Eranya lyssnade till de båda, ännu ett halvt steg bakom dem. En fundersam rynka hade begravt sig i hennes panna, mellan hennes ögonbryn. Den rödhårige alvens berättelse fick henne illa till mods, och hon kunde hålla med om att det inte lät helt rättvist. Vad spelade det för roll vad för hårfärg eller vilka värderingar man hade? Eranya visste inte riktigt vad hon skulle göra av informationen hon precis hört, annat än att den gav henne en klump i magen. Ett folk borde väl hålla ihop, inte delas i osämja? Men där fanns någonting i Aenyas ord som ändå resonerade hos den blyga alven. Vi är inte så maktlösa som de tror..
“Det borde det, som sagt, men som Linn påpekar är jag tveksam till att det verkligen skulle fungera så väl..” Började hon tveksamt. “Det skulle krävas mycket.. av oss, av naturen..” Eranya tystnade. Var det här någonting hon verkligen ville ge sig in på? Hon såg framför sig skräckscenarion om förstörelse och ond bråd död.
När de tre rödhåriga lämnat hamnstaden långt bakom sig var det som om Eranya kunde andas igen. Här kände hon sig mer bekväm och hemma. Hon gick något steg bakom Linn och Aenya, betraktade deras utbyte av ord. Kanske något avundsjuk på vänskapen och relationen de verkade ha. Eranya hade egentligen aldrig haft någon närmare bekantskap med någon, mer än sin familj. Men det var längesedan nu. Nu hade hon bara djuren, och de dög väl egentligen, men hon kunde inte låta bli att vara lite nyfiken ändå på hur det skulle vara att ha en vän av annan sort.
“Jag vet inte så mycket om det hela, eftersom jag helst håller mig för mig själv..” Började hon, som svar på Aenyas fråga. “Det är klart att det inte låter helt rättvist, men vad kan jag göra åt saken?” Hon ryckte lite på axlarna, ovetandes. Det lät som ett potentiellt ansvar hon inte direkt ville ha.
Hon mötte Linns blick, gav henne ett svagt leende tillbaka och kände sig genast lite tacksam över att hon inte var helt själv i den ivriga Aenyas sällskap. Inte för att det var något fel i det, hon var bara… lite mycket.
Eranya såg från Linn till Aenya. En min av tveksamhet spelade över den osäkra alvinnans ansikte. Rättvisa i skogen var ju ändå någonting Eranya alltid tänkte på och strävade efter. Kanske inte på riktigt samma sätt så som Aenya menade, men ändå. Eranya tuggade fundersamt på sin underläpp. Kunde känna grupptrycket av att följa med och se vad det hela handlade om. Det kändes nästan som ett fysiskt tryck över bröstkorgen, som gjorde det svårt att andas. Åh, det var ju just därför hon aldrig gav sig in i städer eller andras intriger! Men så var där Linns röst, som letade sig innanför hennes försvar. Lugnade henne på något konstigt vis.
Eranya fäste blicken på Linn. Linn hade ju hjälpt henne bara för en liten stund sedan. Utan att känna henne eller ens veta varför. Hon hade bara gjort det. Och nu stod Eranya henne i skuld. Så, kanske betydde det att hon skulle följa med och se vad det hela handlade om för att bli kvitt och visa sin uppskattning. Sedan när allt obehag var över kunde hon återvända hem till sin egna lugn och ro. Ja, så fick det bli.
Alvinnan slöt ögonen för en stund, knöt händerna hårt i sitt knä och drog ett djupt andetag. Villinte, villinte, villinte.. men jag gör det, för Linns skull.. för skogens rättvisa.. Så när hon slog upp ögonen igen såg hon mellan de båda vid bordet.
“Okej då..”
“Så, vad är det du vill att vi ska se?” Undrade hon, nu med blicken vänd mot Aenya.
Eranya såg nyfiket mellan alven och Linn. Lyssnade på deras ord och funderade över dem. En rynka fann sig i hennes panna över Firhens ord. Det lät allvarligt det hon sade, men Eranya hade ingen önskan om att bli indragen i det hela.
