Vid det här laget kände hon Arand tillräckligt väl för att veta att han inte menade något illa med det han sade, men det sved likväl, högg liksom i bröstet. Det var hennes bror de pratade om, hennes yngre bror som hon funnit, död och illaluktande på ett golv, i en stad, i ett land, allt så främmande och ensamt. Hon drog ett djupare andetag i et…[Read more]

Arlin viftade bar abort hennes ursäkt, det var inget att bry sig om just då. De hade större bekymmer och utmaningar framför sig. Detta var bara början, och än så länge stod gudarna på deras sida.
‘Freja är med oss, jag kan känna det.’ sa han lite mystiskt åt henne, vilket troligen lät väldigt märkligt för en som inte vuxit upp i Kaldrland.
‘Mit…[Read more]

Ithia gav ifrån sig en grimas då drottningen släppte henne, röda märken på hennes hud efter drottningens hårda grepp. Men hon hade varit med om värre då hon tränats som krigare, så hon kunde ta det. Det var inte direkt smärtan, utan snarare vem som orsakade den och på vilket vis som var sårande.

‘Ers höghet, jag menade inget illa, kan ni förlåta…[Read more]

Flickan tog emot myntet, förvånad över att få något av denna kvinna som på alla vis inte såg ut att hysa mycket känslor för något i sin omgivning. Men hon tog myntet, inte för ivrigt, men med en säker hand. Trots allt visste alla gatubarn känslan av hur det var då fingrarna blev för kalla för att känna något, och man tappade ett dyrbart mynt i mö…[Read more]

Arands gula ögon var skarpt fästa på Rune, men han fick vända blicken till Maeve över hennes ord.
‘Det kanske var ett avslut för dig.’ sa han simpelt. ‘Men det behöver inte vara ett avslut för honom.’ förklarade han, ärligt, hårt, men det var enda sättet han fungerade. Om det var något man kunde lita på med Arand var att han inte strödde socke…[Read more]

Förstås var det svårt att tänka ett liv utan honom. Han hade varit där så många år nu. Fast hon kunde inte förneka honom detta. Inte överhuvudtaget. Även om hon ville skrika och förbjuda honom, kasta skålar och allt.

“Som du önskar, far.” viskade hon till slut, motvilligt och korsade sina armar igen och skakade på huvudet åt det hela. För hon v…[Read more]

Att få fokus på sig själv, var inte riktigt något som Vésiva var allt för glad över och rodnaden blev allt rödare och hon harklade sig lite grann.

“Med mig? Ni är alldelles för ödmjuk, det är bra med mig. Lite trött efter alla händelserna, men ingenting som skulle ändra något.” sa hon, inte helt säker på vad hon sa och satte undan ett par hår…[Read more]

Det var kanske naturligt att hon inte tänkt på det när Vesvía anlände, men hon bar inte längre samma typ av kläder som hon gjort vid tidigare tillfällen, något som i och med den lilla gesten blev uppenbart. Att Vesvía rodnade något gjorde henne mer säker på sin sak, och hennes leende blev lite mjukare igen.

”Och ni, Vesvía?” Frågade hon lite retsamt.

Sakta började dimman drivas iväg, som om den hade fastnat i vind och drogs iväg även om det inte riktigt var hur det fungerade. Men när dimman började svagna till och synen frigjordes lite ytterligare kunde man se Istilwys stå mitt i dimman med ena armen virvlande i luften medan vad som verkade vara en syklon av dimman virvlade ovanför den armen,…[Read more]

Vad? Orden fick henne att stanna upp i sitt steg och ilskan var som bortblåst. Förstås var hon orolig – bara den mödan som det tog honom att resa sig upp. Hon bet sig lite i underläppen och korsade sina armar lite ilsket.

“Du är lika envis som jag. Det kommer bli din död.” sa hon, rakt ut och granskade honom med ett sorgset och ilsket öga för…[Read more]

Hennes ord fick henne att skratta ännu ett glatt skratt och behålla leendet på sina läppar. En liten nickning, som för att instämma i Isras retsamhet för att sedan vid hennes ord nästan rodna lite och se ner på sin tumme för att genast bli lite mer medveten om gesten.

“Min make mår bättre för var dag som går, tack för omtanken, min drottning.” sa…[Read more]

Sig själv… Vad skulle hon med det till? Kanske skulle hon kunna lindra sitt eget fall, det vore det kloka att göra, och hon var inte skyldig denna främling något.

”Vad heter ni?” Frågade hon med en tung suck, innan hon böjde sig ned igen och tog av en sigillring som satt på den döde mannens ena hand och stuvade den i en av sina fickor. Kansk…[Read more]

Vesvías instämmande skratt värmde henne på ett underligt vis och hon kunde inte låta bli att le åt den andra kvinnans ord. De delade uppenbarligen liknande känslor rörande denna okrönta kung, även om Isra fick medge att Vesvía nog hade mer fog för sitt ogillande, så kanske var det bäst att hon fick dra i de trådarna, med Isras medgivande, fö…[Read more]

Hon skulle inte ha kallat sig själv lugn utan snarare mer lamslagen av allt som skedde just nu. Det var lättare att försöka förtrycka de mer jobbiga känslorna som bubblade till ytan, och kanske hade det att göra med att hon druckit en del under kvällen, men just nu gick det relativt bra. Hans närvaro var dessutom, som alltid, lika berusand…[Read more]

Det var förstås inte svårt att läsa vad Ejvald hade i sina tankar och hon suckade tungt och reste sig upp. Som om hon var trött på att behöva försvara sig själv och sin egna idé. Hon suckade tungt och svepte sin mjöd för att göra en gest framför sig.

“Jag tänker inte avslöja något, om du ska frsöka stoppa mig på samma sätt som min son redan plane…[Read more]

“Ja…” sa hon, lite tystare för hon mindes att det kanske inte slutade så väl som hon hade hoppats på men hon log lite svagt över tanken på den resan trots allt. Den gången som han hade accepterat henne in i sin hird.

Det tog emot att säga ja, åtminstone till hans senare fråga. För det skulle skapa mycket problem i hennes familj. En av hennes…[Read more]

Hon svarade inte på hans första ord, för hon visste redan att det var vad han gjorde just nu, byggde upp tilliten igen. Kanske hade han det för lätt egentligen, hon borde göra det svårare för honom, men hans blotta närvaro gjorde henne svag på mer än ett sätt.

”Och det är där problemet ligger… Min far är en lugn och sansad man, han är klok och vi…[Read more]

Även om orden som Ejvald var menade att lugna henne att få henne att inte vara fäst vid sitt oroande. Fast det gjorde det inte, speciellt tyckte hon inte om att han sa att hans tid var nära. Hon kunde inte förlora honom, hennes ögon smalnade och hon skakade på huvudet. Nästan desperat.

“Nej…! Jag kan inte förlora dig med, far.” sa hon och mött…[Read more]

Skrattet fick henne att instämma i ett glatt och nästan flickaktigt skratt och det fanns ett charmigt och säljande leende på hennes läppar samtidigt som hon nickade åt drottningens ord.

“Många vänner.” erkände hon med en glimt i ögonen, som avslöjade att bara tanken på att sätta mer press på Wreax gjorde henne upprymd. Hon strök undan några av…[Read more]

Svaret som hon fick var inte något hon var nöjd med och grimaserade lite över det för att resa sig upp och gå mot tunnan för att hälla upp två bägare med mjöd åt dem båda. Oroligt satte hon sig ner framför honom och höll fram hans stop mot honom.

“Det har blivit värre – eller hur? Och jag har varit för fokuserad på mig själv och allt omkring mig…[Read more]