- This topic has 154 replies, 6 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Skillnaden i temperatur när Kettil tog till orda var märkbar, och för Maeve skar den nästan hela vägen in i själen. Det här var verkligen inte hur hon hade föreställt sig sin återkomst till Frostheim, och kanske blev det helt enkelt för mycket när hennes far dessutom talade till Yazfein som han gjorde. Hade Yazfein sagt för mycket? Och vad pågick egentligen mellan honom och Ziyaté?
Utan att säga något så gick hon bort mot platsen där hon tidigare suttit tillsammans med Arand och Fëani och sjönk ned på bänken. Hon fiskade till sig ett glas och fyllde det med mjöd, drack, och upprepade proceduren ytterligare två gånger innan hon sjönk ihop en aning där hon satt och riktade blicken mot Arand som precis stegat in. Att han hade besvärat sig med att byta om hade kanske fått henne att flina för bara några timmar sedan, men nu betraktade hon honom bara när han rörde sig genom salen, kastade något pulver i eldstaden och sjönk ned på knä framför Kettil. Vad hade hon dragit in honom i? Hon borde ha lämnat honom i Karm, tänkte hon bistert, innan hon fyllde glaset en fjärde gång och svepte det med.
-
Det skulle vara dåraktigt att säga något i det tillfället. Istället höll sig Ziyaté tyst och drog en hand igenom sitt hår för att göra en gest med sin hand som var riktad åt Yazefin. Ingen annan skulle lägga märka till det. Det såg ut som vilken gest som helst, men var nästan ett hot åt Yazefin. Att minnas vad hon sagt och inte tro sig något.
.
Allt var för mycket. Det var som som om huvudet snurrade på Ranghildr. Allt bråk. Sorg. Ilska. Allt bubblade inom henne och det var som om de tog ut varandra och att hon nästan blev passiv. En suck lämnade hennes läppar och hon lade satte sig mittemot Maeve. Precis som sin dotter drack hon ett par stop mjöd. Innan hon slog stopet i bordet och lät blicken vandra ner på sin hand som var knuten kring stopet.
För ett tag var hon tyst, innan hon slog näven i bordet med ett ilsket skrik och kastade stopet mot väggen för att resa sig upp så fort att bänken föll över och hon gick bestämt mot utgången.
-
Det är en förvånansvärt lugn lugn och samlad man som står framför Audgisil men med rusande tankar. Att avslöja eller försöka avslöja Istilwys skulle bli en viljornas kamp och han var osäker på om han skulle vinna den. Han var säker I sin kunskap och magi men aningen splittrad i sin fokus just nu. Men sammanbitet nickar han för att sucka. “För mig till Rune så kan jag göra ett försök. Jag ger inga löften om att det kommer lyckas då jag inte vet vad eller vem som gjort något med er man.”
Hans röst var stadig men sänkt till en viskning medan han sneglade mot Arand. Bra låt honom ta hand om Kettil så slapp Yazfein den huvudvärken. Han lyfter handen för att gnugga sina tinningar i ett försök att samla sig. Skulle han bryta helt med Lloth och resten av sitt folk var ju detta ett tydligt sätt att göra det på. Men han antog att det skulle ta mycket energi och kraft från honom att göra det. Nu var det att vänta och se om han skulle bli förd till cellen där de höll mannen.
-
Kettil visade ett försiktigt leende mot sin far när han talade, men åter igen växte oron i hans blick när Maeve och hans mor gick undan med sina sorger. Han förblev sittande däremot, då han inte såg något syfte i att gå någonstans eller göra någonting annat. Det var först när Arand kom in som han vred lite på sig för att se vad som var påväg att hända. Han såg omkring sig när pulvrets energier tog verkan och sedan mötte han Arands blick när denna satte sig framför honom.
“Det är vänligt av dig att vilja hjälpa, men jag känner ingen oro för det. Bara för min familj och vad de genomlider.” Han talade med en försiktig röst, artig och lugn. “Jag kan inte lämna dem såhär, någon eller något har ärrat min familj, och det går bortom det som pågår här idag. Även med Rune ställd till svars och dömd för sitt brott, finns det öppna sår bland mina syskon och föräldrar. Vem tog mitt liv, varför, och är min syster och bröder i samma fara? Det finns ingen ro för mig att finna bland de döda, om mina syskon snart är där med mig.” Han rätade på sin rygg och såg Arand rätt i ögonen. “Du önskar mig väl, men du kommer behöva fördriva mig utan mitt samtycke. Det finns för mycket att göra för att dö.”
