- This topic has 29 replies, 2 voices, and was last updated 3 veckor, 4 dagar sedan by
.
-
Kellan såg Tandor springa mot honom. Hans hjärta rusade i bröstet. Han hade aldrig varit så rädd i sitt liv. Tandor var en farlig man, och Kellan visste att han inte var någon match för honom. Men han var tvungen att försöka skydda sig själv, och A’eldia.
Han reagerade instinktivt. Han tryckte på avtryckaren, och armborsten sköt ut sin skäkta. Men Kellan var så stressad att han missade sitt mål. Skäktan flög knappt förbi Tandor och träffade väggen bakom honom.
Visst hade han ett svärd i sin slida på höftet till höger, men var inte erfaren nog att instinktivt ta till det då han missade. Istället tog han tre panikfyllda steg bakåt och snubblade så att han föll på sin rygg. Han började nå efter en skäkta som var i hans välgjorda koger på andra höftet. Han låg dock obekvämt och hade svårt med sina rörelser. Skulle han klara av att ladda om i tid?
-
Triumferande och nästan lite galet hojtade Tandor till då pilen missade honom, som han på något vis räknat med. En galnings chansning, men han verkade ha vunnit. A’eldia svor för sig själv över mannens sagolika tur, eller över Kellans oförmåga att hålla huvudet kallt. Lättast hade varit att bara låta Tandor banka skiten ur Kellan och ge sig därifrån. Hon kunde nästan känna själv slagen som träffade Kellan då Tandor började överösa honom med sina nävar och kroppsvikt på marken. I stunden fattade hon beslutet att släppa sina värdesaker, och hoppa över Tandor – hon själv nästan som ett barn i jämförelse med hans väldiga storlek – då hon dök över hans rygg.
‘Tandor, din jävel!’ utbrast hon, och drog sin dolk – dolken som egentligen bara hade för att utföra hot eller se farlig ut. Ovant och utan att tänka högg hon honom i ryggen, en gång. Två gånger. Tre gånger. Tandor verkade inte reagera först, innan han gav ifrån sig ett smärtsamt läte, och ändå fortsatte slå Kellan medan blodet rann ur hans mungipor. Han stannade upp då han kände den iskalla smärtan i ryggen, och vände blicken mot henne.
‘Din lilla hora!’ utbrast han, och slog henne hårt nog för att få henne att flyga bakåt och falla till marken med en duns, en liten paus från attacken på Kellan. -
Att bli slagen av Tandor gav Kellan också en stark dos av rädsla. Han fruktade för sitt liv. Rädslan var en intensiv, brännande känsla som knöt en knut i hans mage och fick hans andetag att flämta. Smärtan som skär genom honom tvingade fram grimaser och smärtsamma utrop. Han kände pulsen bulta i tinningarna, blodet rusade i hans öron. Slagen och sparkarna som träffade honom kändes som hagelstormar av smärta, varje stöt som en påminnelse om hans egen sårbarhet. Trots sin vilja att försvara sig och A’eldia kände han sig som en hjälplös säck av mjöl i det här ögonblicket.
Liggande på rygg i denna panikfyllda stund, då Tandor plötsligt slutat klå upp honom, lyckades han slarva fram en annan pil från sin välgjorda koger, knappt medvetet. Nu var det en kamp på liv och död. Hans händer darrade under trycket av adrenalinet som pumpade genom hans ådror. Trots det for beslutsamheten genom honom. Med en djup andetag laddade han snabbt pilen i sin handarmborst, en rörelse som han vant sig att göra gång på gång i sina övningar, och riktade den mot Tandor, som just då var distraherad av A’eldias desperata attack.
Han drog i avtryckaren, och pilen sköt framåt, träffade sitt mål i sidan av Tandors hals. “Ta det där, din sate,” muttrade Kellan, hans röst fylld av en blandning av lättnad och tillfredsställelse. Med de värdefulla sekunder han köpt sig kravlade han upp på fötterna och drog sitt svärd, redo att försvara sig och A’eldia mot Tandors vedergällning ifall denne inte skulle stanna upp. Han var inte särskilt skicklig med klingan, men kunde göra sitt värsta ifall det behövdes.
-
Någonstans hade alven hört hur hennes dolk trillat ur hennes händer och klattrade mot den kullerstensbeklädda marken. Ja, tur att hon inte huggit sig själv i fallet i alla fall. Luften hade flugit ur henne då hon landat på rygg, men hon ansträngde sig för att komma upp och få någon förståelse för vad som hände. Då hon väl verkade få skärpan tillbaka i blicken ryckte hon till lite över att se blodet spruta till höger och vänster från såret i Tandors hals, där den väldige mannen försökte stoppa blodflödet med sina händer om skaftet som groteskt stack genom hans hals. Snabbt plockade hon upp sina saker med en viss illamående känsla, och drog tag i den mörbultade Kellans arm.
