Olem snubblade åter till när han stötte ihop med den långe alven. Han såg omtumlat upp och ryckte till när han mötte det vilda ansiktet. Men han fattade sig snabbt något, han tänkte inte låta en alv tilltala honom på det viset ostraffat. Han sänkte ögonbrynen hotfullt, men så kom han på att han varken hade vapen eller vapenbröder med sig, så han hytte med näven. “Det är tur för dig att jag är på gott humör och känner mig barmhärtig, spetsöra!” Ironin i att han just använt smädesordet som ett hjärtligt smeknamn till Angethril undgick honom. “Bäst för dig att du håller dig i skinnet! Nästa gång är jag inte lika from.” Han visste inte vad mer han kunde hota med, ensam som han var på alvernas område, med en alv framför sig som säkert var över ett huvud längre. Underlig såg han ut också, oberäkneliga var de, spetsöronen. Och han skulle aldrig erkänna det, men denne skrämde honom, han verkade inte ha någon självbevarelsedrift alls. Olem spottade på marken och rörde sig snabbt vidare utan att se sig om.

Från sin dörr hade Angethril bevittnat skeendet med växande undran. Hon kunde ana en djup vrede, en specifikt alvisk vrede. Och innan hon ens hade sett alven kunde hon känna doften av skogen. Situationens märkvärdighet höll hennes nyfikenhet, när hon annars hade gått in och låst dörren när det vankades bråk. När Olem verkade slingra sig iväg och skogsalven rundade hörnet sökte hon hans blick och försökte läsa honom närmare. Hennes gåva var svag, men vreden osade om honom, under det låg en målmedvetenhet. Hon gav upp en suck när han närmade sig. Naturligtvis var det henne han sökte… En fullblodig skogsalv som vandrat in i Iserion? Hon behövde verkligen inte detta!

Hon lade frågande huvudet på sned och gav honom en skeptisk blick, men skrattade till lite när han frågade efter ’nattfjärilen’. Hon svarade mjukt på deras språk. “För barn som inte vet vad det egentligen betyder kanske jag är nattfjärilen, ja.” Visste han vad det betydde? Det låg sannerligen en naivitet över honom, en naivitet som ingen alv som vuxit upp i Iserion kunde ha. Visste han ens vad en prostituerad var? Hennes blick mildrades. Hon kunde aldrig hålla sympatin långt borta när den pockade som den gjorde nu. Kanske var det en svaghet, men hon litade på att hennes gåva skulle varna henne om någon hade mörka intentioner. Den här alven hade uppenbarligen inte en aning om vad han givit sig in på när han lämnade skogen. Och sannerligen var han inte en kund.

“Angethril är mitt namn.” Hon lade handen på bröstet i hälsning och gestikulerade sedan in i sitt varma hem. “Du borde inte vandra runt på dessa gator, málo!” Hon såg sig om på gatan för att försäkra sig om att ingen såg att den uppseendeväckande främmande alven sökt upp just henne. Med läget som det nu var, med ryktet om drottningens frånfälle och instabiliteten det innebar, behövde hon verkligen inte uppmärksamheten.

Angethril höjde skeptiskt ett ögonbryn. “Stora ord i Iserion… Olem kanske inte lyckades skrämma dig ikväll, men människor i grupp borde skrämma en ensam alv här…” Hon såg lite forskande på honom innan hon vände sig och gick in.

Husets yttre var bedrägligt nedgånget, men i den lilla lägenhet som var Angethrils var allt väldigt grant och stämningsfullt. Bortom det lilla entréutrymmet öppnade ett större rum upp sig inbjudande. Draperier i djupa färger växlades med skira förhängen i milda pasteller. I en vrå kompletterades ett lågt bord med sittkuddar på golvet som var täckt av mattor. Bakom ett av draperierna anades ännu en vrå med mera kuddar. Hon hade lyckats göra det gott för sig, skulle förmodligen kunna lämna slummen, men av någon anledning blev hon kvar.

