Det var fint att vara tillsammans igen, det var lite ensamt när hon var borta. Freggi suckade nöjt när hon lade handen på hens bröst och lade sedan sin hand på hennes. Allt var som det skulle igen. Om så bara för en stund till. Ragnhildrs liv rörde sig vidare och så måste också Freggis.
När hon åter framhärdade att hen inte borde resa ensam vände Freggi på huvudet och såg förbryllat på henne. Nog för att hon alltid varit en smula överbeskyddande ända sedan de var små, men detta var nästan lite överdrivet.
“Vadan denna oro? Jag tar väl förstås följe av andra resande, kanske andra pilgrimer. Vill jag inte klättra i bergen måste jag ju ta ett skepp till Tinderstad, där borde jag kunna hitta ett följe. Det är en lång väg att färdas – det kan inte bara finnas rövare och rovdjur längs en så lång väg, det måste finnas vänliga själar också.” Hen kramade hennes hand lätt och log ömt och försäkrande, lika delar rörd och förbryllad över hennes reaktion.

Ragnhildrs oro gav Freggi en varm känsla inombords, den hen alltid fick när hon visade sig en gnutta sårbar och hen fick en glimt av en annan sida av henne. Att vara föremålet för hennes oro gjorde dock Freggi något vankelmodig – hen ville inte att Ragnhildr skulle vara orolig för hen, men samtidigt gav det hen en underligt smickrad känsla. Det var förstås fåfängt att smäkta efter ömhetsbetygelser, svagt – men när det kom till Ragnhildr var Freggi svag. Eystein hade anmärkt på det en gång och Freggi visste inte vad hen skulle känna kring den piken.
Hen ville inte att saker skulle förändras, men saker höll redan på att förändras och kanske var det bäst? Hen tänkte högt: “Kanske kommer den här resan vara bra för mig? Jag är ingen viking, men mitt kall som smed och relationen till de stora asarna kan kanske skänka mig ära på annat håll än havet.”
Hen log åt hennes påstående. “Du har alltid varit den klokaste av oss Ragni, det vet du och försök inte med någon låtsad ödmjukhet!” Hen skrattade och den unga rösten visade tecken på att bli mer vuxen och raspig. “Men ibland måste du ge andra en chans att kliva fram i ljuset!” Hen buffade till henne med axeln igen och tittade sedan tyst upp mot himlen igen.

Freggi skrattade högt, både åt kittlingen från Ragnhildrs andedräkt och hennes påstående. “Haha, visst, kanske inte klok – men smart är du, och kanske en smula dumdristig, men det har ju tagit dig så här långt!” Hen blickade ut över viken där hennes skepp låg. Hen suckade och en lång paus följde.
“Kanske vore det inte så dumt men en redig sup nu ändå?” Intresset i ett redigt rus var helt klart okaraktäristiskt för Freggi, men förändringarnas vind svepte om dem och vilken tid var bättre än nu? Hen reste sig halvt, började rota i säcken Ragnhildr haft med sig och drog upp en flaska som såg ut att innehålla vin av något slag. Hen drog ur korken och halsade snabbt flera klunkar bara för att upptäcka att drycken var starkare än hen förväntat sig. Hen harklade sig och log illmarigt när hen räckte över flaskan till Ragnhildr.

Freggi tog med en självklar min emot flaskan och höjde den som i en skål. “Det här kommer du att ha roligt åt i många år! Något att minnas mig vid när vi åter skiljs åt igen!” Hen log så att alla tänder syntes och förde sedan flaskan åter till munnen. Hen klunkade i sig och blundade när den brännande känslan reste genom strupen. Lite av den mörkröda vätskan rann från ena mungipan och Freggi slickade bort det med tungan som antagit ungefär samma färg.
Freggi hade aldrig varit redlöst berusad förut. Men lite räckte lång väg och hen visste att hen antingen blev sentimental eller våghalsig med lite innanför tunikan. Ragnhildr brukade retas gott med hen när det hänt och henne skratt var trots allt det enda hen själv ville bära med sig när de åter skiljdes åt.

Freggi rös oväntat till när Ragnhildr strök undan hens hårstrån från ansiktet. Måste vara drycken, eller kylan… Hen log snabbt och harklade sig som av drycken. “Nej, nej inte år förstås! En sommar på sin höjd – och än är det långt dit! Jag har en hel vinter på mig att förnedra mig för ditt höga nöjes skull!” Hen bugade något som inför en jarl – eller en drottning, och skrattade. Så tog hen en klunk till och tystnade med forskande blick på Ragnhildr. Hon verkade fortfarande orolig.

Kanske började drycken redan ha verkan, Freggi ville ta bort det som gjorde Ragnhildr orolig, hen höjde nästan omedvetet handen för att röra vid hennes kind. När hen kom på sig själv sa hen bara kort: “Hår…” Som om hen bara gjorde just vad Ragnhildr själv gjort nyss.

