- This topic has 50 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 8 månader sedan by
.
-
Vindálfr hade haft tur! Inför sin resa bort från Cern Idhrenin hade han skramlat ihop de flesta magiska instrument han tillverkat, och valt ut de finare bland dem. Dessa hade han lagt i sin säck för att ta med till marknaden för försäljning. Under loppet av bara ett par timmar hade han sålt dem allihop, de flesta till en trevlig handelsman från Celeras som hade köpt allt som han hade för 1000 gandorer. Således hade han åtminstone det första kapitalet för sin resa, mycket var ämnat att gå till proviant och andra nödvändigheter.
Några dagar tidigare hade han landstigit i Hannadon, och hade omsider gått till ett trevligt värdshus vad namn Kungens Krona. Där hade han hyrt ett rum och satt sig för att författa en notis till värdshusets anslagstavla. Syftet var att rekrytera deltagare för sin expedition. Vindálfr mindes väl vad han hade skrivit, och undrade om det var nödvändigt att göra några justeringar.
”Orädda äventyrare sökes!
Käre orädde äventyrare, ni erbjuds härmed en plats i en expedition avsedd för Tharmad. Expeditionens mål är att på säkraste möjliga vis infiltrera området och konfiskera kulturellt värdefulla föremål. Dessa skall införas till nationen Karm som en del i att rädda det rika kulturella arvet från den stora nationen Tharmad.
Vi har för avsikt att dela skänka dessa ovärderliga artefakter till den välgörare som väljer att först donera mest pengar till organisationen för kulturens bevarande. Som deltagare av expeditionen blir din sold värdet av din persons procentandel i vår grupp. Det resterande värdet när solden har utbetalats till alla deltagare går oavkortat till organisationen för kulturens bevarande, d.v.s arrangören som räknas som en deltagare. Med fördel är du van vid strid, har egen utrustning och i bästa fall erfarenhet av Tharmads terräng och egenheter. Erfarenhet av äventyr är ett krav.
Vid intresse vänligen kontakta hyresvärden i Kungens Krona som kommer att sätta dig i kontakt med arrangören av expeditionen för intervju. ”
Vindálfr kliade sig på hakan genom skägget, det hade gått fyra dagar sedan han satt upp lappen och inte en enda ansökan hade kommit in genom hyresvärden ännu. Denne fungerade enligt avtal som ett filter för att avlägsna otrevliga individer, och hade redan avlägsnat två. Vindálfr tog en stor klunk utav ölet, och fingrade på kartan han hade i sin ficka. Kartan hade han hittat i biblioteket på akademin, och den avbildade Tharmad innan katastrofen. Den var inte märkvärdig i sig, men på den fanns en markering av ett tempel dedikerat till Athal alldeles intill floden mellan Alvernas kungarike och den gamla huvudstaden Kordoros. Det låg undangömt mellan Tharmads kullar och floden, och i flera oberoende men ovanliga källor hade dess välmående och rika utsmyckningar omnämnts. Vindálfr tog en klunk till och sade för sig själv, ”Plundrar gör inte de döda, guld är de levandes last”. Han hoppades innerligt att det skulle gå att smyga sig förbi de odöda genom att hålla sig i avkrokarna av Tharmad, och att han inte skulle behöva utföra resan utan sällskap.
-
Dörren öppnades och släppte in en strimma ljus och en färsk bris in i värdshuset. En grå figur vandrade in i värdshuset, hans närvaro endast avslöjad av dörrens knarrande och duns då den slogs igen. Det var en åldrig man, klädd i en lång grå kappa bestående av flera lager tyg som på många ställen såg ut som trasor. Den gamle mannen var rätt så lång, och bar en vackert snidad mörkbrun stav som han stödde sig på med vänstra handen, staven lika lång som han själv. Rakt välvårdat grått hår föll ned över axlarna och ramade in hans ansikte, och ansiktet var beklätt med ett välvårdat grått skägg. De blåa ögonen var klara och hade en glimt i sig som var väldigt framstående, och ovanligt klar för en man i hans ålder. Ansiktet var ålderstiget men friskt.
