Ylva

Hon såg på sin bror där han stökade omkring och flyttade på henne då och då, då han tyckte att hon var i vägen. Hon skrattade lite och kunde självklart då inte låta bli att ställa sig lite i vägen med flit utan att det skulle bli allt för uppenbart.
Hon tog ett stop av det något ljumna morgonmjödet och en bit bröd och ost som stod framdukat på bordet.
Det doftade gott av kryddor och midvinterns firandes tillhörigheter. Kryddpeppar och kanel. Kryddor som endast användes vid speciella högtider och som var svåra att komma över. ” mmmmmm…” drog hon in och sträckte på sig igen.
Då han talade till henne så allvarligt skrattade hon till och skakade på huvudet. Hon skulle precis svara honom då han avbröt henne med sitt skarpa tonfall.

” Det är väl ni som inte ska ha några dumheter för er… Kommer du ihåg förra året?! Björn har fortfarande känningar i sitt knä efter ert lilla “försvarstal”.. ” Hon gjorde situationstecken kring ordet innan hon pekade honom ibröstet ” som ni kände att ni absolut måste ha åt mina vägnar.” fräste hon till. Björn var en av Ragnars barndomsvänner och de hade varit på flera räder tillsammans. När Ragnar flyttat hade hon och han funnit varandra något. Men efter förra årets sammandrabbning mellan hennes bröder och Björn hade han hållit sig undan. Hon himlade lite med ögonen innan hon slog sig ned på bordet och dinglade med benen. Hon älskade sina bröder, men det skulle också bli skönt att komma ifrån dem lite. Vid Gudar… rymde hon till Utgård för att få andas? Ja kanske.. lite.

Hon vände samtalsämnet istället och höjde ett ögonbryn. ” Förresten… ska det bli ikväll, när du ändå är hedersgäst vid konungens bord som du ska få upp modet och fråga Hildur till en dans kanske? ” hon kunde inte låta bli att reta honom lite. Hildur hade svansat efter hennes bröder sedan de var små. Hon själv stod inte ut med kvinnan men hon hade sett hur både Torbjörn och Esbjörn ibland kastat henne blickar när de trodde att ingen såg.

Ylva

Då han började torka smuts ur hennes ansikte skrattade hon och gjorde lite grisljud. Hon kunde se hur han ansträngde sig för att inte dra på munnen åt det hela. Hon var trots allt smed, att vara smutsig och sotig gick liksom inte att hjälpa. Han var inte direkt renare än hon själv. ” Jag lovar att ta mig ett bastu och ett bad innan vi beger oss till Högsätet. Jag ska ju ha klänning för Odens skull. Är det någon som kommer att skämma ut oss så är det Esbjörn” retades hon och såg på sin andra bror över Torbjörns axel. Han fnös och lipade åt henne, snappade åt sig ett äpple innan han försvann ut genom dörren.

Hon skrattade åt det hela och såg på Torbjörn då han vände sig om när hon nämnt Hildur. Hon var inte den enda kvinna han kastat blickar åt. Faktum var att Torbjörn var lite som en hankatt… han strök runt alla. Kanske var det därför han också var så hård när det kom till männen som visade henne intresse. Han visste väl själv vad han hade för uppsåt.
Hon tog ytterligare en tugga av maten han ställt fram till henne och la huvudet på sned. ” Är du nervös för idag? ” frågade hon sedan efter en bekväm, men lång tystnad. Hon var nervös. Det underliga var att hon var mer nervös över den här dagen, kvällen och natten än resan till Utgård. Också ett ämne hon inte tänkte lyfta. Han och de andra hade nästan satt eld på huset i ren ilska när de hört att hon övertalat prinsarna att få följa med och nu fanns ju ingen återvändo med den saken. Men det hindrade dem inte från att försöka övertala henne att säga åt dem att hon ångrat sig med resan.

Ylva

Hon såg på sin bror då han fortsatte att tjata på henne. Eller pika henne var kanske mer korrekt ord. Hon skrattade åt hans envishet.
” Varför hackar du bara på mig? Jag har väl inte gjort något som skulle ens komma i närheten av att missköta mig? Jag har inte förolämpat någon, inte hamnat i handgemäng eller hyss. Jag tycker du är hemskt orättvis nu..” la hon till men flinade retsamt åt honom och spetsade en äppelklyfta med en kniv hon trollat fram som till synes ur luften.
Hon åt nöjt av den spetsade äppelbiten medan hon gav honom en retsam blick.
Hur skulle de klara sig utan henne? Utan deras munhuggande här på morgonen? Hon slickade sig om läpparna.