“Inte skulle väl jag kunna göra det?” Svarade hon Firhen, med tvivel i rösten. “Jag är ingen särskild.. Finns nog andra som skulle göra ett bättre jobb..” Egentligen var det väl inte helt sant, och Eranya sade det nog mest bara för att hon inte ville skryta eller verka särskilt märkvärdig. Nog var hon bra på det hon gjorde, men det var för djurens och naturens skull. Ingen annans.
Vid Linns ord log Eranya något. Det kändes skönt att Linn tyckte likadant som henne själv om det hela. Firhen verkade väl trevlig, men väldigt påstridig. Men det var väl bra det med.
“Nå, egentligen ingenting särskilt. I alla fall inte för min del. Jag behövde fylla på mina förråd och så kom det sig att Linn hjälpte mig.” Eranya såg från Firhen till Linn. Den blyga alven log mot Linn. Hon skulle vara henne evigt tacksam för hjälpen hon fått. Även om gesten kanske inte verkat så stor hade den betytt mycket för Eranya. Men vad Linn gjorde där egentligen visste inte Eranya mer än Firhen.
Nu då Eranya fått reda på vem Linn egentligen var hyste hon mer respekt för kvinnan. Nog hade hon vetat vad som skett vid den tiden, men som med allt annat höll hon sig utanför det. Tänka sig sen, att en sådan som Linn hade tagit sig tiden att hjälpa Eranya. För inte såg hon sig som någon särskild inte. Hon var ju bara en liten obetydlig druid. Med fascinerad och vördnadsfull blick såg hon nu på Linn.
“Inte?” Undrade Eranya, nu något nyfiken. Linn kanske hade hamnat i trubbel och behövde komma bort ett slag? Eller var det som Firhen sade, att hon kommit för att bistå dem i nästa kamp som stod för dörren? “Finns det någonting vi kan hjälpa dig med?” Linn hade hjälpt henne, då var det inte mer än rätt att de kunde hjälpa henne om så behövdes.
“Sida..?” Upprepade den blygsamma alven och såg på Firhen. En oförstående rynka mellan hennes ögonbryn. Nog för att Eranya inte hade missat vad som nu skedde och viskades om, men hon tänkte inte ta någon del av det. Hon skakade lite på huvudet. “Nej, ingen sida.. Det slutar aldrig väl med att välja sida. Det tycks alltid som att man väljer fel ändå..” Började hon, såg mellan de båda kvinnorna vid bordet. “Jag håller mig mest för mig själv. Driver omkring bland djuren och tar hand om dem när det behövs. Jag står på djurens sida..” Avslutade hon, ett svagt leende fanns över hennes läppar nu då hon tänkte på sina älskade djur. Saknade dem nu då hon befann sig i staden, men hon var ändå nöjd över sina nya bekantskaper. Hittills hade det ju gått bra. Så länge hon slapp bli indragen i någonting alltför komplicerat…
Förvirrad, och kanske också lite skrämd, över främlingen som plötsligt dykt upp hos dem blickade Eranya mellan de två. Hon kände inte igen den rödhåriga alven som satt sig hos dem, men hon verkade veta vem Linn var. Stora ögon fick Eranya när Linns titel blev avslöjad sedan. Hon öppnade munnen, ville be om ursäkt för att hon inte förstått vem Linn var, men kvinnan hann tysta henne innan Eranya tog till orda. Istället vände hon blicken åt den nykomna alvkvinnan, då Linn redan hade presenterat henne. Nog var hon lite glad över det, då Eranya inte var helt bekväm med nya bekantskaper.
Istället betraktade hon den andra alven, undrade vem hon var riktigt och hur hon kunde tänkas känna Linn. Nu var det väl inte så att Eranya kände Linn, men hon ville tro att de i alla fall skapat ett litet band emellan sig utifrån incidenten på gatan tidigare.
