- This topic has 90 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 2 månader sedan by
.
-
Salt hade inte ens märkt att Zorah följt efter henne innan den andra kvinnan grep tag om hennes arm och tvingade henne att stanna. Orden som yttrades mot henne försvann än en gång ur Salts medvetande innan de ens hunnit nå hennes öron. Det var som att Zorah var på andra sidan en barriär, någonting som gjorde att Salt inte kunde uppfatta vad hon sa eller vad hon ville. Men kniven och greppet om hennes arm var något hon väl kunde känna. Att ha blivit stoppad när hon kunde känna att vattnet var så nära uppskattades inte. Lungorna skrek i bristen på syre och behovet att vattnet fick hela hennes kropp att värka. Det var som om någonting nästan försökte slita sig ur hennes skinn bara för att få ta sig till vågorna inte långt bort.
Salt stirrade på Zorahs halvt maskerade ansikte. Varför släppte hon inte? Vad ville hon?
“Jag kan inte andas.” Salts röst var annorlunda, på vilket sätt gick inte riktigt att säga men det var någon annan som talade genom henne. Samma person som yttrat orden var tydligen beredd att kämpa för sitt liv och för att kunna andas igen. Salt hade ingen som helst kontroll över sig själv och kunde knappt hänga med på vad som hände. Men på mindre än några sekunder hade hon slagit sig fri från Zorah med en styrka som definitivt inte var hennes egen och satt av i en spurt hennes berusade kropp egentligen inte borde ha fysisk möjlighet att uppnå. Men då hon kunde känna hur vattnet bara var några byggnader bort nu kunde hon inte tänka på något annat. Hon måste dit, så var det bara.Vattnet hon tagit sig till var en kanal som antagligen ledde ut i Celeras hamn längre bort. Längs kanalbryggan flöt båtar fridfullt upp och ner i det lätta vågorna, fastsurrade då ingen befann sig i dem för tillfället. Salt tvekade inte en sekund. Med kläderna på dök hon med huvudet först ner i det mörka vattnet.
-
Zorah stod stilla kvar på stället när Salt slet sig loss, med kniven kvar i luften i någon sekund. Vad var det som just hände? Var kom hennes plötsliga styrka ifrån? Någonting var förändrat inom Salt, så mycket kunde Zorah komma fram till. Hon sänkte sin kniv, hölstrade den och såg hur Salt fortsatte iväg i en rasande fart. “Tsk..” Den maskerade kvinnan lade huvudet på sned och övervägde först att vända om och gå därifrån. Hon hade trots allt viktigare saker för sig – saker att förbereda inför uppdraget. Men något med Salts beteende fick Zorah att fortsätta efter henne. Varför visste hon inte riktigt själv än.
Den maskerade kvinnan var inte långt bakom Salt när de anlände vid kanalbryggan. Med ett höjt ögonbryn stannade hon och satte armarna i kors, när hon bevittnade hur Salt dök ner i vattnet med kläderna på. “Hm.”
Vad hade flugit i henne? Vad kunde vara anledningen till att hon näst intill var besatt av att dyka ner i det djupa, mörka vattnet mitt i natten? Med kläderna på dessutom? I vanliga fall hade Zorah nog inte lagt någon större tanke på det. Salts barnsliga beteende var obegripligt nog som det var. Men detta var annorlunda, som om Salt var en helt annan person. -
Äntligen kunde hon andas igen. Att vattnet var grumligt, botten dyig och att allt var mörkt spelade ingen roll. Hon tog ett djupt andetag och sträckte ut hela kroppen ordentligt. Då hon öppnade sina klargröna ögon lyste dem svagt. Vid ytan syntes svaga ljuspunkter från gatlyktor och från byggnaderna runt om kanalen, annars var allting bäcksvart. Men hon kunde se ändå, eller kanske kände hon snarare sin omgivning. För visst kunde hon inte se det lilla stimmet av småfisk bakom om sig men hon visste ändå att de var där. Och inte kunde hon se båtarnas skrov ovanför huvudet men hon visste att de var där. Trots mörkret, grumligheten och dyn så kändes hennes omgivning underbar. Hur länge sedan hade det varit som hon senast kunnat ta så djupa, ordentliga andetag? Hon hade ingen aning, men länge sedan var det. Hela hennes kropp njöt av den våta tillvaron. Livet på land var egentligen inte optimalt, men det var något hon fått anpassa sig till. Något hon fått acceptera bara. Men det hindrade henne inte från att ibland, under tiden då Salt var som lättast att påverka, släppa ut längtan efter vattnet och låta tillvaron få kännas som hemma igen.
