Nilla visste inte vad som pågick inne i Kaels huvud men hon såg faktiskt lite förvånad ut då hans fråga kom flygandes mot henne efter en tid av tystnad. Vad.. hon skulle tycka? I hennes liv så hade hon alltid fått följa alla förutom sig själv och nu så frågade prins Kael vad hon själv tyckte.. Det satte henne i en aning smärre chock för en sekund om ärligheten skulle fram men hon fann snart grepp om marken igen och fick ett litet generat leende på ansiktet då det som sagt varit högst otippat hela scenariot. Vad skulle glädja henne? Efter en snabb tankegång så öppnade hon munnen till tal. “Det skulle glädja mig att ha ditt sällskap men det är självfallet ingenting jag tvingar av dig. Du har haft en lång resa hit så oavsett vad du väljer så är det okej för mig.” Jo hon ville självfallet slippa uttråkningen att sitta själv då det var då hon oftast bröt ihop från allt som skett henne men hon såg det även så att hon ändå var van vid det hela vid det här laget oavsett.

Hon höll sig tyst en sekund innan hon började prata igen med ett försiktigt leende. “.. Jag tror inte det skulle vara ett problem om du ville umgås med dina vänner i festsalen heller, min morbror skulle antagligen se det som en ära.”

Jo det var svårt att inte vara formell med tanke på vem det var man faktiskt konverserade med och även om han sagt åt henne att glömma det hela så fanns det tillfällen som dessa då det kom av ren vana. Hon visste ju inte allt för mycket om sin trolovade än det han berättat för henne vilket förvånade henne när han kom med sitt förslag. Hon blinkade förvånat till som om hon trodde att hon först hört fel innan bitarna föll på plats och talade om för henne att hon definitivt inte alls hört fel ord lämna Kael. Jo visst behövde hon en paus och stämningen hos morbrodern var stel och otrevlig då de båda knappt sa ett ord till varandra alls. Hon hade inte trott att det skulle vara så här pass öppensinnat sedan hennes Arlin hade dött men så fick hon detta erbjudandet..

Hon kom på sig själv att stå tyst i över en sekund vilken kändes som en evighet vilket fick henne att le lite ursäktande över det hela. Jo att hon blivit förvånad var ju uppenbart. “Vet du vad Kael? Jag tycker det låter som en utmärkt idé.” Svarade hon ärligt, glad över att få komma bort från sitt fängelse för dagen och alla de sorgliga tankarna som det innehöll. Hon borde ju se till att inte övertänka att Kael var prins, skulle vara så mycket lättare att bara göra som han bett henne att göra, eller hur? “Led vägen Kael.” Sa hon därför med sitt försiktiga lilla leende utan att tillägga prins titeln i sina ord.

Det var nästan lite överväldigande att mötas av charmen i hans leende men det kändes ändå inte fel om ärligheten skulle komma fram då det helt klart smittade av sig på henne till viss del. Han var minsann en charmig man utan tvekan vilket fick henne att slappna av en del där hennes stress långsamt gled åt sidan för att lämna plats åt en mer sorglös existens som kändes som den blivit bortglömd sedan Arlin dog. Visst skulle det alltid finnas med henne men kanske fanns det plats att försöka leva på nytt ändå? Var det inte det som Arlin hade velat att hon skulle göra? Leva?

De tog sig genom staden mot det fina värdshuset som inte gick till överdrift, ett städat ställe men inte på ett sätt som kändes överdrivet. Snart befann de sig på balkongen med den fina, glimmande utsikten och de satte sig ner. Det var behagligt med en mjuk bris och snart fick hon sitt glas vin som hon accepterade med blicken fäst på Kael som verkade ännu mera stilig nu än vad han hade varit tidigare där han höjde sitt glas för en skål. Hon kunde minsann ha hamnat i en betydligt mycket värre situation än denna och även om Arlin hade varit hennes sanna val så växte prinsen långsamt men stadigt för henne och hade gjort detta sedan deras möte här i Celeras. Hon hade ju aldrig tyckt illa om honom men hade inte heller sett honom på det viset hon nu började se honom på.

Hon lyfte sitt glas till en skål och ett mjukt, vackert leende spred sig över hennes ansikte. Kanske var det Celeras solens ljus eller det leendet som på senaste varit avsaknat hos henne men hon såg väldigt vacker ut nu i solens strålar. Det kopparbruna håret som glimmade likt havet i solljuset. “Skål.. till oss” Svarade hon instämmande till honom innan hon tog en klunk av vinet. Den klara blicken vändes från den stiliga prinsen till det glittrande havet med ett nöjt leende innan orden lämnade henne igen. “Havet är vackert, tycker du inte det?” Jo hon hade ju spenderat en god tid på havet utan något annat i sikte än just glittrande vatten så visst var det speciellt vid det här laget. “Vad är din favorit utsikt Kael?”

