Mörkret hade börjat lägga sig då Salt kom tillbaka till sitt rum på världshusets andra våning. Slarvig slängde hon sin väska på golvet vid fotändan av sängen och slog sig sedan själv ner på kanten. Hon sträckte på sig och knäckte nacken åt både höger och vänster innan hon lade sig ner på rygg och slöt ögonen. Inte för att hon planerade att sova egentligen, men det visade sig att hon var tröttare än hon trodde. När hon slog upp ögonen nästa gång hade mörkret lagt sig helt och det var becksvart i rummet. Sömndrucket och lite klumpigt reste sig Salt upp och tände en oljelampa som stod på skrivbordet. Hon gäspade trött och magen gjorde sig plötsligt påmind. Hade hon ätit något sedan den där baguetten och muffinsen på morgonen? Inget som hon kom ihåg i varje fall.

Väl ute på gatorna igen gjorde Salt så som hon brukade och följde sin näsa dit det luktade mat. Den här gången kom doften från ett stånd där grillade spett såldes för en inte allt för dyr summa. Glupskt tassade Salt dit och köpte tre spett med kyckling och grönsaker till sig själv som ganska snabbt försvann ner i hennes hungriga gap. Innan hon begett sig tillbaka till världshuset tidigare under dagen hade hon sett till att fylla den tomma mjölkflaskan med vatten som hon nu tagit med sig och drack ur då spetten slukats.

När Salt väl hade sovit, ätit och släkt törsten så att hon var nöjd begav hon sig till baren där hon skulle möta Zorah. Utan den blekaste aning om hur mycket klockan egentligen var eller hur sen hon blivit traskade hon i maklig takt ner för trapporna och stannade i dörröppningen för att se om den hon skulle möta redan var där.

Salt fick sin på Zorah sittandes vid samma bord som kvällen innan. Trots den andra kvinnans mycket kyliga blick vinkade Salt glatt med ett brett leende på läpparna. Dock gick hon inte raka vägen till bordet ut först fram till baren där hon beställde två glas av sin egen favoritrusdryck. Efter att ha tagit ett par klunkar ur den ena bägaren tassade hon över med drycken till bordet där Zorah satt. Bägaren hon själv druckit ur tog hon med till sin plats medan den orörda fick stanna mitt på bordet vilket gjorde det till Zorahs val om hon ville dricka den eller inte.
“Hålla där.” sade Salt, fortfarande med ett stort smil på läpparna, “lika munter som alltid ser jag?”
Hon lyfte sin bägare till munnen igen och lyfte retligt på båda sina ögonbryn mot Zorah. Salt drack en tredjedel av all dryck hon höll i på en gång innan hon satte ner glaset på bordet igen. Därefter gav hon upp ett mycket nöjt läte, lutade sig tillbaka i stolen och gav sitt maskerade sällskap ett nytt brett leende.

