- This topic has 63 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 7 månader sedan by
.
-
Frågan om hennes drömmar gjorde henne nästan något obekväm. Det var många gånger som hon inte riktigt hade haft råd att drömma. Att endast överleva. När hon hade varit ensam… men på något sätt blivit förd till Ejvald och senare till sin närmsta Freggi.
“Mina drömmar? Borde man ha drömmar?” frågade hon med ett litet skratt för att sedan ruska på sina axlar något. Som om hon lite kunde se den rädsla eller kanske… sorgen i Freggis ögon över svaret som hon skulle ge hen.
“Alla kvinnors dröm. Att bli en berömd sköldmö och klämma ut lite ungar, antar jag?” sa hon lite retsamt och skrockade lätt.
-
Freggi var något för berusad och tagen av stunden för att lägga märke till om Ragnhildr blev obekväm av samtalsämnet. Hade hen inte varit berusad hade hen trots allt inte ens ställt frågan. Att bearbeta hennes svar bildade knutar i hens huvud, hen visste inte vad hen hade väntat sig för svar egentligen. Hen hade varit rädd att Ragnhildrs drömmar kretsat kring att lämna Ranheim för gott. Att bli en berömd sköldmö kanske ja, men barn?
Hen vilade armarna på årorna och såg tankfullt på henne, log lite dumt. Freggi lärde sig mer och mer om sin vän för var sekund som gick och hen älskade det. “Barn? Du skojar?” Slank det ur hen. Det fanns inget dömande i rösten, bara en ärlig undran om Ragnhildr faktiskt skojade, särskilt med den tonen hon hade när hon sa det. Hen nickade för sig själv och såg forskande på henne med smala ögon. Innan Ragnhildr hann svara fortsatte hen. “Jo, jag kan nog se det – mamma Range…” En viss retsam ton sken igenom rösten.
En plötslig insikt gjorde dock att knuten i Freggis huvud drogs åt något – eller var det i bröstet knuten satt? Blicken blev något vemodig, hen vände den ut mot havet igen för att inte avslöja sig. Den där känslan som hen inte kunnat definiera kom igen, den som vuxit sig starkare de senaste åren. Freggi skulle inte vara den som gav henne de där sakerna…
-
Den retsamma tonen och kanske förvåningen bakom Freggis röst fick Ranghildr att rodna. Var det dumma tankar? Vad hade hon egentligen ens sagt…? Hon, mamma? Som om det ens skulle vara möjligt. Hon visste inte ens själv hur en mor skulle vara, eller förälder för den delen. För så liten som hon hade blivit övergiven… bara tanken fick henne att rodna mer. Hon såg ut över vattnet som övergav dem. Det var knappt som om hon såg Ranheims hamn nu.
De ensamma. Bara tanken fick det att pirra till i Ranghildrs kropp. På ett märkligt sätt. Ett sätt som hon både tyckte om men som gjorde hennes öron och kropp alldeles varm inombords. Eller kanske det var spriten? Fast hennes hjärta tycktes hoppa några extra slag när hon tänkte på sin vän Freggi. Lite ostadigt rörde hon sig i båten och knuffade Freggi lite på axeln för att skrocka till.
“Det är väl det som alla kvinnor önskar?” frågade hon för att sedan lite vågat böja sig fram för att blåsa i hens ansikte och råkade få sina läppar och nudda hans. Mest för att hon var ostadig och båten hade gungat till. Av sig själv lät hon sina händer stryka över Freggis blonda hår och hon drog efter andan för att samla mod och ge hen ännu en kyss. Lite djupare och med begär i sig samtidigt som hon pressade sig närmare hen.
-
När Ragnhildr knuffade till hen på axeln vände hen sig mot henne med ett svagt snett leende, fortfarande med det där illa dolda vemodet i de stålgrå ögonen. Men knappt hann hen reagera på det Ragnhildr sagt innan hennes varma andedräkt, hennes läppar, var där så nära, så nära… En plötslig het ilning gick genom Freggis kropp och hen stelnade till. Hen såg rakt in i Ragnhildrs ögon, det var som att tiden stannat och hen kunde inte röra en muskel, endast hjärtat bultade i hens bröst. Med en outgrundlig min lät Freggi henne smeka hens hår. Känslorna var både gamla och nya på samma gång, välbekanta och inte, hen lät dem skölja över hen i takt med vågorna runt omkring dem.
