Nesta hade inte tagit av sig sin mantel, eller ens fällt ned huvan. Hennes reaktioner verkade något långsamma och först när Angethril lämnat dem nickade hon till svar på något hon sagt, något om en kniv. Hon kunde använda en kniv. Det var lätt att använda en kniv. Det hade varit så lätt…

När den främmande alven talade och satte sig framför henne väcktes hon långsamt till liv. Hon fällde ned huvan för att inte vara oförskämd. Vad hette han? Felaërn? Hon mötte hans gröna blick. Den påminde henne om eken där på torget, fast djupare – som en skog, kanske.

“Jo…” Sade hon dröjande. Hon började fundera på hur hon skulle förklara att hon visst varit i Nela’thaënas, men att hon ändå aldrig varit där. Hade man verkligen upplevt något om man inte hade något minne av det? Hon hade varit i skogen, men hade ingen aning om ens hur en skog kändes eller såg ut… Kanske som hans ögon? Hon skakade bort den befängda tanken. “Jo, jag har varit där, men jag minns inget av det. Något hände, men jag minns inte vad…” Sade hon eftertänksamt. “När jag kom tillbaka var jag inte den samma… Tror jag…” Hon rynkade ögonbrynen något frustrerat. “Förlåt, det måste låta irrationellt… Jag har tänkt många gånger att jag skulle vilja bege mig tillbaka för att söka svar på vad som hände. Folk har så många teorier, men de kan inte veta. Jag torde ha träffat alver där, ja… De kanske vet…”

Det verkade som att hon började komma ur den värsta chocken, tankarna började röra sig i andra riktningar och orden följde. Men samtidigt verkade det som att hon vände sig inåt och återbesökte gamla tankar. Men så vaknade hon åter till igen, lade huvudet på sned lite och såg frågande på honom. “Hur kom du till den slutsatsen? Alverna i Lietarwa har väl tappat nästan all kontakt med sitt forna hem genom åren…” Nesta var kanske enkel, men hon var också klipsk. Hon lade tillslut själv ihop sina intryck; den främmande klädseln och framtoningen, att han påminde henne om en skog hon inte mindes och nu denna fråga. Så verkade hon plötsligt nå en insikt. “Du är från skogen…” Sade hon lågt i en betagen utandning. Hon såg på honom med växande intresse och lutade sig fram mot honom.

Angethril måste ha tänt en oljelampa på skrivbordet innan hon gått. I dess ljus påminde hans vita hår om solstrålar som silades genom lövverk. Det var som att han själv lyste upp rummet. Hon höjde hänfört en liten blek hand för att röra vid en hårslinga, men hejdade sig snabbt och sänkte den. Hon hade fortfarande blod intorkat vid nagelbanden, såg hon nu. Besvärat gömde hon händerna under armarna. Hon ville inte råka smutsa ner honom – och man kunde inte bara röra vid främmande personer på det sättet. Hon sänkte generat blicken.

Det tog ett ögonblick innan Nesta greppade vad Felaërn hade sagt. “Vad… Vad sa du? Vad menar du?” Hennes röst var osäker och hon såg vantroget på honom. Hade han sagt vad hon trodde? Det svindlade plötsligt för henne. Den där skrämmande, lockande tomheten inom henne pockade plötsligt olidligt intensivt, krävde hennes uppmärksamhet, som en sårskorpa som hon inte kunde låta bli att klia på – trots att det smärtade och hotade att börja blöda. Bultade i hennes bröst, ville ut. Samtidigt fylldes hennes huvud av ord från familj och vänner som tagit hand om henne när hon plötsligt vaknat i sin egen säng, utan något minne av hur hon hamnat där. De hade hävdat att hon kidnappats av alver, hållits fången, förtrollats, fått huvudet förvridet och sina minnen stulna. Ibland kunde hon nästan se falska minnesbilder av det de berättat. Hon visste att de inte var hennes riktiga minnen, men det betydde inte att det de sa inte var sant. Det var en sanning lika god som någon.

Hon svalde hårt. Hade hon stått upp hade hon nog tagit ett steg tillbaka från honom, nu reste hon på ryggen och lutade sig osäkert bakåt. Det hade varit lätt att ge efter för rädsla, sträcka sig efter den där kniven som hon plötsligt mindes låg under kudden på sängen där hon satt. Men Nesta kände ingen rädsla. Det fanns inget han kunde göra som hon inte redan utsatts för, inget han kunde göra som hon inte förtjänade. Naturligtvis kom detta tillbaka och hemsökte henne nu. Hon hade svikit flera av dygderna denna kväll, vissa straffade Athal utan dröjsmål hade prästen sagt.

