Aurelia

Det var ett främmande land, främmande seder och mer än en gång hade hon ångrat att hon kommit hit. Men vart skulle hon annars ha tagit vägen?
Livet ovanför havsytan var inte alls som hon väntat sig och det första som chockat henne var kylan. Snö kallades det och det var magiskt vackert som det var fruktansvärt. Det var så isande kallt att det skar i huden som knivar.
En annan sak som chockade henne var människorna, de stirrade så öppet fientligt på henne till en början att hon trott att det varit den falske drottningens spioner. Inte förrän hon lyckats ta sig till drottning Ragnhildr och hennes hov hade människornas blickar ändrats något. Till ett mindre öppet förakt till något som mer skulle liknas vid misstänksamhet.
Nu var det en av deras heliga fester. Midvinterblot kallade de festen.

Hon hade fått låna ordentligt varma kläder och ordentliga kängor efter att hon anlänt. Hennes egna kläder hade hon fått lämna bakom sig när hon flytt hit och de som funnit henne vid strandkanten hade avvarat de plagg de kunnat innan de hjälpt henne att komma till drottningens hov. Hon hörde fortfarande hur det talades om det bakom hennes rygg, när de trodde att hon inte lyssnade eller förstod vad de sa. Trots de lånade plaggen så frös hon fortfarande och en del av henne trodde att snarare berodde på chock än verklig kyla. Hon försökte smälta, låtit fjällen få en så mänsklig lyster som möjligt, valt att dölja de flesta av dem och de uppenbara överdrivna dragen av hennes andra gestalt. Men det gick ju inte att dölja att hon inte var mänsklig. De långa silvervita håret skimrade nästan i lila ton och nådde henne till baken. Det tjocka håret gjorde det bästa i att dölja de spetsiga öronen men huden skimrade i fjällens glans trots allt, ögonen en onaturligt färg av blå, hörntänderna något spetsigare kanske än vad som var vanligt. Och hon bar fortfarande märkena efter den andra gestalten som snirkliga små mönster längs hennes höga kindben.
Hon ville inte dölja sig själv, hon var stolt över den hon var men hon visste också att det var problematiskt i ett rike utanför sitt eget.

Nu satt hon här vid samma hedersbord som smeden och hennes familj fast på den bortre ändan från familjen. Kvinnan hade hon sett ett par gånger och förstått hette Ylva. Hennes bröder hade hon inte sett tidigare och drottningen hade fått fylla i deras namn. Hon tyckte sig mött och fångat den ena broderns blick ett par gånger under middagen. Hon bar en klänning till långs från drottningen. En vackert blå färg som framhävde både det ljusa och det något lilaskimrande i hennes hud och hår. Inga smycken bar hon och hon försökte hela kvällen att dölja sin chockade min över människornas sätt att fira denna högtid. Blodsoffer, musik, kamp.. de var brutala det här folket. Skrämmande.

Kungafamiljen dansade minst lika mycket som de andra gästerna. Både på borden och på golvet. Det sjöngs, skrålades och det var sådant kaos att hon inte visste vad hon skulle göra riktigt.
Hon försökte hålla sig lite ur vägen, hålla sig på sin kant. Hon ville inte ha allt för mycket uppmärksamhet för när drycken flödade for också vettet ut och i hennes ögon var vett något som de här människorna var i lite brist av.

Vid dansen så kände hon hur, trots att hon försökte hålla sig till väggen och diskret iakta festen, hon blev knuffad. Hon tappade nästan balansen och det var bara att han knuffat till henne så hon trillat in i en annan person som hindrade henne från att falla omkull. Han försökte fånga upp henne och fick henne stadigt på fötter.

” Det gick bra” svarade hon och log till lite även hon samtidigt som hon rättade till kläderna. De kliade lite, var strävare än hon var van vid och stundtals kändes de kvävande. Hon vände de onaturligt blå ögonen på mannen och svalde något. Han var mer än ett huvud längre än henne själv, det långa håret höll han undan ansiktet och hans ena öga…. hon vände snabbt bort blicken från det för hon ville inte att han skulle bli förolämpad av hennes stirrande.

