Nilla hade fläckar av Arlins blod på sin klänning och var efter den långa resan tillbaka smutsig, utan att ens ha brytt sig om det alls. Hon hade inte dragit en hand genom håret för att lätta på tovorna, inte gjort ett försök till att tvätta av sig vilket betydde att hon vid det här laget luktade som något gammalt. Såg mer ut som en lortig gammal häxa en skönheten hon egentligen var vid det här laget. Hade hon blivit tillsagd att fixa i ordning sig så hade hon totalt ignorerat det hela, hade ignorerat både mat och dryck med för den delen vilket betydde att det ända hon fått i sig var det lilla Iris hade lyckats TVINGA i henne. Så hon var smalare än någonsin som salt i såret på hennes närvarande yttre stadie.

Hade hon sagt ett ord över huvudtaget? Nej det hade hon inte. Hon var trasig och ville bara dö, det var en simpel beskrivning på hur hon mådde. Tårarna hade kommit varje natt och det var få nätter som hon ens sovit vilket lämnat hennes smutsiga ansikte utmärglat med tydliga ringar under hennes ögon. Man kunde även se hur hon gråtit med tanke på att hon inte fixat till sig över huvud taget så ränderna var tydliga över smutsen.

Vid “Iris” ord sa hon inget, kollade inte ens upp. Om ärligheten skulle fram var det ett rent under att “Iris” ens hade fått upp henne på hästen med tanke på att hon inte hjälpt till överhuvudtaget. Ingenting hon gjorde var direkt till någon hjälp för Arlins mördare, det var som att släpa runt på en smutsig docka helt enkelt.

Man kunde ana en lätt darrning på hans händer då han betraktade Nilla och chocken över hennes tillstånd syntes på hans ansikte för ett ögonblick. Så harklade han till och verkade svälja en envis klump innan han vände blicken till Moira.
“Som utlovat…” sa han lågt och nickade “…och pojken?” mannen höjde hakan nästan trotsigt vid sina ord som han inte verkade vilja uttala.

Tjänstekvinnan som lett dem in i huset skruvade lite obekvämt på sig och gick fram till Nilla, rörde lätt vid hennes arm.
“Kom flicka, jag ska ordna ett varm bad åt dig” sa hon mjukt med vänlig blick, även om den flackade nervöst åt Moiras håll.

Nilla hade inte lämnat chocken status sedan dagen allt hade raserat i hennes liv och det verkade inte finnas något spår av att chocken skulle lägga sig heller. Då den vänliga tjänstekvinnan försiktigt la sin hand på henne så ryckte hon inte ens till utan stod lika livlöst på samma sätt som innan men började ändå följa med henne då hon började leda henne bort mot ett bad. Detta var ju trots allt inte Moira så det var betydligt enklare att lyssna på vad tjänsteflickan försökte förmedla än vad det var att lyssna på Moira som så gott som dödat henne. Hon hade önskat att hon med skulle blivit dödad men turen verkade vara så långt bort från henne som det var möjligt.

De hade tagit sig en bit bortåt men var fortfarande inom hörhåll för att höra vad som sades. Hennes krossade hjärta högg till i henne och tårar myllrade upp i hennes ögon medan de tog sig från platsen. Hon gav dock inte ifrån sig några ljud men tårarna började rinna ner för hennes kinder där de gick iväg till badet. Hon hade inte ens trott att hon hade några tårar kvar men det verkade som om hon hade helt fel där. Hennes händer knöt sig så hårt att naglarna skar igenom hennes hy och hon svor till sig själv att om tillfället någonsin skulle anlända så skulle denna Moira få äta upp det hon hade gjort. Tårarna skulle fortsätta hela vägen till badet, i badet för att sedan för tillfället dö ut när hon blev klädd och lämna den smala Nilla med ett dött ansiktsuttryck som en skugga av sitt forna jag.

Dagarna passerade i tystnad. Huset hade aldrig varit särskilt livat och Nillas bleka uppenbarelse gjorde det inte bättre. Morbrodern hade samma natt som Nilla anlänt skickat bud till sin syster i Kaelred likt hans svåger bokstavligen beordrat.
“Din kära dotter har återfunnits efter att ha blivit bortrövad av Kaldrlänningen. Hon är hos mig men jag anser hennes hälsa för dålig för att resa. Men frukta inte, hennes liv är inte i fara.”

