Nilla klev av skeppet och njöt över att ha lämnat havet bakom sig för tillfället; trots allt så hade inte direkt havet ett gott rykte för henne just nu med tanke på allt som hänt henne där. Hon uppskattade att de tog sina små omvägar runt välkomsten och snart befann hon sig på sin hästs rygg och de började rida iväg. Det kändes otroligt bra att inte längre vara på havet som sagt vilket lättade på hennes hela kroppshållning då hon kände sig mer avslappnad. Hon njöt av att se på omgivningarna då de red framåt och det var även så att timmarna känts mer som 30 minuter för henne då hon till och från vandrade iväg till drömmarnas land eller ja.. zoomade ut nöjt.

Väl framme när de hoppat av sina hästar så följde hon självfallet med på rundturen av herrgården och kunde inget annat konstatera att det var en vacker plats. Hon lyssnade till hans ord och log som svar till en början. Ja hon visste att det skulle vara omöjligt att hålla det undan allt för länge med men det betydde inte att hon inte uppskattade det hela. “Jag är bara nöjd att inte behöva se dem just nu, jag har allt för många frågetecken och tankar på deras beteenden för att ens försöka vara artig mot dem för tillfället.. Så jag tackar dig så mycket Kael.” För ja det gjorde hon minsann, var inte alla som skulle bete sig så här väl mot henne så hon kände även att hon hade haft riktigt tur trots det hemska som skett henne. Hennes liv hade hon ju trott varit över efter Arlins död trots allt men nu fanns det ju ett helt nytt ljus i hennes liv eller hur?

Dörren öppnades till ett nytt rum och då Kael berättade för henne att det var hennes rum så såg hon förvånad ut med tanke på hur illa hon haft det innan under tortyrresa och allt. Visst hade hennes Morbror gett henne ett eget rum men det var långt ifrån lika praktfullt som detta. Hon gick igenom rummet, lät handen löpa över sängens finsnidade ram medan hon såg sig omkring innan hon vände sig med ett leende mot Kael. “Det är ett otroligt fint rum Kael. Jag kan nog gott säga att det är ett av de finaste rummen jag befunnit mig i.” Hon satte sig ner på sängen för att känna av hur skön den var och log lite ytterligare. Sådan lyx hade hon inte känt av på länge. “Är du hungrig efter resan?” Undrade hon sedan då hon inte verkade komma ihåg när hon sett honom äta senaste gången med det där vackra leendet riktat mot Kael.

Nilla märkte hur han betedde sig och kunde inte hjälpa att flina till aningen över hans agerande som om detta inte var något alls att tala om trots att det varit länge sedan nu när någon behandlade henne så här bra. Senaste hade ju varit Arlin och det kändes som en evighet sedan nu med tanke på allt som hade hänt henne på vägen. Nu befann hon sig här och det kändes overkligt på många sätt och något som hon aldrig kunde ha sett sig hända om man tänkte tillbaka månader sedan. Det var skrämmande hur snabbt saker kunde ändras i allmänhet men om det var något som stod klart för henne var att dessa nya event kunde ha blivit så mycket värre.. Hon kunde ha blivit bortgift till en oädelig 40 åring med både alkohol och aggressionsproblem. Nu hade hon istället blivit satt med Kael och hur hon än försökte att vara återhållsam så kunde hon inte hjälpa att uppskatta honom en hel del.

Hon kunde ana något hon inte kunde sätta fingret på hos Kael vid frågan hon gett honom om han var hungrig men visste som sagt inte vad det var som gick igenom hans huvud, hur kunde hon liksom? Hon var ju inte direkt en tankeläsare. Men snart så försvann han ut från rummet vilket lämnade henne där ensam och hon såg sig omkring i det vackra rummet i stillheten det befann sig i. Inget skumpande från båt utan solid fast mot marken vilket bara det var rätt så underbart. Hon försvann in i tankar medan Kael var borta och då han kom tillbaka slet hon sig ur allt tumult av tankar som fanns hon henne och såg på honom med ett leende igen. Nickade tacksamt åt Kael då han nog hade rätt; hon skulle nog inte klara av fler människor just idag. “Så länge jag har ditt sällskap så är jag nöjd.” Erkände hon och reste på sig från sängen för att ta ett par steg fram mot Kael, tvekade aningen innan hon sedan sa; “Tack för allt du gör Kael, det betyder mer än vad du tror..”

