- This topic has 50 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by wouv.
-
Nhedenim var tyst där han stod, och hade ett något hårdare och mer bekymrat ansiktsuttryck än han haft tidigare. Det var ju påtagligt att platsen inte direkt utstrålade varma känslor, vilket kanske kunde förklara den äldre mannens anlete. Men det verkade finnas något annat där, en glimt av gamla minnen i de klarblå ögonen kanske? Han verkade inte riktigt höra de två andra resenärernas diskussion om mörkeralven, men eftersom Vindálfr svarade på frågan korrekt så behövde han inte heller tillägga något.
‘Vi följer vägen tills vi har huvudstadens ruiner i sikt.’ sa han och började sakta gå ned för den sluttande terrängen.
‘Detta var en gång en av världens stoltaste nationer, som jag är säker på att har upprepats gång på gång i Barastar. Trots allt är det härifrån dina förfäder härstammar, Wim.’ kommenterade han simpelt och suckade djupt.‘Vad finns det att säga om Tharmads fall? Plötsligt började de som dog resa sig och vända sig mot de levande. Vad kunde världens ledare göra annat än att stänga gränserna? De var rädda att denna… förbannelse… skulle sprida sig. Caras Idhrenins magiker försökte hjälpa, men det var en väldigt komplicerad situation. Civila och flyktingar dödades vid gränserna, och magiker kunde inte färdas in i riket för att bistå med hjälp utan att riskera sitt eget liv. Tharmads ledare la upp karantäner, och gjorde allt de kunde, men det var inte tillräckligt. Trettio år var allt som behövdes för att långsamt mala riket till detta.’ sa han och gjorde en gest över landet.
‘Än idag är det inte säkert vad eller vem som låg bakom sjukdomen, eller förbannelsen.’ Trollkarlen hummade lågt för sig själv, och lite avslutande sa han.
‘Vi får vara på vår vakt.’ -
– Ja nå, int har ja nå bäter idéer elå na meir spännand ti hitt på, än ti byri vander framåt. He e bästa sätte ti kom fram nain gang, bruk ja säj. Försto ja rätt så har ju ni nainting ni ha tänkt gör här, så ja bara hänger me vart ni gar. Säg till bara om ni vill att ja ska gör na särskilt. Va som helst bara, va int rädd ti fråg.
Wim insåg att han var till och med mer uppspelt än han hade trott att få utforska Tharmad. Hade någon levande själ alls varit här efter att Tharmad gick under av förbannelsen, eller var de först? Vandringen så här långt hade väl varit som vandringar är mest, ett bra sätt att lära känna varandra innan man kom fram till sitt verkliga mål. Både Nhedenim och Vindálfr hade visat sig vara riktigt trevliga typer, inte alls så torra som han hade varit rädd för innan de lämnade värdshuset. Han hade börjat få nån sorts känsla för deras personligheter. Och nu glimtade det till i Wims öga…
– Hödu Nhedenim, hur va he i Tharmad på den tiden innan lande gick under? Du måst väl ha vari med då…
- This reply was modified 4 år, 10 månader sedan by Corlan_Anab.
-
Planen att hålla sig på avstånd gav bakslag då han lyckades tappa bort sällskapet mer än en gång under resan, och till slut tröttnade han på att försöka leta upp dem och beslöt sig för att flyga i förväg till Tharmads port och vänta på dem där. Under tiden som passerade hann blodlusten ebba ut och även om han hyste lite agg så var det betydligt mindre än innan. Dessutom kom han på andra tankar ju närmre Tharmad han kom då stanken av död och föruttnelse som omgav landet växte sig allt starkare, och han undvek att dra alltför djupa andetag för att inte få kväljningar.
Han hade inte heller glömt det som Nhedenim viskat till honom om att mötas vid Tharmads port, och hade från ovan spanat efter dem i väntan på att de skulle anlända. Flera dagar hade passerat utan något tecken på liv, han hade hunnit bli orolig att han missat dem. Därför sög det till i magen av iver när han äntligen fick syn på de tre figurerna.
Från skyn dök den svarta draken som en stor skugga mot resesällskapet innan han hejdade sin framfart med två hastigt utbredda vingar vars rörelse fick den lilla växtlighet som fanns bland stenarna att lägga sig platt på marken.
Med ett par kraftiga vingslag landade han därefter på en av klipporna vid Nhedenim, Vindálfr och Wim. Om de trodde att de lyckats göra sig kvitt honom tidigare så hade de fel, tänkte han segervisst, och öppnade munnen i ett leende för att tala, vilket antagligen bara såg ut som en stor hungrig käft med rader av vassa tänder.
