- This topic has 63 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 6 månader sedan by
.
-
År 1388 TT
Snöflingorna seglade långsamt ner från den gråa himmelen. Så långsamt att man var tvungen att stanna upp för att se att det fakitskt snöade. De var första snön på året och ännu hade vattnet inte frusit. Vinden var kylig och Ranghildr som stod i fören till en av de många långskepp som rörde sig in i viken till Ranheim. Kinderna och näsan var röda mot den solbrända hyn. Snarare än lite solbränd brun var det nästan rött. Hon drog ett nöjt andetag när hon kände den kalla vinden som rufsade om det bronsröda håret. Fräknarna var tydligare än de månaderna innan hon hade lämnat. Ännu ett par nya ärr efter striden fanns på hennes kropp, men de hade läkt fint och smärtade inte längre.
“Äntligen…!” utbrast hon, mest för sig själv och när de väl var i hamn dirgierade hon med skatterna som de kommit åt och när allt spektakel var klart. Satt hon ensam på ett av skeppen och dinglade med sina fötter över relingen. Efter att levt så tätt med så många människor länge, var det skönt att andas och tänka vad som hade skett. Vad som skulle kunna bli bättre nästa gång. Det var förstås tungt att leda, men hon fann det också i sitt tycke. En liten suck lämnade hennes läppar och hon slöt ögonen för att värma sina händer genom att gnugga dem mot varandra och drog den mörka yllekappan närmare sig. Snön hade börjat falla allt snabbare omkring henne.
-
De hade väntats hem när som helst och Freggi hade varje dag givit viken en blick när tillfälle gavs. Mäster Eystein hade arbetat hen hårt i smedjan – han sade inget men Freggi visste att han förberedde hen för det oundvikliga övertagandet. När hen hade sett skeppet plötsligt i hamn och lasten under lossning hade det varit svårt att koncentrera sig på sitt arbete. Tillslut hade Eystein släppt iväg Freggi. “Du gör ändå ingen nytta här…” Hade han skrockat och nickat mot hamnen. “Gå, vid Odens hammare!”.
Med händerna i bältet under den knälånga grå manteln kom hen nu släntrande ned mot kajen med en tonårings gänglighet, ovan i sin snabbt växande kropp. Hen log stort när hen såg Ragnhildrs figur på relingen, men rörde sig inte snabbare än nödvändigt, det gjorde hen aldrig.
“Dags att komma nu?” Sade hen retfullt och ställde sig med armarna i kors över bröstet. “Jag hoppas du tog med något till mig i alla fall…” Så log hen stort igen och blinkade när små flingor landade på hens långa mörka ögonfransar. -
Förstås varade inte tystnaden länge, men rösten som bröt den fick det att rycka i Ranghildrs läppar i ett snett leende. Utan att stressa, sträckte hon på sig och dinglade lite med benen som om hon inte hade hört sin nära vän. Hon gäspade lite och slog sedan upp ena ögat för att betrakta Freggi som stod där på bryggan med sina armar i kors. Alltid på samma vis. Hennes hand letade sig in i sin ficka där hon kunde känna den kalla metallen mot hennes fingrar. Det var en ovanlig metall, som enbart kunde återfinnas i de mörka grotterna i Tarai vid Nirais kust. Dess mörka glans, skimrade lite när hon drog fram medaljongen och hennes isblåa ögon följde dess rörelse. Fram och tillbaka i vitguldskedjan. I mitten fanns en isblå kristall. Lite retsamt höll hon den med sin hand igen och lät fingret röra sig över inristningarna. Vad det sade, hade hon ingen aning om men hon tyckte om det. Genast när hon hade sett medaljongen var det Freggis. Även om det betydde att hon överlämnat mer av sin egna andel till en av männen som hade hunnit lägga sina händer om det innan henne.
“Så girig, Freggi. Det är inte som om vi är förenade i ett giftemål, eller hur?” retades hon med ett litet skrockande innan hon lät blicken vandra mot hennes vän med en retsam blick.