–
Rune reste sig upp när krigarna kom för att hämta honom, och stilla lät han dem ta tag i honom och dra iväg honom på nytt. De såg skakade ut, och lika osäkra på att eskortera honom den här gången som förra, då Rune varit del av familjens närmsta krigare hela hans liv, och hade bevisat sitt värde gång på gång på gång. Och bland de som eskorterad honom fanns det ingen tvivel om att de bara kunde göra detta för att han tillät dem göra det, för de hade snabbt blivit besegrade om han gjorde motstånd.
Snart anlände han utanför salen tillsammans med sin eskort, då de hade rört sig skyndsamt, och såg mot en av krigarna som eskorterade honom. “Jag kommer snart behöva nytt förband.” Han visade med handen mot förbandet som var lindat runt hans skalle, och det blodiga området nära tinningen. “Min skada vill inte sluta blöda, men det börjar bli bättre. Om jag har mitt huvud kvar efter detta, vänligen hämta nytt förband till mig.” Han slutade sedan prata och bara stod där utanför salen medan en av krigarna gick in för att meddela till kungen att de hade anlänt med fången Rune.
-
Arands gula ögon mötte Kettils, och han nickade lätt över andens ord. Inte ett oförväntat svar. Hans order om att hålla Kettil lugn hade inte någon brytt sig om visade det sig, med Ranghildr som höll på att storma ut, Maeve som tagit till flaskan, Audgisil som gapade order, Asgeir som var spänd av vrede och Eirik som fortfarnade förnekade att Kettil var något mer än en illusion. Det var en röra. Arands blick sökte sig till Maeve, innan han såg på Kettil igen, och ignorerade det som hände runtomkring dem.
‘Jag var där på din begravning Kettil. Din död var en del i en kupp att ta tronen från din familj.’ sa han varsamt, för man visste aldrig hur en ande skulle reagera.
‘Att hålla fast vid denna existens du har kommer inte hjälpa dem. Men jag misstänker du har rätt, ditt uppdykande idag är för att skada din familj. Det bästa du kan göra, Kettil, är att gå vidare… i frid.’ det sista sa han lite hårdare, lite mer menande. Han hade ingen lust att fördriva Kettil med våld inför hans familj, men ifall han var tvungen var han tvungen. Långsamt reste sig monsterjägaren, och väntade på att saker och ting i salen skulle lugna sig.–
Då Audgisil fick veta att Rune var utanför gestikulerade han åt Yazfein.
‘Gör vad du kan, Yazfein, och vinn min tillit och min tacksamhet.’ uppmanade han den så kallade rådgivaren.
‘Rune, eller den som kallar sig Rune, väntar utanför.’ sa han och gestikulerade åt Yazfein att följa mannen som kommit med budet.
‘Du med, mörkeralv.’ sa Audgisil, för att sedan vända sin uppmärksamhet åt Kettil då saker och ting lugnat sig, hans blick något plågat betraktande Ranghildr och hennes sorg. Men han kunde inte lämna deras son.–
‘Hör upp, Ulfhednas…’ sa Arand och gestikulerade åt Maeve, Ranghildr, tvillingarna och en snabb blick åt konungen.
‘Detta är er sista chans att ta farväl av Kettil. Jag föreslår att ni gör det nu… i frid. Men dröj inte för länge.’ sa han, och backade därifrån, och ställde sig något mer i skuggorna i det mörka blåa sken som fyllde salen. -
Med blå, sorgsna ögon betraktade hon sin mor när hon reste sig upp från bordet efter att ha suttit ned i blott någon minut. Hennes ilska var en som Maeve kände igen, men just då var hon alldeles för trött på hela dagen för att orka brusa upp en gång till. Istället följde hon sin mor med blicken, till dess att Arand tilltalade henne och resten av hennes familj. Hon hade lyssnat med ena örat på orden han delat med Kettil men var likväl plågsamt medveten att hon inte skulle kunna göra något för att hjälpa situationen just då. Det här låg långt utanför hennes förmågor och kunskaper. Bättre att Arand hanterade Kettil, och Yazfein hanterade Rune. Hur han nu skulle göra det, tänkte hon lite ogillande, medan hon följde honom med blicken när han stegade mot dörren med Ziyaté i hälarna.
Med en suck så reste hon sig igen, tömde glaset hon hade i handen, och gick tillbaka till Kettils sida. Hon hade velat lägga en betryggande hand på hans axel, men hon visste att hon bara skulle finna luft därunder.