‘Kom, låt oss röra oss innan någon ser oss!’ väste hon. -
Kellan följde A’eldia medan hans kropp skrek av smärta från Tandors brutala slag. Varje steg kändes som att gå genom ett fält av krossat glas, och hans andetag kom i korta, flämtande stötar. Han försökte hålla sig upprätt, men hans ben kändes som gummi.
Han kände sig som en idiot. Mycket av hans tidigare självförtroende var nu borta, tillfälligt eller inte. Hur hade han kunnat tro att han, en nybörjare, kunde konfrontera någon som Tandor? Han hade varit så säker på sig själv, så övertygad om att han kunde göra skillnad och skydda A’eldia. Men verkligheten hade slagit honom i ansiktet, bokstavligen.
“Hur kunde jag vara så dum?” tänkte han medan de rörde sig genom de trånga gränderna. “Jag trodde att jag kunde vara en hjälte, men jag var bara en idiot som nästan blev dödad.”
Hans tankar vandrade tillbaka till ögonblicket då han missade med sin första pil. Hur han hade fallit bakåt och hur Tandor hade bultat ner honom. Smärtan var fortfarande färsk, men det var känslan av hjälplöshet som skar djupast. Han hade legat där, oförmögen att försvara sig själv, än mindre A’eldia. Om hon inte hade ingripit, skulle han ha dött där på marken.
Han sneglade på A’eldia, som rörde sig snabbt och smidigt trots den kaotiska situationen. Hon verkade så självsäker, så stark. Han undrade hur hon kunde fortsätta, medan han kände sig som en trasdocka. “Är detta verkligen livet jag vill leva?” tänkte han. “Jag trodde att jag ville vara en äventyrare, men om det betyder att utsätta mig själv och andra för fara… är det verkligen värt det?”
Trots sina tvivel fortsatte han att följa henne. Varje steg var en kamp, men han visste att han inte kunde stanna. De var fortfarande i fara, och han hade gett sitt ord att hjälpa henne. “Jag kanske är en idiot,” tänkte han, “men jag kan åtminstone hålla mitt ord.”
Kellan kunde knappt fokusera på hennes ord, men han visste att han behövde hålla sig alert.
“Kom igen, Kellan,” tänkte han för sig själv. “Håll ihop nu. Vi är inte säkra än.” Trots sina tvivel och sin smärta tvingade han sig själv att fortsätta, fast besluten att inte svika A’eldia.
-
Hon var något skakig och darrig efter vad som skett, men kunde inte fokusera på det just då. Nu behövde de bara snabbt hitta bort innan de blev sedda vid brottsplatsen, om de inte redan blivit sedda. De snirklade sig genom trånga gränder och gångar, en bra bit och en god stund innan hon öppnade en anspråkslös dörr, föste in honom och gled in. Någon gång kanske detta varit en typ av liten verkstad, idag var det ett litet tillhåll, kanske hennes, som ändå trots sin litenhet såg prydlig ut. Hon drog upp honom för en trång trappa till den övre våningen, där ljus kom in från ett litet fönster ned mot den stora kanalen genom staden.
‘Sätt dig ned.’ beordrade hon och knuffade ned honom i en stol, medan hon fyllde en kanna vatten och tände i spisen för att få ordnat kokande vatten. Kanske var det enda sättet för henne att inte bryta samman just nu av mordet hon genomfört – inte något som hon såg sig som riktigt, en mördare, en dödare. Men snart så hade hon kokande vatten och rent tyg som hon baddade över hans svullna hud och torkade bort blod.
‘Ah, det ser farligare ut än vad det är.’ lovade hon med ett försök till ett uppmuntrande leende, hennes närvaro svår att ignorera då hon baddade hans kinder och panna.
‘Gick inte så bra som vi hoppats, hm?’ försökte hon i ett försök att liva upp den dystra stämningen lite. -
Kellan sjönk ner i stolen. Han kunde känna de värsta blåmärkena pulsera under huden och varje rörelse kändes som en kraftansträngning. När A’eldia började fukta hans kinder och panna med det varma vattnet slappnade han av lite, även om hans tankar fortfarande var ett kaotiskt… kaos.
“Så här var det inte meningen att det skulle gå,” tänkte han och stirrade på sina händer som nu låg stilla i knäet. Det var tydligt att A’eldia försökte muntra upp honom, vilket han uppskattade.
