat, under deras korta tid tillsammans. Hon släppte därefter taget och lutade sig framåt mot sina knän, medan hon blickade ut över folkmassorna som rörde sig runt i staden.
“Uppgörelsen. Vad vill du ha?” Zorah dämpade sin röst en aning, trots att hon pratade ganska tyst redan som det var. Det sista hon ville var att någon runt omkring dem lyssnade på dem, vilket också var anledningen till att hennes blick konstant läste av deras omgivning. Det här var långt ifrån den optimala platsen att diskutera sådana här saker, men tiden var knapp och ingen var på så pass nära avstånd att de skulle kunna höra vad de två talade om.

Zorah satt kvar på stället och läste av de hundratals människor som rörde sig längre ned, längst stadens gator. Salts ord skulle kunna tolkas som att Anaíd faktiskt var död, vilket oroade Zorah en aning, men det skulle tiden få avslöja och det första huvudet som skulle rulla om sådant var fallet skulle bli Salts. Det skulle Zorah se till.

Zorah sneglade bak något på Salt efter hennes fråga.  “Vad vill du ha..?” Svarade Zorah kort. “.. Guld? Rusdryck? Något obetydligt stöldgods från någon adelsman?” Hon tänkte inte längre än så, med tanke på hur simpel och barnslig Salt var. Vad kunde en kvinna som hon möjligtvis vilja ha mer än dessa saker?

Zorah vred bak huvudet och såg bak på den med en blick som sade att hon inte skulle svara på Salts fråga. “Det lämnar jag till din fantasi.” Svarade hon kort. När hon sedan hörde Salts avslutande ord höjde hon något på ögonbrynet. Hade Salt fattat ett beslut? Var de för första gången påväg någonstans i denna långsamma dialog? “Låt höra.”
Att det Salt ville ha involverade våld krävdes inget direkt geni att klura ut. Frågan var bara exakt vad det kunde vara. Zorah funderade någon enstaka sekund i väntan på att Salt skulle fortsätta förklara vad hon var ute efter. Antagligen hämnd på någon tjuv som stulit hennes rusdryck, eller något liknande.
Nej, antagligen skulle hennes blivande uppdrag, om man nu kan kalla det ett sådant, att vara en barnlek.

Zorah såg en stund på Salt i tystnad. Till döma av Salts röst och hennes ansiktsuttryck var det uppenbart att det hon skulle be om hade en personlig betydelse för henne. Zorah blickade tillbaka ut över staden och folket. Hámadas? Hon funderade i några sekunder innan hon öppnade munnen som gömde sig bakom masken. “Adelsmän som inbillar sig att de har makt och inflytande och tror de kan äga allt de lägger sina ögon på, precis som alla andra. Men det är allt.” Förklarade Zorah med ett kallt förakt i rösten. “Hurså?”

“Hm.” Zorah sneglade upp mot Salt innan hon återgick till att återigen skanna av deras omgivning med blicken. Varenda en som bär deras namn? Hur många rörde det sig om? Befann sig alla ens i Celeras? Det är klart, det var knappast en omöjlig uppgift för någon som Zorah, men då skulle hon behöva mer information först. Mycket mer information.
Men innan hon ens bestämde sig för att gå vidare dit, behövde hon  få svar på en fråga. Kanske även den viktigaste av dem alla.

“…Varför?”

Zorah fnös missnöjt till åt Salts kommentar. Förmodligen för att hon svarade precis vad Zorah trodde hon skulle göra. Det hela satte den maskerade kvinnan i något av en jobbig sits. Å ena sidan fanns det en chans att hon faktiskt kunde leda henne till anaíd. Å andra sidan kunde hon vara en fiende till Anaíd och att säga för mycket kunde sluta illa för Zorah. Det fanns trots allt ingen i hela Talanrien som visste något om henne, hennes historia eller hennes motiv. Ja, ingen förutom honom förstås. Mannen som gjort henne till den kvinnan hon är idag. Den enda personen som Zorah faktiskt kände tillit till.

Hon funderade i vad som verkade som en evighet, men som i verkligheten endast var några få sekunder innan hon tillslut bestämde hon sig för att ta risken. “Jag är inte ute efter att skada Anaíd, om det är vad du tror. Men jag måste finna henne.” Sade Zorah tyst. Kort därefter vände hon sig återigen mot Salt och såg henne rakt in i ögonen, som så många gånger tidigare. Skillnaden nu var dock att även om hennes blick var densamma som alltid, så var det något med den som tydde på att hon faktiskt såg på Salt som mer än bara en högljudd, nonchalant liten tjuv.