Hennes tankar hade rusat under loppet av bara någon sekund. Nu sökte hon försiktigt i hans blick efter någon slags intention, men fann bara samma milda vänlighet som när han först ertappat henne. Så detta var anledningen till att han varit så familjär? Så om han inte var här för att avsluta jobbet, varför var han här? Plötsligt bubblade alla frågor upp på en och samma gång. “Vad vill du? Vad gör du här? Vad hände? Vem… Vem är du?” Nestas andning blev häftigare och häftigare medan hon talade. Något vått rann över det långa ärret som löpte från hennes ena öra över hennes kind. Det kändes som att hon skulle brista. Hon hade aldrig känt något liknande, ändå kändes det smärtsamt bekant.

“Jag minns ingenting!” Svarade Nesta frustrerat med gråten i halsen, varefter hon begravde ansiktet i händerna. Men hon såg snart upp på honom igen och torkade sig över kinden, hon kunde inte minnas att hon gråtit sedan barnsben. Men kunde hon lita på några av sina minnen över huvudtaget längre? Om han hade svar skulle hon se till att få dem. Hon försökte sansa sig för att svara honom mer precist. “Allt jag har är… är känslor, utan några som helst minnen att hänga upp dem på. En känsla av att något mycket viktigt hände, något avgörande, något… sällsamt. En känsla av främlingskap inför den jag var innan. En känsla av längtan…” Hon pausade, tvekade. Nesta hade inte pratat på detta vis om sina upplevelser med någon, hon hade ständigt blivit avfärdad och kallad diverse nedsättande adjektiv. Ett stygn av genans genomfor henne, hennes ord lät så pretentiösa. Men vad hade hon att förlora? Hon hade inget som helst anseende att upprätthålla längre och hon ville ha svar. Hon lutade sig åter fram emot honom lite och såg honom intensivt i ögonen. “Varför längtar jag till en skog jag inte ens minns? Varför känns det som att jag ser klarare nu än jag någonsin gjorde innan jag lämnade Iserion?” Frågorna var mer retoriska och hon förväntade sig inga svar, istället fick de uttrycka en inre dialog hon måste haft under lång tid. “Jag vet knappt vem jag är längre, eller vem jag var innan snarare. Men jag känner mig mer… levande nu.” Hon log lite, men det var inte utan ett stort mått av melankoli – leendet nådde inte ögonen.

Ju mer hon såg på Felaërn, ju mer han talade, desto mer fick hon känslan av att hon kände honom, men det måste vara inbillning – för att han sagt att de träffats. Hon hade ju aldrig sett honom förut! Nesta suckade. “Och så kommer du…” Hon skakade vantroget på huvudet. “Jag minns dig inte, men du påminner mig om något…” Hon stannade upp för att hitta rätt ord för att förklara sin känsla, men tvekade lite; det hon ville säga lät orimligt, galet, men framförallt pinsamt. “Du påminner mig om skogen… Som jag inte minns…” Hennes röst var låg och hon såg ned i golvet. Galen, förhäxad, besatt, vansinnig… Kanske var det just vad hon var. Hon hade just dödat en människa, något fel måste det ju vara på henne.

Långsamt höjde hon tillslut blicken och mötte beslutsamt hans igen. “Om vi träffats, snälla berätta åtminstone varför du är här! Det må vara hänt att jag inte är ämnad att minnas vad jag varit med om, att jag glömt av en anledning. Men vem är du… I allt det här?”

Nesta såg intensivt och tyst på Felaërn medan han talade, men ju mer han berättade desto mer frånvarande blev hennes blick. Hon vände bort blicken och fokuserade på ljuslågan på andra sidan rummet. Hon försökte frammana minnen av det han berättade, egna minnen, men hennes sinne var alltjämt blankt. “Så… Det man berättat för mig… Var i princip sant?” Sade hon tonlöst när han var klar. Så fort hon sa det kände hon emellertid att det inte speglade alla nyanser i hans historia. Det var inte de som kidnappat henne som tagit hennes minnen verkade det som. Och Felaërn beskrev det som att hon blivit räddad undan alvernas attack… Av honom… Men hon var deras fånge…? Hon förstod inte helt, men det kändes underligt nog irrelevant. Det var kanske inte det exakta händelseförloppet som var det svar hon sökt, eller vem fienden var, vem som gjort vad… Hennes spända hållning slappnade märkbart av när hon nådde den slutsatsen.

