Post has published by EdenX
Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Morgonen för midvinterblotet började som det alltid brukar i den Sigvaldska hushållet med Ylva liggandes kvar i bädden där hon lyssnade på sin äldsta bror och hur han visslande satte liv i elden innan han började att duka fram för frukost för dem alla. Så länge hon kunde minnas hade Torbjörn tagit hand om familjen på det här sättet även om det kanske hade varit en mors uppgift, eller Ylvas efter hennes bortgång. Men Torbjörn var alltid uppe tidigt och som äldsta syskonet hade det varit hand som alltid tagit hand om dem. Även när deras far inte kunnat.

    Hon gnuggade sömnen ur ögonen och sträckte på sig innan hon tog sig upp ur sin bädd för att hjälpa honom med morgonens bestyr. Hon kliade sig i det blonda håret och det bara benet då hon önskade honom ” God morgon ” i nattsärken.
    Hon gav honom ett trött men varmt leende. Idag var dagen, Midvinterblotet och de hade alla blivit bjudna till den stora Hallen som hedersgäster åt Drottningen och hennes söner. Inbjudan hade kommit för ett par dagar sedan i form av ett sändebud till deras smedja. Torbjörn hade tagit emot inbjudan med skepsis och gett sig av för att fråga om det kunde stämma, eller om någon spelade deras familj ett spratt. Men visst hade inbjudan stämt och kanske var det också därför de var uppe redan innan solen skulle gått upp. Var han nervös? Hon var det. Riktigt nervös.

    ” Kan jag hjälpa till med något? ” Hon ställde honom alltid samma fråga och fick alltid samma svar. Att hon bäst skulle hålla sig ur vägen, det var den bästa hjälpen han kunde få. Hon fnös något roat men sträckte på sig och gjorde sitt bästa för att hålla sig ur vägen för honom trots allt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Trots att Ylva försökte att hålla sig ur vägen var det nästan som hon alltid lyckades ställa sig precis där Torbjörn var på väg. Inte för att det gjorde honom särskilt irriterad. Han var van med att ha det så och det skulle vara märkligt om det inte var så snarare. Istället så knuffade han lugnt bort henne där han vandrade i köket. Lade in en vedklabbe till i ugnen så att gnistorna flög omkring. En handduk i ena handen stängde han luckan för att vända sig om och hälla ut degen som stått över natten. Precisa och vana fingrar drog han med en kniv över degens yta där den låg i en gryta. För att återigen knuffa undan Ylva och slänga in grytan med lock i lågorna och bestämt stängde dörren.

    Han korsade sina armar sen och granskade Ylva. Det gröngula ögat var allvarliga och bestämda. Det smutsblonda håret var luggen uppsatt och kring hakan var ett mörkare skägg. Precis som de flesta andra Kaldrländare fanns en hel del ärr i hans ansikte och de högra ögat var helt grumligt och vitt. Helt blind på det ögat, efter en räd vilket gjorde att han inte var lika bra på att hantera vapen längre.

    “Inga dumheter på blotet idag.” sa han kort och höjde ena fingret innan Ylva hann svara honom igen.

    “Du vet exakt vad jag menar!”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon såg på sin bror där han stökade omkring och flyttade på henne då och då, då han tyckte att hon var i vägen. Hon skrattade lite och kunde självklart då inte låta bli att ställa sig lite i vägen med flit utan att det skulle bli allt för uppenbart.
    Hon tog ett stop av det något ljumna morgonmjödet och en bit bröd och ost som stod framdukat på bordet.
    Det doftade gott av kryddor och midvinterns firandes tillhörigheter. Kryddpeppar och kanel. Kryddor som endast användes vid speciella högtider och som var svåra att komma över. ” mmmmmm…” drog hon in och sträckte på sig igen.
    Då han talade till henne så allvarligt skrattade hon till och skakade på huvudet. Hon skulle precis svara honom då han avbröt henne med sitt skarpa tonfall.

    ” Det är väl ni som inte ska ha några dumheter för er… Kommer du ihåg förra året?! Björn har fortfarande känningar i sitt knä efter ert lilla “försvarstal”.. ” Hon gjorde situationstecken kring ordet innan hon pekade honom ibröstet ” som ni kände att ni absolut måste ha åt mina vägnar.” fräste hon till. Björn var en av Ragnars barndomsvänner och de hade varit på flera räder tillsammans. När Ragnar flyttat hade hon och han funnit varandra något. Men efter förra årets sammandrabbning mellan hennes bröder och Björn hade han hållit sig undan. Hon himlade lite med ögonen innan hon slog sig ned på bordet och dinglade med benen. Hon älskade sina bröder, men det skulle också bli skönt att komma ifrån dem lite. Vid Gudar… rymde hon till Utgård för att få andas? Ja kanske.. lite.