“Du verkar må bra, min vän”
-
Freggi tittade imponerat på medaljongen som dinglade i Ragnhildrs hand och nickade godkännande. “Åh, men du vet allt hur en uppvaktar en stackars ovigd…” Retades hen tillbaka och släppte ned armarna ut efter sidan sidor för att göra en bugning. Hen hade egentligen aldrig behövt spela oberörd med Ragnhildr, men leken hade blivit en tradition för dem när hon återvände. Hen sträckte på sig för att markera att hen var frisk och stark, kanske till och med hade vuxit sedan hon givit sig av. Så skrattade hen lågt och kunde inte hålla sig längre. “Jaja, jag mår fint! Kom ner hit!” Men innan Ragnhildr hann komma ner kisade hen plötsligt forskande och insåg vad medaljongen var tillverkad av. Hens ögon blev stora. “Är det där…?” Hen sträckte nästan som i hypnos sin smutsiga hand efter den blanka dyrgripen. Freggi var inte girig efter guld, men väl vetgirig och denna metall hade nästan en mytologisk status för smederna i deras länder. Ragnhildrs omtanke satte sig som en klump i Freggis hals. Hon visste mycket väl att förmögenhet inte upptog någon plats i Freggis tankar, det var hantverket och utforskandet av det som drev hen. Ragnhildr hade varit den enda som lyckats lära känna den tillbakadragna Freggi på detta djup och hen var nöjd med det.
-
Reaktionen var något som Ranghildr hade hoppats på och det fick henne att le lite bredare. Retsamt höll hon medaljongen ifrån Freggis räckhåll med ett litet – nästan flickaktigt fnitter. Ett som hon enbart hade med Freggi, för vem annars skulle hon våga visa en sådant flickaktigt drag för? Hon nickade lätt och hoppade ner, för att torka bort lite damm och smuts på sina kläder.
Förstås höll hon inte det länge borta från hen, utan gav henom den med ett milt leende.
“Inget sämre, för min Freggi” sa Ranghildr och rodnade lite när hon insåg vad hon sa och sträckte på sig.
“Inget sämre för min vän Freggi” justerade hon med ett litet skratt.
-
Freggi sänkte självmedvetet handen tills hon kom ner och tog sedan emot medaljongen med förtrollad blick. Hen inspekterade den genast, vägde den i handen – ett hänfört ljud undslapp hen.
Freggi reagerade inte på Ragnhildrs formulering – inte för att hen inte märkte det, utan mer för att hen inte kunde utröna vad det innebar. Hen log bara stort med medaljongen hårt i hand. Hen hade velat krama henne, men velade något. Det var inte som att de aldrig kramats förr, men något obestämbart hade börjat växa mellan dem och Freggi visste inte om det var närhet eller avstånd, eller något annat. Kanske hen kunde rådfråga runorna senare?
“Och hur mår min tappra viking?” Hen buffade till henne med axeln och började menande röra sig upp mot Ranheims centrum. “Törstig? Saltvattnet måste ha sköljt ur mjödet ur ådrorna på dig vid det här laget…” Freggi var inte stor på mjödet själv, men mjödet var stort i Ranheim och traditionen bjöd att en lyckad räd skulle firas. Hen tvekade… “Blir det slag med hela besättningen, eller…?” När de var yngre hade Freggi och Ragnhildr haft egna små firanden, men med Ragnhildrs växande ansvar hade också hennes förpliktelser vuxit. Freggi saknade de yngre dagarna, när det bara var de två, men hen ville inte vara missunsam, så hen teg. -
“Lite nya ärr, historier och fiender. Så som det bör” sa hon simpelt åt hennes fråga och knuffade Freggi tillbaka för att slå hen vänligt på axeln. Förstås var hon alltid törstig. Som de flesta fann hon ett tycke för mjöd och dess söta smak, till skillnad från de äckliga sura vinet i söder. Det var förstås inte svårt att höra att Freggi inte var riktigt nöjd med ett stort firande – och för den delen var inte Ranghildr det heller. Hon bet sig lite i läppen, som om hon funderade över saken.
Som alltid drog hon handen genom sitt hår och nickade lätt åt en av männen som de passerade på vägen till torget i Ranheim. Kanske hon kunde slippa?
“Hjälp mig komma på en anledning att inte sitta med nötterna” sa hon med ett litet flin. De båda visste att hon inte var den som tyckte om att umgås med många – och de höga ljuden brukade ge henne huvudvärk. Inte som på slagfältet när adrenalinet pumpade i hennes ådror.
-
Freggi var inte beredd på styrkan i knuffen och raglade till lite med sin långsmala kropp, men hens överarmar hade en betydligt större muskelmassa än i våras – dag ut och dag in i smedjan hade gjort sitt. Slaget kändes knappt, men hen tog sig för armen i ren reflex och skrattade till. Hen såg från sidan på henne för att se om hen kunde se de nya ärren hon talade om men noterade istället hennes fundersamma min, hen kände den.