När Nilla var tillräckligt stark och pigg igen skulle han nog kunna ordna med en eskort till Kaelred och tillbaka till hennes mor. Men det han inte visste var att Katarina hade andra planer om att föra hem sin dotter snarast möjligast – och det med hjälp av kungahuset.

Nilla mådde bedrövligt och det var väll inte allt för svårt att förstå varför eller hur? Varje gång hon slöt ögonen för att sova så såg hon Arlins liv rinna ut framför ögonen vilket försatt henne i gråt vilket kunde höras om man gick förbi hennes dörr så gått som jämnt. Tjänsteflickan kom in till och från i försök att muntra upp henne men kom i början inte så långt men efter ett antal dagar så började små svar lämna Nilla i alla fall då chocken smått hade börjat lägga sig inom henne. Självfallet var hon otroligt deprimerad och ledsen över allt som skett men åtminstone kunde hon i alla fall frammana små ord nu efter händelseförloppet och trauman hon gått igenom. Det hjälpte dock inte att hon var säker på att hennes liv redan var slut nu dock då hon kände att inget mera någonsin skulle betyda något för henne. Vad var poängen nu? Ingen om man frågade Nilla.

Hon satt i matsalen under sin nu kända tystnad och petade lite på sin mat hon hade på tallriken framför sig med blicken fäst på ett salladsblad. Hennes morbror satt vid bordet med självfallet men de satt under tystnad då hon inte direkt sagt ett ord till någon förutom tjänsteflickan under tiden hon befunnit sig här. Skulle han fråga henne något så skulle hon som max skaka på huvudet eller kanske nicka men inte mer än det. Hon visste trots allt inte vem i familjen som var skyldig till det hela men åtminstone visste hon att det var någon trots allt. Det fanns ingen hon längre kunde lita på helt enkelt.

Snart hördes ett bultande på porten och den pompösa tonen som meddelade att prinsen hade anlänt vilket fick Nillas tarmar att vrida sig aningen inom henne. Hon hade gillat prinsens personlighet när de träffats men vad gjorde han här? Tjänstefolket rusade iväg för att öppna porten för det kungliga anländandet medan Nilla la ner sin gaffel på bordet igen, lättad att inte behöva fortsätta att äta då hon helt enkelt fortfarande inte hade någon aptit att tala om. Vad skulle hon göra nu? Tjänsteflickan som fått henne att uttala ett par ord hjälpte henne upp på fötter med tanke på att hon inte direkt kände sig villig till det alls och en mjuk suck lämnade Nilla då hon forslades mot ankomstplatsen. Hon hade fått tillbaka en någorlunda hälsosam kroppsbyggnad igen men var fortfarande väldigt smal men åtminstone var hon i alla fall både ren och vacker till skillnad från hennes resa till denna platsen. Hon var för dagen klädd i en ljust grön klänning med håret utsläppt där hon skyndades till platsen för att hälsa på prinsen. Hon ställde sig någon halvmeter bredvid sin morbror medan eskorten leddes in till salen och vid åsynen av den stilige Kael så neg hon fint till hälsning åt honom även om lusten inte direkt fanns där. Trots allt så var det nog i alla fall inte hans fel..

Nilla kände sig både generad och sorgsen på samma gång där hon stod som det åter fångade lammet hon kände sig som efter sin hoppfyllda flykt med Arlin. En glad resa som slutat i tårar och depression så Moira tagit hans liv och tvingat henne tillbaka till det politiska maktspelet som hennes föräldrar befann sig i. Nilla hade inte fått mer en ett par veckors frihet från all politik med lyckan att kunna få bestämma sitt eget livs gång med sin stora kärlek Arlin innan allt förstördes och lämnade henne i detta tomma liv. Gnistan inom henne hade förvandlats till en svag glöd som man inte visste om man skulle kunna rädda eller om den skulle dö i askan som kvarstod. Det var inte så att hon inte gillade Kael som person men hade väll mest sett det som en ny vänskap istället för framtida giftemål, men vad hade hon för val nu? Gifta sig eller dö? Det var väll ungefärligt så det låg till nu eller hur? Genansen kom från att hon var väl medveten om skammen hon skapat genom att fly iväg med Arlin men om ärligheten skulle fram så hade hon inte förväntat sig att vara tillbaka i den här situationen nu.. All fokus hade varit på sitt nya liv trots allt men nu..

