Djan höll fortfarande ögonen slutna då han kände hennes panna mot hans. Hennes ord gjorde så ont, samtidigt som de fick hans hjärta att hoppa över ett slag och sedan slå hårdare i bröstet. Med ett djupt, darrande andetag försökte han lugna den storm han hade inom sig, men det var förgäves. Tysta tårar trängde fram bakom ögonlocken och rann ned för hans kinder. Som om all ånger, ilska och skam blivit för mycket och nu tog sig ut.

Känslan av att hon var för långt bort även om hon stod precis intill fick honom att dra henne till sig igen i en tät omfamning.
“Förlåt mig…” viskade han lågt i hennes öra och lutade huvudet uppgivet mot hennes.

Djan tillät sig själv att försvinna i ögonblicket och hennes närhet. Det var med ett djupt andetag som han drog in hennes doft medan tårarna stillades. Djan torkade bort dem med baksidan av handen innan han långsamt öppnade ögonen och drog sig motvilligt undan för att kunna se Sera i ögonen. Han sökte i hennes blick innan han med ett svagt leende tog till orden.
“Kom, vi ger oss av” visserligen kanske han menade att de bara skulle ge sig av från just denna taverna men ändå önskade han att hans ord hade en större betydelse.

Djan strök undan några hårslingor från hennes ansikte och kysste henne lätt på pannan, men undvek alltjämt hennes fråga. Svar kändes överflödiga.
“Kom” han log och drog henne med sig ut från tavernan som nu började få fler besökare när solen stod så lågt. Han visste inte vart de skulle, men ner till hamnen i alla fall. Där kunde man alltid smälta in bland folket. Djan drog upp sin sjal över huvudet och såg tillbaka mot Sera med ett litet skratt då de kom ut på gatan. Ikväll kunde de vara vilka de än ville.

Djan saktade in då de kom ut på den breda gatan som gick utmed hamnen. Såhär på kvällen kom verkligen staden till liv, butiker och tavernor öppnade igen efter att haft stängt under dagens varma timmar. Han släppte hennes hand för att istället dra henne intill sig med armen runt hennes midja där de gick. Det var mycket folk i rörelse, män som förhandlade om priser på kryddor, kvinnor som kände på tyger, äldre herrar som plockat ut små bord och stolar för att röka pipa och dricka te i den varma kvällsluften. Toner och sånger hördes både från gatumusikanter och från tavernor, blandat med skratt, rop och en enstaka kamel.

Kvällsluften var fylld av dofterna som hörde hamnen till. Salt, kryddor, grillad fisk och parfym från horhusen. Men det var inget som Djan riktigt brydde sig om, utan han lutade sig närmare Sera med ett djupt andetag, för det var endast hennes doft och närhet som spelade roll för stunden. Han skrattade lite lågt åt hennes ord.
“Låter lockande” sa han lågt tillbaka och kysste henne lätt på kinden.

Djan hade skrattat mjukt åt hennes förslag och kvällen gick över till natt medan de kom med den ena planen på att fly världen efter den andra. För denna kväll var det verkligen som de senaste månaderna inte hänt, som att de verkligen var helt andra personer som hade världen vid sina fötter, på en resa som precis börjat och inte en som nu skulle ta slut.

Sent hade de återvänt till ett av värdshusen för att dela på en flaska vin och en säng. Långt in på småtimmarna, när Sera somnat i hans famn så önskade Djan innerligt att gryningen aldrig skulle komma. Att de skulle kunna fly tillsammans, starta detta liv som de lånat för en kväll. Men han visste att det bara varit en dröm, och vid gryningens första ljus, hade han lämnat värdshuset för att återvända till palatset. Lämnat Sera, men behållit minnet av den kvällen.