Nilla lät honom berätta utan att avbryta honom och försökte att förstå informationen som delades med till henne. Det var mycket som hon faktiskt inte hört förr, visst hade hon lärt sig om när Mahadwen hade blivit förstört av draken men hade mest fått höra att det var en myt, en saga för att sätta försiktighet i barn. Hon hade aldrig direkt trott att det faktiskt hade hänt på riktigt om sanningen skulle fram.

Sedan kom hans sista uttalande om sig själv och sitt drakpåbrå och erkännandet att han faktiskt kunde flyga men inte kunde göra det tack vare risken. Hon kikade lite på honom med vinden som fick hennes klänning och hår att fladdra genom luften medan hon knäppte händerna lite bakom ryggen. Det var mycket information som hon nyss fått lära sig och även mycket som hon behövde försöka smälta till något mer hanterbart. Vad skulle man egentligen säga om saken? Var hon rädd? Nej det var hon inte av någon anledning men antagligen för att Kael inte varit mer än god mot henne faktiskt.

Hon kikade lite på honom, kom på att hon stått tyst ett bra tag nu och log plötsligt mot honom lite ömt. Hon lät sina händer lämna ryggen och sträckte ut dem mot honom i hopp om att han skulle ta tag i dem som gensvar. “Tack att du delade med dig om detta till mig Kael, det stannar mellan oss, det lovar jag.” Sa hon ärligt då hon fått veta att det inte var många alls som kände till detta och kunde inte hjälpa att känna sig smickrad över att ha fått veta detta. Det borde vara något som gjorde henne nervös, rädd kanske till och med men med tanke på allt hon gått igenom så kunde hon inte påstå att det påverkade henne på samma sätt som det skulle ha gjort innan allt hänt.

Hon hade alltid varit en öppensinnad person men från början lättskrämd och försiktig men kanske hade den delen av henne försvunnit bort nu? Hon ville nästan fråga hur det var att flyga men tänkte att han kanske inte gjort det på ett bra tag eller alls.

Nilla visste inte riktigt kanske vad hon trodde men hon trodde inte att han ljög för henne i alla fall. Det var dock inte lätt att se det framför sig att drakar var så små, historierna om drakar hade fått dem att verka större än hus och skräckinjagande, inte stiliga män i vanlig storlek. Vid hans ord så öppnade hon munnen, osäker på vad hon skulle svara. Ja vad svarade man egentligen på det? Hon öppnade munnen för att försöka komma fram till någon typ av svar när han plötsligt började klä av sig vilket fick hennes kinder att bli röda. Det var ju inte direkt vad hon hade sätt komma och tonåring som hon var så pep hon nästan till aningen över denna plötsliga händelse. Det var ju inte direkt en vanlig syn inom adeln att någon av motsatt kön började klä av sig framför någon annan. Visst hade hon förutspått att det skulle ske när de var gifta men nu av alla ställen?

Hon kollade storögt på den halvnakna mannen framför sig och snart försvann även byxorna och hon kunde säkert lysa upp en hel stad med sin genans. Kände sig nästan skyldig över sig själv med för vad var den stora grejen egentligen? Det var ju inte direkt så att man föddes med kläder på sig eller hur?

Snart började Kael att byta form vilket fick Nillas ögon att spärras upp medan hon bevittnade vad det var som skedde. Hon slog händerna för munnen då blicken följde Kael uppåt där han snart befann sig i sin fulla drakform. Hjärtat bultade likt en trumma i bröstet på henne när rök och eld lämnade den röda nosen och hon såg de skräckinjagande tänderna. Hon stod där med händerna över munnen för att hålla tillbaka skriket som ville rymma från henne medan draken försiktigt böjde fram sitt enorma huvud mot henne. Hur.. vad… va?! Hon såg in i de där stora ögonen medan händerna långsamt sänktes från munnen och hon svalde till. Hon såg minsann rädd ut, men vem skulle inte göra det när ens fästman plötsligt befann sig framför sig som en enorm drake?

