Det kändes konstigt att sitta så här och prata med Kael men inte allt för illa ändå med tanke på sorgen hon var fylld med efter Arlins död. Sedan resan med någon som verkade vara en psykotisk kvinna hade ju inte direkt hjälpt heller eller hur? Att någon visade någon form av snällhet mot henne var något hon inte alls varit beredd på. I sitt nuvarande stadie trodde hon ju att världen var en elak och hemsk plats att befinna sig i nu när Arlin var borta men ändå så var Kael trevlig mot henne. Om det så nu var riktigt eller icke visste hon inte dock. Vid hans fråga så såg hon in i de där gröna ögonen aningen tveksamt först med tanke på sin svaga form för tillfället men valde ändå att nicka med ett försiktigt leende.

Vid nämnandet av både hennes mor och giftemål så borde hon ha förväntat sig det, självfallet var det så det låg till och antagligen även varför Arlin hade dödats.. Allt tack vare vad den där häxan ville få igenom och vad hade hennes far haft med saken att göra? Hon kunde inte lita på sin familj alls längre och kände sig nedstämd att veta att hennes systrar befann sig kvar hos dem. Hon svalde till en aning vid hans nästa fråga och undrade hur pass ärligt hon skulle lägga fram det hela. Det fanns mycket att säga men hur mycket skulle hon nämna av det? Hon valde dock att tala sanning, hon var inte mycket för att ljuga direkt men utan att gå för djupt in i det hela. Kael förtjänade inte att stå ut med en 3 timmars berättelse trots allt. Hon suckade till, lämnade hans blick för närvarande i hopp om att hålla ögonen tårfria. “De tog livet av min vän Arlin.” Hon valde ordet vän för att inte göra Kael upprörd och ha någon form av själv beskydd. “Det var på ett både omänskligt och elakt sätt dessutom vilket som du förstår gör att jag helst inte vill träffa dem igen.” Ja det var så diplomatiskt hon kunde lägga fram det utan att råka uppröra prinsen, som sagt; det var inte hans fel. “Jag kan bara inte lita på dem mer om du förstår vad jag menar?” Hon kände att det började bränna under ögonlocken igen men tänkte inte låta sig falla tillbaka i tårarnas grepp vilket fick henne att resa på sig med ett svagt litet leende på läpparna i stället, kämpandes mot sorgen inom sig. “Så.. jag antar att du gillar ostron? Ska vi kanske leta upp några sådana till dig?” Ja hon behövde försöka släppa tankegångarna på sin avlidna Arlin för närvarande, annars skulle hon somna i gråt igen.

Nilla kämpade med att hålla tårarna borta, fann det aningen fascinerande att hennes kropp fortfarande verkade ha kraften att skapa fler tårar efter all gråt hon spenderat sin tid här med. Nu var det inte tillfälle att gråta dock då det som sagt kändes som hon redan spenderat fyra livstider av gråt i enbart sin livstid och allt in-knycklat under de senaste veckorna. ja vem var det egentligen som fått Arlin mördad? Hennes mor eller hennes far? Nu när hon hade en sekund att tänka på det så kunde hon ju inte riktigt lägga all skuld på kvinnan även kallad mor utan bevis.. kunde hennes far ha något med saken att göra med? Hon tänkte tillbaka på deras senaste samtal där han sagt att hon kunde gifta sig och ha älskar i hemlighet.. vad betydde det egentligen om man tänkte vidare på det? Vad kunde hennes far egentligen göra när han inte satte upp fadersrollen? Nej bäst att inte tänka vidare på det just detta ögonblicket, hon hade ju sällskap och det skulle vara otrevligt att låta en prins sitta där och vänta på svar eller hur?

