Hon såg på honom där han satt och blinkade med ögonen så hans ögonfransar fladdrade. Hon drog på munnen och fnös något innan hon skrattade lätt.

” Varför välja…. natten är ju den längsta på hela året…” Sa hon med ett litet leende och en axelryckning. Hon visste att hon balanserade på gränsen nu. Han var sådär lugn och retsam som han brukade innan han exploderade som en vulkan. Men hon var också trött på att han behandlade henne som ett barn, han var inte hennes far eller mor för den delen. Precis när hon tänkte tanken så kände hon magen slå en knut av dåligt samvete. Nej… han var inte hennes förälder. Men han kunde lika gärna ha varit det. Det var trots allt han som tagit hand om dem alla sedan deras mor dött. Hon drog en liten suck innan hon tömde sitt stop på mjölk.

” Du behöver inte vänta uppe… precis som jag inte väntar uppe på nån av er. Eller skuggar er eller sätter krokben..” Sa hon sedan och gav honom en menande blick.

Hon såg på honom där han upprepade hennes ord med armarna i kors. Men hon kunde se att hon än så länge balanserade på rätt sida om gränsen för han skrattade åt henne. Hon flinade bara större och skrattade även hon.
” Ja… du hörde mig..” svarade hon bara mellan skratten och reste sig upp för att sedan duka av bordet. Trots allt var de allt hedersgäster vid Asgeirs bord och hon hade lovat sin bror att ta sig ett bad.
Inte för att prinsarna inte sett henne sotig och smutsig vid ett flertal tillfällen redan. De kom trots allt förbi lite titt som tätt för att se hur arbetet fortskred.

Hon dukade av bordet, ställde undan det som skulle undan och såg till att hämta in mer snö som de kunde smälta framför elden på spisen. Hon stökade i huset kring härden tillsammans med honom och nynnade på en glad melodi. Hon såg verkligen fram emot festligheterna men också blotet och chansen att få framtiden spådd av völvan. Hon hade inte tagit chansen eller möjligheten på flera år nu och inför resan kanske det inte skulle vara så dumt ändå.

Hon gjorde i ordning tillsammans med honom och när han snärtade henne med handduken över baken. Hon tjöt till och tog sig över baken. Hon gav honom ett långt, ilsket ögonkast innan hennes läppar sprack upp i ett stort leende.
” Du sa åt mig att inte hamna i slagsmål idag… men fortsätter du sådär så kommer du ha ett blått öga innan kvällens middag..” varnade hon honom halvt på allvar och halvt på skämt.

Tillsammans med honom fyllde hon det stora karet med ångande varmt vatten. Hon såg på honom över axeln och skrattade vid hans fråga. ” Vad du är nyfiken på mina förehavande…” hon gav honom en retsam blick igen innan hon ryckte på axlarna. “Tja enligt dig så kan jag inte nöja mig med en prins utan suktar efter två… och tydligen över någon enbent stackare också…” hon skrattade igen innan hon bestämde att vattnet var varmt nog.

” Det spelar väl ingen roll om mitt hjärta klappar extra hårt för någon. Jag ska fara snart.. och du och de andra i det här hushållet jagar ändå bort varenda man på mils avstånd. ” hon gav honom en lång blick innan hon drog av sig den tjocka tunikan och de andra plaggen för att klättra ner i det varma karet. Hon drog lite efter andan när det varma vattnet brände och sved huden något.

Ylva

Hon fnös åt honom då han talade om att hon jagade iväg hans fruntimmer. Visst, som om hon hade den makten. Då hade hon jagat undan den där jäkla Hilda. Men kvinnan var som en igel. Hur skulle det gå nu när hon var iväg? Säkert skulle kvinnan se sin chans att verkligen snärja honom. Eller någon av de andra bröderna.
Hon kunde ju egentligen inget göra åt saken men tanke på att få blodsband med kvinnan fick henne att skära tänder.