De klara blåa ögonen såg sig omkring i lugn och ro, sökandes. Till sist hittade han den han trodde sig söka, och steg fram mot dvärgen som satt med sin dryck. Varje steg följdes av ett lätt dunsande då staven slog i trägolvet. Den observanta skulle känna honom som Nhedenim, en av de forna mästarna i Caras Idhrenin, som många år sedan lämnat sin position.
‘Ursäkta mig, min herre, men är det ni som lagt fram notisen på anslagstavlan?’ undrade han, med en lugn och nyfiken röst. Det fanns trots allt inte så många andra där inne just då som såg ut som att de var beredda på att bege sig in i Tharmad på allvar.
-
Vindálrf satt djupt nedsjunken i sin bägare, något modfälld över tanken att behöva göra resan till Tharmad på egen hand. Han hade väntat i flera dagar utan att en enda äventyrare anmält sitt intresse. Eller ja, det var den där bondpojken Egon, eller Egil eller vad det nu var han hette. Den stackars spelevinken hade nog aldrig ens sett ett svärd förut, aldrig att Vindálrf skulle ha hans död på sitt samvete.
Han tog ett fastare tag runt handtaget på koppen och förde den till munnen i ett svep. Precis då hörde han någon tilltala honom och vred sig därför runt på den enkelt tillyxade stolen. Vindálrfs blå ögon vidgades likt två tefat i det fårade och skäggiga ansiktet när han såg vem stod stod framför honom, Mästare Nhedenim själv! Det var ingen tvekan. Vindálrf hade sett honom många gånger under sin tid på akademin och den trasiga klädnaden till trots, kunde man inte ta miste på det ansiktet. De hade visserligen inte talats vid i person tidigare eftersom Vindálrf genomgått sin utbildning redan innan Nhedenim tillträtt som en av de nio Mästarna, men vid högtider och från de porträtt som satt upphängda i akademins många och långa korridorer.
Vindálrf svalde relflexmässigt för att kunna ta till orda, men i sin brådska satte han i vrångstrupen och utbrast i en våldsam hostattack. Utan att helt ha hunnit hostat färdig torkade han sig om munnen med ärmen på sin bruna, smutsiga kappa, och rosslande fram- ”Mästare Nhedenim!”. Vindálrf var på väg att fråga vad i all världens dar han gjorde här, men kom på bättre tankar. Han fann sig stammandes, ”Ja, Jo, Eh..”. Han pausade, Mästare Nhedenim var en av de mest brillianta hjärnorna i hela Talanrien. Dvärgen visste att de tafatta ursäkterna för expeditionen aldrig skulle lura ett sådant skarpt sinne, så innan han hann att göra bort sig berättade han uppgivet som det var. ”Ja, Mästare, jag har för avsikt att leda en expedition in i Tharmad för att samla ihop värdefulla artefakter. I mycket enkla drag är planen att föra dessa till Karm och sälja dem till högstbjudande.” Med blicken fäst vid Nhedenim suckade Vindálrf inombords, det här var antingen hans lyckodag, eller så satt han troligen ordentligt i klistret. Han kunde bara hoppas att Mästare Nhedenim även han var intresserad av vad som fanns gömt i Tharmad, med en sådan bundsförvant borde de kunna spatsera visslandes rakt in i dödens fäste obehindrade av de faror som lurade.
-
Den äldre mannens buskiga ögonbryn verkade förmedla olika känslor vid dvärgens uttryck. Att han blivit igenkänd var uppenbart, och det var inte nödvändigtvis något han tyckte om. Men det var som det var. Så något i hans ansikte visade en viss irritation, men samtidigt också verkade han lite road över dvärgens reaktion. Utan att vänta på en inbjudan satte han sig ned på stolen framför dvärgen, och studerade honom med de där klara blåa ögonen som tycktes se genom allt.
‘Det vore synd om allting ni hittade skulle hamna i samlares händer, så de aldrig får uppskattas av de som verkligen kan lära sig något av dem…’ sa han lite tankfullt.‘Men, det är ett nödvändigt ont för ett sådant uppdrag som få vill investera i.’ sa han, och lät tanken hänga i luften medan han drog fram sin pipa som han tände i lugn och ro.
