- This topic has 50 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Nhedenim betraktade de två männen medan de diskuterade sinsemellan, men verkade ha sinnet på annat håll. Deras diskussion försvann någonstans i bakgrunden av hans sinne, medan han sträckte ut sitt medvetande till de omkring dem. Han kunde känna andra magiker i rummet dra sig undan mentalt och låsa sina sinnen och intentioner för honom. Men han fann det han sökte, även om det bara handlade om ett ögonblick.
‘Om du ska hämta mer öl, käre Win, så kan du be den mörka figuren som sitter ihopsjunken i det mörkt hörnet där borta ansluta vårt bord. Då kanske vi inte längre är tre ut an fyra.’ sa han stillsamt, och gav dvärgen en blick som sa att han skulle vara redo för vad som helst.
-
Vindálfr hade blivit mycket väl till mods efter Wims ursäkt, det fick honom att slappna av, grabben verkade vara riktigt bra. Han skulle just till att ropa på värdshusvärden efter öl när Nhedenim hade tagit till orda. Denne hade tydligen lyckats att identifiera vem som satt och tjuvlyssnade på deras samtal, och verkade indikera att det kunde vara bra att förbereda sig. Vindálfrs min var sammanbiten och han sneglade på figuren i hörnet. Han justerade sin stol för att kunna genskjuta främlingen om denne skulle försöka ge sig av mot dörren. Därefter lossade han stridshammaren från sitt fäste och lät huvudet vila på golvet med skaftet mot stolen. Allt skedde diskret, men nu kunde Vindálfr svinga den omedelbart vid behov. Skulle den här figuren få för sig att göra något olämpligt då skulle den få göra det utan knäskålar.
”God idé Nhedenim! Utbrast Vindálfr med ett leende. ”Det vore intressant att se om vi kanske har en ny vän, eller om vårt äventyr börjar tidigare än vi anat”.
-
Wim vände sig om för att gå och beställa en sejdel öl. Hans blick verkade söka efter värdshusvärden, men i själva verket tog han in intryck från hela rummet, i synnerhet från det mörka hörnet som Nhedenim hade nämnt. Han var alltid mer eller mindre på sin vakt, men i sin iver hade han inte lagt märke till den här figuren. Det fanns inte många i Barastar som kunde mäta sig med hans snabbhet med en dolk, och nu litade han på att hans snabbhet skulle skydda honom om figuren var fientligt inställd. Wim verkade hitta värdshusvärden med blicken och utbrast:
– Hödu, ja sku vila ha en sejdel öl åt me sjölv, och en till min kompis som sitär jär i hööne.
Samtidigt gick han med ett par kvicka steg mot just hörnbordet och sänkte rösten när han, med handen färdig att dra dolken, tilltalade den mörka figuren:
– Du sku behöv kom å sitt me oss i ställe för ti bara sitt jär å titta på oss. Ja insisterar!
-
Helvete. Vad hade han gjort fel för att bli upptäckt? Det knöt sig hårt i magen, och när mannen som hette Wim närmade sig kändes det som att hjärtat försökte rusa ut ur bröstkorgen, precis som han själv kände en stark önskan att lyckas ta sig ut ur värdshuset så snabbt som möjligt. Men han satt fortfarande kvar, spänd som en bågsträng och redo att fly om det skulle behövas.
Fotstegen närmade sig och tystnade. Wim stod framme vid hans bord. Luka höjde sammanbiten huvudet. Hans ljusa blick landade först på mannens hand som såg redo ut att dra ett vapen, en syn han var välbekant vid, sedan såg han upp mot Wims ansikte och deras blickar möttes. Kinderna brände som glödande järn av ilska och skam, och hade det inte varit för hans kolsvarta skinn och fjäll som dolde det så väl så hade de antagligen varit blossande röda nu.
“Kan jag hjälpa dig?” frågade han spänt i ett försök att låtsas som om han inte visste vad som stod på, utan att bekräfta att han ens hört förslaget.
