Nhedenim var tyst där han stod, och hade ett något hårdare och mer bekymrat ansiktsuttryck än han haft tidigare. Det var ju påtagligt att platsen inte direkt utstrålade varma känslor, vilket kanske kunde förklara den äldre mannens anlete. Men det verkade finnas något annat där, en glimt av gamla minnen i de klarblå ögonen kanske? Han verkade inte riktigt höra de två andra resenärernas diskussion om mörkeralven, men eftersom Vindálfr svarade på frågan korrekt så behövde han inte heller tillägga något.

‘Vi följer vägen tills vi har huvudstadens ruiner i sikt.’ sa han och började sakta gå ned för den sluttande terrängen.
‘Detta var en gång en av världens stoltaste nationer, som jag är säker på att har upprepats gång på gång i Barastar. Trots allt är det härifrån dina förfäder härstammar, Wim.’ kommenterade han simpelt och suckade djupt.

‘Vad finns det att säga om Tharmads fall? Plötsligt började de som dog resa sig och vända sig mot de levande. Vad kunde världens ledare göra annat än att stänga gränserna? De var rädda att denna… förbannelse… skulle sprida sig. Caras Idhrenins magiker försökte hjälpa, men det var en väldigt komplicerad situation. Civila och flyktingar dödades vid gränserna, och magiker kunde inte färdas in i riket för att bistå med hjälp utan att riskera sitt eget liv. Tharmads ledare la upp karantäner, och gjorde allt de kunde, men det var inte tillräckligt. Trettio år var allt som behövdes för att långsamt mala riket till detta.’ sa han och gjorde en gest över landet.

‘Än idag är det inte säkert vad eller vem som låg bakom sjukdomen, eller förbannelsen.’ Trollkarlen hummade lågt för sig själv, och lite avslutande sa han.
‘Vi får vara på vår vakt.’

Planen att hålla sig på avstånd gav bakslag då han lyckades tappa bort sällskapet mer än en gång under resan, och till slut tröttnade han på att försöka leta upp dem och beslöt sig för att flyga i förväg till Tharmads port och vänta på dem där. Under tiden som passerade hann blodlusten ebba ut och även om han hyste lite agg så var det betydligt mindre än innan. Dessutom kom han på andra tankar ju närmre Tharmad han kom då stanken av död och föruttnelse som omgav landet växte sig allt starkare, och han undvek att dra alltför djupa andetag för att inte få kväljningar.

Han hade inte heller glömt det som Nhedenim viskat till honom om att mötas vid Tharmads port, och hade från ovan spanat efter dem i väntan på att de skulle anlända. Flera dagar hade passerat utan något tecken på liv, han hade hunnit bli orolig att han missat dem. Därför sög det till i magen av iver när han äntligen fick syn på de tre figurerna.

Från skyn dök den svarta draken som en stor skugga mot resesällskapet innan han hejdade sin framfart med två hastigt utbredda vingar vars rörelse fick den lilla växtlighet som fanns bland stenarna att lägga sig platt på marken.

Med ett par kraftiga vingslag landade han därefter på en av klipporna vid Nhedenim, Vindálfr och Wim. Om de trodde att de lyckats göra sig kvitt honom tidigare så hade de fel, tänkte han segervisst, och öppnade munnen i ett leende för att tala, vilket antagligen bara såg ut som en stor hungrig käft med rader av vassa tänder.

‘Hur gammal tror du jag är?’ frågade Nhedenim lite roat över Wims fråga ifall han varit med då Tharmad fallit.
‘Men jag kan säga dit att det var ett ståtligt rike. Men de mäktigaste faller hårdast.’ Då draken dök upp verkade han inte förvånad till skillnad från Vindálfr. Trollkarlen var snabbt vid dvärgens sida och lade en hand på hans axel.

‘Ta det lugnt, min vän. Det är vår kompanjon som vi mötte innan.’ sa han lite kryptiskt. Trots allt hade han sett vad Luka var för något, medan Vindálfr anklagat honom för att vara en mörkeralv – något de flesta skulle tro på. Nhedenim skuckade djupt åt klotets smällande.
‘Jag får väl berömma dig för din reaktionsförmåga, men jag är rädd för att vårt försök att vara diskreta försvann.’ Trollkarlen gick förbi dvärgen och Wim, för att möta den gapande draken.