‘Ni verkar känna till vem jag är, och har ett intresse för Tharmads artefakter. Det leder mig till slutsatsen att ni studerat vid Caras Idhrenin.’ sa han då han la fram sina observationer.
‘Jag borde säkert känna till ditt namn, men mitt minne tycks svika mig.’ sa han, och väntade på en närmare presentation. -
”Mitt namn är Vindálfr Borkerzun i Galtsköld, och ni har helt rätt i att jag har studerat vid akademin, Runmagi framför allt.” Vindálfr lutade sig framåt, lade armbågarna på bordet och lade ena handen över den andre innan han fortsatte. ”Jag kom Caras Idhrenin för mer än fyrtio år sedan. Dock har jag spenderat merparten av min tid i en smejda, för att utveckla min konstform naturligtvis.” Vindálfr daskade menande till det runförsedda huvudet av den robusta stridshammare i stål som hängde vid hans sida; innan han återgick till sin tidigare position.
Han sprack därefter upp i ett leende som fick hans redan rynkiga ansikte att skrynkla ihop sig fullständigt. ”Angående Tharmad; jag har naturligtvis ingenting emot att en deltagare hellre skulle välja att behålla en del av bytet för sig själv, om de därmed också skulle välja att avstå från de intäkter som övriga dyrgripar skulle inbringa”. Han forsatte, ”Vad mig själv anbelangar så har jag dessvärre ett behov av att snarast samla ihop en avsevärd summa pengar, av skäl som jag helst behåller för mig själv.” Han studerade Nhedenims ansikte för att urskönja en reaktion, men upptäckte ingenting. Trollkarlen var svårläst det var tydligt, men å andra sidan hade Vindálfr aldrig varit något vidare på att läsa andras reaktioner.
”Jag hoppas att ni inte misstycker till att jag frågar, men finns det någonting särskilt i Tharmad som har fångat ert intresse?” Han tillade hastigt, ”Naturligtvis har jag fullständig förståelse om det är något ni föredrar att vara osagt”.
-
Den äldre trollkarlen betraktade dvärgen lite nyfiket. Namnet klingade bekant, och han nickade åt hans berättelse. Den var logisk, och han hade ingen orsak att tro att han försökte säga osanning. Att samla ihop pengar var kanske inte det renaste syftet då det kom till att samla kunskap, men hans orsaker var hans egna. Om han ogillade tanken visade han det inte i något annat än att blåsa ett litet rökmoln från sin pipa, och lämna ifrån sig ett litet hummande. Vid frågan gällande hans egna planer satt han tyst en stund igen, innan han tog till orda utan att röra sig där han satt på stolen med pipan i sin mun.
‘Det finns ett par gamla volymer som gått världen förlorat efter Tharmads fall. De flesta av dem är mest rykten och spekulationer, för Tharmad var inte ett rike som gärna delade med sig av sina hemligheter.’ förklarade han.
‘Guld, juveler… Det har jag inget intresse av. Vad jag söker är förlorad kunskap.’ -
Vindálfr nickade förstående när Mästare Nhedenim berättade om sin egen drivkraft, han var självvälbekant med hur det var att drivas av ett högre syfte och ville hjälpa trollkarlen.
Han tog till orda. ”Jag förstår absolut, och naturligtvis vore det bästa om vi båda kunde färdas till Tharmad och komma tillbaka med vad vi söker. Här, låt mig först visa dig något”. Vindálfr grävde med sin valkiga hand i sin fickan där han förvarade sin karta. Han kände sig övertygad om att han kunde lita på Mäster Nhedenim, som såvitt han visste var en riktigt hyvens prick. Dvärgen fick upp kartan, lade den sedan på bordet och rullade upp den. Han placerade sin håriga vänsterhand ovanpå så att den inte skulle rulla ihop sig igen, och pekade på det den lilla krumeluren som skulle föreställa templet. ”Det här, det var ett av de rikare templen av Athal i Tharmad och det finns flera källor som bekräftar detta. Dessutom ligger det väl till pass i kullarna precis intill floden, vilket innebär att man inte skulle behöva ge sig långt in i landet”.