När Ragnhildr lutade sig fram för ännu en kyss mötte Freggi tveksamt upp henne halvvägs. Hen slöt sina ögon och försökte vara i ögonblicket, lägga undan all tvekan och osäkerhet. Det var inte svårt med den starka drycken som rusade varmt i hens årdor. Hen lade omedvetet sin hand på hennes lår och fortsatte att urforska sin första kyss.
Detta förändrar inget sade en röst inom hen, du kan fortfarande inte ge henne något av det hon vill ha… Och hon kan inte följa dig dit du ska… Freggi tryckte undan tankarna och fördjupade berusat kyssen.
-
Förvånad över att hen besvarade hennes kyss och den lockande handen på hennes lår gav hon ifrån sig en lättad suck för att sedan pressa sin kropp mot henom. Lät sina händer stryka över Freggis hår, trassla sig in och låta sin tunga utforska munnen i en djupare kyss. Vem brydde sig egentligen om vad som var vettigt…? Eller för den delen vad som var förbjudet?
De delade den djupa kyssen tillsammans och Ranghildr tryckte sig allt närmare. Hon skulle dra Freggi närmare när hon råkade tappa balansen och föll i vattnet med Freggi efter sig. Vattnet var isande och väckte henne på ett annat sätt. Det röda håret rörde sig långsamt omkring henne som röda alger. Ett tag tycktes hela världen stanna upp och den gräsgröna blicken verkade nästan drömmande och borta. För att långsamt sjunka ner mot havet. Kanske var det Ran som kallade på henne?
-
Freggi både förvånades och skrämdes en smula när Ragnhildr började ta för sig mer. Hen misstyckte inte; en skälvning gick genom kroppen när hennes hand trasslade in sig i hens välskötta hår, värmen av hennes kropp så nära på detta vis var berusande bara i sig. Skulle hen vara ärlig med sig själv hade hen nog önskat just detta. Men tankarna trängde sig åter på – förändrade detta något mellan dem?
Just som den tanken oroligt for genom hens luddiga sinne kände hen hur allt gungade till, världen vändes på ända och allt blev plötsligt blött och isande kallt. Ragnhildrs kropp hade först varit så nära, nu var den inte det…
Freggi nyktrade genast till av det kalla vattnet och kom kvickt upp till ytan. Hens första impuls var att skratta åt den genanta situationen, men hen satte skrattet i halsen när hen inte fann Ragnhildr där ovan ytan. Hen gnuggade sig snabbt i ögonen och såg sig om i natten. “Ragni? RAGNI!?” Paniken växte. Hon är inte här!
Instinktivt dök Freggi ner i det mörka vattnet igen. Månen lyste upp de lugna små krusningana där ovan, men dess strålar nådde inte ner i djupet. Hen famlade blindt efter något att gripa tag i, den varma kroppen som nyss varit så nära. Just som luften började ta slut kände hen något vid fingertopparna, hår kanske? Hen sträckte sig ut och fick tag i något som kändes som tyg, drog det mot sig…
-
Allt blev tyngre omkring henne och det kändes som en trötthet som sköljde över henne. Det fanns nästan en skön känsla där… Som en välkommande värme efter den iskalla kylan. Som ett ljus som förde henne någonstans… Hem?
Plågsamt drog Ranghildr efter andan när Freggi drog henne med upp till ytan och den kalla kvällsluften drogs in i lungorna. Hon flämtade till och hostade ett flertals gånger innan hon sökte efter båtens kant med sina händer för att stabilisera sig. Hennes gröna ögon vandrade till Freggi och hon hackade tänderna av kölden.
“Freggi…! Tack!” flämtade hon innan hon med sina armar och sista styrka som hon hade knuffade upp Freggi på båten. När hon skulle dra upp sig själv, märkte hon att hon inte kunde när hennes armar och kropp darrade så. Till slut gav hon upp och sjönk ner mot kanten igen med det röda håret klistrat mot kinderna med ett trött leende.