-
”Tharûks flätade skägg!” Skrek Vindálfr. Ingen hade sagt någonting om drakar här, odöda ja, drakar nej. Vad i skaparen skulle han ta sig till. Vindálfr hade visserligen hållit sig tränad med hammaren, men alla motståndare hade alltid haft två ben och ett vapen, de hade helt avgjort inte varit en flygande mördarmaskin. Med en känsla av panik sträckte han sin hand ned i sin midjeväska och fiskade upp ett klot. Det vänstra benet fördes fram och hans högra arm fördes bakåt samtidigt som han väste fram något nästan ohörbart. För de med magisk skolning, skulle de otvivelaktigt känna av de råa magiska energier som plötsligt väcktes till liv inuti det lilla klotet.
”Vik hädan vidunder!” Gapade han och kastade klotet. I sin iver att göra sig av med draken hade han inte sinnesnärvaron att sikta väl. Klotet flög högt upp i luften, förbi draken med mycket god marginal, och landade i sluttningen bakom denne innan den fortsatte rulla nedåt. Strax därefter exploderade klotet med en hög smäll som ekade genom bergen och kraftvågen skickade en kaskad av stenflis omkring sig.
-
‘Hur gammal tror du jag är?’ frågade Nhedenim lite roat över Wims fråga ifall han varit med då Tharmad fallit.
‘Men jag kan säga dit att det var ett ståtligt rike. Men de mäktigaste faller hårdast.’ Då draken dök upp verkade han inte förvånad till skillnad från Vindálfr. Trollkarlen var snabbt vid dvärgens sida och lade en hand på hans axel.‘Ta det lugnt, min vän. Det är vår kompanjon som vi mötte innan.’ sa han lite kryptiskt. Trots allt hade han sett vad Luka var för något, medan Vindálfr anklagat honom för att vara en mörkeralv – något de flesta skulle tro på. Nhedenim skuckade djupt åt klotets smällande.
‘Jag får väl berömma dig för din reaktionsförmåga, men jag är rädd för att vårt försök att vara diskreta försvann.’ Trollkarlen gick förbi dvärgen och Wim, för att möta den gapande draken.‘Väl mött, jag ser att du lyckades ta dig undan vakterna!’ konstaterade han.
-
Wim hann göra sig redo för att slåss med draken som kom ner mot dem. Nånstans inombords misstänkte han att pilbågen knappast skulle göra någon nytta mot den, så han drog sitt svärd och gjorde sig redo. Vindálfr var kvickare än han såg ut, men hans sikte lämnade en del övrigt att önska, skulle de kunna dräpa detta monster krävdes minsann bättre sikte än så. Den missen skulle Wim minsann komma ihåg i ett senare skede, bara de tog sig ur den här situationen levande. Nhedenim verkade som vanligt lugn som en filbunke och gick fram till draken. Och till Wims stora förvåning tilltalade han honom, dessutom som om han visste vem det var.
– Vid Nenna, huru känder du hede monstre? Vänt nu, du säjr att han lyckadist ti ta sej unnan vaktren…meinar dö att hede e han de typin som va på värdshuset? Nä, nu måst ja no ha sitt allt jär i världen! Hu ere ens möjligt fö nain ti änder sitt utseend så de mytji? Nhedenim, ja har in känslo att he e du som på nå vis ha sitt till att han alls e jär, så va e riktit tanken nu då?
Wim litade inte alls på den där filuren, men vem vet, att ha en drake med sig kanske kunde vara användbart.
-
Han följde klotet med blicken och vred på huvudet för att se den flyga förbi honom och explodera en bit bort. Vindálfr och Wims reaktioner var befogade, han var van vid att folk som såg honom för första gången försökte sig på liknande saker, men var ändå tacksam över att klotet missat, det såg ut att ha kunnat orsaka honom stor skada. Detsamma gällde Wims vapen men han hade till skillnad från dvärgen inte försökt anfalla ännu. Skeptiskt granskade han dem båda innan han vände sig mot Nhedenim som stigit fram mot honom och som mot Lukas förvåning inte alls verkade överraskad av att se hans sanna form.
”Saknat mig?” Frågade han, det fanns nästan något retsamt i orden. Hans röst lät inte alls mänsklig, den var mörk och rungande, nästan morrande. Inte så konstigt kanske, formen på hans mun och stämband var helt annorlunda nu än de varit senast de mött. ”Ja, vad skulle de med mig till.. de hade ju ingen aning om vem jag är.”
Wim ifrågasatte högt Lukas närvaro men som tur var så var frågorna riktade mot trollkarlen och inte han själv, han visste inte riktigt hur eller vad han skulle svara på dem, dessutom var det kanska lika bra om mannen trodde att Luka enbart var där på Nhedenims begäran.
Han övervägde att hoppa ned från stenen och skifta till en mer mänsklig form men han var lite orolig att de andra två skulle försöka sig på något mot honom igen, de hade ju ändå dragit vapen mot honom redan, och dessutom hade Nhedenim rätt; explosionen kunde ha dragit åt sig oönskad uppmärksamhet. Om det innebar att odöda skulle börja vandra åt deras håll ville han gärna kunna ta sig upp i luften snabbt igen.