Vindálfr blev märkbart upprymd över att få dela med sig av sina upptäckter och började nu tala snabbare. ”Bland annat så nämns det i Eskilas Eivorsdotter från Loradon verk, Religiösa avvikelser i dyrkandet av Athal i Tharmad. Men även i alven Aerlendíls publiserade resedagbok, En resa genom de södra länderna, men jag kan även nämna Achim Hamdar, diplomat och rådgivare till Iselems härskare i början på den tredje tidsåldern. På ålderns höst utgav han nämligen sitt samlingsverk om den Tharmadska civilisationen”. Vindálfr hämtade andan innan han fortsatte.
”För att komma till saken, de är alla oberoende av varanda och nämner just detta tempel som en plats fylld med rikedomar.” Han lyfte sina ögon från kartan och betraktade trollkarlen genom sitt flottiga ljusa hår som hängde framför hans kinder likt skynken. ”Detta var mitt mål för expeditionen, jag hoppas verkligen att det skall finnas tillräckligt med skatter kvar för att göra resan värd besväret. Jag har ingen aning om dina dyrgripar ligger långt bort från mina, men om du hjälper mig att befria templet från dess rikedomar då svär jag att följa dig till var dina böcker nu råkar vara gömda.” Vindálfr funderade hastigt och tillade, ”Det vore nog bättre att hämta böckerna först, de är inte lika tunga som det jag letar efter, och skall jag släpa en säck full med metall genom ett land full av odöda då kommer vi höras på flera mils avstånd”. Vindálfr såg på Mästare Nhedenim med en förväntasfull blick och inväntade spänt dennes svar.
-
Det fanns en liten glimt i Nhedenims blå ögon då han böjde sig fram för att betrakta kartan – eller kanske var det bara reflektionerna från elden i värdshuset och den lilla glöden i pipan? Ett litet rökmoln lämnade hans läppar då han tog pipan från munnen. Han hummade lite för sig själv medan han studerade kartan och lyssnade på dvärgens ord, vilka han noterade med lätta nickningar här och där. Den ålderstigne trollkarlen mumlade lite för sig själv då han betraktade kartan.
‘Ja…’ sa han till sist, hummande. Dvärgens uppdrag verkade inte omöjligt.
‘Vi får bara hoppas på att ingen annan upptäckt din hemlighet före dig.’ sa han och gav honom en fundersam blick.
‘Tyvärr så måste jag till kärnan av Kordoros.’ sa han, lite mörkare i tonen, och pekade på hans karta.
‘Till vad som en gång var deras nationalarkiv. Att nå skrifterna där kommer inte att vara lätt. Jag skulle klandra dig om du nekade till ett sådant pådrag.’ -
Mästare Nhedenims målsättning kom som en chock för Vindálfr, han reste sig sakta i upprätt position innan han aningen vårdslöst satte sig på stolen bakom honom. Bredbent, lutandes åt ena sidan med armbågen på armstödet och sakta pillandes i sitt yviga skägg betraktade han nu trollkarlen. Hans tidigare upphetsning var helt bortblåst och med sin vakna, intensiva blick och rynkade panna gav han ett gravallvarligt intryck.
Kärnan av Kordoros, Vindálfr reflekterade över detta som utan tvekan var ett galet uppdrag. Hur vid Lloths fördömda röv skulle de lyckas ta sig in och ut i själva dödens näste med livet i behåll. Vindálfr öppnade munnen för att ta till orda, men stängde den igen för att snabbt samla sina tankar. Trollkarlen hade naturligtvis rätt, han kunde bara hoppas att det tempel som var så lovligt byte inte redan hade blivit plundrat. Det var länge sedan de döda tagit över landet, och sannolikheten att någon med ambitioner snarlika hans egna redan hade tömt templet på rikedomar var hög. Kordoros borde å andra sidan vara fullt med ovärderliga föremål som bara väntade på en ny ägare, skatter av möjligtvis ännu högre värde än rent guld.