Hen stoppade ned medaljongen i sin pung och satte tankfullt händerna i bältet. Inom sig log hen vid Ragnhildrs uppmaning att komma på en anledning, men ville heller inte att hon skulle försumma besättningens tillit. Hen visste dock också att hen förmodligen inte behövde övertala Ragnhildr, så leendet vandrade ut över hens läppar och speglade hennes.
“Åh, det blir svårt, kapten – du har ett gäng smarta nötter där…” Hen kliade sig i den fjuniga stubben på hakan, den hade också vuxit under sommaren och hen gillade känslan. “Kanske… Kanske smedens lärling har ett nytt vapen du behöver inspektera…?” Hen log konspiratoriskt. Sanningen var att Freggi faktiskt hade något åt henne också. -
Ett litet skrockande kom ifrån Ranghildrs läppar medan hon betraktade Freggis armar som tycktes vara lite mer rangliga än hen. Det fick henne att le lite lätt och hon klämde lite retsamt åt hens arm som för att känna på hens muskler.
“Om någon kommer, kan du säkert slå de medvetslös”retadeds hon och det fanns väl en del sanning i att manskapet inte var de vassaste knivarna i lådan. Kanske var det just det som gjorde att hon hade kunnat hålla kvar sin position. Fast förstå lade hon inte någon större tanke på det utan ryckte på axlarna åt sina tankar. Det var dumt att tänka för mycket på’t.
“Ett nytt vapen, hm?”hummade hon lite retsamt vidare och nickade lätt för att gå förbi en av sina män. Hon klappade mannen på hans breda axel och gav honom ett av sina mer charmigare leenden – de som hon sällan hade om det inte var något som hon ville ha.
“Vidar, jag har lite affärer med smedjan och vet inte när jag har tid för ett stop öl. Ta detta mynt och bjud alla på en extra omgång – från mig, förstås.” sa hon och skrockade lätt för att slå honom på axeln en gång till och sedan putta Freggi framåt lite grann. Som om hon inte ville stanna för länge.
-
“Eller försöka slå dem medvetslös och dö ung och vacker i ärofull strid!” Sade hen med ett snett flin när de gick förbi en bjässe till besättningsman. Strid och slagsmål hade aldrig varit bland Freggis främsta intressen, sitt Kaldrländarblod till trots, och hen gjorde gärna narr med sig själv för att avleda uppmärksamheten från detta faktum.
När Ragnhildr tilltalade Vidar lade Freggi händerna bakom ryggen i en viktig affärsmässig gest och gjorde en matchande viktig min med ögonbrynen för att hjälpa till att sälja Ragnhildrs ursäkt. Men så knuffade hon till hen igen och hen hade svårt att hålla sig för skratt. Hen skyndade på stegen och de rörde sig upp mot smedjan.
“Vi kanske kan gå till vanliga stället sen?” Sade hen försynt när de började närma sig smedjan och det inte var så mycket folk omkring. “Jag tror det kommer att klarna fram emot kvällen och Eystein går nog och tar sig ett stop snart också.” Det vanliga stället var ett tak på ett förråd vid smedjan där utsikten över viken var fin, klara nätter så här års kunde en se norrskenet spela över viken – den jordiska manifestationen av gudarna. Här hade de spenderat många stunder under deras uppväxt, men Freggi visste inte om hens nostalgiska förslag fortfarande skulle falla i Ragnhildrs håg. -
Det var förstås svårt att hålla en allvarlig min när Freggi höll på att brista. Trots hennes mer affärsmässiga ansiktsuttryck och nickningar kunde hon se hur läpparna ryckte till i ett leende. Inte än… Inte än! Uppmanade hon sig själv, men även Freggi. Hon kom inte allt för långt ifrån Vidar, eller bjässen som han kallades, innan Ranghildr gav ifrån sig ett hjärtligt skratt som hon försökte att dölja bakom sina mer grova fingrar.
Stegen blev allt snabbare men Ranghildr hade förstås inte allt för svårt att följa efter. Även om hon inte skulle ha något emot att dra benen efter sig en liten stund. Det hade varit en lång resa och hennes kropp hade vant sig vid att marken under henne inte längre gungade. Som det alltid var efter att ha varit till sjöss så länge. Åt förslaget log hon milt och drog av sig en säck som nästan vr gömd bakom hennes väldiga sköld. Med en liten duns satte hon den på marken och verkade inte bry sig om att hon stoppade upp lite av trafiken på vägen och drog upp lite underliga flaskor.
