Aurelia

Hon höjde ett ögonbryn då han talade om att sjölejonen inte såg särskillt farliga ut. ” Hmmm nej.. inte alls. Lika vänliga som era utsvutlna vargar” svarade hon med ett litet skratt. För det var det närmaste hon kunde beskriva ett arg sjölejon. Hon såg inte så mycket av kampen därifrån hon stod men hon kunde känna av stämningen lik väl.
Hon tyckte de uppförde sig underligt och undrade vad prinsarna hade att vinna på en sådan här kamp? Eller var den vanlig? Det mesta hos hans folk fann hon underligt faktiskt och hemlängtan kröp sakta in i bröstet.
Hon drack en klunk av sin öl och skrockade lågt.

” Ja kanske. Vissa mer än andra och vissa skulle man säga är barn längre än andra också..” sa hon och skrattade lite. Hon såg sig om igen och såg hur folk var klädda. Det var mitt i vintern så de flesta verkade ha på sig många lager kläder. Hon såg ned på sina egna kläder hon fått låna. Hon hade bara ett lager, en klänning och berördes inte nämnvärt av kylan. Kanske var det därför hon fått så underliga blickar sedan hon gått ut hit? Hennes fjällliknande hud gnistrade något i snön och eldskenen från alla eldkorgar och facklor som stod uppställda och det ljusa håret reflekterade i violett.
Hon lät blicken möta flera människor innan hon lät den vandra upp över Torbjörn igen. Han var bland de längsta varelser hon träffat och hans blotta storlek borde ha skrämt henne, för att inte tala om avsaknaden av hans öga men det var något i hans tafatta sätt som avväpnat henne.

Aurelia

Hon log större då han skrattade sitt brummande skratt. Det var nästan så att hon kunde känna vibrationerna i bröstkorgen när hon stod honom så nära.
Vid hans fråga skakade hon på huvudet och log större, de något spetsiga hörntänderna syntes då hennes leende breddades.
“Nej.. inte alls.  I djupet är det kallare än vad ni har det på land. Men jag måste erkänna att det här med vinden påverkar mig lite på ett annat sätt. Vi har ju havsströmmarna men när det stormar upp här ovan land, med all snö… de gör mig lite yr och ostadig.”
Hon nickade lite och pressades honom något närmare när folksamlingen plötsligt tryckte på. Någon ropade om en kung som har återvänt och plötsligt blev det något av ett vildare tumult.

Hon tog tag i hans arm för att inte riskera att bli omkullsprungen.

Aurelia

Hon såg lite ursäktande på honom men log större då han verkade ta på sig uppgiften att se till att hon inte blev nedtrampad av hans landsmän. Då det hela verkade lugna ned sig något backade han undan och hon skrattade lite.

” Ja … tack. Jag säger då det.. ni är ivriga, hetlevrade och lite underliga ändå” sa hon med det lilla skrattet och borstade av sig lite snö från kjolarna. Hon skakade på huvudet.

Kungens närvaro verkade sända de flesta i staden till en ny nivå av firandet och hon följde med i festligheterna. Varför skulle hon inte? Var inte det här hennes nya “hem”?

Hon skrattade roat åt hans kommentar och samtalade med honom en lång stund ute i kylan innan de drog sig tillbaka in igen.
De firade med de andra och motvilligt drog de sig tillbaka till sina platser under tidig morgontimma.