Fasen också, det innebar att denne man också kände till skatten.
”Nåval, slå dig ner. Jag kommer stanna här tills gryningen, du kan värma dig vid elden tills dess”, svarade han. ”Jag heter Benodon förresten”, förkunnade Benodon.
Benodon gick tillbaka till sin sovpläd och började bädda ner sig. Det var en väl använd pläd som han använt ända sedan hans far gick bort, men den var varm, även i den kallaste av nätter – inte för att han den här natten var så kall.
”Vart kommer du ifrån förresten? Jag är själv uppväxt i rövarskogen”, undrade Benodon. Han gillade fortfarande inte att det var någon annan i hans läger, men han började ändå acceptera faktumet.
”Ja, det hade nästan varit bättre”, muttrade Benodon och satte sig vid elden där han började lugna sig. ”Nåja, nu är vi här”.
Han sneglade på sin nya kompanjon och kastade ur sig ”vad gör du här i skogen om natten?”. Hans hjärta slog några slag, Benodon hoppades inte att fler hade fått nys om Heimdur.
Benodon vaknade med ett ryck av att en skrikande gestalt kastade sig in mot elden. Sedan kom ylandet. Det där isande ylandet som inte går att ta fel på. Vargar. Benodon kastade sig upp på benen och drog fram en av dedolda dolkarna han hade i byxbenet och ställde sig med ryggen mot brasan. Gestalten som hade kommit in i hans läger, flämtade med tunga andetag, och Benodon insåg snabbt att det var en man inte mycket äldre än honom själv.
Ylandet tog till, som om vargarna hade fått upp spåret på dem. De båda männen stod blickstilla med vapnen redo. Varje sekund ålade sig fram. Benodon kramade hårt om dolken. Andas in, andas ut. Skogens skugar låg helt stilla. Sedan hörde han hur ylandet började avta. Vargarna hade tagit upp jakten på något, men tack och lov var det inte efter egna älskade kött.
När han insåg att faran var över sneglade Benodon på den främmande mannen.
”Är du från vettet!? Du kan ju inte komma hit med vargar efter dig när jag ligger och sover”, spottade Benodon ut och nästan flamberade mannen med sin blick.
Luke hade lutat sig mot en gammal ek medan han observerade Tures försök till att kommunicera med hästen. Hans lillebror var kanske inte den mest klarsynte i släkten, men han var definitivt den mest godhjärtade. Så varken deras far eller Luke själv hade kunnat säga emot när Ture vill ut på ett eget äventyr. Det hade lämnat Luke tämligen sysslolös, så han gjorde det han logiska – han följde efter sin lillebror i smyg. Vem vet vad för banditer som kunde stryka runt i dessa skogar? Med tanke på deras förflutna borde de veta att den här gläntan var en perfekt plats för ett bakhåll.
I nästa stund hördes ett vrål från skogen.
Zerah gick in i ett stort rum som var lokaliserat i slottets mitt. Rummet användes ytterst sällan, och då oftast för olika diplomatiska möten men rummet hade alltid fallit Zerah i smaken. Det mjukt välvda taket och dess målningar av de olika profeterna gav henne en lugnande känsla – vilket var precis vad hon behövde nu. Drottningen satt mitt i rummet. Den mäktiga kvinnan var omgiven av nervösa tjänare, redo att tillgodose drottningens minsta vink. På stolar runtom i rummet satt norra rikets alla övre befäl och väntade. I en alldeles underbar tystnad.
Hon rörde sig försiktigt mot drottningen, medveten om varje steg, varje rörelse hon själv gjorde. När hon var i mitten av samlingen av befäl stannade hon, väntade en kort stund och talade sedan lugnt och kontrollerat.
“Var hälsad kära Drottning. Det är en ära att ha er här vid Midnattslottet. Jag önskade jag hade tid att spendera på artigheter – men det har jag inte – så jag går rakt på sak. Som ni nog vet har det cirkulerat rykten om att en ny profet har fötts, en profet som talar om hur våra konungariken kommer att falla och rikena kommer styras av guden Sharah. Det har gett upphov till en allmän oro och spänning mellan den civila befolkningen i fler städer. Vi är rädda för att flera inbördeskrig kan bryta ut.”
Sedan pustade Zerah ut. Det var så gott som allt hon behövde säga.
“Mazraban Telranir här fyller på med mer detaljer”, avslutade Zerah och pekade mot en av de närvarande männen. Telranir nickade till svar och Zerah satte sig sedan uppenbarligen lättad ner på en av stolarna.
”Ärade Marzban, vår heliga drottning Akila Ténir har anlänt”, flämtade den unga officeraren.