Eranya gjorde som Linn och plockade lite av varje rätt till sin tallrik. Medan hon åt kunde hon inte låta bli att notera den andres fina och välinövade bordsskick. Inte för att det behövde betyda någonting särskilt, men någonstans ifrån måste hon ha lärt sig det. Eranya visste inte överdrivet mycket om människor, mer än vad hon lärt sig och observerat vid sina studier. Kanske alla människor åt sådär fint?
Så åkte näven i bordet och Eranya hoppade skrämt till. Hon hade inte varit beredd på Linns plötsliga tillsägelse. Liksom innan de hört de andra musikerna spela och sjunga om Ensamma lågan verkade Linn högst irriterad över det hela. Eranya kunde inte låta bli att bli nyfiken. Men var det hennes plats att fråga om det? Uppenbarligen större det ju den andra. Nyfiket betraktade hon Linn, ännu med besticken i händerna.
Musikerna verkade lila förvånade som Eranya och alla andra där inne, men snart byttes melodin och sorlet återgick. Eranya lade ner besticken på tallriken och sträckte fram sin ena hand mot Linn. Försiktigt lade hon den över Linns arm. “Är du okej? Musiken.. du gillar den inte?” Undrade hon, lika försiktigt. Kanske skulle Linn bli arg över att hon frågade, med Eranya var nyfiken och hon hade känslan av att det var någon underliggande anledning. Kanske någonting Eranya rent av kunde hjälpa Linn med?
Tacksam över att Linn tog tag i att styra stegen mot ett lämpligt värdshus, följde Eranya efter. Hon höll sig nära den andra, ville inte riskera att tappa bort henne i folkvimlet. För där var mycket folk i stan. Mer än Eranya var bekväm med. Hade hon vågat skulle hon krokat arm med Linn. Hennes självförtroende var något betryggande och gjorde stadsvistelsen något enklare för Eranya.
Melodin musikerna spelade fick Alvendal att stanna till något. Hon fann den episka skildringen vacker. Hon hade såklart hört berättelsen om drakarna som bistått Nela’Thaënas och var dem evigt tacksam. Inte för att hon själv varit indragen i det hela, men ändå. Snart kunde hon dock känna Linns otålighet och Eranya lät sig dras med vidare längs med gatan. Snart fann de ett dugligt värdshus och klev in där.
Eranya kände sig, inte helt oförväntat, obekväm där inne. Men då de lyckades finna ett bord i ett hörn kändes det genast bättre. Där inne spelades det musik och verkade på det hela vara en munter stämning. En kvinna klädd i smutsigt förkläde kom fram och frågade vad de ville ha. Eranya vände blicken mot Linn.
“Bestäm du åt oss båda. Ta vadhelst du önskar, så står jag för kostnaden.” Ett svagt, vänligt leende infann sig på alvens läppar.
Leendet som Eranya haft försvann då hon såg att hennes formalitet verkade underhållande. Det var just av den anledningen hon hellre höll sig för sig själv eller med djur. Då fanns där ingen som kunde göra sig rolig på hennes bekostnad. Den logiska delen av henne förstod nog dock att Linn inte menat någonting illa med sina ord, medan den ologiska delen av henne ville fly in i skogen igen. Till tryggheten. Därför funderade hon ett slag över den andres förslag. Egentligen ville hon inte stanna kvar längre än nödvändigt där i staden, men nu då hon frågat och lovat en gentjänst kunde hon inte gärna backa ur. Och utan Linns hjälp hade Eranya helt klart varit mer olycklig. Så efter många tankevändor letade sig ett svagt leende fram över hennes läppar igen.
“Jag gör dig mer än gärna sällskap.” Linn skulle höra ärligheten i hennes röst. “Låt mig bjuda dig på god mat och dryck. Men..” Eranya rynkade ögonbrynen lite. “Jag är rädd att jag inte känner till något bra ställe här i staden.. Du förstår säkert att jag inte kommer hit så ofta. Jag trivs bättre i skogen..” Hon vände blicken åt det hållet skogen låg, såg nästan längtande ut. “Du kanske vet någonstans där de har bra mat?” Hoppfullt såg hon på Linn.