I vilket fall som helst kunde hon inte vara säker på vem av dem som var den skyldiga, men hon visste att hennes familj låg bakom det hela dock. Inte en tanke hade fallit på Tirrin ännu då hon var så fast i sin egna sorg för att tänka på vad den lilla flickan som avskydde henne skulle känna. Hon nickade tyst mot Kaels tankfyllda uttalande, de ända i sin familj hon kände att hon hittills kunde lita på var sina systrar, hur tragiskt var inte det? Hon vart tvungen att harkla sig lite i sin kamp mot tårarna men mötte åter Kaels gröna ögon med ett svagt litet leende för att inte få honom att känna sig allt för besvärad. Hon nickade som svar till honom där han så propert reste på sig och tog armen hon vart erbjuden för att sedan ta sig upp på fötterna. Hon hade inte alls varit ute och rört på sig efter allt som hänt så kanske var det faktiskt en god idé? Få lite frisk luft i lungorna och lite trevligt sällskap med Kael. För trevligt sällskap, det var han, det kunde man ju inte undgå att märka av. Hon visste inte mycket om den här staden hon befann sig i så hon log respektfullt mot Kael följt av att hon sa; “Led vägen ers höghet.”

Nilla gillade hans ärlighet, var ju inter direkt alla kungligheter som skulle erkänna något sådant även om det var en simpel sak. I hennes erfarenhet så visste de alltid allt och bäst även om de egentligen inte hade en aning om vad som pågick. Så man kunde väll säga att en sådan enkel sak i alla fall var uppfriskande. Sedan var det ju långt ifrån att säga att han inte visste men ändå; uppfriskande. Hon följde med honom ut. Det kändes skumt att vara uppe och gå men ändå rätt på något vis, kanske för att hon inte alls rört sig på den senaste tiden? Hon kände sig aningen liten framför männen som var Kaels kompanjoner som alla verkade äga olika tankar över Kaels ord. Hon kände sig lite uttittad och svor att en av männen verkade se på henne med gift i blicken? Vissa verkade inte heller helt okej med att han skulle ut och vandra med henne heller för den delen.. Det här var aningen otrevligt att känna av på sitt sätt.

Hon höll sig lugn dock, mötte artigt allas blickar, även den avundssjuka innan de vandrade iväg bortåt. Hon undrade lätt om de skulle följa Kaels råd eller om de enbart skulle stanna på samma plats.. vem visste. Det var skönt att vandra måste hon erkänna och som sagt så hade Kael aldrig varit ett otrevligt sällskap men hon kunde inte hjälpa att undra vad han egentligen kände över hela situationen. Speciellt med tanke på omständigheterna..

Det verkade i alla fall som Kael var ett stort fan av ostron vilket faktiskt fick henne att le en aning vid hans fråga och nickade lätt som svar innan hon talade. “Absolut ers höghet. Vilken typ av ostron är er favorit?” Frågade hon sedan då det fanns en hel del olika typer av ostron, både i sorter och tillagning. Hon såg sig omkring medan de gick dessutom på den finare delen av staden som de befann sig i. Det var för närvarande lugnt utan mycket folk ute så hon undrade lätt vart de alla befann sig för närvarande, men det var egentligen inte viktigt just nu.

Nilla fann sig faktiskt lite road över Kael’s svar där han konstanterade sade att han gillade den vanliga sorten av ostron vilket fick ett svagt litet leende att synas på hennes ansikte, det må vara svagt men det fanns där oavsett. Den vanliga sorten.. Skulle Kael ens kunna känna en skillnad på olika ostron var ju frågan`? Men så länge han fann dem goda så var det ju egentligen kanske inte så noga att veta om vilken typ han åt. Hon var ju inte direkt en ostronexpert heller trots allt men hon visste att det fanns olika typer av dem som smakade mycket annorlunda än de andra sorterna.

Omgivningarna ändrades då den fattiga delen av staden syntes i fjärran och det var som att bevittna dag och natt på samma gång. Den fina delen av staden där folk satt på fik och gatorna var rensopade med totala motsatsen som även från detta avståndet verkade vara smutsigt med olika former på hus byggda i trä material som varit lättast att få tag i. Så stor skillnad i liv men fortfarande kunde hon känna en smärre avundsjuka över hur mycket mer frihet folket från de fattigare delarna hade. Visst hade de svårare att säkra mat och förnödigheter för dagen men de verkade åtminstone kunna göra vad de ville göra. Om det så nu var att fiska, jaga, studera eller så vidare. Det var ju en konstant fråga i världen trots allt; Köpte verkligen pengar lycka?

