Seran var en ung tjej med tjockt rödbrunt hår som hon flätat (och som just nu hade massor med grenar i sig, då hon tidigare under dagen ramlat och slagit i huvudet), gröna ögon och fräknar. på ryggen hade hon sin ryggsäck som var fullpackad med filt och förnödenheter, samt de mynt hennes mamma hade tvingat på henne, då hon alltid sa att man aldrig kunde veta i fall man behövde pengar, hon hade också med sig sina jaktknivar samt en pilbåge hon gjort tillsammans med sin far innan han dog några månader tidigare, samt ett koger full med pilar. Sina smutsiga kläder döljde hon under sin stora varma mantel.  Hon hade nämligen varit på sin första jakt tillsammans med byns jaktsällskap, men mer än så kommer hon inte ihåg, vilket hon insåg när solen började sjunka på himlen och hon blint följde en stig i flera timmar, utan att känna igen sig.

När hon nådde en lite större stig började hon hoppas att hon skulle hitta ett värdshus, för hon var både trött och hungrig och smutsig. Och när hon började ge upp så såg hon jlus framför sig och sprang för att se vad det var. När hon kom närmare så såg hon en skylt med text på och hon kunde utskilja smarriga smulan.

Seran antog att det var ett värdshus och öppnade dörren och gick in. Hon möttes av surr av röster och ett varmt och välkommet rum. Hon gick fram till disken där en ork stog och höll på. Hon såg förvånat på den. Hon hade nämligen aldrig sätt en ork, eller om hon skulle vara riktigt ärlig någonting magiskt i hela sitt liv, allt som hade med magi att göra fanns bara i hennes sagoböcker som hon älskade. Men när förvåningen lagt sig så log hon ett trött leende och bestälde mat.

” Hej jag skulle vilja beställa någonting att äta och dricka, vad är det bästa ni har på menyn?”

Sedan satte hon sig ner och tog av sig sin mantel och sin pilbåge oh koger och allt annat som var i vägen och under manteln hade hon enkla kläder som var bruna byxor nedstoppade i kängor och en ganska smutsig skjorta som en gång i tiden varit beige och sitt skärp där hon hade alla sina knivar och vände sig om för att ta in hela rummet och var glad att hon äntligen kommit in i värmen och att hennes mor tvingat på henne mynten.

Kvitheras gröna ögon fokuserade på myntet då Emilia plockade fram det, en stund kändes det som om ödet låg där på det myntet. Vad skulle hända? Det var egentligen värre att vänta än att komma fram till vad som faktiskt skulle ske. Hjärtat tog ett skutt då det framkom att hon skulle börja i denna idiotiska tävling hon hade orkestrerat. Varför kunde hon inte bara hålla truten? Men hon klistrade på ett självsäkert leende som skulle vara så gott som omöjligt att se igenom ifall man inte kände henne väl.
‘Scenen är min.’ upprepade hon, och tvingade rösten vara lugn och sansad, och gick några steg mot scenen med ryggen vänd mot de andra, hennes leende bortblåst medan hon tänkte igenom stycket hon blivit utmanad till att framföra för sin lilla publik av Emilia, värdshusvärdarna, den märklige trollkarlen och övriga gäster. Hon noterade som hastigast att en till främling stigit in.

Faelgras lamentation, det var länge sedan hon hört den framföras av sin familj, länge sedan hon själv spelat den. Att sätta sig inför denna grupp och spela den utan att nyligen ha övat den gjorde situationen värre så klart, men inte kunde hon heller baka ned då hon initierat detta. Lite i sin egna värld och trans satte hon fodralet till sin luta på golvet och öppnade spänne för spänne med mjuka klick, innan hon varsamt öppnade det något slitna fodralet och tog fram sin luta. Inte ett vackert eller dyrt instrument, men vackert för henne. Fortfarande i sin egna tankevärld satte hon sig ned på stolen vid mitten av scenen, medan hon rutinerat stämde lutan och hummade lågt för sig själv i tonerna som strängarna gav ifrån sig.

Utan att göra något större väsen blev hon tyst, samlade tankarna och gick in i musiken innan den började, och började sedan spela. Fingrarna vandrade över lutans hals i mjuka och kontrollerade byten med vad som såg ut att vara obesvärat och bekymmerslöst. Men de som visste något om att spela luta skulle höra att stycket Emilia valt åt Kvithera var väldigt svårt att framföra med långa handsträckningar på grund av stämmorna som vandrade i komplicerade harmonier i olika register, traditionell Kaldrländsk musik som ursprungligen inte skrivits för en ensam luta utan för två instrument. Det var tydligt att hon spelat största delen av sitt liv, och medan harmonierna fortsatte att fylla Smulan med sin sorgsna musik tog hon till sin sångröst och började sjunga om jättarnas rike i Faelgras med en röst som klingade i en mezzosoprans register. Snarare än att ackompanjera sig själv med ackord för att göra sången lättare fortsatte vänstra handens fingrar röra sig i de komplicerade och snabba bytena på halsen, i synkronisering med högra handens knäppande på strängarna. Fingrarna kanske inte träffade varje not så som stycket en gång skrivits, men hon hittade kreativa lösningar för att fylla luckorna i minnet.