Han sneglade upp mot A’eldia när hon försökte ge honom ett uppmuntrande leende, men i hennes ögon såg han en liknande rädsla och osäkerhet speglas. Hon hade också varit med om något fruktansvärt, något som ingen av dem riktigt var beredda på. Även om han kände sig överväldigad av sina egna känslor, kunde han inte låta bli att känna en viss tacksamhet för att hon var där med honom, trots allt.
“Nej,” svarade han tyst, hans röst lite skrovlig efter allt som hade hänt. “Det gick verkligen inte som vi hoppats.” Han tog ett djupt andetag och försökte samla sina tankar. “Jag… jag visste inte att det skulle vara så här svårt. Jag trodde jag var redo, men…”
Orden hängde i luften. Vad skulle han säga? Att han nu tvivlade på om han verkligen hade valt rätt väg? Att han kanske inte var klippt för detta liv? Men han ville inte heller belasta henne med sina osäkerheter, inte nu när de båda var så sårbara.
“Jag är bara glad att vi överlevde,” tillade han slutligen, hans röst fylld av en osäkerhet som han inte kunde dölja. Han mötte hennes blick, och för första gången kände han sig lite lättare, som om att bara dela den här tanken med henne tog bort en del av tyngden på hans axlar.
“Vad nu?” frågade han försiktigt. “Vi kan inte stanna här för alltid, och om folk får veta vad som hänt… Ja, jag antar att vi båda är i större problem än vi vill erkänna. Tror du vi behöver fly staden? Eller finns det någon säker plats du känner till?”
-
A’eldia fortsatte badda hans ansikte, något som säkert skulle svida.
‘Det där behövs nog sys.’ konstaterade hon över ett sår vid hans ögonbryn, och utan konstigheter plockade hon fram en låda med nål och tråd prydligt organiserad i den.
‘Drick detta.’ sa hon, och stoppade en spritflaska i hans hand.
‘Sitt stilla nu.’ sa hon bestämt därefter, och började sy efter att hon sanerat nålen i varmt vatten, uppenbarligen hade hon gjort detta några gånger förr.
‘Så, som ny!’ sa hon muntert efter en stund, även om han nog var en hel del ifrån det med växande svullnad och snart skulle han nog vara gul och blå i märken från kampen. Allt för att försöka få henne att inte tänka på sättet hennes dolk begravt sig i mannen, känslan av hur den genomborrade kött och skrapade mot ben. Tanken gjorde henne illamående. Bäst att inte tänka på det.
‘Nå, vi överlevde för tillfället.’ sa hon, verkligheten började ju snart komma ikapp och hon nickade över hans ord lite modfälld.
‘Det kan hända att vi inte kan stanna här, om någon såg oss och de börjar leta efter oss – hans gängmedlemmar alltså. Nå, före detta gängmedlemmar.’ hennes blick vandrade över hennes lilla krypin, det var ju hennes lilla hörn av världen. Skulle hon bara lämna det?
‘Nå, man kan inte vara sentimental…’ konstaterade hon, mer som ett svar på sina egna tankar. -
Kellan kände tröttheten i sina muskler, svullnaden runt ögonen som började strama, men på något sätt var det en nästan välkommen distraktion från tyngden i hans tankar. Hennes konstaterande om att såret behövde sys var något han knappt registrerade innan han kände spritflaskan tryckas in i sin hand.
Med skakiga fingrar drog han av korken och tog en liten klunk av den starka spriten, rynkade näsan åt smaken men höll tyst. Han hade aldrig varit någon för starka drycker. Det var en av de där erfarenheterna han förmodligen borde ha haft, men inte fått, på grund av hur hans liv hade utvecklats.
När A’eldia nämnde att de kanske behövde lämna sitt gömställe, vände han blicken mot henne. Hennes ord var pragmatiska, men han kunde känna hennes tvekan. För en stund tvekade han också. Men när han såg hennes uttryck, såg skuggan av hennes egna bekymmer, bestämde han sig. Han var inte ensam i detta. A’eldia var också märkt av den här natten. De hade överlevt tillsammans, och oavsett hur osäker han kände sig, kunde han inte låta henne bära det här själv.
Han tog ett djupt andetag, försökte samla modet han kände sig så främmande för just nu, och svalde ner ännu en klunk av spriten innan han slutligen svarade:
“Du har rätt… vi kan inte stanna. Men vart vi än tar vägen, så går vi dit tillsammans. Vi klarade oss den här gången. Nästa gång… nästa gång kommer vi vara bättre förberedda.” Han tvekade innan han lade till, hans röst svag men ärlig: “Jag måste bli bättre. Jag måste bli… mer än vad jag är nu. Mina uppfinningar, min vilja att göra gott… Det räckte inte.”