” Jag skulle väl snarare säga att det är Esbjörn som jagar bort allt kvinnfolk från det här huset.” Svarade hon med ett litet skratt. Jag den yngsta av hennes äldre bröder hade då verkligen ett sätt att antingen jaga bort dem eller hamna i klister av för många kvinnor. Det var nästan som magi i sig att se hur extremt dålig han var på att både behålla och locka till sig dem.

“När tvättar jag -inte- bakom öronen? ” Hon vände ansiktet mot honom där han satt och såg ut genom fönstret. Han såg så… bekymrad ut. Olycklig och det vred sig i magen på henne. Hon tystnade en stund.

” Torbjörn..” började hon med ett mildare och också allvarligare tonfall. Hon lutade hakan mot karets kant och gav honom ett mjukare leende. ” Du behöver inte oroa dig över mig. Eller beskydda mig längre. Ni har lärt mig allt jag kan i kamp och du vet att jag reder mig själv. En resa är en resa och en räd är en räd. Du vet lika väl som jag att våra öden redan är vävda i väven. Om mitt öde är att lämna den här platsen för Valhall så gör jag det gärna. Kanske träffar jag mor där… det skulle inte vara så illa..”

Hon menade orden. Hon försökte att inte oroa sig allt för mycket för morgondagen för det hade hon ändå inte någon kontroll över. Det som skedde nu, under solen. Det var det som var viktigt. Det andra kunde man endast förbereda sig för men när det väl kom att hantera det, leva det… det var redan skrivet.

Ylva

Hon såg att han vände blicken till henne. Men han sa inget på en stund och när han väl talade tog han upp tråden om kvinnorna. Det var Torbjörn det, att tala allvar kunde han aldrig göra. Skrika, gorma eller ge uppläxningar det var mer hans melodi.
Men att möta henne på samma våglängd var för honom alltid för svårt.
Hon sa själv ingenting på en stund innan hon vände blicken från honom och började skrubba sig över armarna igen.

“Tack..jag vill inte bli påmind om gången jag kom på dig bakom vedboden med Åslög… jag drömmer fortfarande mardrömmar..”

La hon till och slängde honom ett skämtsamt ögonkast. Om han inte ville tala allvar skulle hon inte tvinga honom. Hon hade inte hjärta nog för sådant.
Hon skrubbade sig en stund till innan hon klev ur karet och lämnade över vattnet till honom.
Hon var inte allt för smutsig och vattnet var fortfarande ångande varmt. Hon ville inte lämna honom till kallt vatten, det skulle ingen bli ren av.

Hon vände ryggen mot honom och karet och torkade sig torr för att sedan börja klä på sig klänningen hon hade kvar efter deras mor. Hon hade lagat plagget otaliga gånger men den var henne en favorit och vackert brodera. Den skulle passa väl ikväll framförallt när de nu skulle sitta på hedersplatsen.

Ylva

Hon vände något på sig då han sa hennes namn. Hon såg att han klivit ur karet och virat tyget om sin kropp. De var inte direkt rädda att visa sig nakna för varandra, att bo så många under ett och samma tak gjorde det trots allt svårt att undvika. Men de försökte ändå.  Hon log snett mot honom då han talade och la huvudet lite på sned.

” Jag är din syster. Inte din dotter och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva påminna dig om att jag inte är ditt ansvar.”
Hon log varmt mot honom och nickade lite. Hon tog hans hand från hennes axel och kramade den varmt innan hon släppte den.

” Gudarna vet hur du och de andra ska överleva när jag reser… ni kommer att slå ihjäl varandra och vänta bara. Du kommer att se att det jag säger är sant, att Esbjörn är den som hittar på mest sattyg av oss alla!”

Hon skrattade lite skämtsamt innan hon drog överklänningen över huvudet och började med bältet och smyckena som hörde till.

Ylva

Hon försökte dra åt sig sin hand men han höll den och hon vände blicken till honom. Det var inte första gången han hade den där minen och den kom alltid när han ville säga något viktigt, något..som en förmaning. Och han gjorde henne inte besviken den här gången heller. ” Men nu är jag det inte Torbjörn. Och du måste sluta behandla mig som om jag vore det. Jag är inte 6år längre. Jag är inte ditt ansvar. Ingen av oss är det. En dag kommer du att skaffa dig en hustru och få egna barn, inte kan du vara upptagen att dalta oss vuxna potatissäckar då…”
Hon gav honom ett retsamt, men kärleksfullt litet leende och skrattade högt åt hans pik om hennes namn.