“Det borde finnas… en filtar under bänken där.” påpekade hon och nickade inåt i båten.
-
Freggi fick tag i mer och mer av Ragnhildr och tillslut hade hen sin högra arm under hennes armhålor och drog henne upp. Hen förde henne till båten och hjälpte henne att hitta kanten.
“Du kan tacka mig sedan… Upp i…” Hen skulle börja hjälpa Ragnhildr upp, men i stället knuffade hon upp Freggi. Hen famlade efter balansen och suckade kort åt hennes envishet. “Om du hade kunnat vara så här driftig när du föll i istället…” Sade hen kort och böjde sig för att dra upp sin vän som slösat sina sista krafter. När hon kommit i ordentligt såg Freggi till att hon satt stadigt på durken snarare än någon bänk.
Freggi rev fram en filt och svepte den snabbt om sin vän. Då kunde hen inte hålla sig från att omfamna henne hårt med sina långa armar. “Du får inte skrämmas sådär! Jag vet inte vad jag skulle göra om du… försvann!” Öppenhjärtigheten var kanske ett resultat av alkoholen, men det gjorde det inte mindre sant.
Hen fattade sig snart, släppte henne och harklade sig. Kvickt började hen krångla med årorna. “Vi måste få dig in i värmen!” Hen fick fösa bort sitt eget blöta hår ur ansiktet innan hen kunde sätta igång att ro inåt stranden, utan en tanke på att hen själv kanske borde ha en filt.
-
Med hackande tänder och skakande händer och ben, ställde hon sig ostadigt upp för att lägga sin filt kring Freggi. Även om den inte var allt för bra lagt, men hon tog en annan filt kring sina egna axlar där hon satt mittemot hen. Sedan greppade hon tag i kanterna på filten kring hens axlar för att hålla dem med sina skakande händer så att filten skulle täcka Freggi bättre.
“V… vi måste f.. f..få in oss båda i vä… värmen” påpekade hon med ett svagt leende med de blåa läpparna som darrade av kylan.
-
Freggi hade först inte själv märkt hur hen skakade, inte förrän Ragnhildr lade filten över hens axlar. Det var klurigt att ro och det tog längre tid än det tagit att ro ut, men hen fick upp värmen en smula.
När de närmade sig stranden kunde de både se och höra att gillet i den stora hallen fortfarande var i full gång, det skulle fortsätta så tills solen gick upp, vilket skulle dröja länge än. De såg fortfarande inte skymten av Fjalar, eller någon annan för den delen. Endast katt smög som en skugga runt hörnet på en sjöbod, i jakt på fiskrester eller råttor.
Det var svårt att tänka ordentligt när kroppen skakade och ruset fortfarande grumlade huvudet. Hen ville inte komma hem med Ragnhildr till Ejvald, han själv var nog inte hemma men kanske hans fru, hen ville inte vara till besvär… “Vvv-vi går hem till sssmedjan. Eystein kommer nog att vara kvar i ha-ha-hallen ett tag…”
Under tystnad drog de slarvigt upp båten där de tagit den. Hade det inte varit för det som föranlett olyckan hade hen nog fortfarande fnittrat och skrattat åt hela företaget. Hen drog filten tätare om sig och lufsade med blaskande steg före Ragnhildr. Snubblade då och då till på en sten, halkade lite i leran. Håret hängde tung i blöta testar ned kring det sänkta huvudet. Hen var nästan en tragikomisk syn. Hen kunde inte tänka klart, allt var en enda gröt i huvudet – vad hade hänt egentligen?
-
Allt kändes tungt… Hår, kläder och nästan som en sten inuti henne. Hade det inte varit för att vattnet avbröt dem. Vad skulle hänt då? Hon rodnade lite över att tanken inte gjorde henne obekväm – tvärtom så fick det hennes kropp att pirra på ett märkligt vis som den inte hade gjort innan. Precis som Freggi föll hon på lite is, lera eller bara på sina egna fötter där hon gick i sina egna tankar och hackade tänderna med filten tätt omkring sig.
