För en ung person i en stad som Celeras var det alltid möjligt att bli ignorerad, eller utnyttjad. Svårt att veta vad främlingar ville, om de ville något. En sak kunde man alltid garantera med Celeras, och det var att folk sökte efter att fylla sina fickor med pengar. Metoderna varierade, men oftast var det ett stort ego i kärnan. Där han satt var det inte många som gav honom större uppmärksamhet. Plötsligt damp en figur ned vid hans sida, ett par nyfikna blå ögon på läpparna.

A’eldia som var alvens namn var klädd i mörkbruna åtsittande byxor och en långärmad blå överdel som lämnade magen bar, en lila sjal runt nacken som fladdrade teatraliskt om henne. I ett bälte runt benet hängde en alvisk dolk, egentligen mer för show än något annat, men det visste inte någon annan än hon så klart. Det tjocka bruna håret var flätat löst från luggen och bundet i nacken, medan resten av håret hängde fritt ned för axlarna, medan ett gult pannband höll borta resten av håret från de blå ögonen som matchade hennes överdel.

Hennes blå ögon rörde sig hit och dit, alltid kvicka och analytiska, men just nu var de vilande på främlingen.
‘Borttappad, kanske?’ frågade hon lättsamt, som om det var det naturligaste i världen.
‘Välkommen till Celeras, för du måste vara en turist här, eller hur?’ hon sträckte fram en hand.
‘Mitt namn är A’eldia, född och uppvuxen här, så jag ska nog kunna hjälpa dig på vägen.’ sa hon, som om det var naturligt att främlingar hjälpte främlingar här.

Det var svårt att se något farligt med henne, där hon satt med händerna på bänken stödandes så hennes axlar höjdes lite, och gungade lite barnsligt med sina fötter. De blå ögonen fortsatte betrakta ynglingen där han började prata.
‘Det är inte så konstigt att man känner sig vilse.’ sa hon lättsamt, en viss hint av en exotisk alvisk klang i sitt tal, men inte alls så mycket som det skulle vara bland alver i skogarna.
‘Kellan…’ upprepade hon och gav honom ett uppmuntrande leende. Då han fortsatte höjde hon ett ögonbryn.
‘Oj, det var djupt!’ utbrast hon och skrattade till. Lite teatraliskt reste hon sig och drog upp honom med att ta tag i hans händer.
‘Men tur att du kommit hit, för Celeras kan erbjuda dig vad du än önskar!’ konstaterade hon, och drog honom med sig så de började gå längs med gatorna.
‘Så, berätta lite mer om ditt syfte här i livet!’ sa hon muntert då de började gå bland folket.

Alven lyssnade till synes nyfiket på vad han berättade där de rörde sig bland folk som i stora drag ignorerade dem, förutom någon blick som föll på alven beundrande då hon gick med självsäkra steg och svajande hår. Hon hade en viss charmig utstrålning, trots allt, det gick inte att neka, ett smittsamt leende.

‘Och viljan att hitta ett syfte, den måste kommit någonstans ifrån!’ kommenterade hon. ‘Trots allt, är det inte så att de flesta nöjer sig med sin vardag och sina rutiner?’ undrade hon. Han förvånade henne med sina tankar om uppfinningar och ingenjörskonst.
‘Jasså, du har färdigheter inom… dessa saker? Du får ursäkta en ung kvinna som mig, jag kan inte säga att jag förstår mig på sådant allt för väl.’ sa hon lite oskyldigt. ‘Men det låter… intressant!’ nästan lite teatraliskt drog hon en hand genom sitt hår.
‘Men om du berättar mer, kanske jag vet någon som kan hjälpa dig – trots allt har jag varit här största delen av mitt liv.’ det verkade glimma till lite i hennes ögon vid nämnandet av pengar.
‘Ah, pengar, livets stora besvär.’ konstaterade hon lite skämtsamt, och ledde dem djupare in i staden med en sväng åt höger över en gata och ut på en större esplanad.
‘Jag?’ frågade hon lite oskyldigt, som om hon inte var någon speciell.
‘Så stora ambitioner som du har jag inte, jag tar mig dit stunden för mig, tror jag!’ hon gjorde en grimas.

