Tanken på Sera verkade inte vilja ge med sig. Den höll sig kvar, gjorde sig påmind genom det där bekanta krypande i skinnet av hennes närvaro. Det fick honom att halsa första glaset vin. Blicken var fäst i fjärran, förbi skeppens master och havsfåglarnas cirkulerande runt hamnen. Djan hällde upp mer vin i sitt glas. Sera förföljde verkligen hans sinne, hur mycket han än försökte tänka på annat, eller ingenting alls. Det var nästan som att han kunde känna hennes doft.

Lite irriterat drack han av vinet och blicken fästes vid glaset han snurrade mellan sina fingrar innan han ställde ned det. Med en suck, vilket var ovanligt för honom dessa dagar, lutade han sig tillbaka och drog upp ena benet på stolen. Om han ändå hade fått henne att förstå att det han gjort varit nödvändigt, då kanske hon inte skulle hemsöka honom såhär.

Blicken gled ut över de andra borden och stolarna på balkongen som var inredd med färgglada tyger som gav skugga och svalka mot solen. En äldre och försupen herre verkade stirra gjupt i sitt glas en bit bort, en kvinna med en bok verkade slumra till i ett av hörnen. Hon påminde honom om Sera, tänk att hon även skulle förfölja honom i vaket tillstånd. Blicken vändes tillbaka ut över skeppen.

Djan frös till där han satt och vände tillbaka blicken till kvinnan. Det var ingen tanke. Det var Sera. När han kände efter insåg han att hennes närvaro var verklig. Ett leende sprack upp på hans läppar, för visst blev han glad över att det verkligen var hans gamla vän. Och han var tillräckligt skrupelfri för att tro att hon absolut inte ville ha någonting med honom att göra. Sagt och gjort, han var redan påväg till henne med glas och vinkanna.

“Och här trodde jag att du gett dig tillbaka till Caras…” orden åtföljdes av ett skratt och han satte sig ned på stolen intill henne.

“Hm, är det så..” Han var osäker på om han kände sig förvånad eller inte. Även om de båda närvarat på var deras upplevelser kring det nog väldigt skilda. Djan fyllde på Seras glas och log mot henne bakom sitt då han tog en klunk “Det är väl klart att du inte kan vara utan mig” ett retsamt, men ändå varmt skratt följde hans ord.

Även om han inte trott sig att stöta på Sera på ett sådant ställe så var hon sig lik. Det gladde honom och fick honom att le. Eller så var det kanske ett spratt från hans egna tankar trots allt. Han själv hade förändrats, och med ett gott liv som palatset erbjöd så torde det ha varit till det bättre. Men även om han inte var lika mager längre så hade trots allt fler gråa hårstrån än tidigare och mörka ringar under ögonen. Något tärde på hans sinne, och det syntes.

“Vart har du varit?” Frågade han sådär lite i förbifarten då han ställde ifrån sig glaset och drog sin stol närmare hennes. Tillräckligt nära för att luta sin arm mot ryggstödet till hennes stol. Djan drog upp ena benet i stolen, vänd mot Sera då han tog upp glaset igen och balanserade det mellan sitt knä och fingrar.

Djan lutade pannan mot hennes och slöt från hennes ord. Han var säker på att hon inte var verklig nu och en klump av ångest formades i hans bröst. Hon var bara en dagdröm, ett fragment av hans egna tankar och önskningar. En bit av hans samvete som kommit för att göra sig påmint om att han svikit henne. Även om hennes beröring kändes så verklig.
“Allt. Ingenting. Det finns så mycket som behöver göras” Varför svarade han henne, hon var ju bara en del av hans sinne, så hon visste ju redan?

Djan öppnade ögonen och mötte hennes. De var så lugna och trygga. Denna dagdröm var så verklighetstrogen att han var tvungen att ställa ifrån sig glaset på bordet och röra vid hennes kind. Hennes hud kändes varm under fingrarna då han drog undan den svarta hårslingan och fäste den bakom hennes öra. Han dröjde kvar med handen, lät tummen stryka längst hennes öronsnibb. Det kändes verkligen som att hon var där.
“Varför sökte du efter mig?”

Djan fann det svårt att hålla kvar blicken i hennes, det fick den där klumpen i bröstet att bli större. Så hans blick följde istället sina egna fingrar då han drog dessa genom en av hennes lockar. Hennes fråga fick honom att le. Hon visste ju redan, men kanske han behövde säga det högt för att han själv skulle förstå.
“Civilisationen måste falla. Så vi kan vara fria” Rösten var låg men det fanns en övertygande ton i den.

Han höjde blicken och la handen om hennes nacke, uppenbart förvånad över hennes ord. Han hade ju inte förändrats eller försvunnit? Det hade varit hon som lämnat honom.
“Men jag har aldrig lämnat dig Sera” Han placerade en kyss på hennes panna, lät läpparna dröja kvar med en låg suck. “Det skulle jag aldrig göra.”