    Hon vände samtalsämnet istället och höjde ett ögonbryn. ” Förresten… ska det bli ikväll, när du ändå är hedersgäst vid konungens bord som du ska få upp modet och fråga Hildur till en dans kanske? ” hon kunde inte låta bli att reta honom lite. Hildur hade svansat efter hennes bröder sedan de var små. Hon själv stod inte ut med kvinnan men hon hade sett hur både Torbjörn och Esbjörn ibland kastat henne blickar när de trodde att ingen såg.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite irriterat borstade han bort lite av mjölet som fanns på hans mörka byxor och han knöt sin näve för att försöka lugna sig när Ylva drog upp onödiga saker. Det gjorde det för hennes skull. Kunde hon inte se det? Han fnös och tog sin tumme i sin mun för att fukta den lite för att sedan dra bort lite sömn, sot och annan smuts i Ylvas ansikte.

    “En gris är renare än vad du är!” påpekade han, lite strängt och korsade sina armar för att skaka på huvudet. Hur svårt var det för hans syskon att tänka ett steg längre. Det var inte som om han kunde vara där hela deras liv. Nå, kanske han till och med var tvungen att hunsa dem när hans tid var över.

    “Hildur…?” spottade han ur sig. Trots allt var han säker på att ingen hade sett hans längtansfulla blickar. Till skillnad ifrån Esbjörn hade han varit diskret med sina blickar. Han vände huvudet bort för att låtsas se ut ur fönstret vid sin sida för att dölja den röda rodnaden som spred sig på sina kinder.

    “Som om det är något jag vill!”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Då han började torka smuts ur hennes ansikte skrattade hon och gjorde lite grisljud. Hon kunde se hur han ansträngde sig för att inte dra på munnen åt det hela. Hon var trots allt smed, att vara smutsig och sotig gick liksom inte att hjälpa. Han var inte direkt renare än hon själv. ” Jag lovar att ta mig ett bastu och ett bad innan vi beger oss till Högsätet. Jag ska ju ha klänning för Odens skull. Är det någon som kommer att skämma ut oss så är det Esbjörn” retades hon och såg på sin andra bror över Torbjörns axel. Han fnös och lipade åt henne, snappade åt sig ett äpple innan han försvann ut genom dörren.

    Hon skrattade åt det hela och såg på Torbjörn då han vände sig om när hon nämnt Hildur. Hon var inte den enda kvinna han kastat blickar åt. Faktum var att Torbjörn var lite som en hankatt… han strök runt alla. Kanske var det därför han också var så hård när det kom till männen som visade henne intresse. Han visste väl själv vad han hade för uppsåt.
    Hon tog ytterligare en tugga av maten han ställt fram till henne och la huvudet på sned. ” Är du nervös för idag? ” frågade hon sedan efter en bekväm, men lång tystnad. Hon var nervös. Det underliga var att hon var mer nervös över den här dagen, kvällen och natten än resan till Utgård. Också ett ämne hon inte tänkte lyfta. Han och de andra hade nästan satt eld på huset i ren ilska när de hört att hon övertalat prinsarna att få följa med och nu fanns ju ingen återvändo med den saken. Men det hindrade dem inte från att försöka övertala henne att säga åt dem att hon ångrat sig med resan.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En suck lämnade Torbjörns läppar när han inte verkade kunna tvinga på Esbjörn mer mat. Som vanligt skulle han bli grinig tidigare. Han skakade lite på huvudet åt tanken. Blev de aldrig vuxna och kunde ta hand om sig själva? Fast innerst inne så hoppades han inte att den dagen skulle komma då han skulle vara ensam. Hade han någonsin varit ensam?

    Frågan om han var nervös gjorde att han rynkade något på pannan och han korsade armarna medan han tog en skiva bröd åt sig själv och satte sig ner mittemot henne.

    “Nervös?” fnös han och skakade på huvudet.

    “Snarare ber jag åt gudarna att du kan bära dig åt. Klänning eller ej!”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon såg på sin bror då han fortsatte att tjata på henne. Eller pika henne var kanske mer korrekt ord. Hon skrattade åt hans envishet.
    ” Varför hackar du bara på mig? Jag har väl inte gjort något som skulle ens komma i närheten av att missköta mig? Jag har inte förolämpat någon, inte hamnat i handgemäng eller hyss. Jag tycker du är hemskt orättvis nu..” la hon till men flinade retsamt åt honom och spetsade en äppelklyfta med en kniv hon trollat fram som till synes ur luften.
    Hon åt nöjt av den spetsade äppelbiten medan hon gav honom en retsam blick.
    Hur skulle de klara sig utan henne? Utan deras munhuggande här på morgonen? Hon slickade sig om läpparna.

