Sorlet från strid var högt. Skrik, gråt… Allt som vittnade om en strid. Andetagen från mörkeralven var stabila och lugna. En van jägares andetag. Hennes fötter var lätta när hon sprang mellan träden, steg för steg. Ingen skulle kunna tro att kvinnan var över tusen år. Men vem räknade åren förutom människorna? Människorna vars korta liv brann upp på ett ögonblick. Kanske var det därför allt för många fattade så snabba och dåraktiga beslut? Smidigt och nästan elegant rörde hon sig vant mellan rötterna. För att vara ärlig föredrog hon avsaknaden av människornas brölande, men detta var ett uppdrag hon var tvungen att ta sig till.

Tystnaden var hennes främsta vapen. Det var det som hade präntats in i hennes barndom. Men hon skulle snarare säga skydd. Det var sällan någon som var vänlig mot en mörkeralv, döda eller bli döda. Ord som hade repeterats till henne tills hon trodde på det själv sedan barnsben. Om man nu skulle kalla krigskonsterna och magi som en barndom.

Mörkeralven stannade till bland skuggorna, lät den rubinröda blicken vandra runt bland mörkret och skuggorna. Eftertänksamt drog hon ett hårstrå som irriterande hade ramlat ner framför hennes ansikte. Som vanligt uppsatt i en knut under huvan som var fastsydd på den svarta tygtröjan. Precis som alla skuggdansare var hon klädd för att kunna använda sig av sin rörlighet, nästan ingen skydd alls. Förutom den svarta lädervästen som skyddade hennes skuldror, mage och rygg som blänkte som svarta fjäll.

Hennes två svärd var röda med blod efter männen hon dödat på vägen. Flyendes. Som ynkliga hundar. Inte värda en annan chans. Hon hade dragit upp huvan så att det inte syntes att hon var en mörkeralv.

“Är ni skadade?” frågade hon, med en röst som var lite mörkare än en vanlig kvinnoröst, men det fanns en slags empati där i.

“Jag mötte en hel del farliga män och…”

De sista av Hrafns män flydde med svansen mellan benen när de insåg att de förlorat, och Maeve spottade på marken i ogillande över deras feghet. Det var ingen mening att jaga efter dem nu, skogen kryllade säkert av dem, men hon skulle se till att be Eirik flyga några extra varv över dem innan mörkret helt föll på.

Med en låg svordom använde hon ena handen för att torka bort lite blod som stänkt upp i hennes ansikte innan hon gick fram till Arand och Nenye.

”Är ni okej..?” Frågade hon de båda medan hon gick fram till mannen med yxan i ryggen och drog ut den med ett ryck. Mannen på marken gav ifrån sig ett lågt stön. Kanske var det bara luft som lämnade hans lungor, eller så var han inte helt död ännu. Maeve hade dock ingen lust att chansa, så hon tog samma yxa som hon dragit ur hans rygg och högg mannen över nacken ett par gånger till. Det var inte vackert.

”Förlåt för det…” Sade hon och harklade sig ursäktande.

Sekunden därpå hörde hon en ny röst bland dem, tätt följt av hennes broders röst som frågade vem främlingen var. Hon vände sig åt hållet rösten kom ifrån och fick syn på främlingen där hon stod lite i skuggan av ett träd med huvan uppdragen över ansiktet. Att det inte var en av dem var uppenbart, bara klädseln i sig var annorlunda nog för att avslöja att personen de hade framför sig inte var av vare sig Kaldrländskt eller Karmanskt ursprung. Det var dessutom något med denna kvinna som påminde henne om något, och det fick hennes hud att knottra sig. Hon lade inte ned sitt vapen, trots vad hennes bror hade indikerat, utan ställde sig istället lite närmre Arand och Nenye.

Och det är patetiskt att låtsas bry sig. Tankarna fick henne att le som hastigast. Patetiskt, men kanske nödvändigt. Människorna lyssnade sällan på vett, utan snarare på sin känsla. Magkänsla hade hon hört att det kallades också. Bara ordet fick henne att vilja kasta upp. Dumheter var vad det var.