Eranya betraktade människokvinnan framför sig nyfiket. Det var någonting med henne. Hållningen, sättet hon förde sig på och hur hon talade.. Hon utstrålade självsäkerhet, samtidigt som där fanns ett uns av vaksamhet. Eranya undrade vad det kunde bero på. Inte henne, hoppades hon. Så när hennes räddare gav sitt namn log alvkvinnan svagt. Det var ett mjukt och genuint leende, någonting hon sällan visade för de hon ännu inte kände.
“Linn…” Hon smakade på namnet, och log något mer. Det var ett vackert namn och passade kvinnan framför henne väl. Eranya hade aldrig hört det tidigare, men skulle lägga det på minnet. Det skulle inte bli särskilt svårt, eftersom det var namnet på hennes räddare i nöden.
“Mitt namn är Eranya.” Svarade hon slutligen, ännu med leendet över läpparna. När hon sade sitt namn hade hon lagt sin högra hand över sitt hjärta, som om det vore värdefullt. Vilket det också var. Ett namn bar mycket kraft om man visste hur man skulle använda det. Både på gott och ont. Vanligtvis drog hon sig för att ge sitt namn, men Linn hade gett hennes och efter incidenten var det det minsta Eranya kunde göra för henne.
“Linn, jag står dig i skuld för din hjälp. Utan den hade mitt besök här varit till ingen nytta..” Sättet Eranya talade på var något formellt. Lite så var hon uppfostrad, samt skolad. Kanske blev hon också något mer formell då hon talade det allmänna språket. På sitt eget var hon friare att uttrycka sig, även om hon kanske inte hade frångått formaliteterna helt innan hon kände den hon talade med.
“Finns det något jag kan göra för dig i gentjänst?” Undrade hon slutligen, något hoppfullt.
Eranya hade nästan gett upp hoppet när scenen framför henne utspelade sig. Först hade hon varit rädd för att en konflikt skulle uppstå, och att hon skulle hamna mitt i den. Men då den otrevlige alven bara gick därifrån svärandes kände hon en svag lättnad. Det var med stora ögon som Eranya tittade på den storvuxna människokvinnan. Leendet och den vänligt utsträckta handen talade om att hon ville hjälpa Eranya. Ändå tvekade alven. Men så sträckte hon upp sin hand, tog ett stadigt tag i kvinnans och blev lätt uppdragen på fötterna igen. Noggrant borstade hon av sina kläder och såg till att allting såg rätt och riktigt ut innan hon mötte kvinnans blick. Hon studerade den andra en liten stund, noterade hennes klädsel och att hon talat alviska, om än lite knaggligt. Nu då Eranya stod upp intill den andre förstod hon varför alven innan bara hade gått därifrån. Av dragkraften att döma verkade kvinnan stark och hon tycktes inte heller dras för att sätta ner foten.
“Ja, det gick bra.. Tack för hjälpen..” Eranya talade långsamt, hade svarat kvinnan på det allmänna språket. Eranya kunde det inte helt flytande, det fanns ord som var svårare att komma ihåg, men hon kunde göra sig förstådd. Hon hade fått lära sig det då hon studerat vid Ela Silaniye men det var längesedan hon använt det nu. Eranya var lång och slank, med rävliknande anletsdrag. En spetsig haka, bruna, vaksamma ögon och långt rödorange hår. Här och var i håret fanns små flätor med inbundna läderband. Klädseln hon bar gick i skogens gröna och bruna färger. Åtsittande bruna byxor, en lång och luftig linnetunika i grönt med broderat bladmönster längs med kanterna. På fötterna satt ett par mörkbruna stövlar med stämplat bladmotiv över skaftet. Det var inte svårt att förstå att hon gjorde sig bäst i skogen, och att det var därifrån hon var.
“Vem.. vem är du?” Undrade hon slutligen, med huvudet något på sned. Hon ville veta vem som hade varit vänlig nog att hjälpa henne från den där otrevlige alven. Vanligtvis var Eranya kanske inte så pratsam, men hon uppskattade och värderade vänlighet högt, och om nu den här kvinnan framför henne var så vänlig som hon verkade kunde det kanske inte skada att i alla fall ta reda på hennes namn. Eranya stod henne också nu i skuld, och skulle vilja göra rätt för sig med att på något vis hjälpa kvinnan i gentjänst.