Hon var där länge och bara njöt någon meter ifrån den dyiga botten. Aldrig ville hon att härligheten skulle ta slut, trots att hon visste att hon vid något tillfälle skulle vara tvungen att simma tillbaka upp till ytan och låta livet fortsätta som tidigare.
-
Zorah gick fram till bryggans kant och satte sig på den, med benen hängandes strax ovan vattenkanten. Hon satt i tystnad, med sin vanliga, kalla blick och såg ner mot vattnet, för att försöka se Salt. Men det var lönlöst. Det var alldeles för mörkt för att se någonting överhuvudtaget som befann sig under ytan. Zorah suckade ännu en gång innan hon placerade både händerna på bryggan bakom sig, och lutade sig bakåt. Hon höjde på sitt huvud och såg upp mot stjärnhimlen och försvann iväg i sina egna tankar. Hon var så nära att finna henne – Anaíd. Tio år av sökande. Tio år av blod och gåtor tvärs över hela Talanrien. Men snart kunde sökandet vara över.
Zorah började fundera på något som hon aldrig riktigt lagt någon större tanke på. Hur såg Anaíd ut idag? Hur var hon som person? Vad sysslade hon med? Frågor om självaste Anaíd som person. Frågor som aldrig varit viktiga för Zorah tidigare. Den enda som var viktigt för Zorah var att finna henne. Men nu, när hon var så pass nära, kunde hon inte låta hjälpa att tänka på dessa ting. Det hela gav Zorah en konstig känsla i magen, som inte riktigt gick att beskriva. Kanske var det faktumet att hon faktiskt kände något.
Efter en bra stund såg hon ner mot vattnet igen. Salt borde ha kommit upp igen vid det här laget. Hon hade varit under ytan alldeles för länge än vad en vanlig människa klarade av. Zorah reste sig upp och fortsatte söka med blicken i det mörka vattnet. Skulle hon dyka efter henne? Det sista som fick ske nu var att Salt druknade. Inte när hon var den enda koppling till Anaíd som fanns. Det fick bara inte ske.
-
Hon gäspade lite ch drog fingrarna genom det långa håret. Ett ögonblick funderade hon på att kanske gå tillbaka till världshuset och sova, förutom längtan till vattnet så var det det som den berusade kroppen krävde allra mest. Men samtidigt så var det så fruktansvärt länge sedan hon varit i vattnet bara för vattnets skull. Hon ville passa på så länge som möjligt nu när hon hade chansen. Lungorna skrek inte längre som de hade gjort tidigare och de våldsamma vågorna i hennes huvud hade lugnat sig. Kroppen var i harmoni igen och det skulle förhoppningsvis dröja länge innan det vrålande behovet efter vatten kom blev lika starkt igen. Hon suckade. Det vara dags att ge sig tillbaka. Fast, hon kunde ju bara stanna lite längre till…
-
Zorah vred på sitt huvud och såg sig omkring, men kunde inte se skymten av en enda människa ute bland dem. Hon gav ifrån sig en liten suck, rättade till sitt svärd på ryggen och spände åt bältet runt hennes midja. Även om gatorna var tomma såhär dags, var hon inte så dum att hon skulle lämna sina vapen och annan utrustning på bryggan. Det var alldeles för riskabelt. Nej, skulle hon dyka ner i vattnet skulle hon få lov att göra det med full utrustning. Hon ställde sig längst ut på bryggan och himlade något med ögonen. Hade det inte varit för Anaíd hade hon gärna låtit Salt drunkna.