-
Vindálfr hade intensivt betraktat mötet mellan Wim och främlingen. Han kände sig rastlös, och reagerade redan efter deras första meningsutbyte. Främlingen hade inte rest sig, och Vindálfr själv undrade om denne kunde vara farlig. Oavsett skulle han inte låta Wim utsätta sig för risk ensam, om han själv bara satt och såg på medan någon annan blev skadad skulle han inte förlåta sig själv. De kraftiga händerna tog spjärn mot stolens armstöd och han hoppade ned på golvet. Vindálfr böjde sig genast ned och grep tag i skaftet på sin runristade hammare precis under dess huvud. Han lyfte upp den som om hammaren inte vägde något alls, och började röra sig bort mot hörnet där Wim stod och talade med främlingen. Gången var målmedveten trots Vindálfrs försökte att se ledig ut. Han hoppades innerligt att ingen skulle reagera på att han höll ett draget vapen i handen. Det tog inte många sekunder innan han fann sig stå någon meter bakom Wim, mest för att ge honom utrymme att röra sig ledigt om det skulle bli våldsamt. Vindálfr ställde sig bredbent medan han studerade främlingen ingående. Det var mörkt i hörnet så detaljerna i dennes anlete var svåra att se, men huvudformen var ovanlig och det verkade onekligen som om främlingen hade… horn! Även dennes skinn tycktes annorlunda, kolsvart, betydligt mer så än en mörkeralvs hy. Vindálfr hade inte någon aning om vad främligen vad för något, och det gjorde honom obekväm. Greppet runt vapnet hårdnade, och som om hammaren hade känt av hans sinnesstämning började den magiska runinskriptionen glöda svagt i en mörkröd, illavarslande färg. Vindálfr stod helt tyst, lyssnandes till konversationen mellan denne och Wim. Han höll dock sina blå ögon fixerade vid främlingen medan han inväntade dennes nästa drag.
-
Wim betraktade främlingen och undrade över vad i hela friden han var för något. Wim hade aldrig sett någon med svart, fjälligt skinn förr, och han tyckte att det liknade skinnet på en orm. Han var fortfarande redo att slåss om det skulle krävas, men just nu var han mycket mer nyfiken än han var stridslysten. Just nu var de tre i sällskapet, en lilleman, en gamling och han själv. Den här personen verkade inte på något sätt vara fientligt inställd till dem, så Wim såg ingen anledning varför den här personen inte också kunde följa med på deras expedition. Kanske var han bara försiktig för att han inte visste hur han skulle bemötas på grund av sitt utseende. Men nu tog Wims nyfikenhet överhanden och han kunde inte hålla sig.
– Oj, va e du för nå? Ja ha no aldri sitt nain som ha sitt ut som du!
Och så insåg han att han efter sin nyliga kommentar om Vindálfrs längd att den här personen kanske också kunde ta illa upp, så han fortsatte genast:
– Ja meinar alltså int na ill, ja är bara nyfitjin. Å he som ja sa när ja kom hit va att vi sku vill att du komber å siter me oss vi vårat bord, ja tror no att du hörd he.
-
Han skulle precis till att resa sig när även Vindálfr började gå mot hans hörn. Även om dvärgen rörde sig någorlunda avslappnat kunde Luka inte annat än att uppfatta det som hotfullt, särskilt eftersom att det skar av hans flyktväg. Som det var nu kände han sig verkligen trängd. Han tvivlade inte på att den där hammaren som dvärgen bar på kunde krossa någons skalle med lätthet, och han hade verkligen inte lust att ta reda på om det stämde eller ej.
Blicken gled hastigt mot bordet de två männen nyss lämnat, där den där Nhedenim satt kvar. Skulle han låta sig luras, som verkade ha huvudet på skaft och hade lagt märke till Luka bara sådär? Troligtvis inte, men han provade hellre lyckan med att försöka slingra sig ur ett samtal än att möta Vindálfrs runristade hammare i ett försök att ta sig till dörren. Om inte annat kunde han alltid försöka sig på det sistnämnda ifall det första alternativet sket sig. Han kunde inte låta bli att spänna sig ännu mer, det knarrade när de hårda klorna på foten försökte ta sig ned i det nötta golvet.
Luka såg mot Wim igen och blev så ställd av vart samtalet tog vägen att alla ursäkterna han försökt skrapa ihop bara rann iväg och försvann. Wim var långt ifrån den förste som kommenterat hans utseende, men här och nu var det inte vad han väntat sig.
“Det är det inte många som har. Nej, jag hör så bra härifrån,” svarade han syrligt innan han ens hann tänka efter, och lyckades till råga på allt pressa fram ett vasst leende. Han ångrade omedelbart att han öppnat munnen.