“Men vi blev vänner…” Sade hon sedan med en avgörande ton. Hon vände sig mot honom igen med ett mjukt leende. Hon fick en bestämd känsla av att det inte var vilken vänskap som helst de format, att det viktiga och sällsamma som hänt kanske var just den vänskapen. Det var med oväntad lätthet hon kände hur alla hennes tidigare frågor rann av henne. Det svarta hålet inom henne fanns kvar, men var på något sätt inte lika besvärande som innan. Alven som satt bredvid henne, Felaërn, var fortfarande en främling för henne, hon visste inget om honom annat än det han nu berättat – ändå kände hon honom. Och han kände helt uppenbart henne, allt han gjort visade på det. Bara det skänkte henne lugn.

Men hans ord om att återställa hennes minnen fick det att röra sig oroligt inom henne. Allt hon velat hittills var att fylla luckan, men efter hans historia kändes det inte lika viktigt. Plötsligt blev hon orolig över exakt vad hon skulle minnas. Hon sänkte blicken och vred händerna oroligt i sitt knä. “Lämna…? Jag vet inte, jag kan inte bara lämna de som behöver min hjälp… Det händer så mycket här i Lietarwa nu…” Medan hon åter började rabbla rördes andra bekymmer upp till ytan. “Åh, men jag kan visst inte stanna heller? Med tanke på… Vad jag gjort…” Den stora skuggan av skuld drog in över henne. “Jag har försatt alla jag känner här i fara.” Hon såg upp på honom igen med stora ögon. “Och du arbetar alltså med rebellerna? Jag kan inte låta dig överge dem! De behöver dig!” Hon försökte bringa sig att föreslå att hon ensam skulle ge sig av, men han var det enda goda som hänt henne de senaste två åren, kanske någonsin. Hon tystnade, men tog instinktivt hans hand.

Jo, Nesta kunde lätt föreställa sig att hon bildat en vänskap med Felaërn. Trots allt som hänt denna kväll, allt han nu berättat, så märkte hon hur hennes andning blev långsammare och djupare. Han utstrålade ett sådant lugn och det smittade av sig på henne. Hade det varit så även då? Det kändes som att vad som än hände nu så skulle allt bli bra – bara hon var med honom. Det var en underlig känsla, bekant men ändå med en viss reservation; hon borde inte känna så här – han var en främling. Eller? Hon ville så hjärtskärande gärna inte att han skulle vara det. “Det känns… inte helt konstigt…” Hon såg blygt på honom. Det var förstås en skamlig och självisk tanke, men hon ville, behövde, verkligen ha en allierad, att inte vara så fruktansvärt ensam. Hon lät sig själv sköljas med i denna känsla av plötsligt behov, en önskan för sig själv för en gångs skull. Vad skulle hända om hon lyssnade till sina egna önskningar? Hon hade redan dödat, för att skona sig själv. Vad var ännu en synd?

Nesta var tyst en stund, vände och vred på allt han sagt, sina egna tankar, känslor. Det kändes ovant; hon hade länge handlat på ren känsla utan att reflektera över vad hon själv faktiskt ville och behövde – och hennes första känsla var alltid att andras behov gick före hennes egna. Felaërn verkade så balanserad.

Tilllslut skakade hon bara på huvudet och såg forskande på honom. “Gjorde du verkligen allt det – för mig?” Hennes röst var skör, men än hade hon inte fällt en enda tår. “Och du vill att jag… Följer dig? Trots det jag gjort?” Hon hejdade sig lite och såg något skamset ned i golvet. “Trots att jag… Inte minns dig, vår vänskap?” Men innan han hann svara på hennes frågor kramade hon hans hand och skakade på huvudet åt sig själv. Kanske var det dags att släppa den där veliga ängslan – händelsen med Tyran initierade något, den betydde något. Och det betydde något att Felaërn var här, det betydde något för honom – hon måste våga tro på det. Och hon måste våga tro på sin egen känsla att det också betydde något för henne. Kanske vågade hon till och med tro att det var del av Athals stora outgrundliga plan?

Långsamt såg hon åter upp på honom och mötte hans blick. Hon var plötsligt mer beslutsam nu än hon någonsin varit. “Jag vill följa dig!” När hon sa det högt var det som att det där tomrummet inom henne åter bleknade något.