“Jag kommer inte ta död på ett helt släkte – ett adelt sådant på det, helt utan anledning. Om det är vad du tror, får du leta efter någon annan.” Förklarade Zorah med en tyst men ändock kall och allvarlig röst. “Jag är ingen simpel lönnmördare som dödar folk på någon annans order. Så om du verkligen vill ta död på dem bör du ge mig en bra anledning.” fortsatte hon. Det låg en god sanning i hennes ord. Inte för att hon inte kunde genomföra det. Snarare tvärt om. Hon var förmodligen en av de få människorna i denna stad som faktiskt skulle kunna genomföra något sådant. Men även för Zorah var det inte helt riskfritt. Minsta lilla misstag och det skulle inte båda gott för henne med tanke på familjen Hámadas höga status. Nej, hon behövde mer av en orsak än så för att anta detta så kallade uppdrag.

Zorahs blick låg kvar på Salt i några sekunder innan hon tillslut vände sig framåt, placerade armbågarna på knäna och vilade huvudet mot hennes knogar. “Hm.”
Förutsatt att Salt talade sanning, var det mer än tillräckligt av en orsak. Faktum var att om hon faktiskt talade sanning, hade Zorah inget annat val än att ta död på dem. De var tvungna att dö. Varenda en av dem. Men det var just den lilla detaljen. Talade hon verkligen sanning? Tankarna snurrade i den mordiska kvinnans sinne medan hennes ögon noggrant läste av deras omgivning ännu en gång.
Hade hon precis blivit överlistad och var på väg rakt in i en fälla? Kanske. Men när det kom till att finna Anaíd fanns det inget pris som var för högt och så här nära hade hon aldrig någonsin varit tidigare.
Tio år. Tio år av konstant sökande efter någon som försvunnit helt utan att lämna så mycket som ett spår efter sig. Och kanske fanns det nu en chans att hennes sökande äntligen skulle komma till ett slut.

“Jag behöver mer information. Detaljer. Hur många de är. Åldrar. Var de befinner sig. Vanor. Allt.” Sade Zorah tillslut. Det var uppenbart. Hon hade bestämt sig. Det fick bära eller brista. Om hon satte sig själv i knipa genom att tro på Salt, var det ett problem för framtida Zorah.

“Jag är ingen lönnmördare. Jag är Zorah.” svarade den maskerade kvinnan kort och reste på sig även hon.
Hon drog något i sina kläder, rättade till sina knäskydd och justerade svärdet på ryggen. “Tss..” Inte en chans att hon frivilligt skulle följa med på Salts urdumma ärenden, vad nu de kunde vara. Hon hade sina egna förberedelser att ta han om. Hon hade trots allt indirekt tackat ja till att mörda ett helt adelssläkte. Det fanns folk att kontakta, vapen att vårda och massvis av förarbete inför en sådan uppgift. Hon var trots allt ingen amatörmässig lönnmördare och slarvig var det ingen som kunde kalla henne.
“Vi möts där. Samma tid som igår. Var inte sen.” Beordrade Zorah som avslutande ord. Om Salt vände sig därefter, skulle hon upptäcka att Zorah inte längre satt kvar på platsen. Faktum var att hon inte syntes till någonstans, som om bara plötsligt gått upp i rök.

Några minuter efter att de två skildes åt, befann sig den beväpnade kvinnan i en trång och mörk bakgata på Celeras gator. Hon gick med tysta men ändock målmedvetna steg och stannade plötsligt vid en av dörrarna på det långa huset längst med gatan, öppnade den och klev in i huset. Rummet som Zorah nu stod i var alldeles becksvart, tills fraset från en tändsticka som skrapade mot plån hördes. Zorah förde tändstickan mot tre ljus i en ljusstake av trä, som stod på ett skrivbord och kort därpå fylldes rummet av ljusens sken. Rummet i sig var simpelt och ganska sparsamt inrett med ett skrivbord med två stolar, några hyllor, ett skåp som hängde ovanför skrivbordet och en säng.
Zorah satte sig vid skrivbordet, drog ut en låda och plockade fram papper, bläck och en fjäderpenna. Därefter började hon att skriva på ännu ett brev.
Efter en god stund, när hon var färdig med sitt skrivande, vek hon ihop pappret och stoppade ner det försiktigt i sin lilla väska på svanken.

Zorah öppnade skåpet ovanför skrivbordet och lyfte ner en mortel, och tre pyttesmå flaskor av glas. Hon ställde föremålen på skrivbordet, reste på sig, gick till ena hyllan bakom sig och lyfte ner tre stycken glasburkar med vad som såg ut att vara örter i. Även dessa placerade hon på skrivbordet.

Hon mortlade örterna och blandade ut dem med en liten gnutta vatten, så att det blev mer av en sörja av alltihop, rörde runt en stund och försiktigt hällde upp den lilla mängd vätska som bildades, ner i de tre glasflaskorna. När hon var färdig förslöt hon småflaskorna med varsin kork och satte fast flaskorna i små fack i läderbältet på dessa, på hennes vänstra höft.

Den maskerade kvinnan gick bort till den smala och hårda sängen, lade sig på den raklång på ryggen, flätade ihop sina fingrar och placerade dem på hennes mage.

“Anaíd..” Hördes tyst från hennes mun innan hon tillslut slöt ögonen.