Djan kramade om hennes nacke och lät sedan fingrarna dra genom hennes svarta lockar då han sträckte sig efter vinglaset.Blicken var fäst i fjärran, sådär dimmig och frånvarande som den brukade. Även om där också fanns ett mörker.
“Nej” Sa han enkelt och drack av vinet. Blicken vändes tillbaka till henne. “Du kastade din krona. Sen försvann du.”

Ett leende spred sig på hans läppar och han lutade åter pannan mot hennes, hans blick fäst i hennes blåa ögon.
“Du är fri från tronföljden.” Vad nu än Djan sagt till drottningen och rådet av präster kunde man ju alltid diskutera, men tydligt var att han var övertygad om att hon inte skulle ärva någon tron i alla fall.
“Jag skulle aldrig låta dig dras ned med dem”

Djan drack av vinet och ställde ifrån sig glaset med ett kort “tsk” åt hennes ord om mord. Det var såklart att hans samvete skulle göra Sera till en åklagare. Blicken dröjde vid glaset, sammanbiten för ett ögonblick.
“Det var nödvändigt…” Rösten var låg, knappt hörbar. Inte så övertygande direkt.

Hennes ord var förvånansvärt smärtsamma för honom att höra. Men han visste också att de var sanna. Han kunde inte dölja sig bakom sitt hopp om att hennes försvinnande även skulle bli hennes räddning. Men kanske… kanske skulle hon fortsätta hålla sig gömd. Vart än i världen hon var, för den Sera som han åter vände blicken till var ju inte där. Inte på riktigt i alla fall. Djan kunde inte förmå sig att säga någonting utan skakade bara på huvudet, sammanbiten mot den klump av ångest som bara växte i bröstet.

Han la armen om hennes axlar och drog henne till sig, kinden lutad mot hennes och ansiktet begravt mot hennes hår. Som alltid när han ville gömma sig.
“Jag önskar att du verkligen var här”

Djan var både förvirrad och misstroende. Klart hon inte var där? Eller? Men han kunde inte fortsätta den tankegången, överrumplad över hennes plötsliga kyss. Han gjorde dock inget motstånd då det skänkte honom en klarhet och lugn. Så han la handen om hennes nacke och besvarade hennes kyss, det var som ett ögonblick av frid för ett plågat sinne.

Med pannan mot hennes, deras näsor snuddande mot varandra och läpparna inte långt isär så skrattade han plötsligt till. Ett lågt skratt blandat av förvåning och lättnad. Djan lät blicken vila i hennes för ett ögonblick innan han sänkte den så att ögonen nästan var helt slutna.

“Du borde inte ha kommit tillbaka” Rösten var låg. “Men jag är glad att du gjorde det” Han strök fingrarna längst hennes kind och lyfte upp hennes haka så deras läppar möttes igen i en mjuk och dröjande kyss.

För ett par korta minuter fanns det inga bekymmer eller dystra minnen. Bara det bra, det glada och lustfyllda. För en stund var ångesten borta och den värme han kände långt ner i magen var inte av vinet. Men stunden var snart borta och hennes ord fick honom att vrida lite obekvämt på sig och sänka blicken.

“Om det gör det… så är det för att det behövs” Han höjde blicken till hennes igen, tummen smekte hennes käkben och ned över hennes hals. Skulle hon förstå om han förklarade? “Ingenting är svart eller vitt Sera. Allt är bara en grå sörja..”Han la båda händerna om hennes kinder och höll stadigt hennes blick i sin.

“Allt är kaos.” Allvaret i hans röst överskuggades av det leende som letat sig fram på hans läppar. “Och imorgon kommer du vara borta igen. Så låt oss inte tänka på det som varit. Jag vill ha dig här. Nu. Utan några skuggor från det förflutna.”

Djan släppte hennes kinder och och lutade sig tillbaka i sin stol. Hans blick vändes bort, ut från balkongen och över de små hustaken och skeppsmasterna.
“Ja, vad nu..” Upprepade han hennes fråga och lutade både ena armen och hakan mot sitt knä. En del av honom önskade att han kunnat göra sin pakt ogjord, få resa och driva runt igen. Men han visste att det höga pris han betalat var värt den kraft han nu kunde frammana och styra. Blicken gick över hans egna fingrar som han sträckte ut på. Det fanns ingen ånger över det blod som flutit över dem.

Där fanns också Sera. Djan vände blicken mot henne, kinden lutad mot sitt knä. När det väl kom till det, så skulle han göra det han kunde. Så hon kanske skulle få leva. Men förhoppningsvis var det långt till dess och han kunde för en kväll förtränga det som komma skall.
“Du sa att du sökte efter mig, att det var därför du kommit hit. Vad hoppades du på skulle hända?” Han sträckte ut ena armen till henne och tog hennes hand i sin för att få den lilla närhet det gav.