Ovanifrån? Hennes blick föll tillbaka lite frågande på Kael då hon inte kände till många sätt för att se marken från ovan, om inte ett högt berg kanske? Brukade han vara ute och gå i bergkedjorna kanske? Hon kände ett sug till att fråga honom om det men vart avbruten i det tänket av Kael som frågade om hennes favoritutsikt och om det var havet. Hon vände då tillbaka blicken ut över det glittrande vattnet, tog en klunk av sitt vin innan hon svarade. “Ja.. eller det var så tidigare men nu är jag faktiskt inte helt säker på det längre..” Det var nog tur att hon både fann sig vara bedövad för tillfället och glad för första gången på länge annars hade hon säkerligen börjat gråta igen och hur skulle det egentligen se ut? Även om Kael kanske accepterade ifall det skulle hända så betydde inte det att det inte skulle döda hela stämningen.

Hon fortsatte istället att prata för att föra vidare tankarna en aning och inte haka upp sig på sin sorg. “..Jag har hört att alvskogarna ska vara vackra och jag vill se den någon gång.. men som du vet så är det kanske inte det smartaste som människa att vandra in där.” Visst var alverna i tal neutrala med dem men hon hade fått höra en hel del rykten dessvärre.

Nilla hade ju trots allt gått igenom en hård sak utan tvekan men försökte att inte låta det förstöra deras trevliga stämning även om det var svårt för henne. Hon verkade ha lyckats skapligt dock och när erbjudandet av alvskogarna kom flygandes så blinkade hon till förvånat men det övergick till ett varmt leende och kanske till och med en svag rodnad på hennes vackra ansikte. “Det låter inte fel, kanske ett mål efter bröllopet?” Undrade hon lite varmt. “Såvida du inte har en plats du skulle föredra?” Vid hans nästa fråga så log hon bara till lite svagt och skakade på huvudet. “Du har redan hjälpt mig mer än du kan ana, jag kommer kanske alltid att vara ledsen över mordet på Arlin men du har redan gjort mer än vad du tror.” Ja för det stämde minsann, Kael hade visat henne mer snäll natur bara idag än vad hon trodde hon fått under sin uppväxt totalt. Hon höjde sitt vin med ett fortsatt leende på läpparna och tog en klunk till av den goda drycken.

“Men finns det något jag kan göra för dig? Känner mig lite skyldig att det är mest du som hjälpt mig så mycket” Hon gav honom ett varmt leende.

Hon hade ju lite av alv i sig vilket kanske var varför alvskogen lockade henne en aning, visst var det inte många delar av henne som var alv men trots det så fanns det ändå i hennes familj vilket i sin tur gjorde att hon ville ta sig dit. Bara för att se hur det var i den magiska skogen.

Hon höll fram glaset då Kael fyllde på det åt henne och gav honom ett varmt litet leende av hans ord. Jo kanske skulle tiden läka henne tillslut, man kunde ju helt klart hoppas på det där de skålade med varandra. Hon lyfte sitt glas med ögonen som mötte hans då det helt klart var något som var värt att skåla över. Att befrias aningen från all sorg skulle vara något att se fram emot, det minsta lilla var efterlängtat och välkomnat. “Till att såren läks.” Sa han mjukt innan hon tog en klunk av vinet innan hon sänkte glaset och lät det vila i sina händer.

När hans fråga dök upp så vandrade hennes blick kort ut mot havet lite eftertänksamt med blicken på det solglittrande vattnet. Ja vad var egentligen de sanna planerna? Hon visste ju inte helt säkert det hela med tanke på att hennes far inte ofta pratade med henne om sådana ting men sin mor..  Hon vände tillbaka blicken på Kael innan hon började prata. “Vad min faders plan är vet jag faktiskt inte så mycket om då han sällan pratar någonting om saken i sig. Visst drar han skämt men jag vet inte allt för mycket om hans planer tyvärr.. Dock så vet jag att min.. mor..” Det tog emot att ens kalla kvinnan detta. “.. är någon som vill bli så viktig hon bara kan bli. Är man inte högt uppsatt så verkar man helt ointressant i allmänhet.” Hon tog en klunk till av sitt vin innan hon såg på honom igen innan hon fortsatte. “Vet att hon inte fött fram söner vilket inte verkar helt populärt i allmänhet.”

