- This topic has 97 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 3 månader sedan by Valentine.
-
Kael skakade på huvudet, lite frustrerat.
‘Nej, nej… Inte på mig, inte på min familj.’ sa han och gjorde en gest som om han visade på något långt borta.
‘På våra förfäder, under Andra tidsåldern. Länge länge sedan.’ han såg lite drömmande ut över havet, som om han tänkte sig att gamla tider som aldrig skulle komma igen skulle uppenbara sig. Lite förvånat vände han huvudet då hon avbröt hans funderingar, tydligen hade hon förstått något i alla fall. Än en gång kände han en fruktan och en vaksamhet – skulle han berätta mer eller inte?‘En gång i tiden var Kaelred ett fort och en fristad för drakar… Drakriddare kallades de. Samma titel som jag har idag, en… glorifierad minnessten som de flesta glömt dess sanna innebörd. De, alltså drakriddarna, tjänade världens ledare och riken som fredsbevarare i flera hundra år… tills de mörka tiderna kom… Tills Barthas kom.’ sa han, namnet så gott som en förbannelse – för de flesta bara en saga om en mörk drake som förstört Mahadwens huvudstad.
‘Barthas blev galen, förstår du.’ sa han. ‘Och efter det fruktades Kaelreds drakriddare, de jagades och dödades, de få som överlevde gömde sig. Kaelred blev… vad det är idag. De som blev kvar bildade en republik av folkvalda, kungafamiljen en skugga av vad de en gång var.’ så klart hade han inte varit där, det var över tusen år sedan.
‘Jag… är en av de få som är kvar, förstår du.’ sa han, lite tystlåtet. Han drog ett djupt andetag och skrattade lite glädjelöst.
‘Så du frågar om jag önskar jag kunde flyga. Jag kan.’ sa han och verkade seriös i sitt påstående. ‘Men ändå inte, för om någon ser mig är det över för oss.’ -
Nilla lät honom berätta utan att avbryta honom och försökte att förstå informationen som delades med till henne. Det var mycket som hon faktiskt inte hört förr, visst hade hon lärt sig om när Mahadwen hade blivit förstört av draken men hade mest fått höra att det var en myt, en saga för att sätta försiktighet i barn. Hon hade aldrig direkt trott att det faktiskt hade hänt på riktigt om sanningen skulle fram.
Sedan kom hans sista uttalande om sig själv och sitt drakpåbrå och erkännandet att han faktiskt kunde flyga men inte kunde göra det tack vare risken. Hon kikade lite på honom med vinden som fick hennes klänning och hår att fladdra genom luften medan hon knäppte händerna lite bakom ryggen. Det var mycket information som hon nyss fått lära sig och även mycket som hon behövde försöka smälta till något mer hanterbart. Vad skulle man egentligen säga om saken? Var hon rädd? Nej det var hon inte av någon anledning men antagligen för att Kael inte varit mer än god mot henne faktiskt.
Hon kikade lite på honom, kom på att hon stått tyst ett bra tag nu och log plötsligt mot honom lite ömt. Hon lät sina händer lämna ryggen och sträckte ut dem mot honom i hopp om att han skulle ta tag i dem som gensvar. “Tack att du delade med dig om detta till mig Kael, det stannar mellan oss, det lovar jag.” Sa hon ärligt då hon fått veta att det inte var många alls som kände till detta och kunde inte hjälpa att känna sig smickrad över att ha fått veta detta. Det borde vara något som gjorde henne nervös, rädd kanske till och med men med tanke på allt hon gått igenom så kunde hon inte påstå att det påverkade henne på samma sätt som det skulle ha gjort innan allt hänt.
Hon hade alltid varit en öppensinnad person men från början lättskrämd och försiktig men kanske hade den delen av henne försvunnit bort nu? Hon ville nästan fråga hur det var att flyga men tänkte att han kanske inte gjort det på ett bra tag eller alls.
-
Kaels gröna ögon var fästa på det dundrande havet där framför dem, oförmögen att möta hennes blick. Inte för att han skämdes för sig själv, utan mest för att han inte var van att tala med någon på detta vis. Det kändes genant att öppna upp sig så, sårbart. Och av någon anledning brydde han sig om vad hon skulle säga eller tycka. Då hennes ord kom var det inte riktigt vad han förväntat sig, och han vände blicken mot henne med ett höjt ögonbryn.