Angethril skred lugnt in medan han talade och förutsatte att han skulle komma in och stänga efter sig. Han verkade väldigt angelägen. Förmodligen var det staden som störde honom, han ville nog inte vara här längre än han behövde. När han började tala om att han sökte efter en person märkte hon genast hur hans känslor färgades av hans tankar. Hon fick en bestämd känsla av att det inte var vem som helst han sökte. Utan en min slog hon sig ned vid bordet bland kuddarna och plockade fram en lång, smal pipa. Hon tände en smal trästicka på ett av ljusen som brann på bordet och använde den för att tända pipan. Ljuset från lågorna framhävde hennes ovanligt påfallande alviska drag, de höga kindbenen och de kattlika ögonen. Hon skulle lätt kunna misstas för att vara av högalvsbörd med sitt nästan vita hår och förfinade drag.

“Förlåt om jag verkar… Tankfull… Det är bara inte varje dag en son av Nela’thaënas kliver rakt in i Iserion på detta vis.” Hon bjöd honom att sitta ned med en gest med pipan. “Jag ska nog kunna hjälpa dig – bara jag får ett namn, eller en beskrivning åtminstone. Priset beror på vilka trådar jag behöver dra i.” Hon betraktade honom och smuttade lite på pipan. Väldoftande rök av fin alvisk tobak steg mot det låga taket. “Men för dig skulle det nog handla om information… Om vad som händer i Nela’thaënas.” Hennes ansiktsuttryck var orörligt. Han måste komma direkt från skogen och kunde inte vara helt ovetande om vad som försiggick där nu. Ytterst lite information nådde dock så långt in i Iserion att den nådde dess alvslum. Han kunde ovetande bära på information som hade potential att vara ovärderlig för rebellerna i Iserion. Hade hon riktig tur kunde hon använda informationen för att stärka banden till rebellerna i Nela’thaënas. Trots att deras agendor var skilda hade de ändå några skärningspunkter där de i grunden delade mål. Men det gällde att gå varligt fram – även om hon inte fick någon känsla av att han hade dolda mål gick det aldrig helt att veta – och han var särskilt svår att få en känsla för.

Angethril gjorde inte en min över hans första ord om Akh’Nairfinde och att straffa människorna. Men inom henne började det röra sig, tankarna började spinna. Detta kunde vara bättre än hon hoppats på, men det bekymrade henne att han talade så öppet om moståndsrörelsen. Kanske arbetade han med människorna – konstigare saker hade hänt.

Hon lyssnade till synes oberört på honom där hon satt. Och plötsligt klarnade allt för Angethril. Hon stannade upp i sina rörelser och höll pipan stilla i handen. Hennes ansikte sprack upp i ett leende. “Naturligtvis! Flickan som försvann i skogen och plötsligt kom tillbaka med en mystisk minnesförlust!” Hennes röst var plötsligt inte lika återhållsam och mild, snarare utmanande. Hon brydde sig inte längre om att hålla vad hon visste nära västen tills hon fått betalt, något med den här historien fängslade henne och här kom en länk i kedjan. Allt var så tydligt nu! “Ni gjorde verkligen ett nummer på den flickan!” Sade hon syrligt, men hon log.

Han talade om Akh’Nairfinde, men hade affärer med prinsessan? Hon förstod inte riktigt undertexten i berättelsen. Hon sträckte ut sina arkana känselspröt och försökte känna av hans sinnesstämning. Nej… Hon verkade vara fel ute där… Det var uppenbart att han hade en närmare länk till Nesta än att han räddat henne och låtit högalverna gotta sig på hennes minnen.

Hon lutade sig fram mot honom. “Vad hände? Var det någon som ångrade sig? Är det någon som behöver låsa upp hennes minnen igen?” Direkt när hon sagt det kändes det som att hon trampat på en öm tå. Hon tystnade, valde orden… “Förlåt… Jag vet bara inte om jag håller med om metoderna som används där ute…”

Hon lutade sig tillbaka igen bland kuddarna och drog ett djupt andetag från pipan. När hon andades ut röken formade den en vindlande helix och hon lutade huvudet bakåt medan hon följde röken med blicken upp mot taket. Hennes blick stannade där medan hon fortsatte. “Jag vet var hon bor och brukar hålla till. Jag kan visa dig dit, men sedan får du klara dig själv. Hon har en egenhet att röra till det, hon har dragit till sig uppmärksamhet här i slummen och jag behöver inte den sortens uppmärksamhet.”