“Jo, de har jag märkt”, svarade Zerah barskt. Som om det kunde ha undgått någon. Men under den känslokalla ytan som hon projicerade utåt doldes en strimma av hopp. Och lättnad. Drottning Akila hade faktiskt kommit hit. Till Marzban Zerahs egna slott. Och förhoppningsvis skulle det bli det sista slott som drottningen ens besökte. Befäl från runtom hela Iselem hade samlats till denna högtid. Det nästan pirrade i Zerahs mage. Det var i rak kontrast till nattens bittra känslor.
Zerah gick med bestämda steg ned till entrésalen där hon och de andra övre befälen skulle ta emot drottningen. Ren formalitet förstås. Det snillrika med planen skulle inte börja förrän ikväll under deras möte (och senare även den åh så ljuvliga blanketten).
“Låt spelet börja”, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon gjorde sig redo för att ta emot drottningen.
“Bara hört, inte sett. Det var som om tjutet kom från överallt och ingenstans. Det var ett sådant ljud som fick det att isa inom mig, och det trots att jag hört ett och annat”, svarade Eldel och stirrade tomt ner i sitt ännu tommare ölstop. Kanske var det dags för påfyllning? Hur frestande den tanken än var tillåt hans pengapung inga sådana lyxigheter. Egentligen borde han ha undersöket ljuden redan då, men det hade bara blivit för mycket. Kanske nu var dags? De andra verkar trots allt kunna sin sak…
”Att gå till borgmästaren låter som en utmärkt idé. Känner trots allt hans notarie, eller ja, jag kände hans farfar för många år sedan.” Eldel reste sig upp och tog stöd mot sin väderslitna stav.”Ja, som Thelgarn sa – ska vi gå?”
“I en by strax söder om Kungsskogen”, svarade Eldel utan att förstå den faktiska frågan. ”Och vi är fortfarande där”, tillade han betänksamt. ”Jag har tyckt mig höra bekymmerliga skjut medan jag vandrat genom Kungsskogen den senaste månaden, kanske det har någonting med detta att göra?”. Eldel började att försvinna in i sin egna tankegång samtidigt som han försiktigt surplade på sin mörka öl.
“Ja skål på er!”. Eldel hade höjt sin sejdel glatt. Ölet smakade nästan lite jordigt, precis som den gången han hade varit i Iselem.
“Vart är ni på väg egentligen?”, frågade han svävade. ”Själv är jag på väg till Nirsjön för att hämta…”, han hindrade sig själv. Han kunde ju inte berätta allt för dem, han hade trots allt bara känt dem i en kvart.” För att hämta något väldigt speciellt”.
“Vart sa ni att ni var ifrån?”, frågade Eldel. Hans kunskapstörstande ögon började granska dem glupskt.
Han var onekligen tvungen att erkänna att han faktiskt gillade dessa människor runt sig. Kanske dvärgens förslag om öl inte var så dumt?
”Ett stop öl skulle sannerligen inte sitta fel. Det kanske kan stimulera lite tankar kring besten”, sa Eldel. Det var nog den mest logiska slutsats han dragit på hela dagen. ”Jag känner till ett bra värdshus”, sa han stolt och pekade på den lilla byggnaden de just hade sprungit ut ur.
“Eldel, jag är Eldel”, svarade mannen som uppenbarligen var någon slags trollkarl. “Jag kommer från norra Älvskogen”. Bara orden av hans forna hem fick nästan hans ålderstigna ögon att börjas tåras. Hur många av hans vänner skulle finnas kvar att möta honom? Och hans dotter? Levde hon ens? Han hade inte sett henne på två decennier… Han försökte skaka av sig den där labila känslomässigheten. Det bara för att han var trött.
Dvärgen sträckte ut sin hand i vad som verkade vara en hälsning. Eldel omfamande näven och skakade ivrigt på den. Det var väl så man gjorde i den här delen utav världen? Han började känna sig exalterad. Kanske skulle detta trots allt bli ett lämpligt avbrott på det uppdrag han hade blivit tillvisad. Han behövde verkligen något annat att tänka på.
Eldel skyndade sig fram till de andra stridskämparna. Den unga kvinnan var nedspruten av mörkt, tjockt blod och dvärgen gick hade fått lite dammstänk på sig från kullerstenen, men i för övrigt verkade de oskadda. Bestens kropp låg stel framför dem. Eldel petade provokativt på det som återstod av djuret. Men den verkade inte vilja röra sig.
“Japp, den verkar definitivt död”, svarade Eldel tankspritt. Sedan tystnade han för sig själv.