”Kettil. Du är min bror, och jag älskar dig över allt annat, men om du stannar här kommer saker bara bli värre. Det finns inget du kan göra för oss på detta plan. Vaka över oss istället när vi tar hand om de som bragde dig om livet. Låt min utkräva den hämnd jag lovade Hrafn och hans män när jag skickade dig vidare till livet efter detta. Vi kommer ses igen, kanske snart, kanske senare. Det är allt”, sade hon med en röst som försökte vara stadig, men den lilla darrningen däri gick inte att ta miste på.
Sen såg hon på sin far och knyckte lite på huvudet åt sin moders håll. Hon skulle inte lyssna på någon annan än Audgisil.
-
Yazfein nickar kort innan han sneglar mot Kettil, sen vänder han sig raskt om för att stega mot dörren och där de väntade med Rune. Han ser väldigt fundersam medan han vandrar mot dörren, försöker komma på vad det är han bör göra eller lösa detta på bästa sätt. Det är med en suck han slänger en blick mot Ziyate medan han öppnar dörren ut från salen för att där se den man som var orsaken till uppståndelsen där inne, i dubbel bemärkning. Han lägger händerna bakom ryggen och ger Rune en lång blick innan han tar ett djupt andetag, börjar samla magin inom sig i förberedelse men ändå vet han inte riktigt hur han ska gå tillväga. Det lättaste vore att försöka med att bara upplösa magin över Rune, om det nu låg någon över honom. Men det kunde också förändras till en långdragen kamp mellan viljor. Han ville helst lösa detta så snabbt som möjligt så därför ser han mot mörkeralven bredvid sig.
“Så vad föreslår du att vi gör för att ge Audgisil ett resultat han blir nöjd med? Det finns ju en del olika sätt vi kan göra det på men vad vore smidigast just nu säger du?” Han sneglar sedan mot Rune igen, slappnar inte av utan håller sig alert och försöker hålla fast vid den irritation han har känt inom sig nu under ett tag sedan Ziyate kom till hans rum.
-
Precis innan Ranghildrs ilska hade tagit henne bort från salen höre hon Arands röst om att säga adjö till Kettil. Det var som en kyla som spred sig inuti henne, men vad kunde hon om inte acceptera detta? Han var redan död och åtminstone kunde hon lämna några ord till honom… eller hans ande. Hon drog djupt efter andan för att sedan röra sig bort mot Kettil och höll en hand där hans kind skulle vara men som bara en kylig luft var. Försiktigt som om han fortfarande var där strök hon sin tumme över kinden och såg in i de spöklika ögonen.
“Kettil, älskade son. Vila i frid och vi möts igen i Valhall.” sa hon enkelt och det fanns en kärlek och sorg i hennes ögon men hon vände sig om och lade sedan en varm hand om Audgisils höft och lutade sig mot sin make för stöd.
–
Mörkeralven var förstås inte allt för nöjd att bli insnärjd i ett sådant privatärende för att vara ärlig så hade hon hoppats på att slippa. Dåraktig hur det nu skulle vara. Hon korsade sina armar lite trotsigt.
“Du är magikern här, Yazefin.” påpekade hon med ett skratt. Som inte var hånfullt eller glatt, utan snarare över denna absurda situation och hon sneglade mot Rune.
“Och Istilwys så klart.”
-
Kettil rätade sig och stirrade rakt in i Arands ögon trotsigt när han nästan begärde att Kettil skulle ge vika och låta sig fördrivas. Han var redo att fortsätta sin motivering när Maeve sedan närmade sig, och som följd av hennes ord började luften omkring dem värmas, och Kettil verkade slappna av. Hans blick förändrades från sträng till sorgsen när hon var färdig.
“Syster, jag beklagar för den smärta min död har orsakat dig, och jag önskar att jag kunde ha hindrat den även om så bara hade varit för lätta ditt lidande, ert lidande.” Hans röst var mjuk och försiktigt, som om han pratade med rädsla att skrämma iväg henne. “Jag misstror inte din törst på hämnd och du har min välsignelse, men var försiktig. Jag minns inte min död, men jag vet hur trygg jag kände mig där. Sök hämn, men underskatta inte vår fiende. Underskatta den inte, men krossa den.”
Han log ömt mot sin syster, och efter att ha följt Yazfein och Ziyaté med blicken vandrade hans uppmärksamhet mot sin mor dom närmade sig. När hon talade till honom och höll handen mot där hans kind skulle ha varit lade han sin hand lätt över hennes, och fastän de inte rörde i varandra så var händerna nära nog för att de hade kunnat göra det.