” Fisk kvinnan? ” frågade hon honom och verkade inte alls nöjd med vad han just kallat henne. Hon fick en liten rynka i pannan och hon bröt kraftigt. Men hon förstod honom och hon hade efter bara några dagar redan blivit bättre på att tala språket.
” Aurelia…. inte..fisk kvinnan..” rättade hon honom lugnt.

Aurelia

Hon såg på Torbjörn där han stod och fortfarande höll henne i armen. Han verkade chockad eller överraskad över att hon tilltalat honom och han verkade förstå att han kört ner foten i halsen på sig själv också. Eller hur de nu sa här med det uttrycket. Hon hade studerat deras språk i flera år men fortfarande var det ord och uttryck hon inte förstod och hon hade precis lärt sig ett nytt uttryck idag som löd ” ingen rök utan eld”. Av alla såna små ord-spel måste hon säga att hon tyckte om det bäst.

“Varmt vatten? ” frågade hon honom och drog åt sig sin arm lite diskret och rättade till sina kläder något. ” Det ligger is på sjön och vi är omgivna av fruset vatten. Jag tror ni kallar det snö…” svarade hon honom med en blick som sa precis vad hon trodde om honom, att han måste vara något tokig. Hon slickade sig lite om läpparna något och log sedan ett snett leende som visade de något spetsiga hörntänderna. ” Torbjörn.. ” hon sa hans namn långsamt och försökte härma hans uttal. ” Jag tror kanske vi ska börja om…” hon log nu större och tänderna syntes än mer. De onaturligt färgade ögonen lös till av en road glimt och den ljusa hyn fick en liten rodnad över kindbenen med de invecklade mönstren. En rodnad som mer skimrade i något lila än rött. ” Det är trevligt att träffa dig Torbjörn. Du satt vid hedersplatsen med den blonda kvinnan.. Du är..smeden? ” hon ansträngde sig för att vara så artig hon kunde och det var lite frustrerande att orden inte kom så naturligt. Hon måste låta som ett av deras barn tänkte hon och inombords suckade hon irriterat åt sig själv. Hon borde övat på att tala deras språk mycket mer innan hon kom hit.

Aurelia

Hon log lite större då han gjorde hamrande gester. Hon hade ju frågat om han var smed så hon förstod ju vad han var för något. Men hon fann det lite sött att han försökte vara tydlig för hennes skull. Det var det inte många som skulle vara. Hon hade ju inte undgått alla de blickar hon fått de sista dagarna.

“Jag var..kartritare..” Hon funderade på hur hon skulle förklara det hela men det var nog det närmaste man skulle kunna förklara det hela. ” och lovad till det näst största huset i vårt land..Men.. vi anklagades för förräderi när min far öppet tvingades ta ställning till den rättmätiga drottningen. Så nu..? Nu antar jag att jag är flykting..” Hon såg på honom med ett litet smärtsamt leende innan hon vände blicken till alla som firade. ” Ni har mycket underliga seder..” Sa hon efter ett tag och smakade på ölet ” Men det här…. ölet(?) kan jag vänja mig vid. Det kittlar i munnen och .. i huvudet” . Hon skrattade lite mer lättsamt. Hon ville inte tala om tråkiga ting på ett firande. Inte när kungaparet var så generösa och lät henne söka sin tillflykt här.

Aurelia

Hon såg att han inte helt verkade förstå vad hon sade. Eller så hade han bara ett väldigt koncentrerat ansikte. Hon log lite och nickade. Hon försökte förtydliga när han ställde någon fråga men deras samhällen såg så olika ut så det var inte helt lätt att förklara.

” Ja. Ni är underliga. Ni stänker blod från en get över ett träd och tror att det kommer att göra er starka. Vad har get eller träd med saken att göra? ” frågade hon med ett litet skratt och tog sig en till klunk. Hon borde ta det lite lugnt kanske. Det där surrandet kändes lite mer nu, men det kittlade så roligt.

hon visade lite mot sitt öga och sedan mot hans ” Hur förlorade du ditt öga? Var det elden?” Frågade hon rakt på sak. Att det kanske var ett känsligt ämne eller opassande verkade hon inte ha en tanke på.