Hon suckade sedan och såg med något mildare ögon på honom. “Felaërn, jag får en känsla av att du kände henne bättre än du är beredd att säga. Men betänk att hon kanske inte längre är den Nesta du kände… Hon kom tillbaka för två år sedan och hon är… Inte klok!” Angethril log och skrattade till lätt vid taken på henne. “Några av barnen här i Lietarwa började kalla henne Naiua – “ekens kusin”, det är vad hon kallas ibland här, som något sorts människo-husdjur…” Hon fnös till. “Hon har smugit runt och skickat små ‘leveranser’ i slummen till de mest behövande. Hon verkar tro att hon är utsänd av Erethil för att rädda ett helt folk – med sockor och morötter! Antingen är hon den modigaste dumdristigaste människa jag känner, eller så har dina högalvsvänner verkligen haft sönder något där i det lilla sköra människosinnet.” Angethrils ansikte blev åter något mer nedstämt, hon fann det svårare och svårare att maskera sina känslor av någon anledning. Hon tänkte på det värkande tomrummet hon ständigt kände hos Nesta. Hon tänkte högt: “Sådan magi borde vara förbjuden…”

Så verkade det som att Angethril bestämde sig för något och hon satte sig tillrätta lite, lutade armarna mot bordet. “Berätta för mig om Akh’Nairfindes status och hjälp mig att få kontakt med dem, så visar jag dig till Nesta.” Hon hade bestämt sig för att lita på känslan hon fick av honom. Han var inte bara en naiv skogsalv, han var definitivt inte en spion, han var en målmedveten rebell med ett brinnande hjärta. Och vad han än ville med Nesta så ville han henne inget illa, så mycket kände hon. Kanske var inte detta tiden att vara överdrivet försiktig? Hade hon en chans att knyta an till skogens motstånd så måste hon ta den. Hon kunde inte vänta på Ha’rail. “Fairë Falqua är med dig.” Sade hon lite kryptiskt och hoppades att han hade så pass nära kontakt med skogens rebeller att han skulle känna till Iserions motsvarighet.

Angethril höjde händerna i en avvärjande gest. “Apsenë! Gammal ovana… Jag brukar mest använda min lilla färdighet på mina mänskliga kunder.” Hon såg ärligt ångerfull ut. “Det var inte meningen att kränka din integritet. Särskilt inte efter den historien… Men du behöver inte vara orolig, jag kan inte läsa tankar, bara känna… Känslostämningar, sådant vi sänder ut utan att medvetet tänka på det. Men det gör det inte mer rätt. Igen – jag ber om ursäkt!” Hon suckade och lyfte pipan lite. “Jag antar att jag ådragit mig fler mänskliga ovanor än rökandet. Men det verkar som att högalverna i våra skogar sjunkit lika lågt.” Trots att hon satt här och förmodligen inte var bättre själv, gnagde en stor sorg i henne vid tanken. För länge länge sedan var skogen också hennes hem, hon mindes knapp längre varför hon valde att komma till sin avlägsna släkt i Iserion istället för att finna ett nytt hem i Nela’thaënas.

Hon lyssnade vidare på Felaërns berättelse. Hon gjorde nu ingen hemlighet av sitt intresse – pipan slocknade utan att hon dragit några fler bloss och hennes blick var fullt fokuserad på honom. Hon nickade i medhåll när han talade om de rädda ynkryggarna till högalver. Hade de någonsin varit något annat? Något i glöden i hans ögon väckte åter rebellen i henne. Hon hade försökt hålla sig i periferin i Fairë Falquas aktiviteter, mest av bekvämlighet, trötthet, hopplöshet kanske till och med. Men nu verkade flera trådar sammanstråla kring henne och hon fann det svårare och svårare att inte dras med i väven som vävdes. Framför allt kände hon sin egen gamla glöd börja pyra.