Tjänsteflickan som skyndat iväg till köket för att skaffa en välkomnande dryck till prinsen kom lätt andfådd tillbaka med en oöppnad flaska med vin och en välputsad bägare som hon snabbt, kanske lite klumpigt, ställde ner på bordet för att hälla upp ett glas åt Kael som hon i en bugande gest sedan kom fram och höll fram mot honom. Det var en bit till förrådet trots allt och Nilla var faktiskt rätt imponerad över hur snabbt hon lyckats komma fram med det trots allt. Hon stod där så länge det behövdes; skulle Kael tacka nej så skulle hon gå tillbaka med glaset till bordet och tackade han ja så bugade hon igen innan hon gick bakåt för att ge honom sin plats.

Nilla stod tyst och fint och lyssnade på Kael’s ord med vanan hon blivit uppfostrad med även om hon inte direkt kände för det. Hon kunde ha levt på andra sidan välden med Arlin nu trots allt så det kändes om möjligt betydligt mycket jobbigare nu än innan då hon visste vilken frihet hon gått miste om. Hon visste mycket väl att artigheterna var just det; artigheter då det var världen hon faktiskt var fast i och hade hon inget vett så skulle hon erkänna att hon faktiskt inte blivit kidnappad mot sin vilja. Dock så var det inte direkt det smartaste att säga vilket fick henne att bara att besvara artighetsfrasen med ett trött litet leende. Då Kael erbjöd henne att sätta sig ner så log hon lite artigt mot honom innan hon förvånansvärt nog faktiskt talade. “Det är ingen fara ers höghet.” Hennes röst var svag och det märktes att hon knappt talat alls de senaste veckorna men hon kände att han suttit tillräckligt för en hel livstid redan. Dessutom så ville hon visa honom så mycket respekt hon kunde med tanke på omständigheterna. Hon visste som sagt inte alls om hon ens ville fortsätta med sitt liv efter allt som hänt men när hon fortfarande inte ens själv visste det så var det bäst att leva tills vidare. Vad skulle hon ens säga? Säkerligen mer artighetsfraser vilket var det hon fick göra. “Jag hoppas din resa inte var allt för jobbig?”

Situationen hon befann sig i var otroligt jobbig för att sätta det lätt men Kael hade alltid varit snäll mot henne till skillnad från så många andra. Ingenting var egentligen hans fel i det hela trots allt och även om det i delar hade varit motvilligt så hade han altid behandlat henne väl oavsett, så hur kunde hon lägga skulden på honom egentligen? Hon visste mycket väl att det var hennes egna familj som ägde skulden till allt det hemska som hade hänt och hon visste även att hon aldrig ville sätta sin fot där igen. Hennes systrar var oskyldiga dock självfallet och det gjorde ont att inse att hennes motvilja till att komma hem igen skulle betyda att hon inte fick träffa dem, men om hon kunde så skulle hon göra allt för att i alla fall hjälpa dem.

Hennes ansikte ägde inte ett leende men man kunde se att hon beklagade att han fick genomgå detta efter turneringen. Det kändes fortfarande hemskt att hans egna syster åkallat hans smärta, något hon själv antagligen aldrig skulle klara av själv. Hon kunde inte orsaka sina systrar någon smärta, ja förutom det vanliga syskonbråket självfallet men det var ju bara naturligt. “Jag hoppas att det går över snart för dig, tycker inte om tanken på att du är skadad..” Nej det var sant, Kael förtjänade inte smärtan, sant så tyckte hon inte heller att hon själv förtjänande den hjärtkrossande smärtan hon själv kände men det verkade vara en STOR del av livet..