Zorah kastade sig ut och dök ner i det mörka, stilla vattnet. Väl nere under ytan kunde hon inte se någonting alls, som hon var omgiven av ett totalt och ändlöst mörker. Plötsligt fick hon syn på någonting längre ner under ytan. Någonting lyste likt två små smaragder långt där nere. Zorah simmande ner mot skenet i vad som kändes som en evighet. När hon väl närmat sig skenet upptäckte hon att de kom från ett par ögon. Hon fokuserade hon blicken något extra och simmade ännu närmare. Det var då hon såg det. Ögonen tillhörde Salt som var fullt vid liv. Zorah hade sett mycket magiska företeelser och väsen med åren, men aldrig något som detta tidigare. Zorah såg länge på Salt, utan att faktiskt göra något. Hennes ögon och dess sken var näst intill hypnotiserande, som om tiden stod still. Efter en stund kände Zorah dock hur syret i hennes kropp började minska. Hon var tvungen att ta sig upp till ytan snart, annars skulle det vara hon som drunknade i det mörka vattnet. I samma ögonblick tog Zorah ett grepp om Salts handled som ett tecken på att det var dags att simma upp till ytan igen.
-
Hon kunde känna Zorahs närvaro så fort den andra kvinnan hoppat i vattnet. En liten suck undslapp hennes läppar när hon insåg att det faktiskt var dags att bege sig tillbaka till ytan och land igen. Då Zorah kom närmare vände sig Salt om och studerade hennes ansikte lite grann. Den maskerade kvinnan var ingen fisk i vattnet precis, till skillnad från Salt själv, men det kanske inte var så konstigt med tanke på att hon fortfarande bar full utrustning. Salt lade huvudet lite på sned och funderade kort på varför i all världen Zorah bara inte tagit av sig sina vapen innan hon hoppat i vattnet, det såg tungt ut att simma med så mycket tyngder på kroppen.
Då Zorah greppade tag om hennes handled förstod Salt att det hade blivit dags att på riktigt ge sig tillbaka till världshuset. Hon drog ett sista djupt andetag och fyllde sina lungor av vatten ordentligt innan hon greppade Zorahs hand i sin egen och sparkade uppåt mot ytan. Salts välutvecklade förmåga under vatten gjorde det lätt för henne att bara dra med sig Zorah, trots tyngden, på mindre än en halv minut upp på land igen. Den andra kvinnan behövde inte ens försöka simma om hon inte så ville, Salt gjorde hela jobbet utan problem.
Luften kändes kall och torr mot hennes hud och obehaget att vara tillbaka på land var lika närvarande som alltid. Men ändå kändes det lättare än tidigare. Lungorna accepterade att andas luft igen och vrålandet efter vatten var inte längre mer än en viskning. En ny suck kom från Salts mun, den här gången helt och hållet hennes egen.
-
Zorah lät sig själv bli meddragen av Salt upp mot ytan. Hastigheten de tog sig upp till ytan igen var häpnadsväckande, speciellt med tanke på att Zorah dykt ner i vattnet med full utrustning. Ju mer tid Zorah spenderade med den här till synes högljudda banditen desto fler frågor uppstod i hennes huvud. För en kort sekund funderade Zorah på varför hon ens dykt ner efter henne till att börja med, men sen kom hon återigen att tänka på Anaíd. Om Anaíd var låset så var Salt nyckeln. Hur mycket hon än försökte förneka det, så gick det inte att undkomma. Salt var alldeles för viktig.
När de båda två kom upp till ytan igen nöp Zorah tag i det blöta tyget som täckte halva hennes ansikte och täppte igen både näsa och mun och drog det utåt för att undvika att skendränka sig själv. Den kalla vinden som svepte över henne kändes som rena vinterkylan efter att ha varit nere i vattnet så länge, men det verkade inte påverka henne ett dyft. Det enda som hördes från henne var ett tyst andetag då hon kort hämtade andan efter bristen på syre.
Den numera genomblöta, maskerade kvinnan hävde sig upp på land igen, och ställde sig upp på bryggans kant. Genomblöt med vatten som rann av henne likt ett träd efter ett oväder såg hon med samma kalla och känslolösa ögon på Salt, men denna gången med huvudet något på sne. “Vad är du?” frågade hon allvarligt samtidigt hon rättade till sina kläder.