Vindálfr valde sina ord med omsorg när han svarade Mästare Nhedenim. ”Det du föreslår är förmodligen rena självmordet… Fast å andra sidan, tillsammans med kraftfulla bundsförvanter brukar både risk och belöning vara högre. Dessutom borde själva Kordoros självt med största sannolikhet vara i huvudsak intakt, med belöningar värda besväret för de som riskerar livhanken där.”
Vindálfr satte sig upprätt och lutade sig åter fram mot Mästare Nhedenim. ”Låt oss säga att jag är intresserad av ett dylikt projekt. Finns det någon plan? Exempelvis, hur tar vi oss dit? Hur stort kommer vårt sällskap att vara, och har vi någon aning om vad vi kan tänkas träffa på där inne? Är vi bekanta med området eller kommer vi utgå från kartor?” Han såg på trollkarlens ansikte bakom molnet av rök från dennes pipa och fortsatte. ”Jag är öppen för ert förslag, och vet att det aldrig blir som man har tänkt sig. Men, det hade varit mycket betryggande om vi hade en plan.”
-
Nhedenim betraktade dvärgen, som om han analyserade hela hans karaktär baserat på reaktionerna han nu gav ifrån sig över hans förslag. Givetvis var det ett vågat förslag, men allting hade en lösning.
‘Jag hoppades att du, mäster Vindálfr, redan skulle ha lyckats samlat på dig en skara äventyrslystna individer för det pådrag du hade annonserat om.’ sa han.
‘Men eftersom jag tycks vara den enda närvarande kan jag bara anta att vi två är de enda som har delat sådana tankar än så länge?’ han lutade sig något tillbaka i stolen och hummade lätt. Sällan var något enkelt, men det gjorde alltid belöningen mer värdefull.‘Jag har detaljerade kartor över stadskärnan till mitt förfogande.’ förklarade han.
‘Utgående från det kan vi göra en del planer. Men vad vi behöver är experter på att slåss mot de odöda, ifall något skulle gå snett – de facto kanske jag redan har några namn i åtanke.’ trollkarlen tog pipan ur sin mun och utan att vara medveten om det knackade han på träet med en nagel medan han tänkte.
‘Men för att klara detta uppdrag behövs den högsta nivån av finkänslighet. Jag vill undvika att vi blir upptäckta. Det finns en del besvärjelser som kan hjälpa med det, men som du vet räcker vår energinivå bara till en viss mån. Vad jag är intresserad av är ifall Kordoros för sin tid sofistikerade kloaker kan hjälpa oss ta oss närmare, då jag gissar att åtminstone där kan vi vara delvis fri från de odöda.’ -
Den mörka figuren satt ihopsjunken i ett mörkt hörn inne i värdshuset, endast tillräckligt nära för att kunna tjuvlyssna. Han satt gömd under en stor mantel, luvans tappra försök att dölja de långa hornen och öronen kunde nog vem som helst genomskåda, om man bara tittade efter. Men i dunklet var få drag urskiljbara och förhoppningsvis lade ingen märke till honom alls.
Som vanligt var det belöningen som lockade och inget annat. Men han hade inte meddelat sin ankomst eller ens uttryckt intresse. Han var varken orädd eller erfaren i något av det som efterfrågades, så han hade över huvud taget inte för avsikt att delta i äventyret. För tillfället satt han och tog i smyg del av så mycket av planerna han kunde, allt som skulle hjälpa honom nå sitt eget mål.
Han fruktade Tharmad och dess odöda befolkning, och det var därför han själv inte tänkte riskera något för föremålens skull. Ett ohederligt beslut kanske, men det hade inte stoppat honom förut. Samtalet de två herrarna förde fick honom dock att inse att de nog inte skulle vara så lättlurade som han hade hoppats på. Å andra sidan kanske det inte skadade, hade de en väl fungerande plan var chansen större att de skulle lyckas. Bättre för honom, med andra ord, eftersom han inte hade lust att skugga ett sällskap i syfte att sko sig på deras bekostnad bara för att se det hela misslyckas.