‘Det lät väldigt alviskt och dammigt, eller hur?’ undrade hon, för att sedan bita sig lite bekymrat i underläppen.
‘Men jag har ett problem, som du kanske kan hjälpa mig med…’ sa hon, lite fundersamt.
‘Och kanske kan det hjälpa dig med, med pengasituationen alltså.’ hon drog lätt efter andan, och såg uppriktigt bekymrad ut, en hand vilandes på hans arm då de gick.
‘Jag sällskapade med en man här ett tag, en som var charmig först men… blev mindre charmig sedan. Så jag valde att ge mig av, innan saker kunde bli… otrevliga. Men han har min mormors halsband, från Era Siraniye, en helig plats i Nela’thaënas. Det är inte värt så mycket, men… om du kan hjälpa mig med det kan vi på samma gång ta lite andra saker han roffat åt sig, en riktig skurk och tjuv är han. Vi skulle säkert få en belöning stor nog för att hjälpa dig vidare på din resa. Vad sägs?’ undrade hon och såg på honom lite bedjande, med sina vackra blå ögon, svåra att motstå.

A’eldias ögon verkade skina till lite då han visade sin klocka. Ja den såg nog minsann enklare ut att bära än en väggklocka, och mer exakt än att läsa av solen. Visst hade magikerna väl något knep, hade hon sett, men detta verkade också som ett lovande pådrag.
‘Du gjorde denna själv?!’ utbrast hon, kanske överdrev hon lite med sin entusiasm, men hon försökte ju få honom att känna sig sedd och uppskattad. Han verkade som typen som inte alltid fått så mycket beröm i livet.

‘Då måste du definitivt vara en intelligent man, jag är säker på att du kommer klara dig bra bara du får lite stabilitet under benen!’ sa hon och fladdrade lite med ögonfransarna över hans berättande. Vetenskapsmän och deras manicker, de kunde minsann tala om dem – precis som magiker och deras besvärjelser. Men hon lutade sig lite mer mot honom, som om hon just då behövde all hjälp hon kan få, vilken hon än kunde få.
‘Verkligen, du är beredd att hjälpa mig?’ undrade hon, som om hon knappt trodde det var sant.
‘Tandor heter han, en riktigt besvärlig person. Han lurade mig med sin charm, men allt visade vara falskhet, bara för att få mig under sin stövel så han kunde utnyttja mig och mina förmågor för sin egen vinning. Nu har han mitt smycke som han använder för utpressning, då han vet det är sentimentalt för mig.’ en djup suck lämnade hennes läppar.

Än en gång tillät hon sig se upp mot honom, med sina djupa blå ögon.
‘Men om du verkligen menar det, så är jag säker på att vi kan vara ett bra team, Kellan.’ hennes röst hade ett löfte, och hennes ansikte var svårt att motstå. Ett finurligt leende fanns där sedan, medan hon ledde honom vidare in i staden.
‘Jag har en idé… Du kan distrahera honom, prata om din klocka eller… Något annat som gör honom förbannad, eller distraherar honom. Medan du gör det, så tar jag och norpar några värdesaker han har.’ som för att bevisa att hon kunde göra det viftade hon med hans klocka framför hans näsa, som hon lyckats ta ifrån honom utan att han märkt något med kvicka fingrar.

A’eldia skrattade lite inombords över den unga mannen som hon så snabbt lyckats rekrytera till sitt pådrag. Men hon hade ju en charm som var henne främsta vapen, som hon övat på att använda i många år. En ung man med iver att bevisa sig själv, och med en hjälpsam natur, var den ideella partnern i detta avseende. En man som inte ännu lärt sig att möta Celeras med misstanke. Men denna inre tanke visade hon inte utåt, utan för honom var hon bara vackra leenden och charm.
‘Jag vet inte hur jag kunna tacka dig, Kellan.’ sa hon mjukt. Då han plötsligt la uppmärksamheten på hennes dolk såg hon ned på den.
‘Min dolk?’ frågade hon, och klappade den lätt, trots allt var den där mest för sin elegans och den farliga bild den gav henne, men det visste ju inte andra omkring henne.
‘Inte för att skryta, men jag är en av de mest pricksäkra och fingerfärdiga då det kommer till användningen av dolken där. Den gavs till mig av min mor, som fått den i arv av sin mor, och så vidare, genom mitt folks och min släkts historia.’ hon såg lite nostalgiskt ned på den.
‘Länge sedan tillhörde den Marilea, en druid i Nela’thaënas, hängiven till Erethil, många tusen år sedan. Fortfarande vass idag, de visste hur man gjorde vapen då, mitt folk.’ sa hon med ett mystiskt leende, övertygande i sin berättelse.
‘Och nu är den min, en dam måste kunna beskydda sig trots allt, det har alltid varit alvernas filosofi, till skillnad från Karmanerna vars kvinnor ska skyddas av riddare i rustning.’ hon nickade mot hans egna vapen.
‘Det där då?’ undrade hon lite retsamt. ‘Kan du använda den?’