-
Det krävde Vindálfrs hela självbehärskning att inte låta munnen hänga öppen, så häpen blev han när draken började tala och visade sig vara deras gamla bekantskap från värdshuset. Den skakade dvärgen försökte att samla sig tillräckligt för att kunna konversera normalt, men adrenalinet pumpade obevekligt runt i hans ådror. Han sträckte på sig med huvudet högt och händerna på höfterna, det enda som talade för att han inte var opåverkad var hans ben, som skakade, Vindálfrs tappra försök att kontrollera dem till trots. Lugna dig vid Tharûk! Fräste han inom sig.
Han återhämtade sig från chocken relativt snabbt, den talande draken verkade onekligen tillhöra typen som talade innan den handlade. Dessutom noterade Vindálfr att densamme var trebent, något som bådade väl, då stympade varelser sällan var benägna att anfalla om de inte behövde. Denna tankebana lugnade Vindálfr som ganska snart fann att adrenalinet påverkade honom allt mindre, även om han inte verkade kunna göra sig av med sin skakighet så snabbt. Det slog honom att det kanske vore klokt att ligga lågt och låta Nhedenim lappa ihop deras relation med draken. Trots allt hade de inte skiljts åt under gynnsamma omständigheter senast.
-
Trollkarlen verkade inte så brydd om de andras ord, men svarade snabbt åt Wim.
‘Ja, Wim, det är vår vän från värdshuset som Vindálfr så enkelt gav åt vakterna, och han kan hjälpa oss nå vårt mål.’ förklarade han och gav dvärgen en något mer brinnande blick.
‘Och du, hejda din hand innan du vet vad som är på gång. Jag förväntade mig mer av dig, mäster dvärg.’ trollkarlens buskiga ögonbryn och intensiva blick var svår för de flesta att stå emot då han var ilsken, och han behövde inte ens höja rösten för att visa sitt missnöje, men han var sitt sansade jag igen då han såg på Lukas igen.‘Låt oss bara ta det lugnt nu, vi behöver all hjälp vi kan få om vi ska lyckas med vårt uppdrag här.’ förkunnade han.
‘Lukas här är en vän, inte sant?’ -
– Ja hödu Nhedenim, om du säjr att han e en vän så…halloj Lukas, ja heiter Wim och ja komber från Barastar. Men i Barastar finns int e na folk som sir ut som du. Ja trodd no ja had sitt mytji på mina utfärder där heim, men ja börj inse att ja no int veit nästan nainting alls om resten åv världen.
Wim var genuint förbluffad över att någon kunde byta skepnad så där. Men så länge Nhedenim sade att han var en vän så skulle han väl kunna lita på Lukas, så mycket man nu kan lita på någon som man nyligen har träffat på. Fast det där med tilliten för nytt folk gällde ju egentligen också för Vindálfr och Nhedenim, även om Nhedenim utstrålade ett lugn som gjorde att Wim kände sig trygg. Hur som helst borde de väl börja sätta fart om de skulle hitta något bra ställe att övernatta på innan det blev för mörkt. Så med Vindálfrs nyligen missade kast i färskt minne försökte han på ett lite lättsamt sätt mana på de andra.
– Men som ja redan sa så bord vi väl börj rör på oss. Vindálfr, kanske du sku ta sikte på nainting där längre fram o byri gaa. Eller kanske int, när man tänker efter, tå veit vi ju int vart vi hamnar…
-
Luka såg mellan dem, nästan klentroget. Han hade räknat med att de skulle vara mer misstänksamma mot honom än så här med tanke på hur deras första möte på värdshuset hade gått. Men han tänkte inte klaga, det här var bättre än han hoppats på. Om de trodde att han var en vän – desto bättre för honom. Problemet om hur han skulle lyckas ta sig in på deras plan verkade så gott som löst, han hade funderat över hur han skulle behöva förklara sig för dem men till hans stora lättnad verkade situationen mer eller mindre reda ut sig själv, till stor del tack vare Nhedenim som verkade fast besluten att inte låta konflikt uppstå.
Han nickade bara bekräftande, osäker på vad han borde säga. Eftersom att ingen fara ännu verkade lura på dem trots smällen så klev han även till slut ned från klippblocket han landat på. När Wim berättade om sina resor fick han fram ett leende, om man nu kunde kalla det ett sådant. Han hade lyckats slappna av lite nu, tillräckligt för att fortsätta konversationen.
”När man tror sig ha upptäckt allt då väntar det ändå alltid något nytt att utforska,” svarade han i ett försök att vara trevlig. ”Jag har rest mycket och långt men det finns ännu mer kvar att se.”
You must be logged in to reply to this topic.