-
Nhedenim hade lyssnat på ordväxlingen mellan främlingen och Wim, för att sucka lätt då Vindálfr slog följe med Wim. Denna diskussion höll på att eskalera bortom räddning, så han bestämde sig för att ingripa. Han reste sig relativt smidigt för att vara en så gammal man, och vandrade fram till sällskapet för att lägga en lugnande hand på dvärgens axel då han gick förbi honom.
‘Min vän…’ sa han med ett behagligt farfaderligt leende på sina läppar då han betraktade Luka.
‘Du får ursäkta mina kompanjoner här, men jag noterade att du lyssnade på vårt samtal.’ hur han hade gjort det avslöjade han så klart inte, men att han var magiker var relativt uppenbart för de som var lite mer resvana.‘Frågan som egentligen bör ställas här är följande – vill du slå oss följe, eller vill du dra nytta av oss? Ett ärligt svar är allt som behövs, så kan vi försöka lösa våra meningsskiljaktigheter och kanske till och med finna en lösning som passar alla. Nå, hur låter det?’ undrade han lugnt.
-
Wim blev ganska lättad över att Nhedenim kom och försökte lugna ner situationen. Han hade varit mer nyfiken än stridslysten när han såg hur Luka såg ut, men det faktum att Luka så uppenbart inte bara kunde erkänna att han hade blivit ertappad hade gjort Wim irriterad. Wim tog ett steg tillbaka, men höll kvar handen på dolken. Han skulle minsann inte ge Luka chansen att försvinna därifrån utan en förklaring. Den som sig i leken ger får leken tåla; hade han spionerat på dem måste han också ta konsekvenserna.
-
Luka kände sig mycket förlägen över att Nhedenim genomskådat hans avsikter så enkelt. Han hade insett att det nu vore lönlöst att försöka ljuga för någon som honom ens om han velat, dessutom var svaret antagligen mer eller mindre uppenbart vid det här laget så han hade inget att gömma sig bakom.
”Det sistnämnda,” erkände han, gjorde fortfarande ingen ansats till att röra sig men stålsatte sig ännu mer. Av de tre i sällskapet var den äldre mannen den enda som inte såg ut att vara redo att hoppa på Luka vilken sekund som helst. Om det skulle ske så var det enda han hade att försvara sig med i sin nuvarande skepnad var den lilla kniv han alltid bar med sig som satt vid bältet, som åtminstone för tillfället inte var ett alternativ eftersom minsta försök att greppa den skulle vara tydligt även för ett otränat öga, det var för riskabelt, dessutom skulle situationen knappast bli bättre om han visade att han också var beväpnad.
-
Vindálfr hade följt med i det sparsamma meningsutbytet och han gillade inte alls vad han hade hört. Främlingen hade uppenbarligen inte något intresse av att följa med dem, dock hade denna tydligen ett ohälsosamt intresse för deras projekt. Sådant brukade sällan båda väl, och han ville absolut inte att denne underlige figur skulle ställa till problem för dem i framtiden. Vindálfr var den typ av Dvärg som föredrog enkla och effektiva lösningar, han hade inte haft någonting emot att drämma till främligen så hårt att denne skulle ha svårt att tänka på en vecka, i avskräckande syfte. Det verkade dock som någonting sådant förmodligen skulle dra till sig fel sorts uppmärksamhet, och han var nästan lite otålig att komma iväg som det var.
Då fick han en impulsiv idé som fick duga tills vidare, Vindálfrs ögon smalnade och mungiporna drogs uppåt i ett leende som ingen skulle missta ta för varmt. Plötsligt röt han ”Värdshusvärd, du har en mörkeralv som spionerar i ditt värdshus! Kalla hit vakterna!” Vindálfr stegade fram till främlingen och ryckte dennes huva bakåt för att alla närvarande skulle få en klar skymt av den svarta hyn och hornen. Det spelade förmodligen ingen roll vad denne var egentligen, med ett sådant utseende skulle det vara svårt att prata sig ur en situation med ett par okunniga vakter. Trots allt kunde man aldrig vara säker på hur Loths avföda kunde se ut.
Värdshusvärden hade slängt en snabb blick på främlingen och sedan börjat röra sig snabbt mot dörren. Därefter hade övriga besökare börjat resa sig upp för att se vad som stod på. Muttrande röster började höras runt om i värdshuset och besökarna drog sig sakteliga närmare uppståndelsen.
Förhoppningsvis skulle främligen bli fast i ett par dagar innan denne lyckades trassla sig ur situationen, och då skulle deras sällskap med lite flyt redan vara långt borta.