Hen ville inte fråga igen varför hon var så orolig. Hellre då distrahera henne… Hen tog ännu en stärkande klunk och räckte över flaskan. “Du ligger i lä nu!”

Freggi fick plötsligt något illmarigt i blicken. Hen sänkte rösten konspiratoriskt. “Fjalar har byggt en ny båt. Liten men ståtlig. Han är vidrigt skrytsam över den. Ska vi… Se om den är så bra som han hävdar?” Leendet blev större när hen talat klart, hen visste att Ragnhildr aldrig skulle kunna motstå den utmaningen. De hade haft sina hyss och äventyr tidigare, men spriten spred ett nytt mod i hen och detta hade potential att bli deras största rackartyg hittills.

Freggi väntade inte ens på Ragnhildrs svar. Hen grabbade säcken med flaskor och reste sig för att hoppa ner från taket. På plötsligt ostadiga ben kom hen snabbt ner på marken med ett klirr från säcken. Hen vände sig om för att med ett utmanande leende möta Ragnhildrs blick när hon kom efter. Sedan började hen följa skuggorna längs husväggarna ner mot den lilla hamnen igen. Den kalla kvällsluften hade en uppiggande verkan efter att ha legat stilla en stund på taket. Hjärtat började pumpa.

Freggi var på väg att rusa före Ragnhildr, tävla igen, men på ett infall väntade hen istället in henne för att med ett upprymt leende ta hennes hand. Det där skrattet var beroendeframkallande, hen ville inte springa ifrån det.

Skrål och skrammel hördes från den stora hallen och det var inte svårt att smyga sig ner till stranden. De saktade in stegen när de närmade sig platsen där Fjalar lagt sin båt. Snart gällde det att vara tysta, Fjalar var inte den som festade.

Det var mörkt och stjärnorna speglades i det kalla stilla vattnet. Hen såg på Ragnhildr från sidan. “Är du säker på att du inte hellre är där uppe?” Viskade hen och gjorde en knyckning med huvudet upp mot den skrålande besättningen i hallen.

Freggi kunde inte låta bli att le lite, det kändes skönt att åter förvissas om att hon faktiskt föredrog hens sällskap. Eller höll hen henne tillbaka? Hen slog bort tanken, ville inte förstöra stämningen. De var tillsammans nu.

De stannade bakom knuten på en sjöbod. Freggi hyschade Ragnhildr med ett finger framför sin mun. Hen fnissade till lite av anspänningen, eller kanske mest ruset som började stiga i huvudet. Sedan kikade hen fram bakom knuten och sökte båten med blicken i mörkret. Den stod ut bland de andra som var uppdragna på stranden – ny, ljus och prålig. Hen såg sig om, kanske lite slarvigt, men stranden och området runt omkring verkade tomt.

“Nu!” Sade hen och drog med sig Ragnhildr, raka vägen ner mot båtarna. Stranden var stenig och det lät mer än hen föreställt sig när de sprang över den i den tysta natten. Hen snubblade till lite men vid det laget var de så nära båtarna att hen kunde stappla in mellan dem för att gömma sig. Hen lämnade Ragnhildr mellan båtarna och smög fram för att knyta upp repet, men det tog tid, knuten ville inte riktigt gå upp… Hen svor…

Freggi grymtade lite när Ragnhildr tog över knuten. Men vid klappen och uppmaningen fnissade hen till och hyschade åter sin vän. De hjälptes åt att skjuta ut båten och med viss möda kom Freggi över kanten. Båten var liten nog att ros och hen fattade beslutsamt årorna. Tanken att de bara skulle kunna åka vart de ville nu slog hen plötsligt. Rent teoretiskt alltså… Tänkte Freggi lite luddigt.

“Varthän kapten?” Sade hen högtidligt och försökte hålla tillbaka ett skratt. Men skrattet satte sig i halsen när hen såg månen torna upp sig bakom Ragnhildrs rygg. Den sken genom hennes hår och fick det att lysa kring hennes ansikte som eld. Hen hade alltid jämfört det med eld, men nu så det verkligen ut som riktig eld. Hen stirrade dumt på henne.

Freggi skrattade åter till när Ragnhildr poserade, men rollen klädde henne förstås, den kändes naturlig på henne. “Ja, min kapten!” Sade hen allvarligt och rodde vidare för att komma ut en bit, bort från ljusen i Ranheim.

Hen saktade ner lite när de kommit ut en bra bit från stranden och blicken blev åter lite drömsk. Blickade de ut över havet var det nästan svårt att se horisonten och stjärnhimlen såg nästan ut att fortsätta under dem. Som om Asgård sammanföll med Midgård. Hen log, milt men tydligt en smula berusat. “Vart tar dina drömmar dig, Ragni? Är det längre söderut ditt vikingahjärta trängtar?” Ibland var det nästan som att Freggi inte vågade fråga den enkla frågan, rädd för svaret. Men nu kom den. Freggi hade länge pratat om Draumrheim, sina mycket påtagliga nattliga drömmar om platsen. Men de hade sällan berört Ragnhildrs drömmar för framtiden.