Nilla nickade leende mot honom vid hans undrande lilla ‘hm?’ innan hon lyssnade på det nästa han talade om för henne och kunde inte annat än att känna sig smickrad över en sådan enkel mening. Det låg ju sanning i hans ord, i alla fall vad hon kunde tyda vilket bara förgylldes då hon verkade kunna ana att han faktiskt snart även blev generad över hennes ord. Hur ofta hade han egentligen fått höra sådana ord? Det var väll kanske inte direkt vanligt som prins då folket gjorde vad de kunde och sa vad de kunde för att få honom att gilla dem eller hur? Nilla kände inget sådant utan sa istället vad hon tyckte efter att Kael bett henne att släppa formaliteterna när de pratade med varandra.

Hon stod kvar på sin plats medan Kael vandrade bort mot en av stolarna i rummet men vred sig självfallet så hon kunde se honom vandra igenom rummet bort till platsen innan hon lätt följde med honom för att sätta sig i stolen bredvid hans på ett fint sätt som talade om hur hon blivit uppväxt. Det kom naturligt för henne att röra sig med elegans oavsett om hon ville det eller inte. Det var svårt att trycka undan alla åren med den uppläxningen trots allt.  Hon vred sig lite mot Kael vid hans frågor och såg nästan lite förvånad ut över hans ord. Vad.. hon ville? Det var ju inte direkt vanligt att höra de orden som adel eller hur? Det brukade ju mera vara vad familjen ville trots allt och vanligtvis inkluderade det enbart det som betydde att de klättrade i stegen uppåt.

Hon hummade till lite då hon inte visste helt hur hon skulle lägga fram det som dök upp i hennes huvud på bäst sätt med en liten rynka mellan ögonbrynen. Tillslut bestämde hon sig för ett upplägg och svarade honom. “I början så kände jag inte direkt som att jag ville det, du vet när vi först träffades du vet? Vi kände inte alls varandra då och det var svårt för mig att finna tycke i att bli bortgift till en man jag aldrig träffat förut..” Hon såg allvarligt på honom en sekund innan blicken genuint mjuknade och ett nytt, mjukt leende spred sig på hennes läppar. “.. men nu? Jag måste erkänna att du är en person jag verkligen tycker om, trots det första intrycket jag fick vid vårat första möte.. Så nu skulle det vara en lögn om jag sa att jag hade något emot att gifta mig med dig.” Ja rakt på sak och helt ärlig vilket säkerligen inte var så vanligt för Kael att få möta på. “Men det är minst lika viktigt att du är villig att gifta dig med mig med.. Så vad känner du, Kael?” undrade hon. Hon skulle ju inte direkt gilla om han enbart gjorde det för att det var ett krav av honom eller hur?

Jo det var inte ofta som hon fick prata om vad HON själv tyckte och tänkte om saker då hon var van vid att hon inte hade något att säga om saker och ting. Så visst skulle hon ljuga för sig själv om det inte var aningen nervöst att dela med sig av sina tankar till Kael. Han verkade ta det hela bra dock och hon kände som om magen var en mopp som för närvarande blev urkramad i väntan på vad hans svar skulle bli. Hon lyssnade till hans ord där han erkände att han inte direkt varit förtjust i tanken likt hon i början och då de kom in på åldern och komplimangen hon fick så skapades en rodnad på hennes kinder. Det var ju trots allt inte var dag man fick höra att man var smart, speciellt inte smartare än Kael. Hon avbröt honom inte dock utan lät honom fortsätta sin förklaring tills det där charmiga leendet träffade henne likt en pil. Hon gav till och med ifrån sig en mjuk men lättad suck då det hade varit obekvämt om hon var den ända som började gilla den andre vilket följdes av ett vackert leende.

Nu fanns det rum att prata vilket hon gladeligen tog vara på. “Då så, det var det jag ville vara säker på, frågar man mig så ska man inte gifta sig om man inte ens tycker om varandra så nu finner jag mig lättad kan man väll säga.” Ja det hade varit hemskt att gifta sig med någon som tyckte att hon var en helt dålig person trots allt. Hon kikade upp lite på honom innan hon tog modet till sig och la sin ena hand mot hans underarm. Visa lite tillgivenhet liksom utan att det blev för mycket. “Och som svar på din fråga så fyllde jag nyligen 18, så har inte allt för många år bakom mig men jag försöker i alla fall.” För det stämde, hon försökte att bete sig äldre än vad hon var, kanske lyckades hon inte jämnt men det var väl viktigare att man försökte ändå?