Alvens ögon följde hans vapen lite nyfiket, trots allt inte ett helt lätt vapen att använda. Så klart, hon borde ju gissat att denna tekniska man hade bidragit med att förbättra funktionaliteten med sitt vapen.
‘Försiktigt nu…’ sa hon lite varmsamt, men med en lekfull ton, då han lyfte upp den. Återigen fick hon försöka visa intresse över hans prat, med nickningar och leenden, men hon fick erkänna att omladdningsmekanismen säkert skulle ha sitt värde i rätt sammanhang.
‘Och hur länge tar det att ladda om?’ undrade hon, lite nyfiket. Trots allt kunde det vara bra att veta, ifall han fick för sig att rikta den mot henne.

‘Åh, dina ord är allt för vänliga, Kellan.’ sa hon med en liten rodnad på kinderna som hon mästerfullt kunde frammana då hon önskade, trots allt brukade många falla för det lilla tricket.
‘Inte långt nu… Vi börjar komma till de lite mindre förmögna kvarteren, där det är bäst att ha ett öga uppe och vara lite försiktig.’ hon såg sig omkring, innan de slank in i en mindre gata. Skillnaden var tydlig med hus som låg närmare varandra i en brokig skara av olika typer av arkitektur i varierande skick, spruckna fasader eller lutande träbyggnader. Det hade sin charm på sitt kaotiska vis, med kreativa lösningar för att få allt att fungera ihop.
‘Har du funderat vad du ska säga, eller göra?’ undrade hon. ‘Jag behöver bara några minuter där ögonen inte är på mig.’

Både nyfiket och vaksamt betraktade hon honom muntert demonstrera sin armborst. Det var imponerande, det fick hon medge, tur att de inte hade någon bland stadsgardet som såg på just då och blandade sig i. Lite vaksamt såg hon sig omkring, men nej, kusten verkade klar och de befann sig i ett område där det kanske inte var helt osannolikt att man sköt med vapen. Någonstans högre upp ropade någon ilsket ned mot dem, men A’eldia gav figuren bara ett fult tecken som svar. Så klart, att demonstrera och faktiskt rikta den mot något levande var två helt olika saker.
‘Ett intressant och dödligt verktyg, Kellan.’ fick hon hålla med. ‘Kanske du får visa mig en dag om jag behöver försvara mig på avstånd?’ hon gillade inte död och mord, men man kunde aldrig vara för säker. Vid hans komplimang log hon lite bredare, som om hon kanske var medveten om att det han sa var sant, samtidigt som hon inte var den som skröt i första hand.
‘Jag gör mitt bästa.’ sa hon anspråkslöst, åtminstone hade hon honom runt sitt finger nu en stund, tillräckligt för att komma ur sitt lilla dilemma. Hur det skulle gå då allvaret började var en annan sak. Vid hans förslag om hur de skulle gå vidare nickade hon.
‘Låter som en plan, men du måste vara försiktig, kanske använda din armborst där för att hålla honom på avstånd, han är stark och inte rädd för att använda våld. Men han har ett svagt manligt ego, skryt om hur fantastisk natt du och jag hade tillsammans eller något i den stilen, så lär han lyssna förfärat en stund i alla fall.’ sa hon med en blinkning med ena ögat.