“Har ni någon aning vad är för något? Jag aldrig i mina år sett något liknande”
Eldel såg förtvivlat på medan de andra utdelade hugg efter hugg mot lindormen. Så här hjälplös hade han inte känt sig på åratal. Inte sedan den gången hans fästmö dog. Men något sådant tänkte han inte låta ske igen. Inte ens för några främlingar han träffat på ett nedgånget litet värdshus.
Dvärgen föll till marken och besten verkade göra sig redo att bita. Nu var det dags. Eldel måste göra någonting. Med förnyad kraft började Eldel återigen mässa ord. Men denna gång var ljuden vassa och nästan bittra. Två syrenfärgade blixtar skjöt ut från hans fingrar och slog ned i marken precis under besten. En gick passerade utan att någonting hände. Sedan skjöt två rötter upp ur marken och grabbade tag i djurets fötter.
“Hah, där fick jag dig”, tänkte Eldel stolt för sig själv.
Nu var det bara en fråga om tid hur länge det skulle hålla besten i schack. Om något alls.
Eldel var fortfarande förbluffad. Det här var inte vad han hade väntat sig av dagen. Nu skulle det säkert dröja ännu längre innan han fick sova. Mm sova. Han slöt ögonen bara för en sekund och nickade till.
”Mäster dvärg, om du kan strida föreslår jag att du gör dig redo. Det gäller dig med, trollkarl”, beodrade mannen med det vita håret. Elde vaknade till. Strida? Men han kunde inte slåss. Och hur visste de att besten var illasinnad? Visst faktumet att den rusade mot dem öppna käkar var en viss indikation, men långt ifrån någon garanti.
Det var först nu Eldel märkte att det gick en dvärg med yxa och sköld bredvid dem. Även han verkade inställd på att slåss. Det måste väl finnas något sätt som Eldel kunde hjälpa dem på? Få se nu, vad för vettiga besvärjelser kunde han? Framkalla sniglar? Nja. Griljera dess fotsulor? Knappast. Aha! Nu hade han det!
Han började viska för sig själv samtidigt som hans händer påbörjade en väl inövad dans. Hans fingrar verkade väva komplexa tyger i den tomma luften. Med en lätt duns, ungefär som när ett tappat syltlock slår mot matbordet, sköt en liten ljusblixt ut från hans vänstra pekfingertopp. Ljusblixten blev till åtta små lila fjärilar som började surra runt bestens huvud. Ha där blev den allt distraherad! Men det hindrade inte varelsen. Inte det minsta. Det verkade inte ens bry sig om det. Möjligen blev det någor mer förbannad.
Ops tänkte Eldel och började åter rannsaka sitt mentala bibleotek av trollformler och häxkonsteri.
Ett vrål hördes en bit bort. Troligen öster ifrån, längsmed huvudgatan. Det var ett mörkt vrål. Ursinnigt. Men också plågat. Det liknande ingenting han någonsin hade hört förr.
”Är ni oskadda?”, frågade en man med kritvit år. Eldel bara nickade till svar. Han var konfunderad. I vanliga fall hade mannen med kritvita håret väckt hans intresse (och han hade kanske kunnat fråga vad för hårprodukter denne använde) men nu hade hans tankar börjat rusa iväg. Han var fortfarande besatt av det där intressanta vrålet.
Det verkade brinna i flera olika byggnader och ett fåtal människor sprang emot dem som om de flydde från någonting. I nästa stund kom ett flygande tefat genom ett av värdshusets små fönster och hade träffat honom rakt i huvudet – om det inte hade varit för att den unga kvinnan kastade sig över honom hade han säkert legat förlamad just nu. Efter att hon krupit av honom hörde han henne flämta förskräckt och han tittade slött upp.
Det var då såg han det. Besten. En varelse som var påfallande lik de drakar han hört om i historierna. Bara det att denna drake inte hade några vingar. Och den var inte mycket större än en stridshäst. Det såg rent av ut att ha något som liknade en hästs man på huvudet. Bara dess hår verkade nästan sväva i luftten. Dess ögon lyste av en kall röd färg och det såg nästan ut att komma en mörk, grå rök ur dem. Den såg ut att vara tagen ur någon av skräckhistorierna han hade hört som liten alv. Men Eldel kunde inteerinra sig ha läst om något liknande i någon facklig litteratur. Tänk om de just hade upptäckt en ny ras? Eldel stod där alldeles exalterad över alla egenskaper besten kunde betänkas besitta så att han märkte inte att den började rusa rakt mot dem.