Nilla visste minsann hur ung hon var och blotta tanken på att hennes mor ville gifta bort henne redan för ett år sedan var ju aningen skrämmande då hon visste att om tillfället funnits hade hon säkerligen redan blivit bortgift när hon var tretton.. Nu var hon ju  gammal nog i alla fall vilket kändes skönt men visste även att man sällan brydde sig om åldrar i världen, vanligtvis det vill säga. Hon hade ju haft stor chans till att hamna illa till med och bli bortgift åt en äldre man som inte var den vänligaste med som sagt. Då Kael delade med sig av sin ålder så var han ju inte direkt gammal vilket var en lättnad med om sanningen skulle fram. Inte för att hon någonsin sätt honom som gammal men i alla fall.

Hon log bara varmt mot honom efter hans uttalande och försäkring och nickade som svar. Lutade sig bakåt aningen med sin hand kvar under Kaels egna hand och över hans underarm. Var det så här livet skulle se ut från och med nu? Det fanns ju i sådant fall MYCKET värre öden att uppleva då de båda som sagt verkade tycka om varandra redan som det var. Det knackade snart på dörren vilket fick henne att vända blicken ditåt med hjärnan som listade ut snabbt att det antagligen var maten.

Hon ville egentligen inte släppa Kael där de satt på det där ömma viset men drog sig ändå undan när det knackade på dörren och reste sig upp medan tjänstefolket dukade upp åt dem. Maten var god och så var även sällskapet och snart satt de där, mätta och belåtna med blickarna fästa ut över landskapet framför. Det var nästan otroligt hur mycket landskapet ändrades på bara ett par dagars ritt men det var fint oavsett, kanske var det alvdelen av henne eller så var det bara så att hon verkligen uppskattade naturen, vem visste egentligen? Men brydde hon sig om anledningen egentligen? Nej inte direkt. Hon hade ju alltid varit mycket för naturen så vad spelade det för roll när det kom till anledningen varför?

Hon log över hans ord och nickade först lite muntert faktiskt innan hon kom på att han inte kollade mot henne just denna sekunden vilket fick henne att istället säga; “Det skulle jag uppskatta, jag har alltid älskat naturen.. Kanske kan vi gå till en av dina favoritplatser? Skulle inte ha något emot att se vad det är för något som du uppskattar mest.” Sa hon ärligt och mer muntert än vad man hört från henne hittills. Hon kände sig avslappnad och bekväm vilket kändes som en evighet sedan sist.

Nilla kunde inget annat bli än charmad över Kaels graciösa handlingar vilket följdes av att hon gjorde som man skulle göra och neg fint mot Kael. “Sov gott Kael.” Sa hon mjukt, väl medveten om att hon lovat att släppa alla överdrivna artighetsfraser mot sin fästman och de skiljdes åt för natten. Många tankar for igenom hennes huvud när hon väl låg i sängen, gjorde det svårare att sova men till sist lyckades hon ändå falla in i sömn.

Hon vaknade relativt tidigt morgonen efter, åt frukost och klädde om i en ljusblåklänning mer passande för att rida och de red sedan iväg. Hon njöt av att bevittna landskapet och hur det ändrade sig från strand till höga berg. Hon kunde inte hjälpa att känna sig aningen nervös då de klättrade högre upp men den känslan gav sig snart då de hoppade av hästarna och band dem vid ett par träd som befann sig där. Tillsammans närmade de sig klippans kant vilket fick henne att hålla i Kaels arm för någon form av trygghet över den högst osäkra platsen de befann sig på. Vinden kastade om hennes hår likt en flamma runt hennes huvud tillsammans med den blå klänningen som fladdrade runt hennes anklar. Hon drog ett djupt andetag med blicken som fästes ut över landskapet och förvånandsvärt nog så började ett leende att forma sig på hennes läppar. Det må vara skräckinjagande högt uppe de befann sig men hon kunde inte hjälpa att känna en speciell frihet med att stå där, så högt ovan marken. Det var nästan som att de flög med tanke på hur nära kanten de stod.

Hennes blå ögon lystes upp av solens, varma sken och hon vände blicken mot Kael med det där leendet. “Det är underbart, lite skrämmande men otroligt vackert.” Erkände hon innan blicken föll tillbaka utåt. Snart så stände hon ögonen med ännu ett djupt andetag och leendet blev bredare. Tänk om man kunde flyga.. vad underbart det skulle vara. Detta var nog så nära ett flygande som hon skulle kunna komma och visst var det underbart. “Kael..?” Sa hon medan hon långsamt öppnade ögonen igen och vände blicken mot honom lite nyfiket. “Har du någonsin drömt om att kunna flyga? Jag vet att det kanske låter lite barnlikt men det är något jag önskat att jag kunde göra hela livet.. Bara tanken är så befriande, tycker inte du det?” Undrade hon sedan med sitt fina lilla leende på läpparna.