    ” Hörde du om kvinnan från havet? En av de där fiskfolken? Hela stan surrar om ryktena och jag fick en glimt av henne tidigare igår när jag var och lämnade de sista eldfaten för nattens firande…”

    Hon visste att hennes bror också varit runt högsätet de sista dagarna med olika leveranser av saker till nattens firande. Hon kunde inte låta bli att skratta lite. ” Om inte Hildur nappar kanske den abborren gör det..” retades hon med honom och vickade retsamt med sina ögonbryn. Hon visste att hon retade honom och det var alltid en hårfin gräns hon balanserade på. Mer än en gång hade de hamnat i slagsmål över triviala saker och hon fick väl erkänna att det oftast hade varit hennes fel.
    Men hon retades ju med honom av kärlek, inget annat.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Han skulle precis säga emot hennes ord om att missköta sig, men hann inte innan hon redan hade bytt ämne. Faktum var att han hade hört om henne – det var intressant trots allt. Ifrån havet. Som de sagorna om sjöjungfrur som han hade läst för dem när de var små. Fast inte kunde hon väl se ut så?  Istället fnös han lätt åt hennes retsamma ord.

    “Och ha en som stinker fisk?” frågade han tillbaka lite roat med en grimas och en lekfull blinkning innan han reste sig upp mot ugnen för att ta ut det nybakta brödet och höll ett varnande finger mot sin syster.

    “Det är varmt, och bröd för morgondagen. Så tänk inte ens tanken!”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon skrattade roat och fortsatte ” Det skulle vara en välkomnande lukt här, jag kan säga att varken Du, Esbjörn, Balder eller Einar luktar direkt rosenknopp heller” . Hon skrattade lite och skakade på huvudet. Så drog hon ett djupt andetag. Doften fick munnen att vattnas och magen att kurra trots att hon redan ätit som en hel karl. ” Mmmm bara en liten smakbit. Det finns lite mjölk kvar också… Du och jag ..som när vi var små..” hon putade lite med underläppen och gjorde stora hundögon. Hon visste att han hade ett hårt skal men innerst inne lika mjuk som bolstret i sängarna.

    Hon log lite triumferande då hon märkte att han började vackla i frågan och hon sköt iväg för att hämta mjölken som stod utanför Storhusets varma rum. De höll den trots allt kall i vinterkylan så den skulle hålla längre.
    Nybakt bröd och kall mjölk. Fanns det något godare?

    Hon kom tillbaka in med mjölken i den stora kannan och ställde den på bordet. ” Jag såg henne vet du…. hon ser inte alls ut som någon abborre… ” hon flinade lite mot honom. ” Klart skönare att se på än Hildur… du kan få så mycket bättre än den skatan” . Hon avskydde Hildur och hon undrade ibland om bröderna svansade efter det kjoltyget bara för att reta henne.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Innan han hade sagt nej hade hon redan hämtat mjölken och hällt upp två stop till bredden. En suck lämnade hans läppar, även om han inombords log och han tog brödet med en handduk runt omkring det och bröt en stor bit till dem båda. Lite roat himlade han med ögonen åt hennes sätt.

    “Ibland undrar jag om du går i Lokes spår, vet du det? Silvertunga har du åtminstone!” påpekade han med ett skratt för att sedan höja på ögonbrynet åt hennes klagande med Hildur. Som om hon ens visste vad som var bra, eller mindre bra. Fruntimmer. 

    “Jaså? Och hur mycket fjäll had ehon då?”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon flinade åt honom och tog emot den stora, varma brödbiten. Hon tog upp den till näsan och drog in ett djupt andetag innan hon tog en stor tugga. ” Så du jämför mig med Gudarna… ” hon flinade retsamt, så stort hon förmådde med kinderna fulla med bröd. Hon liknade en väldigt nöjd lämmel, helt klart mer än en Gud.
    Hon tog sedan en klunk av den kalla mjölken och slöt ögonen . ” mmmm… jag kommer sakna ditt bröd…” sa hon i en njutningsfull ton. Trots allt närmade sig avresedagen och det var mindre än en vecka kvar nu. Något ingen av dem velat erkänna eller uppmärksamma i hushållet.

    ” Hon…” hon visset inte hur hon skulle säga det. Hon hade ju inte sett kvinnan på nära håll. Men hon hade sett nog för att inse att kvinnan inte var som hon och hennes bröder. Eller någon annan från deras land heller för den delen. ” Jag såg inga fjäll, inte som en fisk. Men… Ja..du får se själv. ” sa hon bara med ett litet hemlighetsfullt leende. Kvinnan var underlig och det skrämde ofta människor. Villi var också underlig, han hade också skrämt henne till en början. Men nu… hon fick inte mannen ur sitt huvud och hon hade bestämt sig för att se honom som en vildblomma i örtagården snarare än ett ogräs.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    När hon nämnde sin resa rynkade hon något på näsan, som om han inte var direkt nöjd med det för att korsa sina armar något efter att ha stoppat in en brödbit i sin egna mun. Först hade han tänkt säga något ilskt åt henne, läxa upp henne eller för den delen bara säga något retsamt. Men han svalde sin ilska, för en gångs skull för att sedan le svagt.