Hon kände sig svag om benen där hon med skakig hand försiktigt sträckte fram armen för att nervöst lägga handen mot hans fjälliga nos. Fjällen var hårda men förvånandsvärt svala vilket hon inte förväntat sig alls. Hon svalde till igen och lät sin hand smeka över nosen på honom helt utan att ens fatta greppet på vad som just hade hänt. Varför var hon så rädd? Det var ju bara Kael.. försökte hon intala sig själv och med den tanken så tog hon ett darrigt steg mer fram mot honom för att lyfta den andra handen och försiktigt lägga den mot drakens haka. “kael..” Fick hon fram, upprepade att draken sagt att det var fortfarande han innan hon tog sig modet till att luta sin panna mot den fjälliga nosen. Slöt ögonen nervöst medan vinden ven mellan dem, kunde höra drakens huffande andetag innan något hände. En försiktigt leende spred sig på hennes läppar medan hon drog sig tillbaka aningen med blicken som fästes i hans gröna blick igen.

Det var ju inte så att hon INTE var rädd men det var ju Kael och hon ville visa att hon accepterade honom, hela honom, drake och allt. “Förlåt Kael om jag är lite chockad.. Men du förstår säkert varför..” Nillas röst var även den skakig men ja det var ju inte varje dag man stod öga mot öga med en drake eller hur? Hon strök med handen mot fjällen igen medan hon erkände. “..Inte alls vad jag hade förväntat mig..”

Vad annars kunde man säga än att det hela var så otroligt och skrämmande på samma gång? Draken Kael var både vacker och skrämmande, att det chockat henne var väll ganska glasklart. Det tog henne en minut eller två att släppa chocken innan ett försiktigt leende spred sig på hennes läppar, ett nervöst sådant men helt klart ett som tydde på att hon inte hade något ont i sitt sinne. Då draken brummade att hon skulle klättra upp på honom så nickade hon lite skakigt innan hon med en liknande skakande hand strök över fjällen på väg till en stora drakens sida innan hon började klättra upp för att sätta sig på hans nacke. Fjärilarna fladdrade i magen på henne där hon letade efter rätt grepp medan han drog ett djupt andetag för att försöka lägga nervositeten en aning.

Kael började röra sig och hon tog ett ytterligare ordentligt tag då den plötsliga vissheten om att de var på väg ner för kanten slog henne som en panna i ansiktet. Sen for de nedåt från klippan och hon pep till aningen över känslan av att falla nedåt innan Kael tog ut vingarna och fallet ändrades till ett svävande. Hon kunde inte tro det! Hon såg sig omkring helt fascinerad medan de snart steg upp mot skyn. Håret fladdrade, ja allt fladdrade omkring henne från starten och hon såg hur allt verkade krympa och bli mindre där de for uppåt. Nervositeten släppte steg för steg och snart nog fann hon bara upprymdhet samt en enorm känsla av frihet i allmänhet.

Kael brummade fram sina ord och om det ens fanns möjlighet att hon på något vänster inte skulle höra drakens tydliga ord så kunde hon så gott som känna dem under sig. Detta var otroligt! Hon skrek fram sitt svar genom vindens brusande; “Det är helt fantastiskt!!” och hade det inte varit för att hon var en god lyssnare så hade hon garanterat släppt taget om honom och sträckt ut händerna på varsin sida av henne. Men nu lyssnade hon ändå för att vara säker på att hon inte föll av honom. Ja det var inget annat än just fantastiskt heller, fanns det ett ord bättre än fantastiskt så skulle det övervinna även det. Det gick inte ens att förklara, så pass bra kändes det hela!

Hon kunde känna Kaels skrattande i hela kroppen där de for genom luften med den otroliga känslan av frihet för henne uppe i skyn. Hon hörde hans brummande, frågande röst och kunde inte hjälpa med att hålla med honom om saken. Hade man gått tillbaka en bit i tiden så hade hon inte haft något kvar att leva för men nu? Arlins mord skulle alltid ha sitt djupa ärr inom henne men det stod klart att det inte verkade ha varit slutet på hennes egna liv nu i efterhand. Hon kunde med lättare hjärta fortsätta med sitt liv och bara bära med sig på de goda minnerna som Arlin hade medfört till henne. Saknaden skulle alltid vara stor men ett hopp om livet hade börjat gro inom henne nu.