‘Du måste tro jag är galen.’ konstaterade han. ‘Redo att fly i natten vid första tillfälle?’ undrade han, det skulle inte förvåna honom om det var så det var. Nå nu hade han sagt allting och det fanns ingen återvändo. Utan att vänta på fler ord knäppte han upp sin jacka som han slängde på marken, och sedan började han knäppa upp skjortknapparna en efter en, med ryggen mot henne, fingrarna snabba, akten effektiv. Hon kunde se att han hade en muskulös och smärt kropp som kom från att träna dagligen så som han gjorde. Då väl skjortan var på marken såg han på henne över axeln.‘Försök att inte skrika… Men vinden kommer nog dränka det ändå.’ sa han med ett litet finurligt leende, sparkade av sig stövlar och knäppte upp sitt bälte och byxorna samtidigt som hans kropp började förändras. Ett obekvämt och något smärtsamt läte lämnade hans läppar, medan hans hud förändras och istället växte röd fjäll fram. Hans röda hår blev långa röda horn och i samma ögonblick började hans storlek ändras och växa. Hans stön blev djupare, dovare, inte längre mänskliga, och solen som lagt sitt sken på Nilla förvandlades till skugga då en enorm röd drake plötsligt stod på platsen där Kael stått. En stund stod han bara där, ståtlig i motljuset, solen glimmande i de röda fjällen som i den röda rustningen han burit på tornerspelet innan Nilla flydde från Kaelred. En dov fnysning lämnade drakens närsborrar, så lite eld och rök kom ut, och det enorma huvudet som var skräckinjagande men ståtligt på samma gång vände sig mot henne. Tänderna var långa som svärd, de gröna drakögonen stora som sköldar.
‘Det är fortfarande jag… Kael.’ sa draken, rösten mörkare och mäktigare än Kaels men det fanns en bekant klang där. Han sänkte sitt huvud så hans nos var nära henne, så ögonen kunde bättre se henne, hans huvud lika stort som hennes kropp.
-
Nilla visste inte riktigt kanske vad hon trodde men hon trodde inte att han ljög för henne i alla fall. Det var dock inte lätt att se det framför sig att drakar var så små, historierna om drakar hade fått dem att verka större än hus och skräckinjagande, inte stiliga män i vanlig storlek. Vid hans ord så öppnade hon munnen, osäker på vad hon skulle svara. Ja vad svarade man egentligen på det? Hon öppnade munnen för att försöka komma fram till någon typ av svar när han plötsligt började klä av sig vilket fick hennes kinder att bli röda. Det var ju inte direkt vad hon hade sätt komma och tonåring som hon var så pep hon nästan till aningen över denna plötsliga händelse. Det var ju inte direkt en vanlig syn inom adeln att någon av motsatt kön började klä av sig framför någon annan. Visst hade hon förutspått att det skulle ske när de var gifta men nu av alla ställen?
Hon kollade storögt på den halvnakna mannen framför sig och snart försvann även byxorna och hon kunde säkert lysa upp en hel stad med sin genans. Kände sig nästan skyldig över sig själv med för vad var den stora grejen egentligen? Det var ju inte direkt så att man föddes med kläder på sig eller hur?
Snart började Kael att byta form vilket fick Nillas ögon att spärras upp medan hon bevittnade vad det var som skedde. Hon slog händerna för munnen då blicken följde Kael uppåt där han snart befann sig i sin fulla drakform. Hjärtat bultade likt en trumma i bröstet på henne när rök och eld lämnade den röda nosen och hon såg de skräckinjagande tänderna. Hon stod där med händerna över munnen för att hålla tillbaka skriket som ville rymma från henne medan draken försiktigt böjde fram sitt enorma huvud mot henne. Hur.. vad… va?! Hon såg in i de där stora ögonen medan händerna långsamt sänktes från munnen och hon svalde till. Hon såg minsann rädd ut, men vem skulle inte göra det när ens fästman plötsligt befann sig framför sig som en enorm drake?