Salt gav upp ett skratt åt Zorahs beteende. Inte för att det var oväntat, tvärt om för att kvinnan var så löjligt förutsägbar. Hon betedde sig på precis samma vis exakt hela tiden. Vilket Salt fann något komiskt.
“Som sagt, lika munter som alltid!” hon log och tog ännu en klunk av drycken på bordet, “hmm… vad kan man säga om familjen Hámadas?”
Salt skrattade igen.
“Jag vet alldeles för mycket om dem vid det här laget, hahah!” hon snurrade en lock av sitt mörka hår runt fingret och lät ögonen vandra över lokalen medan hon funderade på vad hon skulle berätta för Zorah om de planerade målen, “till att börja med så är de inte så många faktiskt.”
Hon fångade upp ögonkontakten med kvinnan mitt emot och smilade igen.
“Nio totalt. Tio om man räknar med mormodern i som bor med dem, men hon heter inte Hámadas. Hon är lika sadistisk dock.”
Salt släppte sitt hår och grep om sin bägare igen.
“I åldersordning: Äldst är Erna Theodemas, mormodern, om hon inte redan dött ska hon var närmare 80 nu. Sedan är det hennes svärson, Xensor Hámadas, fadern och högsta hönset, blind. Har för mig att han är något på 60. Sedan hans yngre bror, Nickodemas Hámadas, också något på 60 och väldigt förtjust i unga kvinnor. Ju yngre desto bättre.” Salt gjorde en paus och drack ur sin bägare, som nu var halvdrucken, innan hon fortsatte, “Clarissa Hámadas, Xensors fru, strax över 50, girigare får man leta efter. Deras äldsta barn, en flicka, Ameria Hámadas, 28, vacker men lika girig och minst lika svartsjuk som sin mor. Ameria är också gift med en man som tog hennes familjenamn, Loukas har jag för mig att han heter men vet inte hur gammal han är. Barn nummer två, pojke, Cailu Hámadas, 25, våldsam och lika förtjust i kvinnor som sin farbror. Ärligt talat, skulle inte förvåna mig om hans farbror är hans far. Cailu är också gift, hans fru heter Eleni Hámadas och är en riktig toffel men samtidigt en liten råtta. Om Cailu bad henne att kyssa hans fötter så skulle hon göra det, men jag vet att hon också tycker om att utöva makt mot andra. Brukade ge slavarna alla möjliga löjliga uppgifter bara för att. Som att klippa gräs med en tånagel till exempel.”
Salt skakade på huvudet och drack upp det sista av sin dryck.
“Få se här, har jag missat någon nu?” hon funderade lite grann, “JUSTE! Tredje och yngsta barnet till Clarissa och Xensor, Theodosis Hámadas, Theo som han kallade sig. han är väl 18 eller 19 nu tror jag. Riktigt vidrig unge. Han- äh, det spelar ingen roll bara han dör. Den äckliga jäveln.”
Salt satte ner begären på bordet igen.
“Det är alla. De är inte så många, om inte någon av de äldsta barnen förökat sig det vill säga.”

Salt nickade.
“Såvitt jag vet i varje fall.” sade hon, “kan hända att det ändrats förstås men så var det för tre år sedan i vart fall.”
Hennes ögon föll på bägare nummer två som fortfarande stod orörd mitt på bordet. Zorah hade knappt sätt åt dryckens håll på hela kvällen så Salt beslöt sig för att följa sin lust och drog den till sig. Precis som med förra glaset svepte hon en tredjedel av innehållet på en gång innan hon ställde bägaren på bordet igen.
“De bor dock inte i Celeras. Eller alltså inte i själva staden. Deras herrgård ligger en halv dags ritt norr ut vid kusten mot Västerbukten. Ganska avskilt från det mesta annat.” hon korsade benen under bordet, “ett par utav dem, oftast något utav barnen, brukar dock rida in hit var tredje månad för att göra affärer och sådant. När det sker så bor dem i ett hus ganska nära centrum som ägs av moderns familj, Theodemas.”

Salt knep ihop ena ögat vid Zorahs fråga.
“Oooh, kanske men inte säkert.” sade hon, “följer de fortfarande samma schema som för tre år sedan så borde nästa handelstripp ske någon gång om tre veckor ungefär. Men jag törs inte säga säkert där, dock kan jag kolla upp det.”
Andra bägaren gick fortare ner än den första. Redan hade Salt satt i sig två tredjedelar av drycken som hon nu kunde känna påverkade henne lite grann. Men hon var långt ifrån berusad ännu, vilket var hennes mål.
“Bra att veta är väl kanske också att äldsta sonen, Cailu, är stridstränad. Han var en del av armén fyra eller fem år som tonåring tills han gifte sig. Farbrodern ska också fått någon form av träning men jag är osäker på vad och i vilket sammanhang.” hon lutade sig framåt lite grann och satte armbågarna på bordet, “de andra är inte tränade men kan fan slåss ändå. De är som sagt sadister varenda en utav dem, ingen skulle tveka att ta till vad som helst om de blev anfallna.”
Salt gjorde en liten paus utan att titta på Zorah innan hon fortsatte, då med ett lätt skratt och ett litet leende på läpparna.
“Yngsta sonen speciellt. Den jäveln kan verka ofarlig men gå för i helvete inte på det. Han är en riktig orm med jävligt giftigt gift.”