De kom fram till en ostronsäljare som gav dem ett varsitt kärl av ostron innan de kom fram till muren som Kael så enkelt satte sig på, lång som han var men det som kanske skulle förvåna Kael var att Nilla tog sin fria hand, placerade den mot muren för att förvånandsvärt enkelt skutta upp med rumpan på muren följt av att hon sedan höll sina ostron i famnen. Hon åt ett ostron efter Kael, det fanns ju inprintat i hennes uppväxt att de högre satta alltid skulle vara den som indikerade när det var dags att äta. Då kommentaren nådde henne så hade hon börjat höja handen mot ansiktet för att svepa bort ostronbiten men Kael var snabbare än hon och på ett charmigt sätt så torkade han bort rymlingen från hennes haka vilket fick henne ställd för ett ögonblick. Lite generat faktiskt så harklade hon sig smått för att få fram ett ltet; “Tack ers höghet” över gesten hon tagit del av med blicken som vändes mot prinsen. Han hade alltid varit trevlig mot henne, kom det naturligt eller var han tvungen till det? Hon hoppades på det förstmämda men man visste ju aldrig.

Hennes blick vandrade ut över det glittrande vattnet med solen som värmde henne där hon satt ute för första gången på länge och åt ostron med prinsen. Det var inte direkt en normal dag för att vara ärlig och det kom så naturligt vilket fick henne att slappna av mer än vad hon gjort på ett bra tag. Hon lyssnade till Kaels fråga och vände med en mjuk suck tillbaka blicken mot honom för att svara på frågan som blivit ställd. Ärlighet skulle vara det bästa helt klart men det var svårt att veta vad ärligheten var ibland. “Kael.. jag vet varken ut eller in om saken om jag ska vara ärlig. Men olycklig? Det skulle vara att överdriva. Du är trevlig och stilig vilket är en sällsynt kombination, jag bara önskar att personer som oss kunde få välja våran egna livsväg, förstår du vad jag menar? Det finns säkerligen mycket bättre matchningar för dig än mig, något som inte enbart var politik. Jag vet dock att livet inte riktigt fungerar så.” Hon tog en paus med minnet av sin Arlin i huvudet medan hon vägrade att låta ögonen tåras igen. Hon fortsatte. “.. Men jag är glad över att ha fått träffa dig oavsett.” Hon fick fram ett vackert litet leende innan hon åt ett annat ostron med blicken som vandrade ut över det glittrande vattnet igen som speglades i hennes klara ögon. Jo vad skulle egentligen Kael’s dröm person vara om de hade valet? “Hur.. känner du för det hela?”

Att Kael sa åt henne att bara kalla honom vid namn så vart hon åter förvånad då det var sällan som någon av kunglig börd faktiskt ville bli kallad bara vid namn, men det kändes lite som en lättnad med självfallet. Det skulle bli mycket mer bekvämt att bara prata mer normalt med honom men Nilla var en rätt rak fram, drömmare att det förvisso redan var rätt bekvämt ändå. Hon kände sig tacksam över det oavsett, efter allt hon gått igenom så var det skönt att inte behöva bry sig allt för mycket om att vara proper. Hade de mötts för bara ett par veckor sedan så hade hon ju varit apatisk och onåbar så det hade nog varit bra att det tagit en stund för prinsen att nå deras plats. Hon var fortfarande väldigt ledsen självfallet men i alla fall inte apatisk med en längtan efter döden. Framsteg.

Angående Nillas självständighet så var det inte något som hennes mor varit ansvarig för, hon hade tekniskt sätt blivit uppväxt med att inte ha mycket av eget tänkande och bara vara en pjäs i sin moders spel men Nilla hade aldrig varit mycket för att följa regler som inte passade henne, bevisligen. Hon hade alltid drömmande befunnit sig i sin egna lilla värld, proper till det yttre vanligtvis men hon hade helt klart en hjärna på andra spår än vad hennes mor hade velat. Hon trodde nog att det värsta som fanns just nu var att stå öga mot öga med henne igen vilket var något hon definitivt ville undvika från och med nu. Respekten för sin mor var som bortblåst kunde man väll säga.