Hon kände sig svag om benen där hon med skakig hand försiktigt sträckte fram armen för att nervöst lägga handen mot hans fjälliga nos. Fjällen var hårda men förvånandsvärt svala vilket hon inte förväntat sig alls. Hon svalde till igen och lät sin hand smeka över nosen på honom helt utan att ens fatta greppet på vad som just hade hänt. Varför var hon så rädd? Det var ju bara Kael.. försökte hon intala sig själv och med den tanken så tog hon ett darrigt steg mer fram mot honom för att lyfta den andra handen och försiktigt lägga den mot drakens haka. “kael..” Fick hon fram, upprepade att draken sagt att det var fortfarande han innan hon tog sig modet till att luta sin panna mot den fjälliga nosen. Slöt ögonen nervöst medan vinden ven mellan dem, kunde höra drakens huffande andetag innan något hände. En försiktigt leende spred sig på hennes läppar medan hon drog sig tillbaka aningen med blicken som fästes i hans gröna blick igen.
Det var ju inte så att hon INTE var rädd men det var ju Kael och hon ville visa att hon accepterade honom, hela honom, drake och allt. “Förlåt Kael om jag är lite chockad.. Men du förstår säkert varför..” Nillas röst var även den skakig men ja det var ju inte varje dag man stod öga mot öga med en drake eller hur? Hon strök med handen mot fjällen igen medan hon erkände. “..Inte alls vad jag hade förväntat mig..”
-
Draken var stolt, ståtlig och vacker på samma gång, och kanske var det inte förvånande att Kael som människa var så medveten och viktig med sitt utseende då han såg ut som han gjorde som drake. Farlig och vacker, som de flesta drakar. Ett lågt dovt vibrerande hummande rörde sig i hans hals då hon strök hans nos och haka, nästan som en katts spinnande – men mycket större och djupare. Hans huvud lyfte sig då Nilla tog ett steg tillbaka. Hennes skrik verkade han inte bry sig om riktigt, kanske var det hans drakskepnad – trots allt var det något farligt att byta skepnad som han gjort. Inte bara för att någon kunde se honom, men för att instinkterna hade en tendens att ta över. Som drake var det lätt att känna sig oövervinnerlig och mäktig. Då hon steg bakåt lyfte han långsamt sitt huvud och såg sig omkring med sina reptilögon, så mycket skarpare än hans ögon i sin vanliga mänskliga skepnad. Åtminstone i stunden såg han ingen i deras direkta näromgivning.
‘Du ville flyga?’ frågade han efter en stund, och de gröna ögonen fäste sig på henne. Långsamt sjönk han ned med sin väldiga kropp.
‘Klättra upp längs med mitt ben, och sätt dig vid min nacke.’ sa hans mörka röst som fick marken att vibrera.
‘Och vad du än gör… Släpp inte taget.’Så fort hon satt sig till rätta, och han var säker på att hon höll i sig ordentligt vid hans nacke, började han röra sig. Snarare än att lyfta där och då tog han ett tungt språng, trots allt var han en tung varelse, och skuttade över klippväggens kant. En stund föll de, vinden skrek och ven och kastade omkring Nillas kläder och hår, innan Kael lyfte sina enorma vingar som fångade vinden och fick dem att vända. Istället för att falla nedåt gled de i en båge rakt fram och sedan uppåt. Uppåt mot skyn, så världen blev mindre och mindre under dem. Upp mot den blåa skyn. Ett skratt verkade vibrera i Kaels djup.
‘Hur känns det att flyga?!’ röt hans röst i vinden, en röst vars vibrationer hon kunde känna i hela kroppen nu då hon satt på hans nacke. -
Vad annars kunde man säga än att det hela var så otroligt och skrämmande på samma gång? Draken Kael var både vacker och skrämmande, att det chockat henne var väll ganska glasklart. Det tog henne en minut eller två att släppa chocken innan ett försiktigt leende spred sig på hennes läppar, ett nervöst sådant men helt klart ett som tydde på att hon inte hade något ont i sitt sinne. Då draken brummade att hon skulle klättra upp på honom så nickade hon lite skakigt innan hon med en liknande skakande hand strök över fjällen på väg till en stora drakens sida innan hon började klättra upp för att sätta sig på hans nacke. Fjärilarna fladdrade i magen på henne där hon letade efter rätt grepp medan han drog ett djupt andetag för att försöka lägga nervositeten en aning.