” Hörde du om kvinnan från havet? En av de där fiskfolken? Hela stan surrar om ryktena och jag fick en glimt av henne tidigare igår när jag var och lämnade de sista eldfaten för nattens firande…”

Hon visste att hennes bror också varit runt högsätet de sista dagarna med olika leveranser av saker till nattens firande. Hon kunde inte låta bli att skratta lite. ” Om inte Hildur nappar kanske den abborren gör det..” retades hon med honom och vickade retsamt med sina ögonbryn. Hon visste att hon retade honom och det var alltid en hårfin gräns hon balanserade på. Mer än en gång hade de hamnat i slagsmål över triviala saker och hon fick väl erkänna att det oftast hade varit hennes fel.
Men hon retades ju med honom av kärlek, inget annat.

Ylva

Hon skrattade roat och fortsatte ” Det skulle vara en välkomnande lukt här, jag kan säga att varken Du, Esbjörn, Balder eller Einar luktar direkt rosenknopp heller” . Hon skrattade lite och skakade på huvudet. Så drog hon ett djupt andetag. Doften fick munnen att vattnas och magen att kurra trots att hon redan ätit som en hel karl. ” Mmmm bara en liten smakbit. Det finns lite mjölk kvar också… Du och jag ..som när vi var små..” hon putade lite med underläppen och gjorde stora hundögon. Hon visste att han hade ett hårt skal men innerst inne lika mjuk som bolstret i sängarna.

Hon log lite triumferande då hon märkte att han började vackla i frågan och hon sköt iväg för att hämta mjölken som stod utanför Storhusets varma rum. De höll den trots allt kall i vinterkylan så den skulle hålla längre.
Nybakt bröd och kall mjölk. Fanns det något godare?

Hon kom tillbaka in med mjölken i den stora kannan och ställde den på bordet. ” Jag såg henne vet du…. hon ser inte alls ut som någon abborre… ” hon flinade lite mot honom. ” Klart skönare att se på än Hildur… du kan få så mycket bättre än den skatan” . Hon avskydde Hildur och hon undrade ibland om bröderna svansade efter det kjoltyget bara för att reta henne.

Ylva

Hon flinade åt honom och tog emot den stora, varma brödbiten. Hon tog upp den till näsan och drog in ett djupt andetag innan hon tog en stor tugga. ” Så du jämför mig med Gudarna… ” hon flinade retsamt, så stort hon förmådde med kinderna fulla med bröd. Hon liknade en väldigt nöjd lämmel, helt klart mer än en Gud.
Hon tog sedan en klunk av den kalla mjölken och slöt ögonen . ” mmmm… jag kommer sakna ditt bröd…” sa hon i en njutningsfull ton. Trots allt närmade sig avresedagen och det var mindre än en vecka kvar nu. Något ingen av dem velat erkänna eller uppmärksamma i hushållet.

” Hon…” hon visset inte hur hon skulle säga det. Hon hade ju inte sett kvinnan på nära håll. Men hon hade sett nog för att inse att kvinnan inte var som hon och hennes bröder. Eller någon annan från deras land heller för den delen. ” Jag såg inga fjäll, inte som en fisk. Men… Ja..du får se själv. ” sa hon bara med ett litet hemlighetsfullt leende. Kvinnan var underlig och det skrämde ofta människor. Villi var också underlig, han hade också skrämt henne till en början. Men nu… hon fick inte mannen ur sitt huvud och hon hade bestämt sig för att se honom som en vildblomma i örtagården snarare än ett ogräs.

Hon såg att han verkade mala över sitt svar. Hans käkar spändes något och där hon trodde att han skulle börja bråka om saken igen kom inget annat än en suck och sedan ett litet leende. Hon andades ut något, märkbart lättad över att inte behöva försvara sig igen. Inte idag, och hon log större då han sträckte sig fram för att röra hennes panna och sedan hennes näsa.
Hon skrattade lite och åt mer av brödet. Ragnar hade alltid sagt att det smakade som deras mors, men hon mindes inte det. För henne var det bara Torbjörns bröd och det godaste hon visste.

Då han tjatade lite på henne att ge mer information skrattade hon varmt mot honom och ryckte på axlarna.
“mmm låt gå då. Bara för att jag får med mig bröd…” retades hon och drack en extra klunk av mjölken. ” Det första du kommer att lägga märke till är hennes hår. Jag har aldrig sett hår som hennes. Det är… ” hon försökte hitta rätt ord för att beskriva det. ” Det är lila, nästan. Ljust och silvrigt på samma gång. Som…fjällen på en regnbågsforell, eller färgen av riktigt tjock is i solen. Öronen är spetsigare, som sagorna om alverna. ” . Hon satt tyst en stund och verkade fundera över något. ” Hon var vacker. Men hon såg väldigt olycklig ut. ” sa hon sedan och nickade lite. ” Hon bar våra kläder och var i drottningens sällskap så vi får kanske se mer av henne under firandet. ” avslutade hon sedan med en viss hoppfull ton.