-
Nhedenim hade precis tänkt svara då dvärgen tog saker i egna händer och kallade allas ögon till dem. Eller åtminstone Luka som de konfronterat. Trollkarlen gjorde en missnöjd grimas, för han hade föredragit att lösa situationen själv snarare än att stöka till situationen mer än nödvändigt.
‘Det där var dåraktigt, mäster Vindálfr. Vem vet hur mycket vår vän här hörde av vad vi sa, och vad hindrar honom nu att ge informationen vidare? Förutsatt att de inte hänger honom för brott han inte gjort.’ Det var så det oftast gick med mörkeralver, men det var bortom Nhedenims händer för tillfället. Kaoset var redan påbörjat och snart skulle halva gardet vara där. Något hastigt tog trollkarlen tag i Lukas krage och drog honom till sig.
‘Vi vill alla samma sak här. Om du är klipsk nog att ta dig ur detta, följ oss till Tharmads port. Vi kan ha nytta av varann.’ sa han och släppte Luka därefter. Utan fler sneglingar mot främlingen gick han och satte sig vid platsen han suttit vid innan.
-
Han hann se hur dvärgen hastigt sträckte sig mot honom och höjde sin egen hand för att hindra rörelsen, men han var inte tillräckligt snabb och lyckades inte mer än att klösa Vindálfr över armen.
“Du ska få ångra det där,” fräste han ilsket och blottade sina vassa tänder. Nhedenim avbröt honom och han samlade sig tillräckligt för att höra förslaget, men svarade inte. Allt var förstört, för stunden, och för hans del åtminstone. Men han var fortfarande beslutsam om att försöka slutföra sitt personliga uppdrag, förutsatt att han tog sig ur denna situationen. Och nu skulle han knappast få några samvetskval om något råkade hända dvärgen inom en snar framtid.
Flera vakter hade nu infunnit sig i den lilla lokalen och av erfarenhet visste Luka att hans bästa chans vore att samarbeta. Det var inte första gången han hamnat i klistret på grund av sitt utseende. Utan att protestera lät han sig föras därifrån, men kastade flera förstulna blickar mot sällskapet när han lämnade värdshuset.
-
Vindálf såg på när vakterna förde bort främlingen och därefter ned på sin skadade arm. ”Fördömt!” tänkte han. Brynjan måste ha glidit nedför armen när han lyft upp huvan. Nu gällde det bara att stoppa blodflödet och se till att brynjan inte kom i kontakt med hans sår.
Han nickade menande mot Wim med huvudet i riktining mot bordet där Nhedenim satt och gick sedan över till värdshusvärden efter att ha stoppat in hammaren i sitt bälte. ”Den där lymmeln rev mig, har du någon sprit jag kan skölja av med?” frågade han. Värdshusvärden var lättad att ha blivit av med en individ som kunde ha svärtat ned hans rykte, och gav Vindálfr en flaska med sprit som ingen människa med värdigheten i behåll hade övervägt att dricka. Med ena armen höll han upp brynjan så att den inte skulle komma i kontakt med hans hud och hällde samtidigt flaskans innehåll över sin arm. Proceduren var svår att genomföra med precision och det sved något infernaliskt. När smärtan gradvis började tona bort kände sig Vindálfr ren igen, men luktade som om han varit full i en vecka. Han grymtade lite och lånade sedan en trasa att ha mellan såret och sin brynja, innan han började röra sig tillbaka mot sitt sällskap.
Han såg på Nhedenim och kände att han behövde säga någonting. ”Lugn och fin nu, den där rackaren kommer inte råka ut för något som han inte varit med om förr. Jag menar, med ett sådant utseende är han nästan garanterad att råka i klistret ofta.” “Dessutom kan jag svära på att han hade oärliga avsikter” tillade han med en menande blick. Vindálfr förde nästan mekaniskt handen till bägaren och tog en klunk av ölet, men han grimascherade eftersom det inte var gott längre. ”Dessutom!” Tillade han, ”så kommer ryktet om vår mörkeralv spridas och folk kommer att bege sig hitåt för att försöka ta reda på mer. Vad värre är, när vakterna väl kommer på hur läget står till så att säga, då kommer de kanske komma att leta efter oss.” Vindálfr förde upp sin oskadda hand och kliande sig frånvarande på kinden. ”Jag föreslår att vi gör oss redo ikväll, skaffar proviant och allt annat vi behöver för den första delen av resan. Sedan är det nog klokt om vi ger oss av ifrån staden innan någon börjar ställa jobbiga frågor, håller ni med?”