“Björnar och ulvar… vi kan ju inte skryta med de mest fantasifulla föräldrarna..” Hon skrattade igen och skakade på huvudet.
Så fortsatte hon att klä sig. Hon himlade lätt med ögonen då han så kritiskt granskade den. Och henne också för den delen.

“DU kan bara inte klaga på mors klänning. Jag tänkte väl ändå inte sitta vid hedersplatsen i smedjans byxor och tunika ändå. ”
Hon fnös och skrattade på samma gång. Det var inte ofta hon bar klänning, men ett midvinterblot var väl ändå rätt plats för ett sådant plagg. Och kanske fick hon napp ändå. Hon skulle ju faktiskt resa och vem visste om hon skulle komma tillbaka. Ett litet nattligt äventyr var väl ändå inte för mycket att begära då.

Ylva

Hon kunde se att hennes ord inte föll i god jord men hon höll god min och sa inget mer om saken. Hon log bara åt sina egna ord och honom och såg hur han tog några steg ifrån henne tillbaka till sina kläder som hängde över en stol. Så såg hon hur han höll fram sina händer och hon kunde inte dölja sin överraskade min. Hon såg frågande på honom innan hon tog ett kliv fram och synade hans händer närmare.
När de var små så hade hon fått ett slag i bakhuvudet för varje fel men hon trodde inte att han skulle börja med det igen. Eller hon hoppades inte det.

” Hmmm…vad är det här? ” hon såg misstänksamt på honom och höll handen ovanför hans ena knutna näve. Hon vände blicken från hans näve till hans ansikte innan hon rörde vid hans ena hand.

Ylva

Hon ryckte till och gav honom en lätt mördande blick när han slog henne över huvudet men så skrattade hon sedan och kliade sig lite i det våta, ruffsiga håret. Hon skakade sedan ut lockarna något och mötte hans blick då han höll upp halsbandet.
Det var flera år sedan hon fått en sådan vacker present från någon och han log brett, mäkta stolt över att ha överraskat henne så. Den saken var klar för henne. Hon tog emot den och synade den närmare samtidigt som han trollade fram ett armband för att matcha halsbandet.
Hon såg på honom oförstående och överraskad av gåvorna.

” Ååhh Torbjörn…” svarade hon med ett mjukt, rört leende. Hon var inte den som hade nära till gråten men hon kände hur en hand grep om och kramade hennes hjärta. Hon tog på sig halsbandet och drog på sig armbandet. Det var lite knepigt att få på och hon tvingade på den tillslut. Men så var det lugnande att den nog inte skulle glida av i första taget.
” Jag har inte förberett någon gåva till dig..” de hade inte bytt gåvor med varandra på flera år.  ” Men…hur ser det ut? Passar dem? ” frågade hon med ett litet leende.

Ylva

Hon såg på honom då han synade henne från topp till tå. Hon la huvudet lite på sned och skrattade lätt då han skämtsamt rörde henne över näsan. ” hmmm shhh… det är en hemlighet. ” svarade hon honom och skrattade lätt.
Efter ett ögonblicks tveksamhet så passade hon på att slå armarna om honom och ge honom en varm kram.
De var nära varandra i syskonskaran så kramar var inga stora saker, precis som en och annan blåtira. Känslorna svallade i familjen men hon höll honom nära. Extra länge innan hon gav honom en lätt puss på kinden och släppte honom.

Hon gjorde iordning sitt hår, flätade det och satte upp det i en vacker frisyr med en enkel hårnål. Hennes bröder tog sig också sin tid att göra sig iordning. Hon fingrade på armbandet och halsbandet. och funderade om hon skulle ta dem med sig på sin resa eller om hon skulle gömma dem här som en försäkring när hon var tillbaka. Hon kände igen Torbjörns hantverk men var förvånad ändå över hur så stora och grova händer kunde framställa något så delikat.