Obekymrat torkade hon av svärden som fortfarande hade ett viss rött skimmer. Skriften var svår att tyda och försvann snart när hon stoppade tillbaka dem i sina skidor. Hon höll sig fortfarande i skuggorna. Det var förstås där som hon fann det mer bekvämt. Där det skulle vara enklare att försvinna. Som om hon aldrig varit där.

“Mitt namn kommer inte säga er något, och uttalet kommer enbart bli fel”  sa hon övertygande för att låta den rubinröda blicken vandra mellan de som var samlade där. En intressant samling minsann. Hon lät huvan falla till hennes axlar, för att visa sitt benvita hår och svarta alvöron.

“Kalla mig Ziy och ni är…?” frågade hon.

Hade det inte varit för flickan i deras sällskap och den nu främmande kvinnan med svärden så hade hon antagligen flinat och himlat med ögonen åt Arands ord, men nu drog hon bara på munnen i ett något ursäktande leende innan hon såg tillbaka mot kvinnan som kallade sig Ziy… Det var helt ärligt inte särskilt lätt att uttala det heller, och precis som sin bror så undrade hon för sig själv hur illa det verkliga namnet var om hon nu ansåg detta smeknamn vara lätt…

Det var fram till dess att kvinnan drog ned sin huva och avslöjade det vita håret och den mörka hyn. Då dog hennes lilla leende helt och hennes käke spändes märkbart när hon bet ihop tänderna. En mörkeralv. Det högg till inom henne, ett stygn av saknad och ilska, och hon tvingade sig själv att väja undan med blicken. Bakom sig kunde hon höra hur den rödhåriga flickan flämtade till och hon såg bak på henne där hon klängde sig fast vid Arands arm.

”Håll dig nära Arand…” Mumlade hon med sin hesa stämma innan hon gick fram för att ställa sig bredvid sina bröder, fortfarande med den blodiga yxan i ena handen.

”Min bror ställde fel fråga. Vem du är och vad du heter är oviktigt. Vad för ärende har Lloth i Kaldrland?” Frågade hon hårt, hennes blå blick fylld av återhållen ilska och kyla.

Ett snett leende dök upp i mörkeralvens ansikte över den ena kvinnans kommentar. Fel fråga. På ett sätt hade hon rätt, men å andra sidan var namn mäktiga om någon var dum nog att avslöja dem. Kvinnans fråga var mer specifik och hatet i hennes ögon var självklart. Hon kunde inte rå för att skrocka, ett mörkt skratt som snarare lät som ett kraxande än ett glatt skratt.

“Åh, en sådan vass tunga. Uppfriskande.” påpekade mörkeralven och gjorde en gest framför sig. Nästan lite nonchalant som om svaret på frågan inte var av något av intresse för personerna framför henne.

“Fast Lloth har inget i Kaldrland att göra. Det är därför jag är här. Det finns en mörkeralv förklädd till människa i Frostheim, trogen Lloth.” fortsatte Ziyaté sedan och det fanns ett allvar och det fanns nästan något som såg ut att vara äcklad av namnet Lloth, som om hon inte riktigt ville säga namnet högt.

Det hade förstås varit den andra frågan med. Hon kunde känna hur allas blickar fokuserade på henne, även om de flesta drog ner blicken om de röda rubin ögonen vandrade mot dem.

“De flyende? Ja, döda så klart.” svarade hon simpelt, som om det vore en självklarhet och sedan hummade hon åt deras ord. Som om hon först nu förstod vart Frostheim var placerat.

“Det finns fler av dem och det verkar planera ett bakhåll.” sa hon sedan simpelt och såg sig omkring som om hon inte riktigt litade på alla i deras  trupp. Som om hon var medveten om en hemlighet som de inte visste.