Kael började röra sig och hon tog ett ytterligare ordentligt tag då den plötsliga vissheten om att de var på väg ner för kanten slog henne som en panna i ansiktet. Sen for de nedåt från klippan och hon pep till aningen över känslan av att falla nedåt innan Kael tog ut vingarna och fallet ändrades till ett svävande. Hon kunde inte tro det! Hon såg sig omkring helt fascinerad medan de snart steg upp mot skyn. Håret fladdrade, ja allt fladdrade omkring henne från starten och hon såg hur allt verkade krympa och bli mindre där de for uppåt. Nervositeten släppte steg för steg och snart nog fann hon bara upprymdhet samt en enorm känsla av frihet i allmänhet.
Kael brummade fram sina ord och om det ens fanns möjlighet att hon på något vänster inte skulle höra drakens tydliga ord så kunde hon så gott som känna dem under sig. Detta var otroligt! Hon skrek fram sitt svar genom vindens brusande; “Det är helt fantastiskt!!” och hade det inte varit för att hon var en god lyssnare så hade hon garanterat släppt taget om honom och sträckt ut händerna på varsin sida av henne. Men nu lyssnade hon ändå för att vara säker på att hon inte föll av honom. Ja det var inget annat än just fantastiskt heller, fanns det ett ord bättre än fantastiskt så skulle det övervinna även det. Det gick inte ens att förklara, så pass bra kändes det hela!
-
Draken tycktes ge ifrån sig rytmiska brummanden som troligtvis var skratt som svar till hennes kommentar, vilka vibrerade genom hela hans kropp. Trots att han gärna stannat uppe i luften hela dagen var det för riskabelt, så han svängde vingarna från havet istället och tillbaka mot fastlandet.
‘Ser du hur vacker världen är här?’ frågade hans dova röst. ‘Där borta ligger Älvskogen som du håller så kär…’ sa han och rakt framför dem kunde de se ett täcke av skog som växte upp mot de Vita bergen. Bergen var för höga för att de skulle kunna se Celeras härifrån dock, och så gled han stadigt ned mot marken och landade vigt.
‘Jag skulle gärna ta dig längre, men jag vågar inte riskera att bli sedd mer än jag redan gjort.’ sa Kael, och då hon kommit av honom igen förvandlades han till sig själv i sin nakna skepnad. Han sträckte sig efter sina kläder och började klä på sig.
‘Jag ber om ursäkt för mitt opassande framträdande och blottande.’ sa han och böjde huvudet lätt. -
Hon kunde känna Kaels skrattande i hela kroppen där de for genom luften med den otroliga känslan av frihet för henne uppe i skyn. Hon hörde hans brummande, frågande röst och kunde inte hjälpa med att hålla med honom om saken. Hade man gått tillbaka en bit i tiden så hade hon inte haft något kvar att leva för men nu? Arlins mord skulle alltid ha sitt djupa ärr inom henne men det stod klart att det inte verkade ha varit slutet på hennes egna liv nu i efterhand. Hon kunde med lättare hjärta fortsätta med sitt liv och bara bära med sig på de goda minnerna som Arlin hade medfört till henne. Saknaden skulle alltid vara stor men ett hopp om livet hade börjat gro inom henne nu.
Hon log brett genom det starka luftdraget medan orden uttalades. “Jo visst är det!” Sa hon glatt medan blicken fästes bort mot den gröna älvskogen och hon kunde inte hjälpa att se lite drömmande bort mot den innan de svängde åt sidan för att antagligen hamna på marken igen. Visst hade hon rätt i det när de for tillbaka till sin forna plats och hon njöt av de sista sekunderna ute i den fria luften. Kael landade smidigt och efter ett par sekunder så klättrade hon försiktigt av honom och tog ett steg bakåt.