Kvithera bjöd in publiken att ta del av Faelgras öde, och målade upp en poetisk, sorgsen och harmonisk sida av ett folk som de flesta fördomsfullt såg som simpla, stora, våldsamma och korkade. Sången berättade om hur de fridfulla jättarna som levde i harmoni med naturen tvingats in i krig de inte velat ta del av, och hur de flesta unga jättar marscherat till krig för att skydda sitt hem och likväl förlorat sina liv. Faelgras öde var att långsamt se jättarnas folk minska i mängd, och en dag dö ut och lämna landet tomt, deras sånger bortglömda och svunna i tiden. Fingrarna slutade röra sig över halsen, ett ensamt ackord klingandes ut tills strängarna slutade vibrera och slutligen tystnade, hennes sista långa och låga ton fyllde rummet tills även Kvithera blev tyst med huvudet sänkt, lutad över sitt instrument, för inne i sin sång för att ta in publikens reaktioner. Hennes andetag var något tunga, men tysta, hennes ansikte inramat av hennes röda hår som hängde ned då hon var böjd över lutan. Långsamt började värdshusets ljud återvända till henne och oron som alltid dök upp en stund började spela i hennes huvud. Hade de tyckt om det? Hade det varit bra, eller hade det bara varit i hennes huvud?

Ytterligare en gäst dök upp genom dörren, mer damer ute på långfärder, spännande det var rått ovanligt i hans värld.  Hon såg ut som en jägare och var väl det troligen.
Den gamle trollkarlen ryckte till då hans skål dansade till då orkens näven landade. Han hade ren tur att inget skvättande hade förekommit, inte för om han brydde sig riktigt om han smutsade mer sina reskläder nu men ändå han gillade inte fläckar. De var svåra att trolla bort.

Xar lyssnade noga på den lilla magikerns visa; verkligen inte illa alls men det var helt omöjligt att säga vad han tyckt då hans ansikte sällan avslöjade något alls. Även om han tyckt att det varit en lite sorgsen visa skulle han aldrig visa om han tyckte det. Han klappade händerna artigt efter framförandet.

Det var dags för nästa långa sång, ytligare ett sorgset verk lika mästerligt utfört, visst för det var med väntat då det var en bard som framförde det nu men ändå. Hur skulle han någonsin kunna välja mellan dessa nu? Xar avskydde tanken att behöva välja, och fick hoppas på att övriga röster inte vart lika nu så han slapp. Varför hade han varit frivillig till att vara domare? Han om någon borde veta bättre då han föredrog att vara neutral. Han suckade lågt åt sig själv, medan han klappade händerna lika artigt denna gång.

När främlingen utbrast en nästintill order till orken, brummade hon till i ett litet skratt. Som om hon tyckte det var det löjligaste hon hade sett på länge. En liten insekt som röt åt ett lejon? Bara tanken var löjlig. Istället vände hon sin uppmärksamhet åt sångerna. Så klart båda skulle vara sorgsna. 

Om hon hade vetat det sen innan, skulle hon nog rört sig till köket. För faktum var att Rushla var en känslig ork. Även om hon förstås inte skulle erkänna det åt någon. Hon drog den smutsiga trasan under hennes ögon, när hon trodde att ingen såg förstås och ett stort finger under sin näsa.

Hon vände sig om och tog ett redan rent glas för att börja putsa det. Lite för att hämta sig själv och slippa tänka på dystra öden. Åtminstone ville hon inte ge Emilia inbilliningen om att musik var något som berörde henne. Behornade daggmaskar! Hellre dog hon!

Seran satt och lyssnade och när en av dem välkomnade henne och sa att hon kom lagom till röstning så sa hon snabbt

” Åh var detta en tävling???  jag vet inte, ni var ju båda så bra! Sa hon snabbt och tog en liten paus för att verkligen tänka; vilken låt kom hon egentligen ihåg mer?, sedan sa hon ” men är detta en tävling som man  måste rösta på, så måste jag välja den första sången, jag kunde leva mig in i händelserna på ett annat sätt och känna alla känslor på ett sätt som jag inte gjorde med den andra även om den också var känslosam och vacker.

Sedan vände hon sig tillbaka till orken för hon hade ännu en gång kommit ihåg sin båge och hur ohövlig hon kanske var och att det kanske var bäst att be om förlåtelse. Hon hörde också sin mage kurra och kom då också ihåg att hon inte ätit på hela dagen, så hon sa,

” Förlåt att jag var ohövlig mot dig förut, jag är bara inte van att någon annan än jag rör min båge då den betyder väldigt mycket för mig, och jag tar gärna samma sak som trollkarlen äter”

Kvithera lät sig dras iväg med Emilia, vad annat val hade hon än att använda sitt bästa scenleende och försöka se så avslappnad och nöjd ut som möjligt i situationen? Hon suckade ett knappt hörbart suckande.
‘Som du säger, Emilia, det var du som föreslog denna tävling.’ sa hon, inte allt för engagerad i att bli sågad av deras lilla domarskara. Väl vid baren la hon armarna i kors, kanske inte helt bekväm med denna typ av uppmärksamhet hon dragit sig in i. Men hon fick bara bita i det sura äpplet och se på deras blandade domarskara. Trollkarlar, orker, älvor och allt vad där var.

Kvitheras gröna ögon landade på trollkarlen då han talade, och log lite roat åt hans diplomatiska svar.
‘En sann trollkarl.’ retades hon, för att nicka lätt mot nykomlingen och le lite varmt över komplimangen att bli vald i hennes ögon. Lite blygt nästan såg hon sedan på Rushla, orken kunde vara lite skrämmande, men nötterna hade kanske en lite desarmerande effekt.
‘Vågar man påpeka att ni inte valde mig eller Emilia, kära värd?’ frågade hon med ett litet lurigt leende.