Djan betraktade deras händer och slogs lite av tanken hur annorlunda han tyckte sin hand såg ut. Det var inte en obehagligt tanke, utan bara en förvånande insikt som kom över honom. Han sög lite fundersamt på insidan av läppen.
“Sera… Varför räds du mörkret? Ingenting är svart eller vitt..” Han upprepade sina ord, blicken vändes tillbaka till henne. “Jag är fortfarande här.” Han rätade på sig och drog henne närmare “Du är fortfarande här.”

Det fanns alltid närvarande, ett bottenlöst mörker av illvillig och uråldrig energi, men hans övertygelse var klar.
“Tro inte på allt du hör om ont och gott, rätt och fel. Det är vinnarna som skriver historien och prästerskapet som ger dig dina moraliska ideal.” Djan smekte hennes kind, blicken fäst i hennes.
“Är du att avgöra vad som är gott och ont? I detta goda land där vissa människor lever som slavar och svälter?”

En suck lämnade honom och han lutade sig tillbaka i sin stol igen, greppade vinglaset och drack i ren protest. Hon kanske var riktig då trots allt, så tjurskallig som hon var. Han skrattade till åt sin egna tanke och skakade på huvudet. Blicken gick bortom balkongen igen.
“Jag vet inte hur jag ska förklara det så att du förstår” En dramatisk suck, tillgjord, och ett djupt andetag innan han drack av vinet igen. “Du är ju förvisso född i det övre skiktet av samhället. Ni har aldrig bemödat er att se världen annorlunda än från er trånga synvinkel.”

Djan skrattade igen, lågt men mer ihållande denna gång. Det kanske var bäst att Sera gick. Då kunde han låta hennes minne vara av det barn hon en gång varit. Och kanske skulle hennes liv till slut skonas.

Djan kunde riktigt känna hur hon blev upprörd även om blicken var fäst vid horisonten. Det roade honom och han smålog. Syftet hade ju varit att komma henne under skinnet.
“Strunt? Är det så ni kallar det? Hah!” Han skrockade för sig själv då han drack av vinet.
“Vad hoppas du på att uppnå egentligen? Jag tror du vet vad som pågår här” Han vände tillslut blicken till henne. Påståendet lät menande, nästan som ett vädjande. För han kunde ju inte berätta, det var en del av överenskommelsen.

Djan skrattade åt henne och hennes ord. Han fuktade läpparna med skrocket fortfarande i halsen och bet sig i underläppen för att stilla sitt skratt, likväl var flinet kvar.
“Hmm-mm…” Han vände bort blicken från henne igen med en belåtenhet i ansiktet då han drack av vinet.
“Inte nödvändigtvis… jag” Orden dröjde kvar i luften som om meningen inte var avslutad då han sträckte upp ena handen framför sig och granskade sina egna fingrar.

Djan rynkade irriterat ögonbrynen och såg upp på Sera med en lika irriterad grimas.
“Du har inte lyssnat.” Han skakade hastigt på huvudet “Du lyssnar aldrig. Du bara pratar. Sush!” Han svepte med handen framför sig och knäppte med fingrarna så att hon skulle vara tyst. Luften vibrerade av magi för ett ögonblick och han hoppades det skulle vara nog för att hon inte skulle kunna prata något mer.
“Har du inte lyssnat på mig…!? Nej.. du har nog inte det…” Den irriterade rynkan var kvar då han reste sig och tog steget fram till henne, ena fingret hytte i luften mot henne. “… du kom bara för att döma mig. Du lever i någon sorts dröm.” Han skrattade till, om än lite vemodigt “Det här är jag Sera. Allt av mig. Ingen förskönad bild av en prins ridandes i en skog”

Djan drog ett djupt och frustrerat andetag som han släppte ut genom tänderna i ett irriterat ljud.
“Du är helt omöjlig.” Han drog händerna genom håret och bokstavligen slet sig i det med käkarna hår sammanpressade. Med blicken höjd vände han sig bort från henne och kände hur frustrationen gjorde riktigt ont i honom.

“Du förstår ingenting. Du vill bara kontrollera allt och alla, lägg ner..! Passar det inte damen så gå, som du alltid gjort”

Djan lutade till baka huvudet och bet ner ett frustrerat skrik.
“Vid allt som är heligt…!” svor han och rätade på sig i stolen med blicken fäst på henne. Käkarna var så hårt sammanpressade att det gjorde ont. Med en irriterad suck reste han sig och gick fram till henne.
“Varför är du så fruktansvärt irriterande?” muttrade han, blicken sökandes i hennes ögon och han greppade tag om hennes axlar.
“Snälla… du driver mig till vansinne” sa han tillslut med en suck och hans ansiktsdrag verkade slappna av igen och han såg bara trött och uppgiven ut.

Döda mig. Hennes ord högg som en kniv rakt i hjärtat på honom. Smärtan skar i hela bröstet och syntes i hans ögon då han mötte hennes blick. Det var en plågad min som for över hans ansikte och han öppnade munnen för att säga någonting men fick inte ut ett ord. Endast en suck lämnade hans läppar och han drog in henne i sin famn.
“Säg inte så” viskade han tillslut mot hennes hår och omfamnade henne än hårdare.

Djan mötte hennes blick med samma plågade uttryck. En stund var han helt tyst innan han drog ett djupt andetag och slöt ögonen.
“Åh Sera..” suckade han och drog henne närmade igen “…” han tänkte fortsätta säga någonting men förblev tyst. Det var något tragikomiskt över situationen som fick honom att börja skratta lågt, men hjärtligt.
“Vad har det blivit av oss…”

Djan knep ihop ögonen hårdare och skakade trotsigt på huvudet åt hennes ord. Han höll henne närmare sig med händerna hårt om tyget till hennes klänning då han begravde ansiktet i hennes hår.
“…Aldrig” rösten var lite plågad som han kände inombords. Hennes ord var som vassa knivar i hans hjärta och det var som om någonting brast inom honom. För de var så uppriktiga, att hon verkligen ville att han skulle göra det.