Då Kael började förvandlas tillbaka till sin nakna manskropp så kunde självfallet Nilla inte göra mer än att bli generad och vände bort blicken så han fick klä på sig igen utan åskådare. Var ju inte direkt var dag en man befann sig naken framför henne och nu två gånger på en dag; klart man blev lite generad då. Vid hans ursäktande så log hon lite generat till innan en kommentar slank ur henne som hon inte riktigt vile säga högt. “Det är ju inte direkt en obehaglig syn..” vilket självfallet fick henne att rodna mera. Han hade ju velat att hon skulle slappna av i hans närvaro men frågan är om hon kanske inte slappnade av för mycket nu?
Hon vågade titta tillbaka på honom och såg att han klätt sig igen vilket i alla fall dämpade rodnaden en ANING. Hon harklade sig aningen ursäktande över sin kommentar innan hon gav honom ett vackert leende med genansen på kinderna. “Det där var otroligt Kael!” Fick hon sedan ur sig, i hopp om att dränka sin oförsiktiga kommentar och dessutom faktiskt prata om upplevelsen de delat. Hon tog ett steg fram mot honom genuint utan ett tecken på rädsla nu när chocken lagt sig. “Hur gammal var du när du fick veta om detta?”
-
Kael var kanske lite generad över impulsen han haft att visa henne sin sanna skepnad, och speciellt blottandet på detta vis var ju högst oacceptabelt i deras kretsar – och de flesta andra kretsar likväl. Men han skrattade bort det hela och log finurligt åt hennes kommentar.
‘Fräck, modig och smickrande på samma gång. Vågat spelat, Nilla.’ retades han roat medan han rättade till sina kläder. Så klart var hon också knappast en obehaglig syn, men det sa han inte mer än genom att ge henne en mjuk uppskattande blick. Åt hennes fråga suckade han lätt, fundersamt.
‘Ungefär då jag var i samma ålder som min brorsdotter Tirrin är nu, yngre än tio kanske.’ sa han och skakade på huvudet.
‘Det är en märklig sak för ett barn att kunna ändra skepnad men inte få visa det för någon. Första gången jag gjorde något som drake var några år sedan… Då Nela’thaënas blev attackerat av Iserion och de bad oss om hjälp.’ han skakade på huvudet.
‘Frihet att flyga och sprida terror bland fienderna, hemskt med all död…’ han skakade på huvudet.
‘Galna tider, men inget vi behöver lägga tanke på nu.’ sa han och log lätt mot henne.
‘Men jag ville du skulle veta vad du ger dig in i… Jag är förvånad över att du inte sprungit iväg… Mer än en gång alltså.’ sa han lite försiktigt. -
Nilla var som sagt aningen röd efter sitt lilla slip när det kom till synen hon bevittnat men försökte som sagt att låta det glömmas bort även om kommentaren från Kael försvårade det hela en bra bit. Hon märkte hans uppskattande blick dock vilket självfallet fick henne att känna sig mindre generad över hela saken, han hade ju inte tagit illa upp, snarare motsattsen så då fanns det ju inte mycket kvar att skämmas för eller hur? Hon log mjukt mot honom med aningen glittrande ögon där man inte kunde se annat än värme som riktades mot Kael. Hur hade hon haft denna turen att bli förlovad med en faktiskt bra man efter Arlin? Det kunde ju gott hur som helst annars, någon man som varken respekterade eller gillade henne där hon skulle få sitta på någon stol och bara vara.. Nu hade hon en man som verkligen brydde sig om hennes mående och som hon kände ett helt nytt band med.
Hon lyssnade noga på Kaels ord och såg lite oroad över det hon fick höra. Jo visst var det hemskt med all död i allmänhet.. många bra människor/varelser dog varje dag och hon önskade lite naivt att det hela bara skulle upphöra att hända. Skulle vara en så mycket bättre värld om alla lärde sig att acceptera varandra och inte bara krävde makt och förstörelse.. Som sagt så hade Nilla vissa naiva drag inom sig som garanterat skulle fortsätta att vara där. Om man nu kunde kalla det naivt? Kanske mer en evig lycksökare skulle passa bättre?