Det sista som sades fick honom att ogillande rynka på näsan. Kloakerna. Det skulle försvåra det hela avsevärt för honom. Även om hans uppsyn var dold i skuggorna undvek han att rikta blicken mot någon av dem. Folk hade en tendens att lägga märke till en när de kände sig iakttagna. Därför visste han inte mer om männen än det lilla som framgått under samtalet, utöver den hastiga skymt han fått av den av dem som hette Nhedenim då denne steg in i värdshuset.
-
Wim hade suttit otaliga kvällar och lyssnat på när de äldre berättade legender om Tharmad. Han var som besatt av idén om att en gång ta sig till Tharmad och utforska det forna landet. Hans egen far, Adal, hade slutligen tröttnat på Wims alla funderingar och frågor om Tharmad och kläckt ur sig att “du får aldrig veta mera om Tharmad om inte…”, varpå han hejdade sig och insåg att han antagligen hade sagt för mycket. Mycket riktigt, Wim hakade genast på och frågade honom vad han pratade om. Adal suckade och sade att det väl var dags för Wim att bege sig till Hannadon och fråga folk där vad de kunde berätta om Tharmad. Wim var minsann erfaren av äventyr, men egentligen bara i Barastar, vilket i och för sig innebar ganska mycket. Och det största äventyret man kunde tänka sig vore att ta sig till Tharmad och se med egna ögon hur landet nu såg ut och om alla de här legenderna verkligen innehöll någon sanning.
– – –
Wim kom in på värdshuset efter den långa färden från Barastar. Han fick genast syn på lappen, läste den och sken upp som en sol. Han ryckte ner lappen från väggen och stegade med bestämda steg fram till den person som såg ut att kunna vara värdshusvärden. Han slog näven med lappen i bordet bredvid honom och utbrast:
– Vann hittar jag hyresvärden? Jag ska med på den he expeditionen till Tharmad!
-
Vindálfr lyssnade till Mästare Nhedenims plan. Det var inte riktigt vad han hade hoppats på men han hade inget bättre förslag själv. Dessutom var det inte som om han hade något val, stora rikedomar växte inte på träd, och nu hade han en ypperlig chans som han inte kunde förslösa.
Vindálfr flinade till slut, och sade. ”Kör i vind Mästare Nhedenim! Om ni tar hand om besvärjelser för att undvika upptäckt, då skall de odöda få smaka på min hammare om de vågar sig fram!” Vindálfr log stridslystet. ”Kloaker är visserligen knepigare att ta sig ut ur om man har bråttom, men de får kanske inte plats så många i bredd!”. Han rynkade på sin stora näsa och tillade halvt för sig självt, ”synd att vi inte hade en druid med oss också, lite doft av blomster hade säkert varit välkommet när vi kommer fram”. Hans tankar avbröts när en man dunkade näven i bordet och gormade, och Vindálfr vred på sig för att se vem som förde så mycket väsen.
”Vilken överraskning” utbrast Vindálfr förnöjt. ”En extra svärdsarm precis när man behöver den, kanske Tharûk välsignar vårt företagande ändå”. Han flinade igen åt Nhedenim och gestikulerade sedan till värdshusvärden att visa den högljudde besökaren till deras bord. ”Han verkar ha kämpaanda, låt oss bara hoppas att han kan behärska sig också”. Vindálfr synade nykomlingen noga när denne började röra sig emot dem.
-
Wim kunde inte dölja sin entusiasm över att äntligen, på riktigt, få en chans se Tharmad med egna ögon. Det här hade han ju drömt om hela livet! Fast männen som han såg framför sig motsvarade minsann inte hans uppfattning om en äventyrsexpedition, den ena var en liten man som var säkert en full fot kortare än han själv, visserligen såg han ut att kunna hävda sig i strid, men nog var han liten! Den andra kunde nog snarast beskrivas som en åldring, men kanske han hade dolda förmågor. Kanske hade de båda två dolda förmågor, det kunde man aldrig veta med säkerhet. Nåja, det fanns säkert fler än de här två, kanske i något rum på värdshuset. Det kunde ju för allt i världen inte vara bara två halvmän och han själv, oberoende av deras eventuella dolda förmågor.