Vid nämnandet av Kaelred så var det som om någon precis kastat en dolk i magen på henne och sedan sparkat hårt på området, hon ville verkligen inte ta sig tillbaka till Kaelred självfallet, hon ville aldrig sätta en fot nära sitt barndomshem igen om sanningen skulle fram. Det syntes nog på henne med då hon vände ner blicken mot sitt knä och började pilla lite på tyget tillhörande hennes klänning. Vad skulle hon ens säga om saken? Skulle hon lägga fram det ärligt bara sådär? Hon svor mentalt till över att hennes ögon började tåras igen vid den tanken men hon bet ihop och såg tillbaka upp på Kael, ögonen tydligt blanka men åtminstone inte rinnande. “Jag..” Började hon med lätt skakande röst då hon brottades med sorgen inom sig igen och bestämde sig för att ta lite mod till sig för vad spelade det för roll? Hon ville inte till sitt barndomshem igen och hur skulle Kael veta det annars? “Om jag inte är för fräck så skulle jag önska att inte bli tagen tillbaka till mitt hem, att säga att mina känslor för min familj just nu är skakig är att underdriva.. Finns det en chans att vi kan stanna någon annan stans för nu?” Ja han kunde tolka det hur han ville där; antingen att hon inte ville tillbaka dit efter “kidnappandet” som verkade flyta runt i luften eller mordet på hennes “vän” Arlin. Det fanns ett tiotal olika anledningar till varför hon inte skulle vilja ta sig hem igen och oavsett vad han själv trodde om situationen så fanns det logik i det hela.

“Om det inte är för mycket att be om det vill säga?” Hon kunde ta sig tillbaka till Kaelred men hon ville inte tillbaka hem..

Det var konstigt det hela för den brutna Nilla. Innan allt detta hade hänt så hade hon kanske inte vågat att säga exakt vad hon tyckte och tänkte med tanke på att hon behövde hålla den där fina uppväxten i tankarna. Det var inte rätt för någon som henne att be om något annat än vad en bokstavlig prins hade sagt men resan med Arlin och synen av hans död hade ruggat upp hennes fasad en aning för att lägga fram det diplomatiskt. Hon må ha förrått sin familj genom att välja att följa sin egen väg i livet men det var ingeting då man satte vad de hade gjort i jämförelse. De hade mördat Arlin, hon hade aldrig själv dödat någon och antagligen aldrig skulle göra det heller. Det var en stor skillnad och respekten hennes mor och far haft förut var borta utan ett spår. Hon ville aldrig behöva befinna sig hos dem igen och om de behövde hjälp i framtiden skulle hon inte sträcka ut en hand, det var i alla fall så hon kände nu. Sina systrar kunde hon hjälpa utan problem dock, de var oskyldiga.

Deras ögon möttes och hon såg in i den gröna blicken tillhörande Kael efter att personerna lämnat rummet åt dem och bara dem. Det kändes fel för henne som det var just nu och nästan lite obekvämt då det inte var Arlins blick hon fick möta. Kael och hon hade behandlat varandra väl under tiden de känt varandra men det hade aldrig för henne varit på samma sätt som med Arlin, visst var han en trevlig man men hon hade ju inte direkt sett honom mer än så. Prinsen och trevlig liksom.

Det hon inte helt förväntat sig med sin ärlighet dock var att Kael inte verkade ha några invändningar över situationen och till och med erbjöd henne att stanna i hans familjs villa för att sedan tas till hans gods, inte behöva tas tillbaka till hennes familj. Detta var något som hon inte alls hade förväntat sig och ett förvånat litet “åh..” lämnade henne trots att hon försökte att hålla sig tyst. Varför var han så här snäll mot henne? Som sagt hade han alltid varit trevlig mot henne men det här hade han tekniskt sätt inte behövt gå med på.. Hon stängde munnen en kort stund efter sitt plötslig utlåtande innan hon faktiskt fick fram ett dovt men klart litet leende av tacksamhet. Musklerna kändes otränade men ändå lyckades hon visa sin uppskattning. “Jag.. tackar dig ers höghet.” Hon nickade tacksamt medan hon sa detta, glad över att inte behöva åka tillbaka till barnbenens hem. Hon visste självfallet inget om vad Kael tänkte på eller vad som tvingats på honom eller inte men hittills var han den som verkade tänka på hennes mående efter Arlin självfallet. Tjänsteflickan hade försökt men inte nått fram långt med tanke på Nillas mående och hennes morbror hade mest besvärat varit tyst. Visst hade hon fått mat, hygien och kläder men hon hade inte direkt mått bra, vilket hon självfallet inte gjorde nu heller men åtminstone hade hon börjat prata.

“Ni måste vara trött från färden, kanske bör ni vila upp er lite innan vi beger oss?”