Hon nickade bara som svar på Eiriks ord, ovillig att ta blicken från mörkeralven som stod framför dem. Även hon kände visst obehag inför hennes röda blick, men hon såg inte undan när den mötte hennes. Det var först när hon nämnde att det skulle finnas en mörkeralv i Frostheim som hon ryckte till en aning och lät blicken falla till den blodstänkta marken framför fötterna. Tankarna rusade och hon kunde inte låta bli att känna hur en tyngd liksom föll över henne, en klump växte sig större i magen… Men hon kunde ha fel. Det kunde vara något annat, någon annan. Varför skulle han ha dykt upp här efter att ha varit borta så länge? Nej, det kunde lika gärna vara ett nytt påhitt från Hrafn och hans män, en ny allians. Den mannen verkade inte dra sig för något.

Hon valde att tro att det var så det låg till, ty en del av henne kunde inte riktigt acceptera tanken på att det andra alternativet skulle vara sant. Men det första alternativet var nog så skrämmande. Om Hrafn allierat sig med Lloth och en av hennes fanns i Frostheim så innebar det att hennes föräldrar svävade i livsfara. Varje minut de slösade på att underhålla denna främmande mörkeralv var som ytterligare en spik i hennes föräldrars kista…

”Vem bryr sig?” Fräste hon, delvis åt sin bror, men också åt Ziyaté. ”Lögner är allt vi kommer få av en sådan som henne. Vi rider nu och vi rider snabbt”, tillade hon i samma giftiga ton, en som inte alls var lik henne, men för de som verkligen kände henne, som hennes bröder, eller kanske till och med Arand, så var det uppenbart att det fanns en bakomliggande rädsla till hennes vassa ord.

Med det så vände hon ryggen till mörkeralven och sin bror och skyndade fram till sin häst. Hon kunde se hur Arand redan verkade göra sig redo att rida, och hon hade för avsikt att följa hans exempel.

”Jag rider mot Frostheim nu, oavsett vad min bror bestämmer sig för. Följer du mig?” Frågade hon Arand, och det fanns något bedjande i hennes blick när hon gjorde det.

Att vara svag var någonting som mörkeralven alltid sett ner på. Det som fått henne att grimasera med avsmak på de varelser ovan jord. Fast det verkade inte finnas något annat sätt att… En suck lämnade mörkeralvens läppar. Hon var tvungen att agera snabbt om hon inte skulle tappa allt de hon kämpat för.

“För all smärta och död. Speciellt mitt barn och barnbarn. Tvingad att försöka döda dem, och allt för att de inte var till hennes smak. Eller kanske ett hot?” föreslog Ziyaté och hon kunde nästan känna hur skuggorna blev mer mörka kring henne. Förstås visade hon inte den känslan utan lät blicken vandra över dem alla. Långsamt fastna på var och en av dem som tycktes vara navet av deras lilla grupp.

En intressant samling. Fast det var inte svårt att se att den rödhåriga flickan var den som stod ut. De andra var syskon och en… häxkarl. Hon såg ner på sina fötter, med nästan ett sorgset uttryck.

“Förstörde Isra Sarrancenias liv, ryckte ifrån hennes familj. Den forna drottningen av Me’ersia kallblodigt mördad av sina egna barn förvridna i Lloths kärlek. Och med det splittra en stackars familj. Ännu en och Lloths förvridna kärlek är fortfarande styrande i Antrophelia” sa hon och skakade på huvudet, som om det hela gav henne en avsmak i munnen.

Sedan höjde hon sitt huvud och lät den rubin röda blicken vara fäst vid Maeve ett litet tag.

“Fast min sorgsna berättelse har inget här att göra. Dock finns det flera män i samma färger som de som nyss dräpts nära Frostheim. Nästan omringandes.”