När han började tala om Aenya Nairfindë och att han tjänat direkt under henne kunde hon inte dölja sin entusiasm. Hennes ögon spärrades upp och hon lade till slut ifrån sig pipan. Hon visste inte varför hon var förvånad dock – självklart hade denna passionerade skogsalv anknutit sig till henne! Hon kände inte Aenya, hade aldrig träffat henne, men hon hade hört historierna – nära på legender snart. “Så hon lever alltså!“ Slank det hänfört ut henne. Hon kunde knappt tro turen hon hade haft denna kväll. Hon lutade sig fram över bordet igen. Den saktmodiga och beräknande tonen var borta, istället fanns där en affekt som bara speglades i den han själv uppvisat. “Jag är heller ingen ledare, men i frånvaron av vår Ha’rail vill jag arbeta för att föra våra grupper samman! Av säkerhetsskäl är vi utspridda, isolerade, men jag är nog den som har störst överblick, näst efter Ha’rail själv. Våra nummer kanske inte är så imponerande i jämförelse med skogens allierade, men vi är en ansenlig grupp. Om jag bara kan få kontakt med Akh’Nairfinde, stärka banden, kan jag nog få ut eventuella direktiv om det blir aktuellt.” Hon tystnade något och såg bekymrad ut… “Jag önskar bara vi kunde få ord om Ha’rail… Jag är verkligen ingen ledare…” Sade hon nästan ursäktande.

Tystnaden föll och hon funderade en stund, hon tänkte sedan högt. “Natten är egentligen både den bästa och den sämsta tiden för ett besök utanför Lietarwas gränser, men kanske är det bäst att klara av hela den här historien med vår vän Naiua så snart som möjligt.” Hon log lite snett. Jo, hon ville gärna bli klar med den lilla detaljen så att de kunde fokusera på arbetet med att ena motståndsrörelserna. “Hon pratade om att hennes man skulle vara borta i några dagar. Hon har nog inget emot att jag kikar förbi med en vän.” Hon log lite retsamt frågande. Var han redo för detta? Det verkade lite som att han hade ett mål, utan att veta vad som skulle hända när han väl nått det. Nå, kanske kunde det ge honom ett avslut, så att han kunde fokusera på rörelsen.

Angethril nickade eftertänksamt. “Minsta lilla hjälper! Om vi kan hålla kontakterna oförutsägbara så är det det bästa. Det låter som att denna din befriare är en självständig spelare? Det kanske det är till vår fördel. Vi måste låta våra motståndare fortsätta tro att vi är få och oorganiserade.” Hon tystnade och nickade lite eftertänksamt för sig själv. Hon hade länge försökt hålla sig ifrån mer centrala roller i deras sak, hennes roll var bara information. Men nu när Ha’rail inte hörts av på så länge och fler och fler verkade vilja ansluta sig till deras sak, föll hon mer naturligt in i en ledande roll än hon trott – eller velat. Deras glöd smittade av sig på henne.

Såklart han inte visste om äktenskapet… “Ja, hon verkar ha gift sig ganska snart efter att hon kom tillbaka. Men vad jag kan förstå är det inte mer än någon sorts affärsmässigt utbyte… Jag kommer aldrig att helt förstå människors sätt att knyta familjeband, men Nestas äktenskap är inte byggt på kärlek – det är uppenbart även för dem som inte kan känna känslostämningar, på blåmärkena om inte annat…” Hon tystnade vid insikten att hon talade så naturligt om Nestas missförhållanden, men de var trots allt långt ifrån unika här. Och Nesta själv hade en stark aura av att stå över allt det, hon lät sig inte sänkas – det var kanske därför Angethril nästan tyckte om henne. Det gjorde det dock inte mer rätt.

Angethril lade huvudet lite medlidsamt på sned och suckade. Hon kände inte Nesta väl, men om dessa två hade knutit mer än ytliga band där i skogen så kunde hon förstå varför. På ett sätt var han lik henne, samma intensitet. “Be inte om ursäkt för din ilska, du har all rätt – det har vi alla! Vi behöver använda den.” Sade hon beslutsamt medan hon reste sig och rörde sig mot dörren.