I två korta sekunder höll Salt Zorahs blick då hon ställde den sista frågan. Men sedan gav hon upp ett nästan vansinnigt gapskratt som fick flera huvuden i baren att vändas åt bordet där de två kvinnorna satt. Skillnaden på det här skrattet och Salts vanliga var dock att det inte fanns ett uns glädje eller nöje i det, hon lyckades inte riktigt dölja mörkret bakom reaktionen. Då Salt lugnat sig hade hon ett brett (men fortfarande glädjelöst) leende på läpparna och skakade på på huvudet mot Zorah. Hon tömde det sista av drycken och ställde ner bägaren på bordet med en hög smäll.
“De var slavdrivande sadister vad med behöver du veta?” hon skrattade lätt igen men kunde inte riktigt se Zorah i ögonen, “varför söker du Anaíd eh?”
Salt väntade dock inte på svar utan skakade bara på huvudet.
“Fan jag behöver mer att dricka.”

När Zorah kom närmre var det lika svårt att möta hennes blick som att inte göra det. Hennes ord indikerade starkt mot att Anaíd, som ju i själva verket var Salt, betydde mycket för henne. Salt förstod det inte överhuvudtaget. Vem var Zorah egentligen? Varför sökte hon så ihärdigt efter Anaíd och varför lät det som att hon skulle göra vad som helst för henne. För, inte mot. Salt var för första gången på mycket länge uppriktigt förbryllad. Men det var inget hon visade utåt. Dock insåg hon att Zorah inte skulle ge sig förens hon fått svar. Därför fnös Salt och hon lät ansiktet spricka upp i ett leende igen, fortfarande ganska glädjelöst dock. Hon lade båda armarna på bordet och lutade sig in så att det inte var mycket avstånd kvar mellan henne och kvinnan mitt emot.
“Du vill veta vad de gjorde mot Anaíd?” sade hon som en fråga utan att det egentligen var det. Sedan skrattade hon lätt igen, “visst. Jag kan berätta vad de gjorde mot Anaíd.”

Salt släppte inte Zorahs blick ens en sekund medan hon berättade. Vilket inte var lätt upptäckte hon, många känslor hon inte vetat om fanns inom henne bubblade upp och det var en riktig ansträngning att inte visa något utåt. Men Salt höll sig ändå lugn med den leende fasaden fastklistrad över ansiktet.
“Du ser, utav mer än 50 slavar så var det något med Anaíd som de antingen hatade eller älskade. De var inga välvilliga människor mot någon av oss, men Anaíd,.. det var en helt annan nivå.”
Salt berättade om diverse saker hon upplevt som fånge hos familjen Hámadas, hela tiden ur ett samlat utomstående perspektiv, som om det var någon annan som upplevt allt hon beskrev och inte hon själv.
“Var och varannan dag turades framför allt Xensor, Cailu, Ameria, Erna och Theodamas om att ta in henne från arbetet på pärlodlingarna och som ett par av dem kallade det; leka med henne. Det vill säga de utövade sina sadistiska fantasier på henne så gott som hela tiden. Alla på olika vis. Xensor är magiker, han brukade utföra diverse experiment på Anaíd, ofta trycka i henne olika brygder han kokat ihop eller testa formler han upptäckt. Ibland var det inte så farligt, men ibland kunde hon vara sjuk och plågas i veckor av den där magin. Med tanke på Cailus intresse för kvinnor kombinerat med hans kärlek till våld är kanske inte så svår att gissa vad han hittade på när han var den som hade henne. Anaíd var dock inte den enda han tvingade sig på, han hade inga preferenser när de kom till kvinnliga slavar. Ameria och Erna var så rena sadister det går att bli och Anaíd var inte deras enda offer. De gillade att plocka ut lite slavar då och då och bara rent tortera dem. På vilket sätt de kände för. Skendränkningar och att näääästan kväva folk till medvetslöshet var Amerias favorit. Att stoppa insekter i kroppsöppningar en annan. Erna var mer klassisk och skar upp dem lite var som. Jag tror hon hade en fascination för blod. Ibland så lekte de två också ihop, Anaíd var den enda som på något vis överlevde det. Sedan var det Theo…”
Salt gjorde en kort paus innan hon berättade om den sista Hámadas.
“Han-” orden fastnade i halsen på Salt. Det gick inte att berätta om Theo. Hon hade aldrig försökt förr och nu upptäckte hon att det kanske inte skulle gå. Han hade trots allt varit värst av alla. Trots att han knappt rört henne.
“Han var minst lika vidrig som alla de andra. Om inte värre.”
De orden var allt hon fick ur sig om den yngste Hámadas sonen. Efter det så reste hon sig upp från bordet och tvingade leendet att bli ännu större.
“Nu fan ska jag ta något mer att dricka.” sade hon och stegade iväg mot baren i jakt på det starkaste som fanns att köpa.