Hon lyssnade till Kael’s ord och kände medlidande för Kael som även han verkade vara en pjäs i det politiska spelet. I en bra värld skulle man göra vad man kände för, man levde ju trots allt bara ett liv eller hur? “Jo jag fick ingen förvarning heller men jag hade trott att de åtminstone hade pratat med dig först Kael, verkar inte som om våra liv är allt för olika trots allt. Även om du har betydligt högre status än mig.” Sa hon medan hon såg ut över vattnet med ett grepp om sitt kärl med ostron utan att först märka att Kael tittade så på henne. Hon vände snart blicken mot honom igen lite nyfiket för att bevittna hans ansikte innan han harklade sig och tog till orda. Hon fick fram ett litet leende som inte direkt gjorde att hon vart fulare för att svara på hans ord. “Jo det kunde helt klart varit värre.” Erkände hon. Han kunde ju ha varit en av de där otrevliga, sliskiga männen som man ofta såg i de övre delarna av länderna som var heja mig, mera jag och luktade starkt av både alkohol och svett. Lite överdrift kanske då alla inte var så men hon hade träffat fler sådanna i sitt liv än hon velat för att lägga fram det simpelt. Säkerligen män som enbart såg en kvinna som sin ägodel och ingenting annat. Hon likt Kael föredrog genuina männsikor med hjärna hon med.

Hon tog ett till ostron som hon tuggade i sig med nu en varmare blick mot Kael med tanke på vad hon lärt sig om honom vid det här laget, han var ju inte direkt dum eller sliskig, dessutom verkade han veta vad hygien var trots lång resa och doftade inte som om han levde på enbart alkohol. Han verkade inte äga någon av de ting som hon själv fann motbjudande och de befann sig lite i samma situation. Se där. Var riktigt bekvämt att bara umgås med honom dessutom. Hon kände att det var dags att fråga lite personliga ting för ja det var ju lite poängen på ett sätt eller hur? “Så vad gillar du att göra när du har tid för dig själv Kael, jag menar om du inte skulle träna?” Ja det var ju kul att veta vad Kael gjorde när han hade lite vilotid med eller hur?

Nilla såg lite förvånad ut först då Kael började kippa efter andan tack vare skratt och blinkade till en gång över förvåningen som tog över henne innan något hon inte hade förväntat sig skulle hända faktiskt hände. Hennes mungipor började rycka till en aning innan hon inte kunde hjälpa än att fnittra till både över Kaels nöje och hans ord. Kaels nöje var så smittsamt att fnittret övergick till ett efterlängtat och genuint skratt som hon aldrig trott att hon skulle få känna av igen efter allt som skett. Sedan att hon blivit örfilad var en annan sak men det låg bakom henne nu och förhoppningsvis så slapp hon se mycket av den kvinnan nu i vilket fall som helst. Hon skulle göra sitt bästa för att undvika draktanten då det som hänt inte var något som hon någonsin skulle glömma bort.