“Mjöd är inte i ditt tycke, så jag tog med lite andra rusdrycker från fjärran.” sa hon med ett varmt leende och rörde lite på säcken som skramlade till och klirrade där i.
-
Freggi stannade upp när hon ställde ner säcken och såg med ett roat höjt ögonbryn på henne. “Jaså? Ja, bara du tar första supen så!” Hen lade armarna i kors över bröstet med ett utmanande leende. Tanken på att hon också här tänkt på hen under sina räder fladdrade blygsamt i Freggis bröst, men något rationellt inom hen försökte panikslaget trycka tillbaka alla sorts seriösa känslouttryck.
Så vände hen sig plötsligt kvickt om och spurtade upp mot smedjan i en löptävling som pågått dem emellan sedan första dagen de lärde känna varandra. Hen såg sig inte om, bara rusade. Förvånade sig själv med att ta i för allt vad hen hade. Kanske hade hen en chans att vinna idag? -
Utmaningen att dricka först – var väl egentligen ingen utmaning för Ranghildr. Trots allt var det nästan alltid hon som tog första klunken – och det var ju ett sätt att hålla borta den påträngande kylan. Hon blåste bort några snöflingor som lagt sig i hennes ansikte för att sedan rycka till när Freggi började springa. För ett kort ögonblick hade hon glömt av tävlingen – men satte snart fart efter hennes kära vän. Ett tag såg det ut som om hon skulle hinna ifatt – även om Freggi hade fått längre ben men plötsligt var det som om marken försvann. En sekund flög hon i luften, tills hon ramlade hårt i den isade marken med en rad av svordomar från hennes mun.
“Vid Hel…!” svor hon igen och fnös för att försöka ta sig upp och se hur långt bort Freggi hade hunnit. Kanske hon redan var vid smedjan nu?
-
Freggi var bara meter från smedjan när hen hörde svordomarna och vände sig om.
“Haha, börjar sjön tära på benen Ragni? Eller är det åldern?” De hade alltid gnabbats över vilket som var bäst egentligen – att gå i viking eller stanna och dra sitt strå till stacken i Ranheim. De var också mer eller mindre överens om att de minsann aldrig skulle bli gamla och retade naturligtvis varandra vid minsta tecken på åldrande – trots att de knappt var torra bakom öronen än.
Freggi hade dock alltid varit den mer empatiska och den sidan lyckades alltid vinna över hens tävlingsanda, medvetet eller ej. Om Ragnhildr tog sig upp kvickt skulle hon ha goda chanser att återvinna försprånget Freggi hade förskansat sig. Men egentligen gjorde det inte Freggi något om Ragnhildr åter tog hem segern, hen tyckte om hennes seger-leende. -
När Ranghildr kisade med sina ögon kunde hon fortfarande se Freggi och det såg ut som om hennes svordomar hade fått hennes vän att stanna upp i sin fart något. Förstås var det inte något som den unga kvinnan tänkte slösa bort, tvärtom var hon snabbt på fötterna och hade en lite mer fokuserad blick ner på marken för att undvika att ännu en gång halka till. Den bultande värken i huvudet verkade inte vara i fokus då – en vinst skulle inte sitta helt fel.
“Bara en del av min taktik!” utbrast hon flämtandes och snart hade den unga vikingen hunnit ikapp Freggi men det verkade som om hennes förnöjda leende att leda snart blev till en förvånad min när hon missade en av de mindre isfläckarna och halkade på nytt till men lyckades få tag i Freggi. Tanken var förstås att det skulle hindra fallet, men istället verkade de bådas dra ner i smutsen och ett bubblande skratt kunde inte rå för att brusa upp hos Ranghildr.
“Vad sägs som att säga att det blev lika för denna gång?” frågade hon och verkade ligga kvar på marken med armarna kring sin vän och sedan släppte hon Freggi och lade sig på rygg istället och såg upp mot molnen och de fallande snöflingorna som började fastna i hennes röda hår.
-
Med växande leende insåg Freggi att Ragnhildr tog sig upp igen för att åter knappa in. Hen vände sig för att fortsätta framåt, men hann inte mer än några steg innan marken under hen försvann och de båda plötsligt låg i en skrattande hög.
Freggi mötte Ragnhildrs blick och det högg till i bröstet. Hen tvingade sig själv, som alltid, att hålla minen, vände till synes oberört bort blicken. Fortfarande flåsande lät också Freggi kroppen falla tillbaka med ryggen mot marken och blicken upp i skyn. Hen skulle aldrig kunna erkänna för någon exakt hur mycket hen saknat Ragnhildr, varje gång hon gav sig av. Hen hade redan rykte om sig att vara för blödig. Bara gudarna visste. “Ja, det blev lika…” Sade hen skrattande mellan andetagen.