Ranghildr hade aldrig riktigt varit en som fann bastuns värme lockande – eller ens sommarens varma solstrålar. Men nu verkade de båda inte allt för dumt. Hon försökte att skynda sig till Freggis sida och lade sin filt över hens axlar, i ett försök att få lite mer värme ifrån hen.
“V…vad trrror du…u om basssstu?”
-
Freggi ryckte till när Ragnhildr kom ikapp och lade filten om hen. Hen var fortfarande försjunken i sina tankar och hummade först lite frånvarande – tills det gick upp för hen vad hon hade föreslagit. Då drog det i mungiporna och hen glömde snabbt vad hen tänkt. Hen buffade till Ragnhildr lite med axeln. “V-va? Vill Ragnhildr basssta? Nu har gudarna blivit t-tokiga!” Hen skrattade lite hest kraxande och såg på hennes blöta gestalt från sidan. De hade badat tillsammans hela tiden som barn om somrarna, men det var länge sedan nu. Och hen kunde inte minnas att de någonsin bastat tillsammans. Freggi noterade en diffus känsla i maggropen, men var för kall och drucken för att analysera känslan närmare. Bastun lockade vi väldigt! “Led vägen K-k-kapten!”
-
“Eller så är det Loke som vill spela oss ett spratt!” utbrast hon med ett litet skratt. Båda två tycktes vara rimliga, för de hade nog haft otur. Men… ändå tur, än spann deras trådar av nornorna. Åt hens ord skrockade Ranghidlr och slog hen lätt på axeln. Vänskapligt, men lite för hårt kanske för att hon skulle tänkt påt.
De tog ett litet tag att röra sig till bastun men till slut kom de fram till den lilla stugan vid stenstranden. Hon fnittrade till lite och drog upp dörren så att hon höll på att ramla till något.
“Land i… i ssssikte!” utbrast hon med en liten hickning
-
Freggi fnittrade till lite, lättad över att stämningen var den samma som tidigare, innan vad det än var som hade hänt i båten… Hen raglade till och snubblande in över tröskeln till stugan under mer fnitter.
Hen släppte klumpigt filten på golvet och började sedan ograciöst dra av sig den drypande blöta tunikan. Freggi hade vuxit till sig det senaste året; hen var fortfarande relativt tunn och spenslig, men särskilt armmusklerna var mer definierade. Hen började sedan dra av sig stövlarna, men vätan gjorde att de satt som fastklistrade. Hen hoppade runt på ett ben i två sekunder men kunde omöjligt hålla balansen i sitt tillstånd och tippade snart över med huvudet först in i bänken. Nu utbröt Freggi i sitt typiska fylle-fnitter. Hen satte sig upp på bänken och kunde inte sluta fnittra.
-
Inte heller Ranghildr kunde rå för att fnittra till över hur roligt det såg ut när Freggi hoppade runt på ett ben. Förstås var inte Ranghildr bättre när hon försökte få av sig sina kläder, men efter lite krångel och mycket fnitter hade hon äntligen fått loss kläderna och stod där bar, med en lite mer solbränd hy och fler ärr. Förstås hade hon vuxit till sig med och hennes former mer tydliga.
“Man över bord….!” fnittrade hon fram över att Freggi hade slagit huvudet i bänken och fortfarande lite skakandes av kölden försökte hon att tända elden så det skulle bli varmt där. Även om hon märkligt nog redan var varm om kinderna när blicken då och då vandrade mot Freggi.
-
Freggi fortsatte att fnittra, men nu plötsligt något mer osäkert. Hen hade plötsligt fullt sjå att stänga ute tankarna på kommentarer om kvinnliga kroppar som ständigt bollades mellan några av krigarna i Ranheim. Försökte att inte se hennes kropp genom filtret av deras kommentarer. Fnittet dog ut medan Ragnhildr började tända elden och hen huttrade till. Det slog hen hur dumt det var att börja klä av sig innan elden ens var tänd. Hen blev medveten om sin egen kropp och lade armarna om överkroppen. Visste inte själv om det var för att hen frös eller ville dölja något. Hen mötte hennes blick när den vandrande över då och då, men kunde bara plötsligt dra lite osäkert på mungipan.
