- This topic has 23 replies, 2 voices, and was last updated 6 månader sedan by
.
-
Kellan såg Tandor springa mot honom. Hans hjärta rusade i bröstet. Han hade aldrig varit så rädd i sitt liv. Tandor var en farlig man, och Kellan visste att han inte var någon match för honom. Men han var tvungen att försöka skydda sig själv, och A’eldia.
Han reagerade instinktivt. Han tryckte på avtryckaren, och armborsten sköt ut sin skäkta. Men Kellan var så stressad att han missade sitt mål. Skäktan flög knappt förbi Tandor och träffade väggen bakom honom.
Visst hade han ett svärd i sin slida på höftet till höger, men var inte erfaren nog att instinktivt ta till det då han missade. Istället tog han tre panikfyllda steg bakåt och snubblade så att han föll på sin rygg. Han började nå efter en skäkta som var i hans välgjorda koger på andra höftet. Han låg dock obekvämt och hade svårt med sina rörelser. Skulle han klara av att ladda om i tid?
-
Triumferande och nästan lite galet hojtade Tandor till då pilen missade honom, som han på något vis räknat med. En galnings chansning, men han verkade ha vunnit. A’eldia svor för sig själv över mannens sagolika tur, eller över Kellans oförmåga att hålla huvudet kallt. Lättast hade varit att bara låta Tandor banka skiten ur Kellan och ge sig därifrån. Hon kunde nästan känna själv slagen som träffade Kellan då Tandor började överösa honom med sina nävar och kroppsvikt på marken. I stunden fattade hon beslutet att släppa sina värdesaker, och hoppa över Tandor – hon själv nästan som ett barn i jämförelse med hans väldiga storlek – då hon dök över hans rygg.
‘Tandor, din jävel!’ utbrast hon, och drog sin dolk – dolken som egentligen bara hade för att utföra hot eller se farlig ut. Ovant och utan att tänka högg hon honom i ryggen, en gång. Två gånger. Tre gånger. Tandor verkade inte reagera först, innan han gav ifrån sig ett smärtsamt läte, och ändå fortsatte slå Kellan medan blodet rann ur hans mungipor. Han stannade upp då han kände den iskalla smärtan i ryggen, och vände blicken mot henne.
‘Din lilla hora!’ utbrast han, och slog henne hårt nog för att få henne att flyga bakåt och falla till marken med en duns, en liten paus från attacken på Kellan. -
Att bli slagen av Tandor gav Kellan också en stark dos av rädsla. Han fruktade för sitt liv. Rädslan var en intensiv, brännande känsla som knöt en knut i hans mage och fick hans andetag att flämta. Smärtan som skär genom honom tvingade fram grimaser och smärtsamma utrop. Han kände pulsen bulta i tinningarna, blodet rusade i hans öron. Slagen och sparkarna som träffade honom kändes som hagelstormar av smärta, varje stöt som en påminnelse om hans egen sårbarhet. Trots sin vilja att försvara sig och A’eldia kände han sig som en hjälplös säck av mjöl i det här ögonblicket.
Liggande på rygg i denna panikfyllda stund, då Tandor plötsligt slutat klå upp honom, lyckades han slarva fram en annan pil från sin välgjorda koger, knappt medvetet. Nu var det en kamp på liv och död. Hans händer darrade under trycket av adrenalinet som pumpade genom hans ådror. Trots det for beslutsamheten genom honom. Med en djup andetag laddade han snabbt pilen i sin handarmborst, en rörelse som han vant sig att göra gång på gång i sina övningar, och riktade den mot Tandor, som just då var distraherad av A’eldias desperata attack.
Han drog i avtryckaren, och pilen sköt framåt, träffade sitt mål i sidan av Tandors hals. “Ta det där, din sate,” muttrade Kellan, hans röst fylld av en blandning av lättnad och tillfredsställelse. Med de värdefulla sekunder han köpt sig kravlade han upp på fötterna och drog sitt svärd, redo att försvara sig och A’eldia mot Tandors vedergällning ifall denne inte skulle stanna upp. Han var inte särskilt skicklig med klingan, men kunde göra sitt värsta ifall det behövdes.
-
Någonstans hade alven hört hur hennes dolk trillat ur hennes händer och klattrade mot den kullerstensbeklädda marken. Ja, tur att hon inte huggit sig själv i fallet i alla fall. Luften hade flugit ur henne då hon landat på rygg, men hon ansträngde sig för att komma upp och få någon förståelse för vad som hände. Då hon väl verkade få skärpan tillbaka i blicken ryckte hon till lite över att se blodet spruta till höger och vänster från såret i Tandors hals, där den väldige mannen försökte stoppa blodflödet med sina händer om skaftet som groteskt stack genom hans hals. Snabbt plockade hon upp sina saker med en viss illamående känsla, och drog tag i den mörbultade Kellans arm.
‘Kom, låt oss röra oss innan någon ser oss!’ väste hon.
You must be logged in to reply to this topic.