Hon log brett genom det starka luftdraget medan orden uttalades. “Jo visst är det!” Sa hon glatt medan blicken fästes bort mot den gröna älvskogen och hon kunde inte hjälpa att se lite drömmande bort mot den innan de svängde åt sidan för att antagligen hamna på marken igen. Visst hade hon rätt i det när de for tillbaka till sin forna plats och hon njöt av de sista sekunderna ute i den fria luften. Kael landade smidigt och efter ett par sekunder så klättrade hon försiktigt av honom och tog ett steg bakåt.

Då Kael började förvandlas tillbaka till sin nakna manskropp så kunde självfallet Nilla inte göra mer än att bli generad och vände bort blicken så han fick klä på sig igen utan åskådare. Var ju inte direkt var dag en man befann sig naken framför henne och nu två gånger på en dag; klart man blev lite generad då. Vid hans ursäktande så log hon lite generat till innan en kommentar slank ur henne som hon inte riktigt vile säga högt. “Det är ju inte direkt en obehaglig syn..” vilket självfallet fick henne att rodna mera. Han hade ju velat att hon skulle slappna av i hans närvaro men frågan är om hon kanske inte slappnade av för mycket nu?

Hon vågade titta tillbaka på honom och såg att han klätt sig igen vilket i alla fall dämpade rodnaden en ANING. Hon harklade sig aningen ursäktande över sin kommentar innan hon gav honom ett vackert leende med genansen på kinderna. “Det där var otroligt Kael!” Fick hon sedan ur sig, i hopp om att dränka sin oförsiktiga kommentar och dessutom faktiskt prata om upplevelsen de delat. Hon tog ett steg fram mot honom genuint utan ett tecken på rädsla nu när chocken lagt sig. “Hur gammal var du när du fick veta om detta?”

Nilla var som sagt aningen röd efter sitt lilla slip när det kom till synen hon bevittnat men försökte som sagt att låta det glömmas bort även om kommentaren från Kael försvårade det hela en bra bit. Hon märkte hans uppskattande blick dock vilket självfallet fick henne att känna sig mindre generad över hela saken, han hade ju inte tagit illa upp, snarare motsattsen så då fanns det ju inte mycket kvar att skämmas för eller hur? Hon log mjukt mot honom med aningen glittrande ögon där man inte kunde se annat än värme som riktades mot Kael. Hur hade hon haft denna turen att bli förlovad med en faktiskt bra man efter Arlin? Det kunde ju gott hur som helst annars, någon man som varken respekterade eller gillade henne där hon skulle få sitta på någon stol och bara vara.. Nu hade hon en man som verkligen brydde sig om hennes mående och som hon kände ett helt nytt band med.

Hon lyssnade noga på Kaels ord och såg lite oroad över det hon fick höra. Jo visst var det hemskt med all död i allmänhet.. många bra människor/varelser dog varje dag och hon önskade lite naivt att det hela bara skulle upphöra att hända. Skulle vara en så mycket bättre värld om alla lärde sig att acceptera varandra och inte bara krävde makt och förstörelse.. Som sagt så hade Nilla vissa naiva drag inom sig som garanterat skulle fortsätta att vara där. Om man nu kunde kalla det naivt? Kanske mer en evig lycksökare skulle passa bättre?

Sedan kom hans kommentar om att han trodde att hon skulle ha sprungit iväg från honom vid det här laget vilket fick henne att bli lite nervös och fästa en fladdrande hårslinga bakom ena örat. Vad skulle hon egentligen svara på det? Vart började man liksom? Hon kikade med ett försiktigt leende som spred sig på hennes läppar innan hon tog ett par steg framåt för att greppa tag om hans händer på ett tillgivet sätt. “.. Något jag lärt mig på senaste tiden är att man inte ska ta allt man ser för bokstavligt.. Jag menar.. en kvinna jag trodde var en vän mördade Arlin efter min familjs order.. Jag tänker nu så att jag som lärt känna dig på detta sättet betyder mycket mer än en nervositet över att du råkar vara en drake.. Du ska aldrig behöva känna det som att jag inte skulle accepter dig Kael. Visst var det skrämmande när du ändrade form men det ändrade inte den du är trots allt. Jag ber om ursäkt att jag reagerade så som jag först gjorde, jag menade inget illa med det hela, det chockade mig bara till en början.” Jo det var lite svårt att formulera sig på bästa sätt men hon försökte i alla fall och det som var viktigare var att hon i alla fall var helt ärlig.