Ylva

Hon ryckte bort ansiktet då han nöp henne i näsan. Hon kände att han tog i mer än bara lite retsamt nypande. Men hon antog att hon ändå klarade sig lindrigt undan. För hans spända käke sa henne att han fortfarande var ilsken.
Men hon lyckades ändå fånga hans uppmärksamhet med den mystiska kvinnan och måltiden var inte så spänd och otrevlig trots allt.

“Du har säkert rätt. Men vi vet ju inte -varför- hon är här. Men ja..jag kan ju tänka mig att en fisk på torra land känner en viss avsaknad av det fundamentala” . Hon skrattade till lite och funderade över saken.
Hon lät tystnade sänka sig över dem och åt det varma brödet i lugn och ro. Det skulle bli en lång natt, offer skulle ske. Säkert en och annan kamp, fylla var säkert. Hon undrade om hon skulle få dansa, hon tyckte om det men det var sällan hon fick chansen.
Hon undrade om Villi kanske skulle bjuda upp henne. Han verkade vara en typ som tyckte det var roligt också. Eller kanske Asgeir? Hans bror trodde hon inte skulle bjuda upp någon, han hade hållit sig undan samtalen i smedjan. Hon visste att han följt med Asgeir men hållit sig på behörigt avstånd då de kommit för att se hur det gick med beställningen inför resan.

Hon tyckte att bröderna var olika som natt och dag. Hennes bröder var inte lika varandra heller men ändå mer lika än de två. Men hon hade inte undgått att se, eller känna syskonkärleken de ändå hade till varandra. Det var små saker.. som en blick, där de verkade ha en hel konversation med en blick. Mycket likt hennes egna syskon kunde ha. Eller sättet de rörde sig runt varandra.
Hon såg fram emot att lära känna dem bättre under resan.

Hon kunde se på Torbjörn att han fastnat i några djupa tankar. Han rev brödet i så små bitar att endast råttorna skulle uppskatta det. Men hon sa inget om saken, hon misstänkte att hans tankar vandrat till främlingen de just talade om och hennes beskrivning av henne. Hon kunde säga mycket om sina bröder men två saker  hade de alla gemensamt och det var att de var nyfikna och jagade kjoltyg så fort de fick chansen. Hon kunde inte låta bli att flina lite åt det hela och skrocka lite lågt för sig själv samtidigt som hon tryckte munnen full med nybakt bröd.
Om Torbjörn någonsin tog sig en hustru skulle hon vara den lyckligaste och säkert den rundades kvinnan i hela Frostheim inom ett år. Om inte av barn i magen så av allt det goda han kunde baka och laga.

“Du ger aldrig någon av de andra samma uppläxning. Esbjörn hamnar i betydligt fler kamper och slagsmål än jag.”

Muttrade hon och gav honom onda ögat. ” Men nåväl.. jag lovar att inte hamna i något slagsmål. Om du lovar att hålla dig i skinnet med vem jag hamnar under av andra anledningar…” hon höjde ett utmanande och retsamt ögonbryn åt honom och flinade sedan stort. Men så var Midvinterblotet också känt för de varma stunder som delades mellan kvinnor och män. Den längsta, mörkaste och kallaste natten på hela året krävde att tiden fördrevs på andra varma sätt så det var ju inget konstigt att folk sökte varandras sällskap och inget förväntades följande morgon heller.

Hon skrattade då han verkade bli så tyst. Hon kunde se hans käkar spännas och han tuggade det där brödet som om han ville ta livet av det snarare än att bli mätt av det.
Hon kunde inte låta bli att skratta, högt och roat åt honom innan hon fnös.

” Jag kan försörja mig och det är knappast som om jag inte legat med en karl förut.” Hon himlade med ögonen. Att han skulle vara så dramatisk. Det var ju bara lite naket. ” Och oroa dig inte. Jag behöver ingen mor för att veta stegen jag behöver ta för att undvika oönskade barn. Det är knappast någon hemlighet. I alla fall kvinnor emellan. ”

Hon la huvudet lite på sned och höjde ett ögonbryn. Vid Oden… det var som om han såg henne som barnet snarare än den vuxna människa som satt här framför honom.
Hon tog en klunk av mjölken och slickade sig om munnen för att få bort den lilla mjölkmustash som letat sig på överläppen.

“Är det någon du bör oroa dig över så är det Esbjörn…” muttrade hon lite sedan och skakade på huvudet.