‘Väl mött, jag ser att du lyckades ta dig undan vakterna!’ konstaterade han.

Han följde klotet med blicken och vred på huvudet för att se den flyga förbi honom och explodera en bit bort. Vindálfr och Wims reaktioner var befogade, han var van vid att folk som såg honom för första gången försökte sig på liknande saker, men var ändå tacksam över att klotet missat, det såg ut att ha kunnat orsaka honom stor skada. Detsamma gällde Wims vapen men han hade till skillnad från dvärgen inte försökt anfalla ännu. Skeptiskt granskade han dem båda innan han vände sig mot Nhedenim som stigit fram mot honom och som mot Lukas förvåning inte alls verkade överraskad av att se hans sanna form.

”Saknat mig?” Frågade han, det fanns nästan något retsamt i orden. Hans röst lät inte alls mänsklig, den var mörk och rungande, nästan morrande. Inte så konstigt kanske, formen på hans mun och stämband var helt annorlunda nu än de varit senast de mött. ”Ja, vad skulle de med mig till.. de hade ju ingen aning om vem jag är.”

Wim ifrågasatte högt Lukas närvaro men som tur var så var frågorna riktade mot trollkarlen och inte han själv, han visste inte riktigt hur eller vad han skulle svara på dem, dessutom var det kanska lika bra om mannen trodde att Luka enbart var där på Nhedenims begäran.

Han övervägde att hoppa ned från stenen och skifta till en mer mänsklig form men han var lite orolig att de andra två skulle försöka sig på något mot honom igen, de hade ju ändå dragit vapen mot honom redan, och dessutom hade Nhedenim rätt; explosionen kunde ha dragit åt sig oönskad uppmärksamhet. Om det innebar att odöda skulle börja vandra åt deras håll ville han gärna kunna ta sig upp i luften snabbt igen.

Trollkarlen verkade inte så brydd om de andras ord, men svarade snabbt åt Wim.
‘Ja, Wim, det är vår vän från värdshuset som Vindálfr så enkelt gav åt vakterna, och han kan hjälpa oss nå vårt mål.’ förklarade han och gav dvärgen en något mer brinnande blick.
‘Och du, hejda din hand innan du vet vad som är på gång. Jag förväntade mig mer av dig, mäster dvärg.’ trollkarlens buskiga ögonbryn och intensiva blick var svår för de flesta att stå emot då han var ilsken, och han behövde inte ens höja rösten för att visa sitt missnöje, men han var sitt sansade jag igen då han såg på Lukas igen.

‘Låt oss bara ta det lugnt nu, vi behöver all hjälp vi kan få om vi ska lyckas med vårt uppdrag här.’ förkunnade han.
‘Lukas här är en vän, inte sant?’

Luka såg mellan dem, nästan klentroget. Han hade räknat med att de skulle vara mer misstänksamma mot honom än så här med tanke på hur deras första möte på värdshuset hade gått. Men han tänkte inte klaga, det här var bättre än han hoppats på. Om de trodde att han var en vän – desto bättre för honom. Problemet om hur han skulle lyckas ta sig in på deras plan verkade så gott som löst, han hade funderat över hur han skulle behöva förklara sig för dem men till hans stora lättnad verkade situationen mer eller mindre reda ut sig själv, till stor del tack vare Nhedenim som verkade fast besluten att inte låta konflikt uppstå.

Han nickade bara bekräftande, osäker på vad han borde säga. Eftersom att ingen fara ännu verkade lura på dem trots smällen så klev han även till slut ned från klippblocket han landat på. När Wim berättade om sina resor fick han fram ett leende, om man nu kunde kalla det ett sådant. Han hade lyckats slappna av lite nu, tillräckligt för att fortsätta konversationen.
”När man tror sig ha upptäckt allt då väntar det ändå alltid något nytt att utforska,” svarade han i ett försök att vara trevlig. ”Jag har rest mycket och långt men det finns ännu mer kvar att se.”