På krokar på väggen hängde mörka kåpor och mantlar. Hon tog en till sig själv och räckte sedan en till Felaërn. “Din dräkt är för uppseendeväckande här. Alver får inte röra sig fritt.” Sade hon pragmatiskt men med viss beska. “Följ mina steg…”

Medan de gick kretsade tankarna kring Nesta… Kanske var det inte bra att återförena de två? Vad hade Felaërn för avsikt? Skulle han bara komma in i Nestas liv och kasta sina minnen av vad som hänt i skogen över henne? Kanske var det bra? Kanske kunde hon få någon sorts ro i själen?

De nådde Tvätteribrinken straxt utanför Lietarwa. Det var en lång gränd och längst in kunde det gamla tvätteriet anas. Gränden utgick från ett torg där en krum liten gammal ek växte vid sidan av en brunn. Här hade Angethril stannat vid ett husknut. Hon gjorde det tydligt att de borde hålla sig dolda här. “Vårt folk ska egentligen helst inte vara här utan uttrycklig tillåtelse, men här brukar hon hålla till i alla fall. Vad jag förstår bor hon där borta.” Hon pekade en liten bit in i gränden, bort mot en dörr på ett smalt tvåvåningshus med en takterrass där någon sorts växtlighet kunde anas i mörkret.

Även om detta uppenbart var ett av Iserions fattigaste kvarter, var det en helt annan atmosfär här än i alvslummen. Det var fortfarande tänt i flera av fönstren i gränden och ljud från människor som levde sina liv sipprade ut i natten. Men inte alla ljud verkade helt hemtrevliga. En hög mansröst hördes, stök, bråk… Ljudet verkade komma från dörren Angethril pekat ut. Och plötsligt blev det tyst.

Angethril svor till tyst och bannade sig själv för att hon inte lyckats förutse skogsalvens reaktion på tumultet. Han dolde sina känslor bra, men inte så bra. Kanske var hon bara van att alver inte gjorde sådant väsen av sig i staden. Hon var på väg att ropa efter honom, men hejdade sig. Hon kunde inte riskera att bli påkommen här, men ville han riskera liv och lem för en människa så vem var hon att hindra honom? Han var dock viktig för saken, den enda länken hon hade till den andra sidan motståndet… Hon kunde inte låta honom bli gripen nu. Med en suck valde Angethril att stanna kvar i skuggorna och i alla fall hålla utkik.

—

Rummet innanför dörren var bara upplyst av en döende eld i en öppen spis vid den högra väggen. Detta verkade vara huvudrummet i hemmet. Till vänster stod ett litet bord med ett par pallar, vid den bortre väggen fanns en arbetsbänk och skåp – och mitt i rummet uppenbarades en blodig scen.

På golvet låg en stor kraftig man i en pöl av blod. Över honom stod en liten kvinna med långt vågigt hasselnötsbrunt hår som skuggade hennes bleka ansikte. Hennes högra hand höll en stor kniv, rött blod dröp över bladet och ner över handen. Nesta såg förvirrat upp på den som tumlade in genom dörren. Hennes mjuka ansikte var förvridet – över vad som föregått det som just hänt, över vad hon just gjort och konsekvenserna av det. Hennes bröst hävde sig i tunga andetag och blod rann ymnigt från en spricka i hennes underläpp. Hon ryckte plötsligt till, som att hon först nu reagerade på ljudet han orsakat. Vad gjorde en främmande alv här? Nu? Tänkte hon frånvarande…

Det tog inte många sekunder innan hon fick någon sorts fattning. “Nej! Nej! Du måste gå!” Nesta, som hittills varit frusen i en och samma ställning allt sedan dörren flugit upp, började hetsigt se sig omkring i det stökiga rummet. Utan att säga något mer till alven började hon rota runt på bänken. Hon hittade en trasa som hon började torka av händerna och kniven på. Hon gick snabbt oroligt runt i rummet som om hon inte visste vad hon skulle göra härnäst, vad hon skulle göra med kniven, vad hon skulle göra med sig själv.