De satt där och skrattade tillsammans en stund innan Kael besvarade hennes fråga och hon kämpade med att lugna ner sig lite efter det efterlängtade skrattet som utspelats. Det skulle ju hjälpa om hon faktiskt kunde höra vad svaret var, eller hur? Det tog kraft att lugna ner sig efter skrattet men hon lyckades tillräckligt för att uppfatta hans svar men leendet återstod på hennes ansikte, kände sig aningen befriad efter skrattet i sig.  Hon funderade väll inte överdrivet mycket på vad hon hörde, det var väll ganska så normalt för unga män att vara lite vilda eller hur? Sedan var hon kanske antingen aningen för naiv eller aningen för ung för att uppfatta att kvinnor lär ha varit inblandade med självfallet. Men skulle hon egentligen bry sig om det var ju frågan? Tekniskt sätt så var det nog inget att klaga på från en singelman om man frågade Nilla men detta hade hon som sagt inte fattat med hans ord oavsett. Hon gav ifrån sig en liten nöjd suck efter det muntra mellan dem innan hon svarade honom då han hade talat färdigt. “Jo han kanske vill att du lugnar dig lite.. Men frågar man mig så är livet till för att levas med så får man tillfälle så ska man nog ta tiden att ha lite roligt också. Sedan kan man kanske inte ha roligt jämnt men ja..” Jo hon hade nog kanske fötts in i en opassande klass kanske för hur ofta hade egentligen adeln roligt? Så många regler att följa, så mycket om hur man skulle bete sig och inte smutsa ner sig att det var löjligt på ett sätt. Hon hade alltid varit mer fri i sitt sinne att adelsuppväxten inte direkt hade varit det roligaste att uppleva, i alla fall inte från åldern då hon hade tvingats att lugna ner sig och bete sig som en riktig dam.

Efter en kort tystnad så kunde hon inte hjälpa att ställa en till fråga. “Kommer du sakna singellivet?”

Det var nästan chockerande hur mycket hon gillade att bara sitta och prata med Kael om om titlar inte för tillfället ens fanns. Han hade sagt åt henne att kalla honom Kael vilket hade gjort konversationen betydligt mer enkel och avslappnad då hon inte behövde att konstant tänka på att vara så proper hon kunde vara och använda sig av ers höghet. Hon kunde helt enkelt vara sig själv och det verkade som om det var en lättnad för Kael också faktiskt. Hon hade sällan haft någon att prata öppet med utöver Arlin som sorgligt nog inte längre fanns i hennes liv.. Visst hade hon kunnat prata med sina systrar till och från men likt syskon så kunde man inte alltid lite på att det stannade enbart mellan dem. Typiska syskonting helt klart. Här satt hon dock avslappnat med Kael med en normal diskussion som utfördes. “Jo det är väll få i de högre klasserna som faktiskt håller med mig där.” Svarade hon ärligt med ett litet leende som för närvarande låg så tätt under ytan efter deras skrattutbyte. Allt med adel och kungligheter verkade ju vara måsten och propert beteende, lämnade ju inte mycket tid kvar för det roliga i livet.

Vid hans kontrande så vände hon blicken mot honom lite roat. Hon hade ju fått den ända lyckan erbjuden tagen från sig så vad fanns det att sakna egentligen? Hon hade ju knappt fått uppleva lycka i första hand utöver de få veckorna med Arlin som de var båt trötta till hälften av tiden; längtandes till att återgå till land och påbörja ett liv tillsammans. “Jag kan väll inte direkt säga att jag haft många tillfällen till att göra det jag vill på, så är väll inte mycket att sakna, eller vad tror du?” Hon sa det på ett lätt sätt dock som inte skulle förstöra stämningen för dem båda.

Hon tog ett till ostron och lyssnade medan han kom till sin slutfattning av sina roligare dagar medan hon tuggade i sig det. “Jo kanske det, men frågar du mig så betyder ju inte giftemål att allt det roliga behöver sluta eller hur?” Nej det fanns ju roliga ting i livet oavsett eller hur? Hon trodde att det största problemet med försvunnen lycka var att många verkade lägga det roliga på hyllan när de gifte sig, men det behövde ju verkligen inte vara så, eller hur?

Jo det var svårt att lägga allt som hänt henne bakom sig, det var ju trots allt en hel del oförlåtliga ting som hade skett som var svåra att bara trycka undan eller hur? Det var kanske något som hon behövde försöka göra då man inte direkt kunde göra det gjorda ogjort. Hur mycket hon än ville spola tillbaka tiden och kasta av “flickan” från skeppet så kunde hon inte det så vad var poängen med att ens tänka på det? Inte direkt som om det gjorde henne väl i vilket fall som helst. Hon var ju van att befinna sig i drömmarnas värld på utflykter och äventyr som hon aldrig varit tillåten annars i sitt liv och det verkade ju inte troligt att hon någonsin skulle kunna bestämma sitt liv på sina egna villkor? Eller?