– Ja heiter Wim, ja komber precis från Barastar. Ja ha nog hinda va på äventyr och stridi ha ja också hinda me. Men jär “bara star” ja å talar om me sjölv, hu ere me eder. Tydligen e ni å redo ti bli en deil åv legenderna från Tharmad?
Wim tyckte själv att den lilla ordvitsen om Barastar var väldigt lustig, men männen framför honom såg inte särskilt roade ut. Vid Nenna, bara de här männen inte var torra och tråkiga också…då skulle han nog säkert hinna ångra att han alls visade intresse för den här expeditionen.
-
Vindálfr fick anstränga sig för att förstå den unga mannen framför honom. Han talade med en mycket säregen dialekt. Vindálfr fick först intrycket av att denne var enfaldig, innan han snabbt påminde sig själv om att aldrig döma boken efter omslaget.
Han brast upp i ett leende ”Ett nöje att göra er bekantskap Wim, mitt namn är Vindálfr Borkerzun i Galtsköld och du har helt rätt i att vi planerar en expedition till Tharmad. Det finns som sagt plats i expeditionen för kapabelt sällskap, och om du ursäktar mig, ser du ut som du har haft din beskärda del av äventyr redan”. Vindálfr sträckte fortsatt leende ut sin arm och hänvisade till en tom stol intill dem, ”Välkommen, slå dig ned och gör oss sällskap”. Vindálfr såg på Nhedenim och tillade, ”Det här är min färdkamrat”. Efter en knappt märkbar paus fortsatte han. “Ni kanske föredrar att presentera er själv?”
-
Nhedenim hade precis tänkt svarat Vindálfr då de blev avbrutna av den entusiastiske mannen som uppenbarligen var från Barastar. Gamlingen tycktes till skillnad från dvärgen inte ha några problem att förstå accenten, men samtidigt kunde han inte hindra ett leende att växa fram på hans läppar under skägget. Trots allt var det sällan någon med sådan entusiasm och iver visade den så öppet i en plats som Karm där man så gott som alltid gick efter etikett och stränga sociala regler.
‘Nhedenim.’ sa han, med en lugn självsäkerhet. ‘En ära att träffa er, mäster Wim.’ sa han respektfyllt med ett leende. Desto mera fann han inte att han behövde säga om sig själv just då.‘Jag skulle föreslå att vi håller lätt ton och inte går in på detaljer, för jag fruktar att vi är bevakade.’ sa han. Det var mest en känsla, men han hade lärt sig att börja lita på sin intuition.
‘Så, låt mig gissa – du vill bekanta dig med Barastarernas härkomst?’ undrade han, med blicken riktad till Wim. -
Wim satte sig ner på stolen som Vindálfr visade honom. Båda männen hade uppenbarligen roats i någon utsträckning, eftersom de båda log. Kanske de inte var så tråkiga som de först hade verkat, vilken oändlig tur! Men varför skulle de vara bevakade, som den här Nhedenim misstänkte? Kanske det hade nåt att göra med de där värdefulla föremålen som de nämnde på lappen. Men Wim var inte intresserad av några värdefulla föremål, det enda som egentligen intresserade honom var att få se själva Tharmad. Alla han kände var ju ändå av samma åsikt som hans egen far, att man inte skulle bry sig om legenderna om Tharmad. Kanske om han kunde hitta nån sak från Tharmad som skulle bevisa att han hade varit där. Men tänk att kunna komma tillbaks till Barastar efter en expedition till Tharmad och kunna berätta om sina upplevelser! Hur som helst, var de bevakade så skulle nog Wim kunna få fram vem det var som bevakade dem och varför, åtminstone om de sedan verkligen blev förföljda under resan. Det var trots allt deras sätt att strida. Men nu vände han sig till Nhedenim för att besvara hans fråga.