Nilla log lite försiktig över orden hon fick höra. “Om sanningen ska fram så har jag mått väldigt dåligt efter allt som hänt så det känns som den ända vägen jag kan gå är mot det positiva jag stöter på.. som dig Kael.” Sa hon ärligt till honom på ett sätt som i sig själv talade om för honom att han minsann hade räddat henne från ett dystert öde, helt klart. Sedan vid hans fråga så försvann leendet självfallet från hennes ansikte som man nog kunde förvänta medans hennes klara blick för en stund riktades ut mot utsikten. Vinden svepte hennes hår bakåt och hon tyckte sig kunna se Arlins ansikte i det klara ljuset för ett ögonblick. Mer ett minne av honom men fortfarande något som fyllde henne med en välgömd sorg igen.

Hon funderade över frågan hon fått och osäkerheten växte inom henne. Vem visste egentligen vem det var som var den skyldige? Men det hon visste var att hon inte kunde lite på någon av dem och nu inklusive kungen själv. Även om hon var hoppfylld så var hennes tillit så gott som krossad för personer i lag.. ja förutom Kael.. Han var nog den ända som hon kände att hon kunde lite på vid det här laget. Hade kanske till och med hennes far haft en hand i det hela att göra? Hon visste inte men maktsökande gjorde alla helt klart galna…

“..Om jag ska vara ärlig så känns det som att ag inte är säker på någonting längre.. Det är ledsamt när det så gott som inte finns någon man kan lita på.. Förutom dig Kael. Jag litar i alla fall på dig..” Det var riskabelt att lita på någon över huvudtaget.. men om det fanns någon som hon nu litade på så var det i alla fall Kael. Kanske var det för hur snäll han var mot henne eller hur han avslöjat sin djupaste hemlighet för henne men i vilket fall som helst så låg hennes tillit hos honom; den ända som inte verkade ha baktankar med sina handlingar. “Skulle.. din bror göra något sådant tror du?”

Nilla var ibland ett känsloknyte så det var inte alltid svårt att läsa av hennes mående så Kael hade säkerligen noterat hennes alla måenden; allt från sorg till ilska och även de glada stunderna som han var så bra på att ge henne. Hon nickade därför till hans ord med ett uppmuntrande leende med blicken fäst i hans. Hon hade kanske inget annat val än att lita på honom MEN i hennes synsätt så var han någon som var värd att lita på utan tvekan vilket gjorde saken bättre. Han hade ju inte gjort något alls som förtjänade misstro eller hur?

Vid hans ord om hemligheten han delat med sig till henne om så nickade hon förstående. “Jag vet att vi inte känt varandra allt för länge men jag kan lova dig att din hemlighet är säker med mig.” Ja det skulle antagligen inte ens vara möjligt att hon förådde honom, inte med tanke på hur snäll han var mot henne och om det var något hon kunde så var det att hålla en hemlighet i alla fall, även om det var mycket annat hon misslyckades i.

Vid hans ledsamma förklaring så kunde hon inte hjälpa att sträcka ut sin hans och placera den tillgivet mot hans arm mest för att visa att hon fanns där på något sätt. En handling kunde göra så mycket mer än vad ord kunde ibland. “Det är tufft att ha så mycket som ligger på sina axlar, att vara kung kan inte vara något som är ett lätt jobb men åtminstone så vill han väl, det är i alla fall något?” Vid nämnandet av giftemålet så visste hon inte hur det skulle vara bra för landet men det var ingenting hon vågade nämna högt. Må hända var det från traumat hon gått igenom själv men hur kunde hon egentligen hjälpa ett land? Det var minsann något hon behövde försöka göra även om hon inte hade en aning om hur hon ens skulle börja.