Det var knappt att hon hörde mörkeralvens ord om män som omslöt Frostheim, följt av hennes brors dumdristiga inbjudan, och Arands svar nådde henne som i en dimma. Hon mådde samtidigt illa som hon brottades med en känsla av okontrollerbar vrede. Hon bet då och då ihop tänderna så hårt att hela käken spändes och fick ärret i hennes ansikte att strama, hon visste att hon var tvungen att lugna sig, försöka ta ett andetag i taget och fokusera på det direkta hotet, det mot hennes föräldrar. Allt annat kunde komma senare, men det var svårt, så förbannat svårt.

Trots detta var det under tystnad som hon nickade åt Arands svar och satte hälarna i hästens sidor. Hon kunde inte galoppera, även om hela hennes väsen bad henne om det, ty hästen var trött, liksom de alla var. Förr eller senare skulle de behöva stanna för att vila.

Det var först när mörkret blivit så tätt att de knappt kunde se vart de red som de tvingades att stanna igen. Hon hade spenderat sista timmen vid Nenyes sida, dock i tystnad. Att flickan fruktade denna mörkeralv på mer än bara ett sätt hade varit uppenbart och hon fann någon slags mening i att hålla sig vid hennes sida, oförmögen att göra något åt sin egen situation.

Förstås var det väntat att alla inte skulle ta hennes ankomst med glädje eller acceptera henne. Hon var van. Ensamheten hade följt henne hela livet. Glåporden likaså. Förstås visste hon bättre. Avundsjuka, ilska…

“Det är ett löfte.” svarade Ziyaté och lade en hand över sin skuldra samtidigt som hon böjde sig fram lite grann. Den rubinröda ögonen alltid i hans ögon. Vaksamma.

Att röra sig på natten var ingenting Ziyaté hade något emot. Tvärtom hon föredrog det. Skuggornas tid. Utan fler ord svingade hon sig upp bakom Asgeir. Trots allt – de hade ingen tid att spilla och hon hade ingen häst.

Hon gillade det inte alls. Gillade inte hur hennes bror bjöd med mörkeralven, hur hon satt bakom honom på hans häst, och framförallt ogillade hon den där gnagande känslan i djupet av sitt innersta väsen. Hon ville egentligen gå fram till sin bror, slå honom på käften och be honom ta sitt förnuft till fånga och kasta av mörkeralven från hästryggen, lämna henne bakom sig i dammet, men av någon anledning så förmådde hon det inte.

Istället gick hon igenom rörelserna när de satt av för att slå läger. Hjälpte Arand med ett ställa i ordning en lägerplats en bit i utkanten. Hon som hade längtat så efter sina bröder, men nu när de var samlade på samma plats så placerade hon sig långt ifrån dem. Kanske övertalade hon sig att det var för att hålla sig nära Nenye, eller så var det för att hon försökte dölja allt det hon själv kände inför denna oväntade överraskning…

Nenye räddade henne undan alla besvärande tankar när hon kallade dem till sig, och till skillnad från Arand som fortfarande stod upp så satte hon sig på huk bredvid flickan medan hon började riva mindre bitar av en bit torkat kött som hon haft i sin packning. Hon lyssnade under tystnad och såg upp på Arand först när Nenye, eller Fëani, talat klart. Hon mötte hans blick och skakade lite uppgivet på huvudet.

”Du har verkligen valt rätt tillfälle att dyka upp här”, sade hon lite sarkastiskt, men vad kunde de göra, annat än att hjälpa henne?

”Men jag håller med Arand. Berätta inte för någon annan… Väl i Frostheim ska jag se till så du får prata med min far, men jag kan inte lova dig något. Vi ligger i krig och min fars plats på högsätet är hotad”, tillade hon med en liten suck innan hon stoppade en bit kött i munnen och tuggade. Erbjöd både flickan och Arand en varsin bit medan hennes blick gick bort mot hennes bröder där de stod och samtalade med mörkeralven. Hon rynkade på ögonbrynen och skakade på huvudet igen.

“Det finns dock en överhängande risk att vi rider rakt in i en fälla… Kan du bruka vapen, Fëani?”