Kellan såg Tandor springa mot honom. Hans hjärta rusade i bröstet. Han hade aldrig varit så rädd i sitt liv. Tandor var en farlig man, och Kellan visste att han inte var någon match för honom. Men han var tvungen att försöka skydda sig själv, och A’eldia.

Han reagerade instinktivt. Han tryckte på avtryckaren, och armborsten sköt ut sin skäkta. Men Kellan var så stressad att han missade sitt mål. Skäktan flög knappt förbi Tandor och träffade väggen bakom honom.

Visst hade han ett svärd i sin slida på höftet till höger, men var inte erfaren nog att instinktivt ta till det då han missade. Istället tog han tre panikfyllda steg bakåt och snubblade så att han föll på sin rygg. Han började nå efter en skäkta som var i hans välgjorda koger på andra höftet. Han låg dock obekvämt och hade svårt med sina rörelser. Skulle han klara av att ladda om i tid?

Att bli slagen av Tandor gav Kellan också en stark dos av rädsla. Han fruktade för sitt liv. Rädslan var en intensiv, brännande känsla som knöt en knut i hans mage och fick hans andetag att flämta. Smärtan som skär genom honom tvingade fram grimaser och smärtsamma utrop. Han kände pulsen bulta i tinningarna, blodet rusade i hans öron. Slagen och sparkarna som träffade honom kändes som hagelstormar av smärta, varje stöt som en påminnelse om hans egen sårbarhet. Trots sin vilja att försvara sig och A’eldia kände han sig som en hjälplös säck av mjöl i det här ögonblicket.

Liggande på rygg i denna panikfyllda stund, då Tandor plötsligt slutat klå upp honom, lyckades han slarva fram en annan pil från sin välgjorda koger, knappt medvetet. Nu var det en kamp på liv och död. Hans händer darrade under trycket av adrenalinet som pumpade genom hans ådror. Trots det for beslutsamheten genom honom. Med en djup andetag laddade han snabbt pilen i sin handarmborst, en rörelse som han vant sig att göra gång på gång i sina övningar, och riktade den mot Tandor, som just då var distraherad av A’eldias desperata attack.

Han drog i avtryckaren, och pilen sköt framåt, träffade sitt mål i sidan av Tandors hals. “Ta det där, din sate,” muttrade Kellan, hans röst fylld av en blandning av lättnad och tillfredsställelse. Med de värdefulla sekunder han köpt sig kravlade han upp på fötterna och drog sitt svärd, redo att försvara sig och A’eldia mot Tandors vedergällning ifall denne inte skulle stanna upp. Han var inte särskilt skicklig med klingan, men kunde göra sitt värsta ifall det behövdes.

Kellan följde A’eldia medan hans kropp skrek av smärta från Tandors brutala slag. Varje steg kändes som att gå genom ett fält av krossat glas, och hans andetag kom i korta, flämtande stötar. Han försökte hålla sig upprätt, men hans ben kändes som gummi.

Han kände sig som en idiot. Allt självförtroende han hade haft tidigare hade försvunnit. Hur hade han kunnat tro att han, en nybörjare, kunde konfrontera någon som Tandor? Han hade varit så säker på sig själv, så övertygad om att han kunde göra skillnad och skydda A’eldia. Men verkligheten hade slagit honom i ansiktet, bokstavligen.

“Hur kunde jag vara så dum?” tänkte han medan de rörde sig genom de trånga gränderna. “Jag trodde att jag kunde vara en hjälte, men jag var bara en idiot som nästan blev dödad.”

Hans tankar vandrade tillbaka till ögonblicket då han missade med sin första pil. Hur han hade fallit bakåt och hur Tandor hade överövat honom med slag. Smärtan var fortfarande färsk, men det var känslan av hjälplöshet som skar djupast. Han hade legat där, oförmögen att försvara sig själv, än mindre A’eldia. Om hon inte hade ingripit, skulle han ha dött där på marken.

Han sneglade på A’eldia, som rörde sig snabbt och smidigt trots den kaotiska situationen. Hon verkade så självsäker, så stark. Han undrade hur hon kunde fortsätta, medan han kände sig som en trasdocka. “Är detta verkligen livet jag vill leva?” tänkte han. “Jag trodde att jag ville vara en äventyrare, men om det betyder att utsätta mig själv och andra för fara… är det verkligen värt det?”

Trots sina tvivel fortsatte han att följa henne. Varje steg var en kamp, men han visste att han inte kunde stanna. De var fortfarande i fara, och han hade gett sitt ord att hjälpa henne. “Jag kanske är en idiot,” tänkte han, “men jag kan åtminstone hålla mitt ord.”

Kellan kunde knappt fokusera på hennes ord, men han visste att han behövde hålla sig alert.

“Kom igen, Kellan,” tänkte han för sig själv. “Håll ihop nu. Vi är inte säkra än.” Trots sina tvivel och sin smärta tvingade han sig själv att fortsätta, fast besluten att inte svika A’eldia.