Ja kanske trodde hon inte helt på att kungen hade haft stor del i det hela men vad visste hon egentligen mer än hur hennes familj fungerade? Hade kungen haft något med saken att göra så skulle hatet garanterat finnas där inom henne men hon brukade behöva bevis för att onåden skulle finnas.. men trots att hon levde under den principen så fanns det ändå liggandes i bakhuvudet på henne.. kunde kungen verkligen ha haft något med Arlins mord att göra? Nej det var farligt att tänka OM, hon hade ju redan fått ett viss ogillnde för sina föräldrar som det var och det var utan att hon ens visste mycket om det hela. Det var svårt för henne att gilla varken sina föräldrar eller kungen för tillfället dock. Trots att inga bevis fanns där, varför var världen spindelväv av misstro?

Hon lyssnade till Kaels förklaring och man hade de senaste minuterna minsann kunnat ana en ändring i hennes mående till det värre. Ja det var svårt att hålla det gladare uppe när man befann sig i en sådan här situation som de båda nu befann sig i. Hon vart tyst ett par sekunder efter att han avslutat sina meningar och vände kort blicken ut mot horisonten då tankarna attackerade hennes hjärna. Hennes fars hjälp? Skulle det vara möjligt ens? Det var den första tanken som slog henne av någon anledning och hon vände tillbaka blicken till sin fästman med leendet som ersatts av en neutral men allvarlig blick nu. “Jag är inte helt säker på att min far skulle skicka iväg sina legoknektar om jag ska vara ärlig och det hela oroar mig en del.. För vad händer om det inte blir som tänkt för dem båda?” Hon tystnade aningen innan hon fortsatte att nämna kommentaren av sig själv. “Och jo.. jag är väll kanske inte direkt det största av hot för sådant..” Av någon anledning fick det henne nästan att känna sig skyldig för vad betydde det? Att hon inte togs på allvar alls?

Hon kände strykningen över hennes hår och kunde inte hjälpa att luta huvudet lätt mot hans hand vid det hela. Jo man borde nog inte lita på hennes far om sanningen skulle fram, hon må själv ha en viss vördnad över honom tack vare att han faktiskt var hennes far men vid insikten att hennes familj till del eller helt var skyldiga över Arlins död så började denna vördnaden att försvinna. Det var skrämmande på sitt vis men inte direkt oförståeligt. Ju mer hon tänkte på det ju mer förådd kände hon sig och det var utan att ens veta säkert vem som var den/dem skyldiga. “Jag tror.. att det är det smartaste vi kan göra tyvärr. Det är nog helt klart bäst att inte lägga tilliten där..” Jo det var nog till och med bäst att inte lägga för mycket tillit någonstans men hon kunde inte hjälpa att lite på Kael. Ingen annan men Kael; honom kändes det som att hon kunde lita på faktiskt.

Nilla kunde inget annat än att känna värme över Kaels ord där han försökte att muntra upp hennes känsla av hopplöshet och kunde inte hjälpa att skratta till aningen över den retsamma komplimangen som kom flygandes åt hennes håll. Hade hon verkligen en sådan inre styrka och skulle det ta över mer än hennes oskyldiga utseende i framtiden? Sedan började fjärilarna att vakna till liv inuti hennes mage då hon märkte av vad som faktiskt höll på att ske. Hon såg Kael närma sig och det fick en ny mening till hur det kändes som att man skulle flyta iväg. Deras läppar möttes och hon kunde inget annat göra än att ömt besvara kyssen som hon fick med en hand som försiktigt la sig mot Kaels nacke. Så försiktigt att det stod klart att hon var rädd för att råka skada honom, ironiskt nog med tanke på att han var en drake. Men det verkade ju som att de som kom henne nära blev skadade. Hon visste att det tekniskt sätt inte var sant men kunde inte hjälpa att känna som om det var sant; därmed ledde det till den försiktiga naturen hon utgav där hon besvarade kyssen.

Det hade självfallet sin egna charm dock med tanke på att det betydde att hon verkligen inte ville skada Kael och bara det sa mer än tusen ord.