Sedan kom hans kommentar om att han trodde att hon skulle ha sprungit iväg från honom vid det här laget vilket fick henne att bli lite nervös och fästa en fladdrande hårslinga bakom ena örat. Vad skulle hon egentligen svara på det? Vart började man liksom? Hon kikade med ett försiktigt leende som spred sig på hennes läppar innan hon tog ett par steg framåt för att greppa tag om hans händer på ett tillgivet sätt. “.. Något jag lärt mig på senaste tiden är att man inte ska ta allt man ser för bokstavligt.. Jag menar.. en kvinna jag trodde var en vän mördade Arlin efter min familjs order.. Jag tänker nu så att jag som lärt känna dig på detta sättet betyder mycket mer än en nervositet över att du råkar vara en drake.. Du ska aldrig behöva känna det som att jag inte skulle accepter dig Kael. Visst var det skrämmande när du ändrade form men det ändrade inte den du är trots allt. Jag ber om ursäkt att jag reagerade så som jag först gjorde, jag menade inget illa med det hela, det chockade mig bara till en början.” Jo det var lite svårt att formulera sig på bästa sätt men hon försökte i alla fall och det som var viktigare var att hon i alla fall var helt ärlig.
-
Kael blev lite förvånat då hon så nätt kom och tog tag i hans händer, det var något förvånande med hennes flickaktiga och naiva vis, som ändå var avslappnande. Hon verkade ha en förmåga att se på allting positivt, till skillnad från att konstant vara synisk och misstänksam som han själv och de i hans nära kretsar. Vinga, hans syster, hade kanske varit något av en drömmare och visionär, och något av det såg han i Nilla med. Kanske en visionär som ännu inte förstörts av världen, trots allt hon varit med om. Det var rätt starkt att kunna fortsätta se på världen i det ljus hon gjorde. Den unge prinsens gröna ögon studerade hennes ansikte där i solskenet, och han skakade lite förvånat på huvudet med ett leende på läpparna.
‘Du har varit med om så mycket, och ändå förhåller du dig så positivt till allt… Även detta. Det är… anmärkningsvärt.’ sa han milt. Och han kände, förvånansvärt nog, att han kunde lita på henne. Det verkade inte finnas något ont i henne som tänkte hugga honom i ryggen, eller använda hans hemligheter emot honom. Sedan såg han lite allvarligare ut.
‘Men helt ärligt, kan du med säkerhet veta att… Arlins död… var din familjs order?’ undrade han, och tänkte på sin bror.
‘Det kan ha varit min bror, konungen med.’ -
Nilla log lite försiktig över orden hon fick höra. “Om sanningen ska fram så har jag mått väldigt dåligt efter allt som hänt så det känns som den ända vägen jag kan gå är mot det positiva jag stöter på.. som dig Kael.” Sa hon ärligt till honom på ett sätt som i sig själv talade om för honom att han minsann hade räddat henne från ett dystert öde, helt klart. Sedan vid hans fråga så försvann leendet självfallet från hennes ansikte som man nog kunde förvänta medans hennes klara blick för en stund riktades ut mot utsikten. Vinden svepte hennes hår bakåt och hon tyckte sig kunna se Arlins ansikte i det klara ljuset för ett ögonblick. Mer ett minne av honom men fortfarande något som fyllde henne med en välgömd sorg igen.
Hon funderade över frågan hon fått och osäkerheten växte inom henne. Vem visste egentligen vem det var som var den skyldige? Men det hon visste var att hon inte kunde lite på någon av dem och nu inklusive kungen själv. Även om hon var hoppfylld så var hennes tillit så gott som krossad för personer i lag.. ja förutom Kael.. Han var nog den ända som hon kände att hon kunde lite på vid det här laget. Hade kanske till och med hennes far haft en hand i det hela att göra? Hon visste inte men maktsökande gjorde alla helt klart galna…
“..Om jag ska vara ärlig så känns det som att ag inte är säker på någonting längre.. Det är ledsamt när det så gott som inte finns någon man kan lita på.. Förutom dig Kael. Jag litar i alla fall på dig..” Det var riskabelt att lita på någon över huvudtaget.. men om det fanns någon som hon nu litade på så var det i alla fall Kael. Kanske var det för hur snäll han var mot henne eller hur han avslöjat sin djupaste hemlighet för henne men i vilket fall som helst så låg hennes tillit hos honom; den ända som inte verkade ha baktankar med sina handlingar. “Skulle.. din bror göra något sådant tror du?”