Det var ovanligt mycket folk på krogen för kvällen. Ett större sällskap verkade ha valt att uppehålla sig i den lite avskilda källarlokalen och de alla tycktes ha slagit sig ner runt baren. Salt armbågade sig fram till disken utan att bry sig särskilt mycket om vem som kanske fick sig en smäll någonstans av hennes nonchalanta puttande och knuffande.
“HEJ! Se dig för tjejen!”
Salt brydde sig inte ens om att svara. Att berätta om sitt förflutna som fånge hos familjen Hámadas hade gjort att hennes humör förbittrats avsevärt. Vilket var mycket ovanligt i Salts fall. Det var sällan någon såg henne utan ett brett leende över hela ansikte eller barnsligt hoppa fram genom Celeras gator. Till och med Salt själv kände sig något förbryllad över hur mycket hennes humör förändrats på så kort tid. När senaste hade något liknande hänt? Hon kunde inte ens komma på något tillfälle då hon varit så nere utan att antingen vara kraftigt berusad eller på något vis upplevt extrem fysisk smärta.

Väl framme vid baren klistrade hon dock på ett grin igen och beställde en hel flaska whisky. Till bartendern sade hon att det var till flera men Salts plan var (vilket egentligen kanske inte var så oväntat) att dricka allt själv. Om hon förstått sig på Zorah något så gissade hon att den andra kvinnan inte tänkte dricka så mycket som en droppe.
“Ey, tjejen, skaru dricka hela den där själv?” samma man som ropat åt Salt att se sig för försökte nu prata med henne på vägen tillbaka till bordet, “du kan inte bjuda lite eller?”
“Visst.” svarade Salt, “jag kan köra upp flaskan i ditt arsle när jag är klar.”
Svaret togs inte emot särskilt väl av den hon sade det till. Mannen grymtade en ohörbar svordom och gjorde sedan ansats för att ta tag om Salts arm, men Salt var snabbare och drämde sin dryck hårt i hans ansikte. Mannen gav ifrån sig ett argt läte som fick hans sällskap att vända uppmärksamheten till det som hände, innan någon av dem hann göra något hade Salt knäat mannen i skrevet, smällt toppen av flaskan mot hans skalle så att hälften av glashalsen krossades, druckit ett par klunkar whiskey och vänt på klacken. Hon brydde sig inte ens om att gå tillbaka till bordet där Zorah satt utan antog att den andra kvinnan sett vad som hänt. Om hon hade något mer att fråga om kunde hon följa efter om hon ville. Salt brydde sig inte. Hon ville hem, supa och sova. Och det var också vad hon tänkte göra.