– Precis he! Våran härkomst, vi komber ju ändå från Tharmad riktit från börjane. He finns ju så mytji legender om Tharmad, o nainting måst ju va sant. Vindálfr och Nhedenim, alltså…ere na fleir än vi som ska me på den he expeditionen?
Han vände sig i tur och ordning till Vindálfr och sedan till Nhedenim.
– Tu e endå ganska lill och tu e ganska gambel.
-
Vindálfr fick anstränga sig för att inte ge efter till impulsen att se sig omkring. Han hade inte märkt något själv, men litade på att Mästare Nhedenim inte skulle säga att de var bevakade utan goda skäl. Skulle de vara avlyssnade eller senare förföljda så skulle de nog kunna hantera det.
Han lyssnade till Wims ord och reagerade över att kallas liten. ”Unge man, jag föreslår att du inte underskattar andra, det är dåligt för hälsan”. Tonen var lugn men hård, och han ångrade sig omedelbart. Det vore korkat att förlora en färdkamrat för stolthetens skull. Vindálfr tillade något vänligare, med blicken fäst på Wim. ”Både Nhedenim och jag är mer än kapabla att hantera oss i strid, själv stred jag mot både vättar och orker under min tid som soldat i Zirthimar”. Vindálfr släppte Wim med blicken och sträckte sig efter ölsejdeln. “För att svara på din fråga, ja, hittills består expeditionen av oss tre. I korta drag skall vi ge oss in i Kordoros hjärta för att hämta vissa föremål och ta oss ut igen, gärna så diskret som möjligt”.
Vindálfr lyfte sin sejdel och tog en liten klunk innan han fortsatte. “Nhedenim söker en… sak, du vill besöka Tharmad, och jag vill bli rik, alla blir nöjda.”
-
Han höll andan. De visste att han var där. Kanske vore det bäst för honom att gå nu, innan han blev konfronterad. Han insåg genast att det vore en usel idé. Det var möjligt att de inte ännu lagt märke till honom, så då skulle han omedelbart avslöja sin närvaro om han reste sig och gick genom rummet nu. Han satt kvar, orörlig.
Deras samtal hade blivit lite kyligare till tonen, med tanke på omständigheterna var det förståeligt. De ville vara diskreta och han klandrade dem inte, han hade gjort detsamma. Det störde honom dock för det skulle bli ännu svårare om de kände sig bevakade. Han hade hoppats få reda på så mycket som möjligt i förväg så att han efteråt kunde svepa in, ta bytet, och försvinna igen utan att själv sätta fot i Tharmad. Men nu kanske de inte tänkte diskutera sådana planer öppet med främlingar som honom inom hörhåll.
-
Jaså, Vindálfr var tydligen lite stingslig när det kom till hans storlek. Det kanske kunde leda till en vers i någon av Wims sånger, om expeditionen artade sig i övrigt. Wim hade en känsla att de kunde komma bra överens bara de lärde känna varandras egenheter lite. Nhedenim verkade ha huvudet på skaft, och redan det visade att han verkade fullt medveten om vad som pågick omkring honom, men utöver det hade Wim inte ännu fått någon närmare uppfattning om honom. Han misstänkte hur som helst att han nog var en sån där person som man kunde lära sig nya saker om ännu efter en hel livstid. Och han kanske var gammal, men helt uppenbart fortfarande mycket vaksam. Så sannolikheten att han satt inne med resurser som inte direkt syntes utåt var ganska stor.
– Hödu Vindálfr, ja meina ju int na ill. No tror ja he att ni klarar åv ti strid om he behövs, ja tänkt no meir att vi e ganska liti om vi e bara tri. Men månne int vi ska få va ganska ifred, ja tror no int he e så mang som vill ti Tharmad. Papp min bruka allti säj att ja no måst va han enda som e så intressera åv hela ställe. Så ja e no nöjd bara ja får kom å si med egna ögon, fast he e klart att he sku va kul om ja sku hitt na smått ti ta heim å vis upp. Ere förresten nain åv er som vill ha na meir ti drick? Jag sku behöv en sejdel sjölv.
You must be logged in to reply to this topic.