Kheezai drog in den kyliga vinterluften djupt i lungorna och hennes axlar sänktes då hon lättat andades ut. Blicken som vilade på Ithia var nästan beundrande och hon vågade på sig ett leende. Kvickt satte hon av efter Ithia och om hennes rörelser varit lätta och smidiga innan så fanns det en ny lätthet i hennes steg. Det hade tänts ett nytt hopp i…[Read more]

Nezharek lyssnade uppmärksamt till konversationen, blicken gick vaksamt från Izira till sin bror. Han lutade åter armarna mot stolens ryggstöd men höll sin tunga än. Han kunde inte låta bli att le inombords åt orden om Osiliza. Det var gott att hon setts som en idiot, och fantastisk. Då skulle troligtvis inga frågetecken lyftast kring hennes dö…[Read more]

Regnet som börjat falla för knappa veckan sedan hade inte upphört än. Det hade regnat på alla sätt som det gick. Små, stickande regndroppar, gammalt hederligt ösregn, regn som kom in från sidan och ibland regnade det så kraftigt att vattnet stänkte upp underifrån. Det regnade till och med om nätterna. Mellansödern var verkligen ett blött land oc…[Read more]

Kheezai studerade Ithia för ett långt ögonblick, förvirrad och oförstående hur denna lilla och arga människoflicka kunde visa sådan godhet. Det var överväldigande och hon blev alldeles varm i hjärtat.
“Så… du tänker alltså offra det du kämpat för…?” Försiktigt började hon gå igen, men stegen var långsamma och avvaktande. “… för mig?” Röst…[Read more]

AIDA

Med koppen av svalnande kaffe höjd i båda händerna blickade hon stilla ut över träsket. Ögonen var lika mjölkvita som dimman och hon rörde sig knappt förutom en liten sipp av den beska drycken då och då. Tystnaden var total och hon slumrade till där, ståendes och allt, men med en liten snarkning ryckte hon till och blinkade frenetiskt.…[Read more]

Nezharek’s ansikte var helt blankt vid Izira’s fråga, eller snarare påstående men hans blick mötte hennes för en sekund innan han nickade, blicken åter sänkt. Rykten spred sig snabbt här.
“Mitt stora misslyckande.” Sa han kort och höjde sedan blicken till sin bror. De blå ögonen mötte sin brors lila och det glänste till av en sorts belåtenhet,…[Read more]

Kheezai gnagde frenetiskt på sin tumnagel, blicken gick från Ithia och ut bland träden och tillbaka till Ithia igen. Så blev hon stilla, allvarlig.
“Kheezai. Mitt namn är Kheezai.” Hon rös över att yttra det, det var längesedan hon hört sitt egna namn. Sedan hårdnade blicken “Och du lämnade tre män vid liv som just nu löper till den där förbanna…[Read more]

Kheezai sjönk ihop ytterligare av Ithias ord och hon la armarna om sig magra kropp, som i ett försök att trösta sig själv när de började gå igen. Denna gång gick hon två steg bakom, tankarna ett virrvarr och hon hade en klump i bröstet. Hon kunde inte riktigt säga vad känslan hette men hon hade känt den förut när hon stött på den där skadade jägar…[Read more]

Kheezai’s axlar sjönk mer om mer för var ord som Ithia sa. Det var nedslående att höra, även om hon själv aldrig velat göra någon illa, någonsin. Hon kunde ju inte rå det som hennes folk gjort mot andra. Med blicken framför sig tuggade hon lite oroligt på underläppen, då och då såg hon ned mot sina mörka händer. Hon hade alltid fått höra att hon…[Read more]

Nezharek kunde ingenting annat än att skratta lågt åt broderns ord om godhet och hjärta. Det var ett hånfullt skrockande som bara skänkte mer bitterhet till det redan dystra rummet. Ett skratt som inte nådde de blåa ögonen. Men han tystnade då han hörde stegens ekande som vittnade om klackar. En kvinna. Såklart, vem annars skulle ta sig frihete…[Read more]

Kheezai rörde sig likt en skugga vid Ithias sida. Det fanns en lätthet i hennes steg och hållningen var mer naturlig nu när hon inte hade illusionen uppe. Trots situationen så bubblade det som inom henne av frihetskänsla. Inga bojor som tyngde! Men snart började det krypa i nacken när frågorna öste över henne.

“Säger jag mitt namn hittar hon…[Read more]

Männen verkade mer än villiga att ge sig av, utan ett ord. Om det var Ithias respektingivande stridskonst eller åsynen av en mardrömsvarelse var svårt att avgöra. Det enda som var säkert var att de snart skulle glappa käft till andra människor.

Kheezai betraktade knappt förloppet som utspelade sig framför hennes hydda. Hon hade förskräckt…[Read more]

Nezharek lutade sig tillbaka i stolen och sträckte fram benen framför sig. Han visste att om han slöt ögonen nu så skulle han somna. Men det fanns ingen tid för det, för även om han kommit undan med livet i behåll så hade han nedgraderats totalt och stod utan beskyddare, som Osiliza trots allt fungerat som. Likaså var nu även hans bror i en knivig…[Read more]

Djan stod kvar i pölen av blod och gjorde ingen ansats att varken möta eller flytta sig från Sera, utan han betraktade henne bara då hon slet sig loss och gick fram till honom. Sera, den där jobbiga snorungen. Alltid till besvär. Det var hon nu med, varför hade han ens tagit med henne? För Djan var det som om de senaste minuter som förflut…[Read more]

Varken Seras skrik eller vinden i hytten berörde Djan som vänt sin uppmärksamhet mot väskan som rörde sig oroligt vid hans fötter. Skuggorna tätnade i rummet och luften blev svårare att andas i den klaustrofobiska känslan som tilltog när han sträckte sig ned för att plocka upp väskan. Han stack ned handen och efter några ögonblicks grävande pep d…[Read more]

Nezharek tränger sig kvickt in genom dörren när den öppnas och vänder inte blicken till sin brors ansikte förrän han är inne i huset. Tröttheten värkte i kroppen och han tillät sig en suck, men inte mycket mer känslor än så.
“Jag tror det är Zelandara som är ute efter mitt huvud nu” Sa han kort och slängde en bitter blick mot dörren, som om h…[Read more]

När Sera vred om hans handled och slängde iväg väskan svor han på ett språk som inte var hans egna. Djan släppte greppen om Sera för att sno runt efter väskan och i rörelsen drog kniven upp ett smalt sår över Seras kind. Så gjorde han någonting rent instinktivt och som han absolut aldrig tidigare lyckats med. Djan gjorde en svepande handrörelse e…[Read more]

Männen var bara som ett virrvarr av arga och smärtsamma rop. Den som fått skölden i ansiktet åmade sig bittert på marken och med handen för näsa och ögon krälade sig baklänges bort. Han som blivit av med handen föll ned på knä med ett förskräckt uttryck och stirrade på den stump där blod pulserade ut.

Scenen fick den tredje mannen att svära…[Read more]

Lucas försökte med en liten grimas att komma undan Gormkäft’s köttbit som han tryckte mot hans mun men fick helt enkelt ge upp och tog tag i köttbiten med en nick och ett kort “Tack”. Blicken var minst sagt tveksam men han tog en tugga trots allt. Inga av deras ord var särskilt betryggande för honom men det skulle väl visa sig förr eller senare o…[Read more]