Hon hade inga problem att dela med sig om det hon visste, även om det var lite, om sina föräldrar. Kände sig mest bara skyldig att hon inte visste så mycket mer då hon blivit uppväxt till att vara en fin skulpterad vas och inte mycket mer än så.

Hon gav honom ett försiktigt litet leende där han verkade bli aningen bekymrad men när han sa att det var bäst att diskutera det vid senare tillfälle så nickade hon lätt. Det var säkert bäst trots allt och hon tog den sista klunken av sitt vin med blicken på solnedgången. Det var faktiskt riktigt trevligt att sitta här med honom och hon hade vänt blicken tillbaka för att mötas av det där varma leendet vilket fick henne att le tillbaka mot honom. Hon ställde sitt vinglas på bordet vid hans fråga och nickade. “Jo det är väl bäst att vara utvilade inför resan trots allt.” Hon ställde sig upp och rätade ut klänningstyget aningen innan hon log ner mot honom med solnedgången bakom sig.

Nilla hade helt klart funnit nytt intresse for Kael där de lärt känna varandra lite bättre och hon märkt av att han inte var samma person som hon trott att han varit. Så där han bugade sådär för henne så neg hon tillbaka med ett litet leende. “God natt, Kael.” Innan hon gick iväg mot sitt rum för att göra sig redo för sängen.

Dagen efter gick smidigt fram och innan hon visste ordet av det så befann hon sig på skeppet tillsammans med Kael och såg ut över det glittrande havet framför dem. Fylldes av en saknad då hon tänkte tillbaka på sina havsresor tillsammans med Arlin och hur de stått som de båda nu stod, kändes nästant som ett distant minne tack vare hur hon mått så dåligt trots att det bara hände för ett antal veckor sedan. Hon hörde Kaels ord och nickade lugnt med blicken ut mot havet. “Absolut.” Sa hon lugnt även om hennes inre kämpade en hel del med att mota bort de dåliga minnena hon haft på resan till denna platsen hon nu skulle lämna.

Hon hade nog lite ptsd från havet men skulle försöka att inte låte det synas då detta inte alls var som gången innan som hon befunnit sig i med hjärtsorg. “Hur lång kommer resan att vara tror du Kael?” Undrade hon och gav honom ett litet leende när hon vände huvudet mot hans riktning.

Det skulle bli ännu en lång båtfärd men det kunde helt klart vara värre, hon fick helt enkelt försöka att inte tänka på det hela allt för mycket även om det var svårt. Bara försöka se det på ett annat sätt istället för all den sorg, ilska och hopplöshet hon känt under senaste båtresan. Hon hade under det tillfället inte ens vilja leva vidare utan Arlin men nu? Hon kunde höra Arlins sista ord inne i huvudet konstant som sa att låta Nilla leva, var det kanske det hon skulle fokusera på istället för sin hopplöshet?

Vid Kaels fråga så log hon bara lugnt mot honom och gav honom ett nickande, uppskattade hur Kael på sätt och vis verkade förstå lite av vad hon kände och hur han behandlade detta. Hon ville inte vara jobbig för Kael och lovade sig själv att göra så bra ifrån sig som hon bara kunde för att Kael inte skulle känna av hennes inre sorg. “Vad vill du spela då Kael?” Undrade hon varmt innan de gick iväg för att spela ett partier med spel.

_

Resan gick bättre än vad hon hade trott och hon fann sig även ha det riktigt kul med Kael under resans gång. De utbytte historier, spelade spel och bara umgicks vilket lämnade lite plats kvar för hennes sorg vilket hon tackade för. När båten anlände till Kaelred så vaknade hon upp i sin säng efter en tupplur av ljuden som signalerade att de var på väg in till bryggan. Hon hörde springandet på däcket och reste sig upp för att ta sig upp till däcket och letade upp Kael efter sin tupplur, fann honom rätt så smidigt och gick fram till honom. “Kael, fick du någon vila?”

Nilla betraktade honom med ett försiktigt leende då han erkände att skepp färder inte var mycket för honom och vände ut blicken mot hamnen som närmade sig stadigt. “Jag känner igen känslan..” Sa hon lätt då det självfallet var svårt för henne med skepp i allmänhet efter det som hänt henne men lät sig inte bli ledsen igen utan vände tillbaka blicken på Kael innan den vandrade upp mot den flygande budfågeln uppe i skyn som han berättade fanns där uppe. Jo han var minsann en man av sitt ord eller hur? Hon riktade ner blicken igen och hennes leende vart lite bredare över tanken på att slippa tas tillbaka till hennes familj. “Tack Kael, det betyder mycket.” Erkände hon medan hon försiktigt krokade arm med honom där de stod tillsammans.