Så fort hon kommit utanför dörren till baren hade hon satt den trasiga flaskhalsen till munnen igen. Efter tre ordentliga klunkar utan minsta återhållsamhet började hon traska längs den mörka gatan tillbaka till sitt rum i det avlägsna världshuset. Hon gick inte särskilt snabbt och på vägen dråsade hon in i ett onödigt högt antal människor. Men Salt kunde nog inte bry sig mindre. Då hon äntligen stod utanför dörren hon långsamt vandrat mot var mer än halva flaskan med rusdryck uppdrucken och den unga kvinnans huvud inte längre särskilt nyktert. Salts kropp var liten och tanig och trots att hon hade en hög alkoholvana (eller kanske vad man snarare skulle kalla stort alkoholproblem) gick det relativt snabbt för henne att bli ordentligt full. Hon såg dubbelt trots att handtaget bara var några ynka decimeter bort, marken gungade och huvudet snurrade som en katt som jagade sin egen svans. Men trots det fysiska obehaget föredrog hon ändå tillståndet nu än det inte långt tidigare. Den alldeles för påtagliga och nästan panikartade känslan hon haft i bröstet och bilderna som flugit förbi i hennes inre (men som varit alldeles för verkliga) var något hon ville undvika till varje pris. Det var inte ofta de kom henne längre men varje gång de ändå gjorde det hade hon utan att tveka tagit till sig varenda bedövande substans hon kom åt för att inte behöva genomleva helvetet igen. För det var vad det kändes som. Det var som om minnena från tiden som slav inte var minnen utan som att de skedde igen, på riktigt, var gång tryckte sig på. Eller som i det här sällsynta fallet – då hon faktiskt berättat om dem. Dock kändes allt mycket bättre nu än vad det hade gjort i baren. Tankarna på det förflutna var som bortblåsta och den vanliga berusade Salt var tillbaka i all sin prakt. Efter tre försök att öppna dörren framför sig började hon fnittra mer eller mindre hysteriskt samtidigt som hon hävde sig på handtaget med hela kroppen. Detta ledde till att dörren äntligen öppnades och Salt föll pladask in i världshuset med huvudet först ner i marken. Men inte gjorde det henne på sämre humör. Fnittret övergick i rent skratt då hon kravlade sig upp på ostadiga ben och började vingla upp för trappan till sitt rum.

Väl framme på den efterlängtade destinationen dröste hon klumpigt ner på sängen – fortfarande skrattandes – och tog ett par till klunkar ur den trasiga flaskan. Hälften av vätskan hamnade dock någon annanstans än i hennes mun men det var knappt så att Salt märkte det. Trots att hon var medveten så var hennes huvud någon HELT annanstans.

Porlande vatten och lätta plask i kroppen vaggade hennes inre. Viljan att känna vattnet i håret och vågorna mellan fingrarna blev plötsligt påtaglig. Behovet av vattnet kändes både fantastiskt och kvävande. Hastigt och förvånansvärt stadigt flög hon upp från sin säng igen, tömde det sista av flaskan i några stora svälj och kastade sig sedan ut genom dörren igen. Luften var alldeles för torr och hård, omvärlden alldeles för stadig. Hon kunde inte andas, hon behövde vatten. Nu.

Att Zorah stod nedanför trappan och talade till henne märkte Salt knappt av. Hon ägnade inte den andra kvinnan så mycket som en blick utan gick bara rakt förbi henne när sista trappsteget låg bakom ryggen. Vad Zorah hade sagt hade hon ingen aning om, det spelade ingen roll. Allt som spelade roll var vattnet. Vatten, vatten, vatten.

Maniskt skyndade sig Salt ut ur världshuset igen och lät benen gå av sig själva. Inte för att hon visste eller ens hade någon aning om var hon var påväg, nej, hon kände sig väg fram med sitt inre. Det var som om en osynlig kraft styrde henne mot vattnet utan att Salt behövde göra någonting. I huvudet skvalpade det vilda vågor och lungorna gjorde mer och mer ont ju längre tid som gick. Men dragningskraften blev starkare och starkare hon det var en typ av trygghet som hon hängde upp sig på.