Han såg efter henne när hon gick till sin man, hans far, och han släppte ut en långsam suck.
“Jag önskar att mitt liv ännu var mitt, men jag är inte ledsen att jag fick se er alla en sista gång, fruktansvärt som det är att jag är hämtad från de döda såhär. Tack för att ni är här.” Han log åt dem, och åt Asgeir och Eirik. Han såg sedan mot Arand, fnyste till åt situationen och slöt sedan sina ögon.
“Gör det snabbt, innan jag ångrar mitt beslut.”
–
Rune såg frågande mot Yazfein när han anlände utanför rummet, och sedan Ziyaté. Han gav dem ett grymtande bemötande och försökte se förbi dem in i salen, men vände sedan blicken till Yazfein.
“Varför skickar han er utlänningar? Det enda man kan lita på från en svartalv är att de inte går att lita på. Och vad är du, en Karmansk magiker? Med er politik och ert maktbegär är ni inte bättre. Efter alla år i hans tjänst, lägger han min dom hos två främlingar? När ni har misslyckats vill jag prata med honom. Så skynda på.” Han satt sina händer bakom sin rygg och såg ner mot de två, tydligt frustrerad.
-
Arands blick följde Maeve då hon talade till sin spöklika bror, men det var Audgisil som la en stödande arm om sin dotter och klappade henne lätt på ryggen. Då hon talat och Ranghildr återvände mötte han henne för att stå vid hennes sida då hon talade till deras son i sitt sista farväl. Det var med enkla ord som Ranghildr tilltalade sin son, men så hade det alltid varit med henne.
‘Vi kommer alltid älska dig, Kettil.’ sa Audgisil, och försökte ignorera det blå ljuset i salen, försökte låta stadig och tydlig även om det var en storm av känslor som hotade att lägga den stora mannen på knä.
‘Och som din mor så vist har sagt, så kommer vi ses i Valhall.’ han tog ett steg bakåt med Ranghildr, för att ge plats åt Arand, med en klump i halsen över vad som skulle ske. De orden som Kettil sa, så visa men på många vis så olika den son han hade känt, var svåra att höra på.
‘Gå i frid, min son. Stolt och rak, som den Ulfhedna du är.’Asgeir hade stått som förstenad under hela förväxlingen, men även han var till sist tvungen att gå fram till sin lillebror.
‘Kettil…’ hans ögon var fyllda av tårar, vilket gjorde att allt han såg var en suddig form av Kettils skepnad.
‘Vi ses snart igen…’ var allt han fick ur sig med darrig röst, innan även han steg upp och gick till sin syster.–
Arand gav ifrån sig ett litet hummande då farvälen var sagda, och Kettil nästan trotsigt tilltalade honom. Han kunde bara hoppas på att detta skulle gå utan strid. Utan ord gick han fram till anden som var Kettil, och tog läderpåse ur en av sina många fickor som han snabbt och precist hällde salt ur för att skapa formen av tecken och runor med i en cirkel runt Kettil, följd av en cirkel som omringade honom i en sluten form. Liksom Kettils ande gav de ifrån sig ett vitt pulserande skimmer i den blå lågan från eldstaden.
Monsterjägarens gula ögon mötte Kettils, och han uttalade ord på Tarnaqs gamla språk som fick runorna att glöda mer, ord som man inte förstod men som ingen kunde neka hade makt i sig.
‘Gå i frid nu, Kettil.’ avslutade Arand på kaldrländska, inte perfekt uttal, men gott nog för en utlänning.
‘Gå till dina fränder som väntar på andra sidan.’ samtidigt gled hans hand bakåt, långsamt, mot hans klinga i silver, ifall detta inte skulle gå som han önskade. -
Kettils ord var visa, visare än hon mindes att han hade varit när hon lämnade honom i Caras Idhrenin, men kanske var det så att döden också innebar en viss vishet.
”Du har mitt ord”, mumlade hon som svar på sin brors ord innan hon backade undan för att ge sina föräldrar och syskon plats att ta farväl.
Handen som hennes far lade på hennes axel kändes betryggande, men trots det så ville hon se bort från spektaklet när Arand gick fram till hennes döda bror och påbörjade sin fördrivning. Men hon gjorde det inte. Istället höll hon blicken fäst på Kettil medan Arand talade till honom. Hon kunde se att han var redo för strid om något skulle gå fel, men hon var övertygad om att Kettil inte skulle dra sådan vanära över deras familj. Han hade sagt att han skulle gå och hon litade på det. Hon ville inte tänka på hur hon skulle reagera om något gick fel och Arand höjde sitt svärd mot hennes bror… Oavsett om det var hans ande.