-
Salt stod still utan att titta på Zorah. Hennes ögon gled över vattnet de just kommit upp ur och hon önskade att hon kunnat hoppa i det igen. Dock var det skrikande behovet borta nu och kvar var bara en stark vilja igen. En som hon annars alltid hade. Men tyvärr bar hon en människas kropp, och människors plats var på land. Så några fler dopp fick helt enkelt vänta till en annan gång.
“Vad är du?”
Zorahs fråga tycktes dra ur Salt hennes dåsiga tillstånd, hon lade huvudet på sned och vände sig mot Zorah med höjda ögonbryn.
“Vem? Vadå, jag?”
Hon skrattade lätt.
“Jag är Salt har jag ju sagt! Eller Socker. Kan aldrig bestämma mig för ett av dem så jag använder båda.”
Hon log brett mot den andra kvinnan.
“Vad är du för något själv?” frågade hon och lade huvudet på sned fast åt andra hållet denna gången, “och jag tycker det blev lite kallt nu så jag tror jag ska ta och gå tillbaka till värdshuset!”Med dem orden gjorde den mörkhyade kvinnan en 180 graders sväng och började gå mot värdshuset hon bodde på. Hennes steg var många gånger muntrare och piggare nu än vad de varit tidigare, alla tankar på samtalet hon haft med Zorah i baren var som borta. Efter en liten bit började hon till och med tralla på en annan av sina små sjörövarvisor hon brukat sjunga under sin tid som pirat.
-
Först hade den maskerade kvinnan tänkt greppa tag i Salt och stoppa henne, med tanke på hennes nonchalanta och obrydda svar, men vid det här laget hade hon insett att det inte var mödan värt. Zorah rätade på sig och såg på Salt under lång tystnad medan Salt sakta stegade upp för gatan som ledde till värdshuset. Efter en lång tid gjorde hon något oväntat. “Jag är ingen. Jag är Zorah.” Svarade hon efter tillräckligt lång tid att man trodde att inget svar skulle komma från henne alls. “En gång var jag något annat. Något som idag är dött” Fortsatte hon sedan. Aldrig någonsin had Zorah tidigare delat med sig om något om sig själv till någon som efteråt fick behålla sitt liv, men detta var annorlunda.
“Vad man är och vad man en gång var, är två olika saker. Det vet du likväl som jag.” Och pltösligt stod det klart vad Zorah antydde. Vad än Salt nu var, så var hon säker på att familjen Hámadas var en stor del av orsakaen och att hon inte alltid varit den hon är idag.
Zorah rättade till sitt svärd på ryggen något och såg mot Salt som fortsatt ökade avståendet mellan de två. “Jag kommer fullfölja vad jag lovat enligt vår överenskommelse, Salt. Jag hoppas för ditt eget bästa att du gör detsamma. Håll utkik vid ditt fönster natten till Eresdag om två veckor.” Sade hon sedan något avslutande, dena gången med en lite högre röst då Salt nu befann sig cirka tio meter ifrån henne. “Jag behöver inte säga vad som händer annars.”
-
När Zorah till Salts förvåning faktiskt svarade på frågan hon ställt snurrade den yngre kvinnan runt och gick baklänges medan hon lyssnade. Det Zorah sa fick henne att le, sedan skratta lätt. Ett mer ärligt skratt än tidigare dessutom.
“Nämen Zorah, vet du inte att man alltid är den samma?” frågade hon med ett brett leende utan att sluta gå, “du kan aldrig bli något du inte redan har i dig. Jag föddes inte som Salt men Salt fanns alltid i mig, liksom du kanske inte föddes som Zorah men Zorah låg där och väntade på att komma fram. Och du kanske tror att den du var har dött, men vem det än är så ligger hon ändå i bakgrunden och väntar på den rätta stunden att komma fram. Undermedvetet förstås.”
Hon gjorde tummen upp åt det den andra kvinnan sagt om att hålla sin del av överenskommelsen.
“Perfekt, perfekt!” ropade hon och log igen, “jag ska hålla utkik!”Hon snurrade runt och tog ett par steg framåt men kom på något mer att säga och snurrade därför runt igen.
“Och dessutom! Om den man var inte finns mer så är Anaíd också död fast att hon lever!” Salt skrattade, “förvänta dig inte att hon är som du förväntar dig!”
You must be logged in to reply to this topic.