-
– Han hadd no säkert oärliga avsikter, he tvivlar ja int nå alls på. Men om vakterna komber hid igen komber vi int ti va i närheiten na länger. Ja har ganska mytji proviant redan, ja ha vari redo på ti far ti Tharmad nästan hela mitt liv.
Medan Wim pratade tog han sin packning som han hade lutat upp mot stolen och satte den på sig.
– He fanns en bra lägerplats ganska nära som jag stanna på tå ja kom hid ti Hannadon, vi ska no hinn dit ännu ikväld om vi far iväg ganska mesamma. Eller har ni mytji ni sku behöv skaff ännu?
-
Vindálfr såg på Wim och nickade instämmande. ”Då tycker jag att vi följer dig dit Wim, låt mig bara gå upp och hämta min utrustning så är jag redo att ge mig av när som helst.”
Han höll upp ett finger, ”Vänta lite!”. Utan att vänta på svar gick han bort till värden och talades vid med denne en kort stund. Den som iaktagit skulle ha sett att de verkade diskutera något, pengar bytte ägare och Vindálfr störtade därefter uppför trappan.
Det tog ett fåtal minuter innan han kom ned igen, packning över axeln och bärandes på en utsmyckad rund sköld. Den var stor i förhållande till Vindálfr med grönmålad bakgrund, I mitten av skölden fanns ett målat galthuvud i gult. Det mest märkvärdiga med skölden var att galtens båda betar stack ut ur den, de var lätt böjda, vinklade uppåt och av metall. Packningen, eller den säck som egentligen innehöll allt som Vindálfr ägde, hängde över axeln.
Han tågade fram till sitt värden igen och fick en säck som han även den hängde över axeln. Nu såg den kortväxta Vindálfr nästan ut som mer packning än dvärg. Detta till trots spatserade han lätt på tårna fram till sällskapet, knackade Nhedenim på axeln och visade med en yvig gest mot dörren. ”Kom vettja, ingen tida att förlora, vi ger oss av innan någon börjar ställa frågor. Wim, visar du vägen då?” Utan att egentligen vänta på svar började han nästan omedelbart tåga mot dörren. Den förhålladesvis kyliga luften på utsidan slog uppfriskande emot honom när han klev ut genom dörren. Vindálfr drog ett djupt andetag, som om det markerade början på hans äventyr.
-
Luka brukade ha vänner bland vakterna i de flesta städerna. Folk som var skyldig honom tjänster. Men inte i Hannadon, inte idag. De släppte honom efter en lång stund av förhör, dock inte utan ett svullet öga och sprucken läpp. Han hade vid det laget svårt att bestämma sig för vad han tänkte göra med den sabla dvärgen när han väl fick tag på honom.
Som han anade så hade sällskapet givetvis hunnit lämna värdshuset men det gjorde detsamma, han ville ändå inte stanna kvar här längre. Men det störde honom att inte veta riktigt vilket håll de rört sig mot.
Direkt efter att han tagit sig ut ur staden skiftade Luka skepnad och med det lilla han hade med sig i ett fast grepp i klorna steg han till väders för att få en bättre överblick än han någonsin kunde få från marken. Han fick cirkulera staden flera gånger innan han alls fick se skymten av sällskapet, de hade hunnit längre än han trott medan han var borta.
Det kliade i klorna av lust att fara fram på en gång och slita tag i dvärgen, men han intalade sig själv att det bara skulle medföra mer problem som han inte behövde. Nu tänkte han försöka hålla sig bättre dold än han gjort i värdshuset och hålla sig på långt avstånd för att enbart bevaka. Det betydde visserligen att han inte skulle höra vad som sades, men med lite tur så skulle han kunna ta sig närmre efter mörkrets inbrott.