Hen samlade sig något och svalde sedan hårt, hen log dock fortfarande. “Du, jag har något att berätta…” Sade hen dröjande och reste sig, sträckte fram den stora sotiga och nu även leriga näven till Ragnhildr för att dra henne upp. Hennes eldiga hår tycktes nästan lysa där mot marken. Ibland visste inte Freggi om hen bara alltid ville vara nära henne, eller om hen ville vara Ragnhildr. Men kanske svaren fanns bortom bergen. -
Det brände lite i Ranghildrs kinder, som det ibland brukade göra när hon var i Freggis närhet. Fast det kunde förstås vara den bitande kylan med. Förstås var det den! Hon flinade lite åt sin egna tankegång, men bara tanken på att hennes närmsta vän låg bredvid henne fyllde henne med en skön värme. Fast orden som hen yttrade bekymrade henne något och Ranghildr greppade tag i den smutsiga handen för att få hjälp upp.
Förstås skulle hon aldrig tillåta hjälp annars. Ingen förutom Freggi. Hon höjde ena ögonbrynet medan hon kikade på sin vän.
“Vad då?” frågade hon rakt på sak, något som kanske i vanliga fall skulle uppfattas barskt. Fast Freggi var nog van med hennes raka inställning.
-
De hade fallit just utanför “deras” förråd. Freggi böjde sig ned och torkade av händerna på en grästuva. När hen reste sig igen flängde hen upp den långa blonda luggen och såg allvarligt, men leende på Ragnhildr. Hen dröjde lite med svaret och började långsamt röra sig mot förrådet och den lår de brukade använda sig av för att ta sig upp på dess tak. “Du vet om mina drömmar… Om gudarna…?” Hen tog ett kliv upp på låren och såg åter på Ragnhildr, denna gång var leendet något bredare. “Eystein har givit mig sin välsignelse att resa till Draumrheim för att söka völvornas och Gudarnas råd…”
Utan att vänta på svar tog sig sedan Freggi smidigt upp på deras tak. Och just som det var sagt började himlen klarna vid horisonten, ännu föll några dröjande flingor, men Freggi var säker på att de skulle få se norrskenet inatt – hen kunde nästan känna det. Att smeden traditionellt hade en säregen koppling till trolldom var en sak, men Freggis drömmar var ett tecken på en förbundenhet med Gudarna som hen behövde få hjälp med att tyda. -
Till skillnad ifrån Freggi, hade hon inte brytt sig så mycket mer om smutsen. De var väl trots allt alltid lite lortiga? Inte som om taket var så rent ändå! Hon följde sin vän enkelt och vant med ett svagt leende. Lyssnade på vade hen hade att säga. Hon mindes förstås drömmarna. Något som de alltid hade talat om. Något som alltid hade farscinerat Ranghildr, men även skrämt henne. Ett svagt leende fanns på hennes läppar. Även om en viss oro kunde speglas där.
“Det är fantastiskt Freggi! Men vem ska skydda dig på din väg dit?” frågade hon och lade sig ner på taket för att se upp mot himmelen och de ljusa moln som försedde dem med snöflingorna som så långsamt seglade ner ifrån skyn.
-
Freggi lade sig ner bredvid Ragnhildr medan hon talade. Narrades hon nu? Hen försökte i ögonvrån se någon indikation på att så var fallet men kunde inte fånga upp något som tydde på det ena eller det andra. Hen bestämde sig för att Ragnhildr åter försökte få hen ur balans genom att skämta. Så hen skrattade till med sin brutna ynglingsröst. “Inte du i alla fall!” Hen boxade till Ragnhildr på axeln, hårt, som för att ändå bevisa att hen nog kunde ta hand om sig själv.
Ändå var det ett tillägg, en omstädnighet för den här resan som gnagde i hen, som hen dröjde med att nämna. Hen kunde aldrig tänka sig att Ragnhildr skulle bli sårad, hon hade vikingalivet och inget kunde rå på henne, ändå fanns det tolkningsutrymme i den där kommentaren. Freggi måste göra det klart innan det blev för svårt.
“Jag tror… Att jag måste göra den här resan ensam.”
Molnen rörde sig nästan onaturligt fort. Horisonten över havet var plötsligt klar och bleka gröna strimmor kunde anas spela tveksamt över himlen.
You must be logged in to reply to this topic.