    “Nå, kanske du får ta en eller två limpor med dig. Men bara denna gång.” påpekade han och höjde sitt finger för att nudda hennes panna och sedan näsa. Något som han alltid hade gjort när hon övertalat honom till något.

    Lite klagande gav han ifrån sig ett jakande läte över hennes ord dock. Trots allt trodde han att han skulle kunna fått ut mer information åt henne och stoppade en brödbit till i sin mun.

    “Kom igen nu! Berätta!”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Hon såg att han verkade mala över sitt svar. Hans käkar spändes något och där hon trodde att han skulle börja bråka om saken igen kom inget annat än en suck och sedan ett litet leende. Hon andades ut något, märkbart lättad över att inte behöva försvara sig igen. Inte idag, och hon log större då han sträckte sig fram för att röra hennes panna och sedan hennes näsa.
    Hon skrattade lite och åt mer av brödet. Ragnar hade alltid sagt att det smakade som deras mors, men hon mindes inte det. För henne var det bara Torbjörns bröd och det godaste hon visste.

    Då han tjatade lite på henne att ge mer information skrattade hon varmt mot honom och ryckte på axlarna.
    “mmm låt gå då. Bara för att jag får med mig bröd…” retades hon och drack en extra klunk av mjölken. ” Det första du kommer att lägga märke till är hennes hår. Jag har aldrig sett hår som hennes. Det är… ” hon försökte hitta rätt ord för att beskriva det. ” Det är lila, nästan. Ljust och silvrigt på samma gång. Som…fjällen på en regnbågsforell, eller färgen av riktigt tjock is i solen. Öronen är spetsigare, som sagorna om alverna. ” . Hon satt tyst en stund och verkade fundera över något. ” Hon var vacker. Men hon såg väldigt olycklig ut. ” sa hon sedan och nickade lite. ” Hon bar våra kläder och var i drottningens sällskap så vi får kanske se mer av henne under firandet. ” avslutade hon sedan med en viss hoppfull ton.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Bröd? Jag har nog gett dig mer än bröd, tös!” sa han, för att sedan lite retsamt nöp han tag i hennes näsa, kanske för att ta ut sin irritation något att hon lämnade honom. På ett så farligt uppdrag. Vid Hel heller att hon skulle dö. Faktum var att han nästan funderade på att följa efter henne men han var tvungen att snabbt lämna något sådant åt sidan. För att sedan nyfiket lyssna på vad hon berättade om fisktösen.

    Det lät vackert och som poesi. Något som Ylva vanligtvis brukade måla upp det som. Drömmandes och det var svårt att inte riktigt ryckas med i det hela.

    “Verkligen? Nå en fisk på torra land, är det så svårt att tro att hon är olycklig?”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon ryckte bort ansiktet då han nöp henne i näsan. Hon kände att han tog i mer än bara lite retsamt nypande. Men hon antog att hon ändå klarade sig lindrigt undan. För hans spända käke sa henne att han fortfarande var ilsken.
    Men hon lyckades ändå fånga hans uppmärksamhet med den mystiska kvinnan och måltiden var inte så spänd och otrevlig trots allt.

    “Du har säkert rätt. Men vi vet ju inte -varför- hon är här. Men ja..jag kan ju tänka mig att en fisk på torra land känner en viss avsaknad av det fundamentala” . Hon skrattade till lite och funderade över saken.
    Hon lät tystnade sänka sig över dem och åt det varma brödet i lugn och ro. Det skulle bli en lång natt, offer skulle ske. Säkert en och annan kamp, fylla var säkert. Hon undrade om hon skulle få dansa, hon tyckte om det men det var sällan hon fick chansen.
    Hon undrade om Villi kanske skulle bjuda upp henne. Han verkade vara en typ som tyckte det var roligt också. Eller kanske Asgeir? Hans bror trodde hon inte skulle bjuda upp någon, han hade hållit sig undan samtalen i smedjan. Hon visste att han följt med Asgeir men hållit sig på behörigt avstånd då de kommit för att se hur det gick med beställningen inför resan.

    Hon tyckte att bröderna var olika som natt och dag. Hennes bröder var inte lika varandra heller men ändå mer lika än de två. Men hon hade inte undgått att se, eller känna syskonkärleken de ändå hade till varandra. Det var små saker.. som en blick, där de verkade ha en hel konversation med en blick. Mycket likt hennes egna syskon kunde ha. Eller sättet de rörde sig runt varandra.
    Hon såg fram emot att lära känna dem bättre under resan.

Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.