-
Kael nickade allvarsamt över det hon sade, även om Nilla ogärna visade det hade han noterat hennes sämre och bättre stunder. Det var väl att förvänta, efter allt hon varit med om. Så ung som hon var, så brutalt kastad ut i den riktiga världen.
‘Nå, kanske du inte borde lita på mig heller.’ sa han lite retsamt. ‘Men jag ska göra mitt bästa för att vara pålitlig.’ sa han.
‘Men det är en stor hemlighet jag lagt på dina axlar, jag ber dig hålla den.’ då hon tog upp hans bror ryckte han på axlarna.‘Jag vet inte… Tristian har alltid varit annorlunda än mig och min syster Vinga. En gång kände jag honom, men kronan tynger honom, och hans rådgivare pressar honom. Han skulle inte göra det av illvilja eller ondska, utan enbart om han trodde att det var för det allmännas bästa, eller för familjens bästa.’ sa han och såg på henne lite sorgset.
‘På samma vis som han trodde vårt giftermål vore det bästa för Kaelred, trots att det är kontroversiellt.’ -
Nilla var ibland ett känsloknyte så det var inte alltid svårt att läsa av hennes mående så Kael hade säkerligen noterat hennes alla måenden; allt från sorg till ilska och även de glada stunderna som han var så bra på att ge henne. Hon nickade därför till hans ord med ett uppmuntrande leende med blicken fäst i hans. Hon hade kanske inget annat val än att lita på honom MEN i hennes synsätt så var han någon som var värd att lita på utan tvekan vilket gjorde saken bättre. Han hade ju inte gjort något alls som förtjänade misstro eller hur?
Vid hans ord om hemligheten han delat med sig till henne om så nickade hon förstående. “Jag vet att vi inte känt varandra allt för länge men jag kan lova dig att din hemlighet är säker med mig.” Ja det skulle antagligen inte ens vara möjligt att hon förådde honom, inte med tanke på hur snäll han var mot henne och om det var något hon kunde så var det att hålla en hemlighet i alla fall, även om det var mycket annat hon misslyckades i.
Vid hans ledsamma förklaring så kunde hon inte hjälpa att sträcka ut sin hans och placera den tillgivet mot hans arm mest för att visa att hon fanns där på något sätt. En handling kunde göra så mycket mer än vad ord kunde ibland. “Det är tufft att ha så mycket som ligger på sina axlar, att vara kung kan inte vara något som är ett lätt jobb men åtminstone så vill han väl, det är i alla fall något?” Vid nämnandet av giftemålet så visste hon inte hur det skulle vara bra för landet men det var ingenting hon vågade nämna högt. Må hända var det från traumat hon gått igenom själv men hur kunde hon egentligen hjälpa ett land? Det var minsann något hon behövde försöka göra även om hon inte hade en aning om hur hon ens skulle börja.
-
Kael var lite förvånad över att inte höra mer ilska och motvilja mot konungen, på något vis verkade den unga kvinnan hitta ett sätt att se allting ur ett relativt gott vis – även hans bror som kanske hade en hand i Arlins mord. Även om han inte visste det, skulle det inte förvåna honom helt. Han log lite åt hennes senare ord, men förminskade henne inte med elaka ord utan sa istället.
‘Tänk på det, Nilla. Världsläget är kaotiskt, och Kaelreds armé är relativt liten. Min bror hoppas nog på att chanserna att få förstärkning av din fars legoknektar, ifall läget för Kaelred blir grymmare, skulle öka eller garanteras genom detta giftermål.’ han litade inte på Lucas själv, men Tristian och Katarina verkade ha konspirerat en hel del tillsammans.
‘Och min bror förväntar sig nog inte heller att du personligen ska vara ett ambitiöst hot mot hans styre.’ -
Ja kanske trodde hon inte helt på att kungen hade haft stor del i det hela men vad visste hon egentligen mer än hur hennes familj fungerade? Hade kungen haft något med saken att göra så skulle hatet garanterat finnas där inom henne men hon brukade behöva bevis för att onåden skulle finnas.. men trots att hon levde under den principen så fanns det ändå liggandes i bakhuvudet på henne.. kunde kungen verkligen ha haft något med Arlins mord att göra? Nej det var farligt att tänka OM, hon hade ju redan fått ett viss ogillnde för sina föräldrar som det var och det var utan att hon ens visste mycket om det hela. Det var svårt för henne att gilla varken sina föräldrar eller kungen för tillfället dock. Trots att inga bevis fanns där, varför var världen spindelväv av misstro?