Av det kraftiga vinddraget vacklade Signe bakåt några steg. Vinden hade piskat upp smuts och bös som grusade sig i hennes ögon. Håret hade trasslat till sig också. Med ett frustrerat läte gnuggade sig Signe i ögonen och föste bort håret ur ansiktet. Irriterat såg hon på kattkillen som störde henne. När hon förstod vad han egentligen ville ha, fjädern, såg hon ner på den i korgen och sedan upp på honom igen. Hon vände bort korgen från honom, nästan lite demonstrativt.
“Så vadå? Bara för att du fått upp ögonen för en fjäder som jag har köpt för egna pengar, så tror du att du kan få den sådär utan vidare?” Fnös hon irriterat. “Jag vill inte ha någonting. Den här fjädern är min som jag ska använda!” Avslutade hon. Lite barnsligt kanske, men kattskrället hade irriterat henne och försökt lura henne, då tänkte hon inte vara särskilt trevlig tillbaka. Vilken annan dag som helst hade hon kunnat ge honom fjädern mot en symbolisk summa och sedan gå och köpa sig en ny, men inte nu. “Du får väl gå tillbaka till marknaden och köpa din egna.” Tillade hon efter en stund. Efter att han blåst till henne med sin vind kände hon sig nästan lite kränkt, och hon började tröttna. Nu ville hon tillbaka till sitt och glömma den här händelsen.
“Jag tänker gå hem, och tänk inte på att följa efter mig!” Hon viftade lite avfärdande med handen, samtidigt som hon vände sig om och började gå i motsatt riktning från kattkillen. Egentligen trodde hon väl inte att han skulle låta henne vara ifred, men försöka kunde hon ju alltid.
Snart började det gå upp för Signe vad kattskrället talade om. Åldrat och groteskt utseende var väl vad de flesta tänkte på när de hörde ordet häxa. Kanske var det även så att de flesta som utövade yrket faktiskt var av högre ålder än Signe. Men vad hennes utseende och ålder hade med hela saken att göra kunde hon inte förstå. Om det inte var så att han bara ville reta henne. Vilket också fungerade. Han skulle se en irriterad rynka i hennes panna, mellan ögonbrynen.
När han klev närmare henne valde hon att stå kvar. Vilken annan människa som helst hade antagligen tagit ett steg tillbaka i självbevarelsedrift, men inte Signe. Nej, hon var envis och stod resolut kvar. Kanske utmanade hon sitt öde, men hon kände sig något kränkt när kattskrället talat så om henne och så kunde hon inte ha det. Mången gång hade hon hamnat i mer eller mindre trubbel på grund av sin envishet, och man skulle kunna tycka att hon borde ha lärt sig vid det här laget… Trotsigt mötte hon kattskrällets röda blick. “Du får väl akta dig så jag inte sätter en förbannelse på dig, eller nåt.” Svarade hon kyligt, samtidigt som hon snörpte på munnen. Vid hans förslag funderade hon en smula. Någonting han ville ha, hm? Det kunde ju vara precis vad som helst. Och varför skulle hon underhålla honom? Det var ju inte som att han verkade särskilt pålitlig. “Och varför ska jag ta dig vid ditt ord, hm?” Svarade hon slutligen, nu med ett höjt och ifrågasättande ögonbryn.
Så fort kattskepnaden släppte sin spelade ynkliga fasad kände sig Signe nästan lite stolt över att ha sett igenom den. Hon förundrades över hans kvickhet med att få fatt i brödbiten och förstod att han nog var en med väldigt flinka fingrar. En annan kanske hade känt sig illa till mods i gränden ensam med honom. Signe började mest känna sig irriterad. Hon ville hem.