Hon hade tänkt många gånger att hon måste försvara sig, att han skulle döda henne en dag annars, men aldrig hade hon föreställt sig detta. Hur blev det så här? Allt hade gått så fort. Var han död? Hon såg bort mot dörren, alven var kvar… Hade han just kallat henne vid namn?

Nesta såg förbryllat på alven, försökte ta in vad han sa, vem han var, vad han gjorde här. Kände han Angethril? Han såg inte helt ut som alverna i Lietarwa. Men så skakade hon bort tankarna, det var oviktigt. Hon klev fram mot honom, fortfarande med kniven och trasan i handen. Hennes röst var låg men gällt upprörd. “Nej, nej, du förstår inte! De kommer att tro att det var du om de finner sig här! De kommer att få det till att det var du!” Det var det enda hon kunde tänka på plötsligt. Alver fick inte vara ute så här dags utanför Lietarwa. Skulle någon finna en alv i samma rum som en död man skulle det vara uppenbart vem den skyldige var – oavsett vem som höll i kniven. Hon kunde inte låta det hända, hon kunde inte låta en oskyldig råka ut för det. Om någon behövde hjälp nu så var det han – såvida han inte snabbt avlägsnade sig. Eller om hon… Hon måste…

Nesta började åter vanka av och an i rummet, hon tog sig för pannan och blodrester fläckade hennes mjuka hud. “Jag måste… Jag måste överlämna mig! Ta mitt straff! Vid Athal! Vad har jag gjort!?” Hennes röst brast när det tillslut började gå upp för henne att hon tagit en människas liv. “Han… Han slog mig och… Och han skulle slå mig igen… Och så var kniven där på bänken… Och jag tog den… Och…” Hennes stammanden började byggas upp till någon sorts panik. Men så föll hennes blick på kroppen på golvet. Hon stannade upp.

Det var över nu. Tyran hade aldrig kunnat skrämma henne, men det betydde inte att hon funnit sig i hans försök att göra så. En fruktansvärd lättnad kom över henne när hon nu såg den orörliga figuren på golvet. Han kunde inte göra illa henne mer nu. Hon var fri. “Han förtjänade det.” Ekade hon tyst alvens ord. Hennes röst var knappt en viskning, som om hon var rädd för att det hon sa skulle vara en lögn, en villfarelse för att rättfärdiga det hon gjort.

Hon såg desperat upp på alven. Och hon visste inte om hon någonsin mött en sådan mildhet som hon nu mötte från honom. Inte ens från sina systrar. Och denna mildhet erbjöd han en främmande människa, en usel mördare…? Kunde hon gråta så skulle hon ha gjort det. Hon ville förtvivlat gärna lita på att han verkligen kunde göra något för henne. Hon var fri från Tyrann, men det som väntade henne nu var döden, eller något värre… Men vad kunde en alv göra i Iserion utan att samtidigt försätta sig själv i fara?

Ändå hade hon själv ingen aning om vad hon skulle ta sig till nu. Det var inte som att hon planerat detta. Hon stod stilla handlingsförlamad, tankeförlamad, fortfarande med blicken desperat fäst i hans. “Jag… Jag vet inte vad jag ska göra…” Sade hon tillslut lågt ursäktande, men också som någon slags bekräftelse på att hon var villig att motta hans hjälp.

Nesta stod fortfarande handlingsförlamad, rörde inte en muskel när han kom närmare. Hon andades bara tungt. Hennes mörka ögon var fästa i hans som om de var hennes enda koppling till verkligheten. Mörkret hotade att svälja henne hel. Han talade så familjärt med henne, som om de kände varandra. Kanske var det det som gjorde att hon litade på honom och lät honom ta kontrollen över situationen, eller så var det bara den ständiga avsaknaden av rädsla hon känt sedan hon återvände från skogen. För allt hon visste skulle han kalla på stadsvakten för att själv försöka vinna något på att ha anmält en mördare. Hon trodde inte det. Men vad spelade det för roll? Hon nickade stelt när han bad henne vänta.