Kellan satte flaskan på bordet och såg henne i ögonen, försökte fånga hennes uppmärksamhet, och ett uns av osäkerhet sken igenom i hans röst när han ställde nästa fråga, nästan tveksamt:
“Du vet… jag insåg just att vi har gått igenom allt det här, men jag vet knappt något om dig. Jag har berättat en del av min historia, men… jag antar att vi har mer att förstå om varandra, om vi ska göra det här tillsammans.”
Kellan lutade sig bakåt i stolen, försökte lätta upp spänningen något genom att ge henne utrymme att svara på sina egna villkor. “Det kanske låter konstigt, men… att veta vad som driver dig, det skulle… hjälpa mig att förstå vad vi faktiskt står inför. Och jag vill verkligen veta.”
-
A’eldia stannade upp mitt i rörelsen, nålen fortfarande i handen, medan hon lyssnade på honom. Hon mötte hans blick och för en stund såg hon nästan förvånad ut, som om hon inte väntat sig den sortens uppriktighet från honom, inte efter allt de just gått igenom. Det var en fråga som verkade tränga igenom hennes egna skyddsmurar, de murar hon så omsorgsfullt byggt upp för att överleva i en värld som aldrig varit särskilt vänlig.
Hon lade ifrån sig nålen och tråden, och för första gången på länge verkade hon osäker på vad hon skulle säga. Det var inte det att hon inte hade något att säga, utan snarare att hon inte visste var hon skulle börja. Vad drev henne? Hon hade aldrig behövt förklara det för någon annan förut.
Hon drog ett djupt andetag och lutade sig bakåt, lät fingrarna fippla med den tomma spritflaskans hals.
‘Jag tror inte att jag någonsin har haft en tydlig riktning.’ började hon, nästan som ett erkännande. ‘Jag har bara… överlevt. Hela mitt liv har varit att hitta sätt att hålla mig flytande, att hålla undan problemen tills jag kan hantera dem.’ Hon log lite snett, men det fanns ingen glädje i leendet, bara en bitterhet som hade formats av år av slit.‘Jag är bra på att anpassa mig. Bra på att gömma mig, när det behövs. En bra tjuv, då det behövs.’ sa hon och nickade mot samlingen av dyrgripar hon stulit innan mordet.
‘En bra charmör, när det behövs.’ sa hon och strök honom under hakan, med ett mjukt leende på läpparna, som för att demonstrera.
‘För det mesta arbetar jag ensam, men ja vi kan inte gömma oss här, och denna gång tror jag faktiskt vi får samarbeta.’ Speciellt efter detta… nå mord, eller självförsvar. Hon tvekade, och hennes röst blev lägre, nästan som om hon pratade mer med sig själv än med honom.
‘Kanske är det dags att sluta vara någon som bara överlever. Kanske är det dags att faktiskt kämpa för något. Jag vet inte.’Hon satte sig ned, och för första gången på länge lät hon honom se hennes oskyddade sårbarhet. ‘Det är därför jag måste lämna det här stället. Det har varit min trygghet, men det är också mitt fängelse. Så länge jag är kvar här, kommer de alltid hitta mig. Och jag är trött på att gömma mig.’
Hennes blick veknade, och hon gav honom ett mjukt, men lite sorgset leende. Hon hade så klart inte berättat mycket, men kanske tillräckligt för att hålla honom vid sin sida just nu.
‘Men det där är min historia. Jag vet inte om den är värd att berättas.’ Hon sneglade på honom och försökte möta hans osäkerhet med något som liknade mod.
‘Vi är inte hjältar, och de vi står emot är yrkesvana mördare. Men om vi ändå kan stå upp, om vi kan slå tillbaka, så kanske vi kan skapa en annan sorts framtid än den som väntar oss nu på botten av kanalen.’Hon tystnade för ett ögonblick, lät orden hänga mellan dem som en förväntan, en antydan till något större. Sedan lutade hon sig tillbaka och plockade upp spritflaskan igen, snurrade den mellan fingrarna.
A’eldia lutade sig framåt igen, som för att förstärka sina ord, och hennes röst var plötsligt mjukare men fylld med en sorts innerlig beslutsamhet. ‘Så… om du vill veta vad som driver mig, Kellan… det är att jag vill vara fri, inte beroende av någon annan. Och jag tänker inte låta någon annan bestämma över mig. Inte längre.’
You must be logged in to reply to this topic.