A’eldia tittade noga på de mörka figurerna som stod i gränden. Trots det dunkla ljuset kunde hon se deras konturer och form med sina skarpa ögon. Hon kände igen Tandors kroppsbyggnad, hans stora kroppshydda och sättet han rörde sig på. Försiktigt viskade hon till Kellan.

“Ja, det är Tandor där borta. Minns vad jag sa nu…’ sa hon lågt, och rörde sig tystare och försiktigare, mer elegant än de flesta människor. De smög sig närmare, försiktigt undvikande att göra något oljud. Skuggorna dolde deras närvaro, och de var medvetna om att deras chans att överraska Tandor skulle kunna vara deras fördel. När de var tillräckligt nära hörde de en brummande röst som tycktes komma från en av figurerna.
‘Vem går där?!’

Tandor spände sina muskler och en stund verkade det som om han skulle attackera där och då. Men efter en lång tystnad såg man en förändring i hans blick, en som väntade på svar från främlingen, för A’eldia fanns det inget spår av.

Tandor stirrade intensivt på Kellan, hans bruna ögon smalnade till glimtande springor och hans ansiktsuttryck förvandlades till en kall och hotfull min. Han svarade med en låg, men stadig röst som vibrerade av styrka och auktoritet.

“Du är modig, jag ger dig det. Att tro att du kan komma hit och skryta om dina erövringar inför mig… det är en handling av dumdristighet som du snart kommer att ångra.” Tandor steg närmare, hans kroppshållning dominerande och hotfull. Hans närvaro fyllde gränden med en tryckande känsla av fara. Han fortsatte, hans ord fyllda med en hotfull ton.

“Men du ska veta, lille man, att det inte är storleken på mina extremiteter som är farlig. Det är kraften jag besitter, den förmåga jag har att krossa mina fiender utan att ens lyfta ett finger. Du tror att du kan utmana mig? Du tror att du kan ta dig ur den här situationen oskadd? Du har fel, min vän.”

Tandors ögon glödde med en intensiv eld, och han fortsatte att hotfullt närma sig Kellan. Varje steg han tog skakade av auktoritet och försäkrade Kellan om att hans hot inte var tomma ord.

“Du har trampat på en farlig väg, och nu kommer du att få möta konsekvenserna. Ingen lämnar mitt territorium oberörd. Ingen utmanar min auktoritet och går ostraffad.”

Tandors ord hängde tungt i luften, och han väntade på Kellans reaktion. Hans utstrålning av hotfull styrka och självsäkerhet var tydlig, och det var uppenbart att han inte såg armborsten som ett hot.
‘En man som du, har knappast avfyrat en sådan där förr ens! Och varför skulle jag tro något du säger om A’eldia, hon har bättre smak än småkryp som dig! Dessutom så är hon skyldig mig pengar, den lilla skökan. Var har du henne, hm?’

Medan Tandor och Kellan fortsatte munhuggas hade A’eldia smugit sig in och plockat det hon skulle. Så klart var det hela bedrägeri, och hon ville bara komma åt värdesaker han tagit ifrån henne efter att hon stulit i hans namn som hans anställda. Visst hade hon försökt charma honom, men hans girighet visste inga gränser trots hennes charm och inga mer pengar fick hon, så Kellan hade ju varit perfekt för att distrahera honom. Med ett dyrbart halsband runt halsen som skulle föreställa “mormors halsband”, och väskan fylld till kanten med klirr och krams, smög hon ut – helt villig att lämna Kellan i sticket. Men en enkel glans med de blå ögonen fick konstatera att Kellan knappast skulle komma ut därifrån levande om det eskalerade mer. Inte en ideal situation, hon ogillade beväpnade konflikter.

Tandor närmade sig Kellan med stormsteg.
‘Ha, du skulle inte ens träffa en ladgårdsdörr!’ utbrast den väldige mannen med en viss manisk självsäkerhet som kanske kom från att leda denna typ av verksamhet där alla fruktade en. Han började rusa, ett skrik på sina läppar, redo att krossa Kellan med sina stora nävar. A’eldia kände en viss panik inom sig, och började rusa hon med – vad hon skulle göra visste hon inte helt men det skulle säkert lösa sig på ett vis eller annat.