I skuggorna utanför hade Angethril haft blicken på den uppsparkade dörren medan hon samtidigt bevakade området. Tystnaden bortom dörren oroade henne lika mycket som tumultet innan. Han var en vuxen alv, tänkte hon stramt, han kunde förmodligen ta hand om både sig själv och Nesta. Även om han var farligt okunnig om alvernas liv i Iserion. Det dröjde verkligen… Och hon kunde inte känna av några känslotillstånd från dem på detta avstånd.

Så plötsligt fick hon i mörkret syn på Felaërns huvud. Skrål hördes på andra sidan torget, lite för nära. Angethril bet ut en tyst svordom. Hon såg sig om, sedan gled hon snabbt över gatan mot Nestas hem. Hon observerade att dörren som hängde på snedden förmodligen inte skulle gå att stänga igen. Sedan kikade hon in genom dörröppningen.

Först såg hon bara Felaërns kroppshydda och Nestas förstörda ansikte. Känslokaoset i rummet slog emot henne som en storm. Så såg hon mannen på golvet och hon förstod vad som hänt, vad det
innebar för alla i rummet. Hennes röst var låg och sansad, men skarp som en kniv. “Vi kan inte stanna här. Ni måste följa mig nu – eller ta konsekvenserna.” Hon hoppades att de alla förstod vad det innebar och skulle komma utan krångel.

Nestas blick for till dörren när Angethrils ansikte uppenbarades. En viss lättnad över att den främmande alven talat sanning genomfor henne som kortast. Sedan såg hon ned på kniven i sin hand, insåg att den aldrig skulle bli ren och kastade den med kraft på kroppen på golvet. Kniven studsade bara av mannens breda ryggtavla. Det gjorde av någon anledning Nesta arg, hennes mörka ögonbryn drogs ihop och hon knöt sina nävar längs sidorna, sedan spottade hon på kroppen. Hon andades häftigt och trängde sig sedan förbi den främmande mannen för att följa Angethril.

Angethril var sammanbitet tyst hela vägen, men det var inte direkt tillfälle för samtal heller. Vad höll hon på med? Att gömma rebeller och andra utsatta var inte hennes uppgift. Hon var ju bara informatör! Hon behövde få kontakt med Akh’Nairfindë nu när chansen givits och Felaërn var hennes enda kontaktkanal. Men naturligtvis hade han affärer med den enda människa i hela Iserion som kunde gå Angethril på nerverna. Och nu detta! Hon visste redan från början att den flickan skulle innebära trubbel, men detta ställde allt på sin spets. I värsta fall kunde det kompromettera hela verksamheten. Men tråden Felaërn höll var för värdefull för att släppa.

Hon rörde sig kvickt och smidigt genom gränderna, de var bara tre skuggor bland skuggorna. Nesta hade fått på sig en egen mantel med huva och höll jämna steg med dem. Angethril övervägde alternativen, inget av dem var på något vis bra eller helt säkert. Vorgolirs kanske? Han skulle inte gilla det, men hon visste att han inte skulle kunna neka dem att gömma sig där. “Vi har en allierad som äger en krog, Nesta kan gömma sig i källaren för natten, tills vi kommit på… Något…” Ja, vad sedan? Tog hon på sig att hjälpa Nesta nu kunde hon inte bara lämna henne vind för våg sedan. Men hon gissade att Nesta kom på köpet med Felaërn nu. Kanske kunde hon utnyttja någon kontakt? Men vem i rörelsen ville hjälpa en människa? Det fick bli en senare fråga bestämde hon.

Hon skulle just svänga in på den smala gata där Vorgos krog låg, när också hon hörde vakterna. “Fan! Vi kommer inte till Vorgos utan att ta oss förbi dem!” Viskade hon. Hon övervägde åter alternativen, men det enda möjliga alternativet nu med så kort varsel var det hon önskade allra minst – hennes eget hem. Utan att säga mer bet hon åter ihop och bytte håll just innan de riskerade att bli sedda. Angethril försökte att skärma av, men Nesta osade av kaotisk ambivalens. Hon bara följde Angethril, det gick inte att avläsa på hennes ansiktsuttryck eller kroppsspråk vad som rörde sig inom henne nu. Men hon behövde inte säga eller göra något för att Angethril skulle kunna läsa energierna hon sände ut. De behövde inte bara ett gömställe, utan också en lugn plats där de kunde samla sig – alla på sitt sätt.

