Försjunken i sina tankar så hade hon antagligen inte sett honom komma om det inte var för att han skrek till några gånger innan han landade framför henne i sin falkform. Hennes ögon blev genast stora och hon spottade ut brödbiten som hon suttit och tuggat på. Ett brett leende spred sig över hennes ansikte och fick det begynnande ärret att sprick…[Read more]

Precis som sin vän och medresenär satte sig Camthalion på huk och lade sin hand på fotspåren. Han gnuggade jorden mellan fingrarna lite eftertänksamt medan han lät blicken vandra över fotstegen. Sedan vände han blicken uppåt mot de närmsta träden. Försiktigt – nästan ömt – drog han handen över den grova barken. Det fanns rispor i barken och han…[Read more]

“Inte? Skulle det vara bättre om jag var en hora far?” frågade hon, bittert och hennes blick var allvarlig. Som om hans ord sårade henne och för att vara ärlig, vad trodde han att hon skulle göra? Han hade tagit bort hennes namn och titel en gång.

Hostningarna gjorde henne lite orolig och fick henne att söka efter något att hjälpa honom. Ho…[Read more]

Tystnad var ingenting som Camthalion hade något emot. Tvärtom, det var något som han tyckte om. Inte för att han inte heller hade något emot att skämta och tala med vänner. Men han blev inte lika obekväm som han sett att en del personer blev av den. Han fortsatte vara tyst en stund medan han tänkte på hennes fråga.

Var de bättre än myterna om d…[Read more]

Kapten. Ordet etsade sig fast. Det lät inte bra, inte passade på honom. Inte för att han inte var skicklig, men det kändes fel att en vän som Aeriel skulle kalla honom det. Han himlade med sina ögon och skakade på huvudet åt det hela men hann inte kommentera något innan hon far iväg.

Vid Erethil…! Hade hon alltid varit så snabb? Inte för att Ca…[Read more]

Vingas ögon smalnade något och hon såg på sin far.

“Den typen av arbete är det jag har sysslat med i dessa år. Du kastade ut mig, vanhedrade mig. Om du minns, far” sa Vinga och det sista ordet väste hon nästan fram som om det var en förolämpning.

“Du missade en fläck där.” retades Camthalion vidare och pekade på ett ställe på rustning. Inte för att det stämde alls, men han kunde inte rå för att retas lite. Han mindes själv hur nervös han hade varit första gången han steg ut på ett uppdrag utanför Daleath. Inte lika noga med att hans utrustning var hel, ren och fungerade. Trots allt had…[Read more]

Ett tag funderade på om hon skulle ljuga för sin far, nästan som i en reflex som när hon gjort något dumt när hon var liten. Sedan suckade hon och rätade på sig något vid hans sida.

“Ja, det har det varit far. Svåra tider, men också härliga.” svarade hon och berättade kort om sina äventyr medan hon sedan skrattade – inte bittert utan tyckte h…[Read more]

Här sitter du och njuter. Tidig som alltid ser jag. Rösten var bekant och väckte Camthalion ifrån sina tankar, han ruskade på huvudet så att de vita lockarna blev ett virrvarr kring honom samtidigt som han sprack upp i ett varmt leende.

“Någon är nervös, eller kanske exalterad är ett bättre ord för dina känslor?” frågade han lite retsamt och r…[Read more]

Som om hon var en liten flicka igen strök hennes far hennes hår. Hon kunde inte rå för att le lite sorgset över det hela. Sedan skrockade hon åt hans ord och höjde ögonbrynet.

“Vad tror du far, det har varit långa år med mycket död… våld och äventyr.” sa hon simpelt och lutade sig fram för att ge honom en öm kyss på hans panna.

“Varken alv eller människa… men jag känner igen auran, den påminner nästan lite om slaget vid Iserion. Fast att en drake skulle få liv…” ett skratt lämnade hennes läppar. Bara tanken var galen. Det visste väl alla att de var utdöda sen länge? Förutom draksläktena, men de var en annan typ av. Hon skrattade igen och skakade på huvudet så a…[Read more]

Tronds hjärta stannade till. Så han var en människa? Bara tanken gav honom avsmak i munnen och han gjorde en grimars åt det hela. Fast sedan såg han hur svårt det var för Torbjörn att prata om det och lade en hand ovanpå hans för att se på honom med ett svagt leende.

“Så du räddade mig far?” sa han, lite för att få mer ljus på situationen som…[Read more]

Vänner… Det var ett steg i rätt riktning, även om hon hoppades att han i slutändan skulle komma att se henne som mycket mer än bara en vän. Sättet på vilket han blinkade mot henne när han sade det fick hennes leende att bli lite bredare och hon lutade sig tillbaka i stolen igen.

”Nå, då får ni väl ta med mig dit”, sade hon lite roat, osäker på om…[Read more]

Det lilla skrattet som kom över hans läppar fick henne genast att känna sig något förlägen och det hettade lätt om hennes kinder. En gåva av tillit. Hon kände sig lite dum, men gjorde sitt bästa för att dölja det. Dock kunde hon inte hindra ett litet leende från att smyga sig fram över hennes läppar igen, och hennes blick mjuknade något.

”Förlå…[Read more]

Hon log nöjt vid hans ord och snurrade vinglaset mellan sina fingrar. För en stund kände hon sig tvingad att sänka blicken en aning, rädd att han skulle se hur barnsligt förtjust det hela fick henne att känna sig.

Hans ord om vad mer människorna ville ha fick henne dock att se tillbaka upp på honom igen, hennes leende plötsligt ett minne blo…[Read more]

De många timmarna som hade passerat hade Trond lyckats somna, han vaknade med en ryck av Torbjörns ömma beröring och snart satt den nakne unge mannen där bredvid. De honungsgula ögonen betraktade honom förväntansfullt, nyfiket men också med en gnutta rädsla i sig.

“Berätta vad, far?” frågade han, nästan lite för ivrigt som om han väste fram det.

Hon betraktade honom under tystnad medan han talade, väl medveten om vem han var, men hon lät honom hållas. Hon ville gärna informera sina rådgivare om ärendet i Djupgraven, men de var redan på väg och till dess att de anlänt såg hon ingen anledning att fösa iväg handelsmannen. Istället lyssnade hon under tystnad och nickade lite åt hans ord, ett…[Read more]

Lite paff blev Vésiva hon var inte van med att få ett nej. Hon rynkade på pannan och hade lust att muttra några svordomar. I sista sekund lyckades hon bita sig själv i tungan och inte låta de fula orden slinka ut. Hon skrockade till och dunkade lite i disken så att hennes dryck spilldes lite på träets yta.

“Äsch, vi klarar oss kanske bättre ut…[Read more]