Hon lyssnade till Kaels förklaring och man hade de senaste minuterna minsann kunnat ana en ändring i hennes mående till det värre. Ja det var svårt att hålla det gladare uppe när man befann sig i en sådan här situation som de båda nu befann sig i. Hon vart tyst ett par sekunder efter att han avslutat sina meningar och vände kort blicken ut mot horisonten då tankarna attackerade hennes hjärna. Hennes fars hjälp? Skulle det vara möjligt ens? Det var den första tanken som slog henne av någon anledning och hon vände tillbaka blicken till sin fästman med leendet som ersatts av en neutral men allvarlig blick nu. “Jag är inte helt säker på att min far skulle skicka iväg sina legoknektar om jag ska vara ärlig och det hela oroar mig en del.. För vad händer om det inte blir som tänkt för dem båda?” Hon tystnade aningen innan hon fortsatte att nämna kommentaren av sig själv. “Och jo.. jag är väll kanske inte direkt det största av hot för sådant..” Av någon anledning fick det henne nästan att känna sig skyldig för vad betydde det? Att hon inte togs på allvar alls?
-
Kael strök henne över håret med ett litet leende.
‘För att vara helt ärlig litar jag inte på din far heller, jag försökte säga det åt min bror men han vägrade lyssna.’ en liten suck lämnade hans läppar.
‘Men jag tror att du kommer överraska dem alla, du har en inre styrka som många saknar.’ ansåg han, delvis för att uppmuntra henne men även för han såg det.
‘Ditt oskyldiga utseende gör inte direkt att du ser så mäktig ut.’ retades han, och vågade sig böja fram och placera en kyss på hennes läppar, de var ju trots allt ensamma till hans vetskap – annars hade han inte bytt skepnad heller. -
Hon kände strykningen över hennes hår och kunde inte hjälpa att luta huvudet lätt mot hans hand vid det hela. Jo man borde nog inte lita på hennes far om sanningen skulle fram, hon må själv ha en viss vördnad över honom tack vare att han faktiskt var hennes far men vid insikten att hennes familj till del eller helt var skyldiga över Arlins död så började denna vördnaden att försvinna. Det var skrämmande på sitt vis men inte direkt oförståeligt. Ju mer hon tänkte på det ju mer förådd kände hon sig och det var utan att ens veta säkert vem som var den/dem skyldiga. “Jag tror.. att det är det smartaste vi kan göra tyvärr. Det är nog helt klart bäst att inte lägga tilliten där..” Jo det var nog till och med bäst att inte lägga för mycket tillit någonstans men hon kunde inte hjälpa att lite på Kael. Ingen annan men Kael; honom kändes det som att hon kunde lita på faktiskt.
Nilla kunde inget annat än att känna värme över Kaels ord där han försökte att muntra upp hennes känsla av hopplöshet och kunde inte hjälpa att skratta till aningen över den retsamma komplimangen som kom flygandes åt hennes håll. Hade hon verkligen en sådan inre styrka och skulle det ta över mer än hennes oskyldiga utseende i framtiden? Sedan började fjärilarna att vakna till liv inuti hennes mage då hon märkte av vad som faktiskt höll på att ske. Hon såg Kael närma sig och det fick en ny mening till hur det kändes som att man skulle flyta iväg. Deras läppar möttes och hon kunde inget annat göra än att ömt besvara kyssen som hon fick med en hand som försiktigt la sig mot Kaels nacke. Så försiktigt att det stod klart att hon var rädd för att råka skada honom, ironiskt nog med tanke på att han var en drake. Men det verkade ju som att de som kom henne nära blev skadade. Hon visste att det tekniskt sätt inte var sant men kunde inte hjälpa att känna som om det var sant; därmed ledde det till den försiktiga naturen hon utgav där hon besvarade kyssen.
Det hade självfallet sin egna charm dock med tanke på att det betydde att hon verkligen inte ville skada Kael och bara det sa mer än tusen ord.
You must be logged in to reply to this topic.