Med en mängd omvägar och efter några vanskliga lägen nådde de tillslut Angethrils hem, där hon och Felaërn nyligen gjort upp sina affärer. Det var mer än affärer nu. När Angethril bedömde att de inte skulle bli sedda gled de in. Hon stängde försiktigt dörren bakom dem. Sedan drog hon ett djupt stärkande andetag för att hindra sig själv från att ge Nesta en rejäl uppsträckning. Angethril förstod mycket väl vad som hänt och varför, hon kunde inte klandra Nesta. Hon klandrade bara sig själv. Hon ångrade redan att hon tagit dem med sig därifrån. “Jag hoppas ni förstår vilken risk jag tar genom att ta med er hit…” Hon tystnade för att åter betänka sina ord. “Se till att jag inte får ångra det…” Sade hon med ännu en suck och såg på Felaërn, sedan vände hon sig mot Nesta. “Jag sympatiserar med det du gjorde. Tyran var inte bara en plågoande för dig utan också för många alver.” Hon tystnade och hennes blick mjuknade. “Och du har aldrig gjort oss något ont. Även om du inte direkt alltid är till hjälp… Jag kan hjälpa dig nu, men du måste själv betänka hur du vill gå vidare. Gör inget förhastat. Vila, samla dig. Jag har ett mer avskilt rum där du kan sova… Om du kan…” Hon såg forskande på Nesta, som stod tyst och stilla en bit in i rummet med den stora mörkbruna manteln fortfarande på sig.

Nesta var som avdomnad av allt som rörde sig inom henne. Hon kände allt och inget. Hon kände hur yllet i mantelns huva rev mot hennes kind, men det kändes inte som att det var hennes kind. Hon kände en djup ånger över vad hon gjort, samtidigt en oändlig glädje över att vara fri – och en total känslolöshet. Det var den som tog över hennes kropp. “Jag måste… Ut… På ärenden…” Sade Angethril sedan svävande. Hon kunde inte förmå sig att säga att Nestas känslokaos gjorde henne yr och illamående. “Kanske är det bäst om du också håller dig undan…” Hon såg menande på Felaërn. Det var kanske inte det bästa tillfället, men nu hade han i alla fall chansen att berätta för Nesta vad som hänt henne i Nela’thaënas. “Felaërn här är en vän. Du kan lita på honom.” Hon valde medvetet att inte nämna att han var från skogen. Det var hans historia att berätta – om han så valde att göra det.

Angethril klev förbi dem båda och visade dem till en mindre dörr som var halvt dold bakom tunga draperier. Rummet innanför var litet och enkelt inrett. Det verkade fungera som både kontor och sovrum, bara ett par kvadratmeter golvyta var öppen mellan skrivbord, garderob och säng. “Det är inte helt säkert här, men tillräckligt säkert för inatt. Om någon mot förmodan skulle komma, så finns en kniv under kudden. Jag antar att ni båda vet hur man använder den…” Hon såg sedan ursäktande på Nesta. “Förlåt…” Hon harklade sig sedan och fortsatte snabbt. “Om det är jag som kommer så säger jag det. Om ni inte hör något bör ni vara på er vakt.”

Nesta rörde sig in i rummet som i trans, satte sig på sängen som att hon föreställde sig att det var det som förväntades av henne. Angethril såg bekymrat på henne. Hon kände ett plötsligt sting av medkänsla i bröstet. Nesta förtjänade inte detta, hon må vara självrättfärdig och naiv, men Erethils ljus fanns hos henne. Angethril sade inget mer, utan såg bara åter menande på Felaërn, hon behövde knappast säga något. Hon lämnade dem sedan.