-
Resan genom Karm var relativt händelselös. Även om det var oroligheter på gång var det få som verkligen hade någon större önskan att beblanda sig med ett sällskap som deras. Resan genom landet tog dem drygt en månad av intensivt resande, under vilken de konverserade lättsamt då de inte var för fokuserade på resan framåt – men de lärde stadigt känna varann bättre och kanske till och med lita på varandra. Nhedenim hade för det mesta ett trevligt och varmt anlete, lite som en farfar kunde tänkas vara med ett favoritbarnbarn, men samtidigt var han också väldigt beslutsam och sträng då det gällde, och ju närmare de nådde sitt mål desto mer reserverad blev han. De passerade som hastigast furstendömet Iserion för att förnya sina förnödenheter, innan det bar av norrut mot bergspasset som skulle ta dem till Kordoros. Efter flera dagars mödosamt klättrande i passet som så många år lämnats åt naturens makter kom de till sist till andra sidan, från vilken de kunde se ut över landskapet från höjden där de stod.
‘Välkomna till Tharmad…’ sa Nhedenim och torkade lite svett från sin panna. Landskapet var klippigt, och här och där stod ruiner av vad som en gång varit mäktiga vakttorn vid landets gräns.
‘Från och med nu får vi vara på vår vakt, mer än tidigare…’ hummade han. -
Wim var fylld av förväntan, att komma sig till Tharmad var ju precis vad han hade drömt om sedan han var barn. Ett äventyr som ingen annan hade varit särskilt intresserad av, eller ens brytt sig om när han försökte ta upp det. Visst kände han ju till massor av berättelser om Tharmad och hur nästan alla dog, men de döda kom till liv igen. Men fast alla säkert kände till något om Tharmad så fanns det knappast någon som visste något med säkerhet, de döda talar ju inte, och de odöda ville man nog knappast tala med heller.
– Oj…Tharmad, äntligen. De he ha ja no vänta på läng! Så he langt sir int e så myki ut för världen, men he blir säkert bäter bara vi komber närman. Veit nain åv er nå meir om he som händ me Tharmads folk? Ja meinar, man ha ju hört berättelser och så där, men all kanski int ha hört sama berättelser. Och de kanski finns andra historier där ni komber från än de som finns i Barastar.
Både Vindálfr och Nhedenim verkade vara sådana personer som visar sig veta mer än man kanske tror vid första anblicken. Den gamle hade ju säkert hunnit se både ett och annat, om han vågade sig ut på en expedition som den här i sin ålder. Och dvärgen hade åtminstone visat sig rätt snabbtänkt. Plötsligt insåg Wim att en del av berättelserna ju nämnde att mörkeralverna kunde ha varit involverade i Tharmads öde.
– Nämen jäklar hörni, nu ha ja no vari trög! Int kan väl han där figuren på värdshuset ha vari nain mörkeralv? Han va ju alldeles svart i skinne. Ja ha aldri sitt nain mörkeralv, så ja veit ju int hur di sir ut. Ha nain åv er två sitt en mörkeralv förr?
-
Vindálfr skrockade åt Wims kommentar, ”Du har helt rätt käre vän, han var inte mer mörkeralv än de här bären”, och som för att understryka det hela slängde han upp ett blått bär han haft i handen, och fångade det i sin mun. Han forsatte, ”Däremot var den där lymmeln utan tvekan problem, sanna mina ord, om vi inte hade blivit av med honom där hade han ändå lett till bekymmer senare. Om du minns, han var mycket intresserad av Tharmad, men knappast av att göra oss sällskap”.
Vindálfr suckade och såg från platån ned mot de mörka tornen utan att vänta på svar. En tung dimma tycktes ligga över det karga och steniga landskapet, nästan som om för att understryka hur ogästvänlig denna plats var. En varm och unken vindpust ven över hans väderbitna ansikte så att Vindálfr rynkade på näsan. Den förde med sig en påtaglig doft av gammal jord, stillastående vatten och förruttnelse.
En rysning for ned för hans ryggrad, den här platsen ger mig kalla kårar, men Vindálfr sade ingenting för att undvika dålig stämning. Istället utbrast han “Nhedenim, min karta visar endast huvudvägen härifrån som leder rakt genom landets kärna. Jag antar att det inte vallfärdas vandrare här, så med det sagt anser jag att vi bör följa det som finns kvar utav vägen får att hålla uppe vårt momentum. Dessutom får jag intrycket att att det är gott om sankmark här och det mår vi bäst av att undvika.”
Platsens atmosfär påverkade Vindálfr påtagligt, och han fingrade frånvarande på handtaget till sin stridshammare. Varenda fiber i hans kropp sade åt honom att detta var en dum idé, men han behövde verkligen skatterna som låg gömda där. ”Vad säger ni mina vänner, har ni en bättre plan?” frågade han, något barskare än han tänkt sig.
You must be logged in to reply to this topic.