Eldel kastade sig upp från bordet i samma stund som två män från stadsvakten kom inrusande in i det lilla värdshuset. Båda var likbleka i ansiktet. En nästan frätande lukt av brand började leta sig i hans näsborrar och hans gamla alvöron tyckte sig höra skrik från åtsidan. Det här verkade inte bra. Inte bra alls.
“Den har återvänt!”, skrek den mindre av två vakterna. Det var högst tvetydigt om det faktiskt var en varning och vag uppmaning till att evakuera eller att skräckens kalla påtalande av fakta. Eldel gissade att det var lite av båda. Hade han tagit en vild gissning skulle han chansa på att de båda vakterna hade gottat sig på några tvivelaktiga svampar när de skolkade från sitt vaktpass.
“Skydd, vi måste ta skydd”, utbrast den andra nästan gråtande innan de båda sprang ned i tavernans mörka vinkällare.
En tjock tystnad fyllde värdshuset efter den mystiska händelsen. Folk verkade inte vänta om de skulle skratta eller gråta, dallra av skräck eller dansa. Vadfalls var på gång? Men påtagliga skrik vittnade om att det här var verklighet. Något hemskt hände faktiskt.
Eldel – som aldrig riktigt haft sinnet i fullt behåll – började tveklöst vandra ut genom den massiva ekdörren för att inspektera vad för spektakel det hela faktiskt handlade om. Det var just det som bröt tystnaden. Knackandet från hans stav som slogs mot golvet när han gick ut. Hela värdshuset fattade liv igen. Eller snarare kaos. Kaoset spred sig som en löpeld genom huset, allt medan Eldel lugnt vandrade ut ut huset.
Han vaknade med ett ryck. Hur länge hade han sovit? Timmar, dagar? Det hade då inte hjälpt det minsta. Den unga kvinnan hade frågat om bordet var ledigt. Naturligtvis var det ju inte det – han satt ju här! Men innan han ens hade hunnit börja stamma fram något till svar hade hon redan slagit sig ned. Det var något speciellt med henne, något som fick henne att sticka ut från mängden. Men vad kunde han inte sätta fingret på. Eller ens drakklo om han nu hade en sån med sig. Kanske var det något med hennes aura? Eller helt enkelt väldigt muntra, rent av energiska, humör?
“För all del”, svarade han halvt nyvaken. Morgonens brölande fyllde tavernan. Livligt för att vara en så liten by.
Den unga kvinnan verkade ögna honom nyfiket upp och ned. Eldul kastade en frågande blick till svars.
“Du är inte härifrån, intesant?”. Det var något som han sa bara för att bryta tystnaden. Han klarade inte riktigt av de där pinsamma tystnader som kan uppstå ibland. Det var stunder som var fulla av ovetande. Och Eldel planerade på att veta allt.
Kvinnan skulle precis till att svara innan ett öronbedövande ljud, nästan som en explosion, omtöcknade det lilla värdshuset.
En stad. Äntligen. Det hade gått dagar sedan han senast sovit i en ordentlig säng, något som hans gamla rygg mycket ivrigt påpekade. Hans långa vita skägg var fett och ömmade i sina rötter uppe på hakan. Och huvudet. Den har resan hade varit för lång. På tok för lång.
Eldel var väl medveten om att han började bli till åren. Hans trötta, matta blåa ögon berättade om de många sorger han genomlidit och det långa gråa håret vittnade om att han troligen inte hade besökt en frisör sedan andra åldern. Hade det inte varit för den mörkblå kappan han var insvept i hade man sett hur benig och ranglig han egentligen var. Men nu var det ingen tid för åldersdomlig spekulation. Han behövde ett värdshus illa kvickt. Innan krämporna satte igång igen.
Gatugångar började insvepa honom vilket var en behaglig kontrast till de trångväxta snår och envisa träd han precis hade fått kämpa med. Gatlyktornas eldar hade slocknat och solen sakta börjat stiga, vilket kastade en kaskad av färger över den annars trötta himmelen. Men hans tankar bröts när en slank figur skyndade sig över den annars tomma gatan. Hennes kläder verkade vara minst lika smutsiga som hans ena. En till resande dumbom, skrockade han för sig själv medan han följde den intressanta filuren med blicken. Hon försvann in på vad som verkade vara en något nedgången taverna. Men det fick duga.
Eldel stapplade in på tavernan som den unga kvinnan själv tagit in på. Utmattat slog han ned sig vid ett av borden och vinkade tafatt till sig bartendern som kom efter en stunds tvekan. Han beställde in frukost och husets starkaste starksprit innan han somnade med ansiktet rätt ner i bordet.