Nillas leende ändrades snart till en mer frågande natur då hon verkade ha fått Kael att tystna över sin kanske barnsliga dröm? Hade det verkligen varit så opassande av henne att dela med sig av en livslång önskan? Det gjorde henne aningen nervös nu när han förblev tyst och det kunde synas en viss oro på hennes ansikte. Vinden svepte mellan dem under tystnaden och hon drog försiktigt undan en hårslinga bakom ena örat. Skulle hon säga något och i sådant fall vad skulle hon säga? Hon öppnade munnen för att be om ursäkt över hennes tankegång men stängde munnen igen då Kael tog till orda. Svaret fick henne att se förvånad ut och hon blinkade till då hon inte förstod vad det var som han menade. Han hade väll rätt så stor frihet till att vara sig själv eller? Visst hade kungligheten kanske vissa krav att följa men det fanns väll ändå ingen som kunde hindra honom från att göra det han ville?

Hon kikade på sin fästman innan hon snart la en hand mot hans kind för att rikta hans ansikte försiktigt mot sitt med en frågande men vänlig blick. “Vem håller dig undan från att vara fri?” Undrade hon på ett sätt som talade om genuin värme riktad mot Kael. Hon må inte förstå vart detta kom ifrån men kunde inte hjälpa att känna att han skulle vara fri att vara sig själv. Vad var det han var så orolig över?

Hon log mjukt mot honom tills punkten att han vände bort huvudet och hon lät sin hand sjunka tillbaka nedåt under det sarkastiska skrattet. Såf lite fundersam ut då det verkade som att han trodde att alla skulle vara emot honom men hon förstod ju inte varför. Han var ju inte otrevlig över huvudtaget så vad skulle kunna vara så illa? Sedan kom meningen som skapade ännu mer frågetecken hos henne.. vilka de.. var? Vad betydde det egentligen? Deras blickar möttes igen och han ställde sin fråga till henne och hon öppnade munnen för att svara. “Vet? Jo det är det jag fick lära mig under uppväxten.. Att ni styr riket, vilka medlemmar som finns i eran släkt och vad ni gjort under erat styre.. du vet det vanliga.” Hon såg på honom och kunde se hur det var något som han ville säga men verkade tveka över det hela, vad var det egentligen? “Är det något du vill berätta för mig?” Undrade hon försiktigt då hon inte alls ville tvinga honom att berätta vad det nu var han tänkte på men visade att hon fanns här OM han skulle vilje lätta på hjärtat.

Hon log lite ursäktande åt Kaels bortviftande åt hennes ord då till och med hon förstod att det kanske inte var något som han ville prata om för hundrade gången. Snart så kom den frustrerande sucken och hennes leende försvann då det helt klart var en mer allvarlig del av deras samtalande och hon kände sig orolig över hur mycket detta verkade betyda för Kael. När han började samtala med sig själv så tog Nilla tryggt hans händer för att visa att hon fanns där för honom och kanske även lyckades visa att vad det än var så var det okej. Det fanns väll inte allt för mycket hemskt som det kunde innebära eller hur? Hon lyssnade på hans ord med allvar i sin blick och nickade åt när han förklarade om sin släkts vapen innan allt blev otroligt förvirrande för henne otroligt snabbt.

Vad betydde det hon hörde? Experiment? Var Kaels familj några som blivit experimenterade på och hur då i sånt fall? Hon blinkade till under tystnad till en början, försökte få något´n form av förstånd över det hela. Sedan slog något väldigt viktigt henne som hon inte ens sett komma själv; vad spelade det för roll egentligen? Det ändrade ju inte Kael som person eller hur? Men det betydde inte att hon inte var intresserad i att höra mer.. vad för experiment hade egentligen skett? “Så.. vad för experiment gjorde de på din familj?..” Hon funderade aningen över vad hon hört och tänkte tillbaka på drakikonen vilket fick det att ljusna lite mer för henne. “Kael..? Är du av drakblod?” Undrade hon sedan fascinerande lugn över informationen hon nyss fick ta del av. Vad kunde hon säga dock? Det chockade henne om det skulle vara sant som hon försökt lista ut men skulle det egentligen betyda mer än så?