“Hrm… Vart tog drickat vägen?” Hen såg sig om, visste inte om hen själv fått med det. -
När Ranghildr tände elden, hade hon enbart tankarna på det men när hon vände sig om och såg Freggis nakna kropp. Kunde hon inte låta bli att låta blicken vandra över hens kropp och lite omedvetet bita sig i underläppen. Nästan glad över att få något annat att tänka på efter Freggis kommentar skrattade hon glatt och drog fram den mörka flaskan med dryck från fjärran länder som var allt för stark.
“Skulle jag någonsin glömma det?!” utbrast hon med ett fnitter på nytt och sträckte fram flaskan åt hen för att sedan slå sig ner på en av bänkarna och kände hur värmen började fylla bastun.
“Åh… Det… här var bättre än vad jag tänkt”
-
Freggi började känna det som att det kanske vore skönt att få lite mer att dricka. Dricka bort alla förvirrande tankar som inkräktade, alla förvirrande känslor… Det här var inte vad hen hade väntat sig när hen välkomnade Ragnhildr tillbaka för bara ett par timmar sedan. Hen tog emot flaskan och halsade flera stora klunkar.
Axlarna sjönk något av värmen som spred sig i bastun och inom hen. Hen hasade upp på bänken lite, lutade sig tillbaka och blundade. Men hur hen än försökte kunde hen inte helt återfå känslan av alla de gånger de badat bastu när de var yngre. Hen tog frustrerat en klunk till från flaskan. Kanske var det som Ragnhildr sa – bättre? Hen nickade knappt märkbart och såg på henne under lugg. Räckte över flaskan medan hen försökte att inte titta för mycket. Hen visste inte om hen ville omfamna henne eller vara henne. Tanken fick hen att haja till och hen höll på att tappa flaskan mitt i överräckningen.
-
Det blev en fumlig överräckning med spriten och det var en del sprit som föll ner över hennes kropp. Det var kallt och hon gjorde en grimars över den plötsliga kylan.
“Alkoholmissbruk…! Det är så synd att sådan kvalitet sprit skulle försvinna sådär utan att bli uppdrucket…!” sa hon och gav till ett skratt ett litet mer flickaktigt fnitter som hon tenderade att enbart ha med hen. Sedan lade hon sig utsträckt på bastuns nedersta bänk med ett svagt leende på läpparna.
Utan att höra stegen som rörde sig mot bastun. Vem skulle ens vilja dem något?
-
Freggi svalde ansträngt, men satte i halsen och hostade till när Ragnhildr spillde drycken. Det började bli varmt och tryckande i bastun nu. Svetten började tränga fram medan hens blick följde Ragnhildrs rörelser. Det kändes lite som att bastun snurrade och i centrum befann sig Ragnhildr. Kanske vore det bäst om hen lade sig ner också?
Hen lade sig ned högst upp, utan att ta notis om Regnhildrs kommentar. Den här fyllan lovade att bli redig. Men den kändes inte som vanligt, blodet rusade underligt. “Rangi, har du…” Längre kom hen inte innan dörren till bastun slets upp.
“Jag kunde just tro det! Att det var ni!” Fjalar var rosenrasande – bokstavligt talat; hans ansikte var fullkomligt rött. “Ragnhildr Asbjörndottir! När du är i hamn går ingen och inget säkert! Vättars avkomma! Och du Freggi! Jag trodde bättre om dig! Har du åter låtit dig förföras av den här vittran?”
Hade de varit klädda så hade Fjalar tagit Ragnhildr i kragen. Men nu plötsligt gick det upp för honom att de inte hade en tråd på kroppen. Det gjorde honom stum och spänd så att han skakade och knogarna vitnade. Det såg ut som att han övervägde att ge Ragnhildr en snyting där och då, men på något outgrundligt sätt lyckades hålla tillbaka. “Ut… Nu!”
När dörren öppnades flög Freggi upp med sådan fart att hen tappade balansen och ramlade rakt ned på Ragnhildr. För en kort sekund låg hen över henne med händerna mot bänken hon låg på. Förskräckt rullade hen snabbt av Ragnhildr och ned på golvet där hen stirrade upp på Fjalar som såg ut att hålla på att explodera.
You must be logged in to reply to this topic.