-
Yazfein studerar Rune ett tag och ser sen mot Ziyate igen innan han lägger huvudet på sne, nonchalant innan han ser mot vakterna där. “Finns det möjligtvis ett rum vi kan gå till så vi slipper stå här i korridoren? Allt vore enklare om vi kunde få sitta ner.” Han studerar vakterna medan hans fingrar rör sig i ett långsamt och vad som kanske skulle ses som slumpmässigt mönster medan han trevande sände ut magi mot den store mannen. Han gjorde ett smygande försök att se om det låg någon magi över mannen alls. Eller om det fanns några tecken på att det varit magi med i leken. Beroende på hur subtil eller försiktig man var så lämnade magi ofta varierande mängder av spår på den som magin kastats på. Men han visste inte om han skulle finna något eller om den som möjligt lagt magi över Rune skulle slå tillbaka hans trevande känselspröt av magi.
-
Kettil sänkte sin blick efter sin familjs farväl och slöt på nytt sina ögon. Han intog sin meditativa position och helt enkelt bara satt där korsbent med händarna i sin famn. Efter att Arand var färdig med sin magi öppnades Kettils ögon Hastigt, han gav ut en snabb utandning och upplöstes sedan ljudlöst, som om han gick upp i rök, ett snabbt flagnande vitt sken det enda som var kvar för att snart även det vara borta.
–
Rune såg frågande på Yazfein där de stod, medan eskorten indikerade dem mot ett rum åt sidan. Medan Rune började röra sig ditåt på krigarnas direktiv så bemöttes Yazfeins av en plötslig, väldig, uråldrig magisk utstrålning av magi.
Magin var bländande, nästan bedövande i sin styrka, men trots att Yazfein sannolikt omöjligt hade kunnat missa utstrålningen så verkade krigarna i närheten inte ens reagera, som om vad det än var var bortom deras sinnen.
-
Arand som stått spänd, redo att dra sina vapen, gav ifrån sig en nästan lättad utandning. Trots allt fanns det få väsen som var svårare att strida mot än andar. Långsamt rättade han till sig själv, slappnade av, och vände sig om för att möta Maeves blick. Han såg från henne till konungen och drottningen.
‘Jag beklagar sorgen…’ sa han, och började gå därifrån. Trots allt var denna samling alldeles för intim, och han kände inte att han hörde hemma där.–
Audgisils ögon var fuktiga, även om tårar inte rann ned för hans kinder, så gjorde det att hans blick blev suddig. Men han kände något slags avslut, någon slags lättnad över att ha sett Kettil, och nu se honom gå i frid.
‘Må Oden ta honom till sina hallar…’ sa han tyst, och såg på Ranghildr. Han visste att detta skulle vara tungt för hans fru, kanske mer än för honom, även om hon inte visade det.
‘Han har frid nu.’ sa han, lika mycket åt sig själv som för sin närvarande familj. -
Kvällen blev en samling för Ulfhednafamiljen med blandad stämning. Melankoli för förlusten av Kettil, men kanske även acceptans över att han nu faktiskt var borta. Men vad som hade tagit honom dit förblev oklart, ett mysterium som lutade mot Runes agerande, och mörkeralven som anlänt. Men kvällen hade blivit lång, och det fanns inte riktigt någon ork för någon att undersöka saken närmare mer den dagen. Svaren på sådana komplicerade frågor om varför Kettil dykt upp, och vad Runes inblandning var, fick vänta till gryningen och klarare huvuden.
Ranghildr sa inte mycket, och det var inget nytt, men Audgisil kunde känna att något rörde sig där i hennes huvud. En antydan till en plan, en rastlöshet som krävde agerande. Kände han sin hustru rätt skulle detta uppdykande av Kettils ande leda till en kedjereaktion som skulle vara svår att förhindra – eller förutse. Men han visste att det var lika lönlöst att försöka stoppa, som att försöka flytta ett berg eller skrika åt vinden att sluta vina. Ranghildr var som en storm, trots allt, och han kände att den stormen som länge legat i dvala hade börjat vakna till liv igen.
Trots chocken och sorgen över vad de fått bevittna kunde ändå inte Audgisil låta bli att känna en glädje. Trots allt satt de där, efter allt de gått igenom, tillsammans – som den familj de en gång varit i det lilla hem de hade haft i deras fattiga ungdom. Faror och hemskheter väntade, och kriget var långt från över. Men de hade åtminstone varandra.
You must be logged in to reply to this topic.