Hon lyssnade till hans ord och kikade upp på honom lite sorgset över hur adelslivet även hade tagit kraft av honom med, vilket verkade vara livet för alla i deras positioner. Hon hummade plötsligt till en aning då den där viljan till ändring bubblade upp inom henne igen. “Det är vad man gör det till, jag är villig att försöka få en god stämning i denna matchning jag med. Så länge vi är öppna mot varandra och inte håller saker från varandra så kanske det finns en chans till att vi kan ändra nätet vi verkar alla vara i? Jag har aldrig varit mycket för att bara göra vad som är sagt utan är mer av en känslomänniska så jag tror att det blir en bättre stämning om man håller sig till sanningen och ställer upp för varandra? Vad tror du?” Jo det kanske var aningen modigt av henne att säga sina tankar rakt ut men han hade ju trots allt öppnat den bekvämare stämningen mellan dem så varför inte? Hon trodde helt på att allt bara blev värre utan ärlighet med tanke på livet hon blivit uppväxt i. Ett fel ord, även sin sanning, och det blev ett utbrott i nästet. Lite så att man ska ljuga för att få andra att känna sig bekväma men vad löste det egentligen? Det fanns en tid och en plats för allt självfallet men enbart artighetsfraser ledde sällan till något bra?

Nilla hade ingen aning om vad som pågick inne i huvudet på Kael men hon fick ändå en nickning och ännu ett tecken på att han faktiskt höll med henne vilket var aningen förvånande i sig men inte otrevligt. Hon var ju van att inte få säga mycket alls som hon ville och efter Arlins död så kände hon inte riktigt att hon hade mycket mer att förlora. Smärtan var otroligt stor inom henne och lusten att bara hålla tyst och följa hade så gott som dött hos henne. Visst skulle hon inte förlora respekten för de av högra klass dock men det var för närvarande det lilla som fortfarande fanns inom henne. Tänk att en hemsk sak kunde förändra så mycket.

Vid hans erkännande att han inte var en perfekt man så skrockade hon lite roat till innan hon åter såg på honom. Perfekt? Vem var egentligen perfekt? “Jag är säker på att jag inte är perfekt heller, allt man kan göra är att som du säger försöka eller hur?” Hon hade märkt hur han vänt bort sitt ansikte vid sin kommentar vilket fick henne att bara sitta där och kolla lite nyfiket på honom. Vad var det egentligen som han tänkte på? Hon hade ju själv rymt iväg från allt med Arlin för att starta ett nytt liv, hon hade misslyckats helt klart men poängen var som sagt att inte heller hon var perfekt. Tänk hur livet skulle se ut om man fick göra vad man ville utan straff? Det var en drömvärld helt klart..

Nilla la ifrån sig den resterande delen av sin mat vilket faktiskt inte var så mycket vilket faktiskt förvånade henne, hon hade inte ätit så här väl på ett bra tag nu. Kael försvann ner på marken och erbjöd henne sin hand vilken hon accepterade för att bli hjälpt ner från muren de suttit på. Deras blickar möttes och hon fann det faktiskt lite nervöst att se rakt in i ögonen på prinsen då de befann sig otroligt nära varandra i detta ögonblicket. Hon studerade hans ansikte så som han studerade hennes, såg det glittrande ljuset i hans ögon från solens strålar och hon skulle ljuga om hon påstod att han inte var stilig. Hennes hand släppte hans där de stod men la den istället mot hans underarm för att visa honom närheten som han visade henne. Det kändes skumt men inte direkt fel vilket fick henne att åter känna sig lite skyldig då minnet av hennes Arlin fortfarande hade ett sådant grepp om henne.

“Jag är säker på att det skulle glädja min morbror otroligt mycket.. så vida du inte har planer att sova någon annanstans?” Jo man skulle inte automatiskt tro att Kael ville sova i herrgården, kanske hade han planerat en annan plats?