Så när han tog sitt ärevarv runt henne följde Signe honom med blicken så långt det gick. När han kom runt henne på andra sidan mötte hon upp med blicken där. Han skulle se vaksamheten hos henne. “Syns vadå? Vad menar du?” Undrade hon, i en ton som matchade hennes vaksamma blick. Signe hade ingen aning vad kattskepnaden talade om, och hon kunde slå vad om att det var det som var meningen. I sitt jobb som pulverhäxa fick hon träffa oändligt många människor, och hade gjort det ända sedan hon varit stor nog att göra sin far sällskap i yrket. Det var inte för inte som man blev en människokännare. Eller kanske mer karaktärs-kännare. Hela killens uppsyn och uppträdande talade om att han var en väldigt bra skådespelare. Han hade ju växlat fort från “stackars ynkliga lilla mig” till ett rovdjur som cirkulerade ett lovligt byte.
“Du fick din brödbit, nöj dig med det du och ge dig iväg.” Fortsatte hon, nu med allt mer irritation i rösten. Hon trodde inte hon skulle behöva ta till våld för att bli av med ynglingen. Men om det nu mot all förmodan skulle bli så hade hon sin trogna kniv lagom nära för att hinna dra den och kanske skrämma iväg den andre.
“Seså, sjas med dig kattskrälle!” Höjde hon rösten och viftade med ena handen som för att fösa bort honom.
Signe stannade till då hon möttes av den svarta kattskepnaden. Den varma vinden hade dragit förbi Signe och fått hennes kläder och hår att dansa en aning. Underligt dock, då det tidigare inte gått några vindar genom gränden. Hon studerade honom uppifrån och ner, fascinerad av hela hans existens och väsen, bakom en vaksam fasad. Hon hade aldrig tidigare stött på en sådan varelse, men var väl kanske heller egentligen inte förvånad. I en värld med all tänkbar magi och galenskap kunde väl vad som helst finnas.
Han såg rätt ynklig ut, och kanske var det meningen. Hon antog att det hela var ett spel för gallerierna, men Signe ville inte vara otrevlig. Inte om hon inte behövde vara det. “Joo, det kanske jag har..” Började hon dröjande. Samtidigt sänkte hon blicken något för att se ner i sin korg efter någonting litet som hon kunde tänkas ge till kattskepnaden. Hon fann brödlimpan som hon köpt tidigare och bröt av en bit av den. Lite snålt kanske, men hon behövde ju också mat. Så med brödbiten i handen höll hon ut den mot honom, i väntan på att han skulle komma närmre och ta emot den.
När Signe hade strukit alla varor på sin noga nedpräntade lista kunde hon nöjt lämna marknaden. Fastän hon egentligen inte hade någonting emot folkmassor och att trängas var det ändå skönt att gå därifrån och få lite mera andrum. Hon hade vikit av från det stora torget i byn och sicksackade nu genom gränderna ut mot utkanten där hon hyrde ett rum ovanpå en bokhandel. Medan hon gick genom gränderna rotade hon igenom sin korg, synade sina varor och nickade nöjt. Det här skulle bli bra. Förutom fjädrarna hade hon inhandlat mat och andra förnödenheter till sina pulver, salvor och drycker. Hon hade haft tur då hon kommit till byn, dels med att få rummet ovanpå bokhandeln, men också för att folk i allmänhet verkade nyfiket intresserade av vad hon hade att erbjuda. Hon tog inte särskilt farligt dyrt i betalning, men tillräckligt för att kunna hålla sig mätt och ordentligt klädd.
Efter en stunds ensamt promenerande fick hon dock en förnimmelse om att hon kanske inte var helt ensam ändå. Hade hon hört något ljud kanske? Eller var det bara den där kittlande och ilande känslan längs med ryggraden som skvallrade om att någonting förföljde en? Eller så var hon bara paranoid. Hur det nu än var stannade hon aldrig, utan behöll helt lugnt samma takt. Signe var nu inte direkt en ung dam i nöd, utan klarade sig bra själv. Hon visste någorlunda hur man kunde slåss och bar sedan också en kniv i självförsvar. Det hade hon lärt sig den hårda vägen.
Så med sinnena något mer på spänn fortsatte hon sin promenad, i hopp om att slippa ett otrevligt möte…