“Två dagar sedan. Det var en av de goda nyheterna jag hade tänkt berätta för Er. Därför skyndade jag mig hem och kom fram en dag tidigare än väntat.” sa hon och böjde på huvudet hon kunde känna sin drottnings bubblande vrede som simrade under ytan. Det var sanningen förstås, men det var svårt att få det att inte låta för… lägligt.

Hon hö…[Read more]

“Vart har du ont? Vi kan säkert ordna något emot den skadan.” sa hon, fortfarande kastade en blick omkring honom för att skratta lätt åt hans andra fråga.

“Även under krig behövs mat. Och det är bättre att plocka nu – när de inte har barikerat in oss – än att svälta när de har.” påpekade hon och vid hennes bälte hängde ett par stycken fåglar och kaniner.

På något sätt blev hon lite mer fundersam över mannen på sättet han talade om hennes dotter. Inte skulle väl de…  Åtminstone skulle inte Maeve låta sig utnyttjas. Det visste hon om henne. Men tänk om hon hade tagit hem en fiende? Den dagen, den sorgen.

“Har du ont?” frågade hon och nickade åt mannen. För nog var hon observant nog att hon kun…[Read more]

“Hon är i Kaldrland.” sa hon simpelt, efter ännu en klunk av alkoholen. Ett kort ögonblick höll hon ut pluntan mot drottningen men kom fram till att det var en dum idé. Trots allt var det många som hade klagat på hennes smakläkar när det kom till sprit. Lite ursäktande log hon innan hon stoppade in pluntan inne i sin väst igen.

Sam…[Read more]

Att resa ensam var någonting som Ranghildr kunde känna som en uppfriskande vindputs. Vara ensam i sina egna tankar, men på senare tid hade hon nästan föredragit att vara i någon annans sällskap. Någon som skulle kunna distrahera hennes mörka och gnagande känslor om att något mer hade gått fel med hennes ynglingar.

“Vilken tur att det finns ljus…[Read more]

“För all del Yazefin, det är inte ett ämne att ha här.” sa hon och såg sig omkring lite vaksamt. Vem visste vem som skulle lyssna här. Nej, det var ett ämne att ha i lugn och ro i deras salar. Eller, mer Audgisil än henne. Hon fann sådant ganska tråkigt, men det skulle finnas mjöd där och det skulle genast göra det lite bättre.

Hon kastade en bl…[Read more]

Nöjt nickade Ranghildr åt hans ord. Mindre av Hrafns män var alltid ett gott tecken och kanske det var en välsignelse för männen också att slippa Midgård. Hon såg nästan lite längtansfullt ut över trädens täta grenar med ett snett leende för att sedan fundera lite på hans fråga.

Det var ännu en sån där fråga som hon fann löjlig. Varför skull…[Read more]

Magin skymtade hon som hastigast, men hon gjorde ingen gest eller min som om hon hade sett det. Det var bra att veta om. Den tanige mannen hade magi, så därför var han väredefull för Sandor. Ett litet leende fanns på hennes läppar och hon skakade på huvudet åt det hela.

“Nej. Ännu är Frostheim orörd. Hrafns män, om man kan kalla möss män, dy…[Read more]

Förvirrad och förvånad över hur drottningen reagerade, tystnade hon först och lät blicken vara kvar på drottningens hand. Mjuk men samtidigt hårt. Det var inget mer hon ville göra än att skrika åt drottningen slå sina händer i bordet och ge sig av. Litade drottningen inte på henne längre? Trots uppdraget… trots hennes lojalitet. Fast trots det…[Read more]

Av allt som Ranghildr hade trott hon skulle fått till svar, var inte hennes dotters namn något som hon hade trott skulle dyka upp. Åtminstone ingen kärlek involverad. Tänkte hon hastigt och kunde inte rå för att le lite åt den löjliga tanken för att sedan kasta en blick omkring sig.

“Nå, vi har ingen tid att spilla här mer. Ta ditt pick och pack…[Read more]

Det kändes som om det skulle vara så enkelt att sticka spjutet i hans kropp. Blod och död var inget hon hade något emot. Varken för andra eller för sig själv. Om det inte rörde hennes familj och han sa att han kunde hjälpa.

Blicken vandra upp över hans kropp. Han var rätt tanig, förutom att han uppenbarligen var trög. Fast en rådgivare……[Read more]

Att han inte hade något vapen i händerna och gav henne ett riktigt namn. Hon kände förstås inte igen namnet, förutom kungens namn vill säga. Fast att han var vapenlös, gjorde inte att hon lät spjutet falla till marken utan hon höll fortfarande det riktat mot honom. Lika hotfullt och på samma sätt som innan.

“Och vad gör du här, Yazefin? Du ä…[Read more]

“Har du svårt att förstå ord?” frågade Ranghildr, hon var en kvinna som var rak på sak och hon hade inte fått svar på sin fråga. Att höra en lång utläggning om vad han gjorde och vartifrån han var. Var inget som var intressant – inte för stunden. Dessutom kunde han förhala tiden. Sällan var Turins män ensamma. 

Och om Turin hade hittat ett samar…[Read more]

Orden som kom från den äldre vampyren fick henne att fnysa och att korsa sina armar lite road över hans påstående. I de blixtrande ögonen fanns det trots och kanske en uns av nyfikenhet. Även om nyfikenheten var dold under ilskan och irritationen över hans dåraktiga påståenden.

“Okunskaper ifrån din sida. Enligt Ayperos, vår skapare, är det likt…[Read more]

Blicken? Hon rynkade lite förbryllat på ögonbrynen. Det lät väl inte allt för vettigt. Men å andra sidan, vad var vettigt att komma ifrån en sådan drakyngel? Egentligen kunde hon lika gärna drömt det hela eller slagit i sitt huvud lite för hårt. Hade hon ramlat på vägen hit? Vägen var hal trots allt.

Utan att riktigt veta vad hon gjorde erbjöd…[Read more]

Två tack? Det var nästan två mer än vad Rushla brukade få. Faktum var att hon nästan blev förvirrad av ordet först. Som om hon inte riktigt förstod det. Agerandet var väl en självklarhet? På samma sätt som att uttrycka det som man tyckte. Varför hålla det inom sig, vem skulle då veta vad man tyckte?

Hon satte sig ner på stolen bredvid Haelga, v…[Read more]

Det var inte som om hon inte hade varit ensam med Audgisil förut, utan barnen. Fast varje minut kändes som en evighet. Tänk om något hade hänt dem. Kanske skulle hon rent utav glädjas av att de var i Odens salar och inte behövde plågas här. Egentligen var det en dåraktig känsla, denna gnagande oro men den hade blivit värre när Turins män had…[Read more]

“Nej… Nej… Nej!” utbrast hon, förtvivlat och reste sig upp och slog båda händerna i bordet för att se på honom med en nästan hatisk blick. För att lika förtivlat och frustrerat skaka på huvudet åt det hela.

“Jag säger allt jag kan om Fëani, om du stannar och sätter min make fri i Antrophelia.” sa hon och såg på Neyir med en rädd blick, so…[Read more]

“Visa att han lever först” sa hon med sina ögon på Wreax, de var förvånandsvärt lugna. Som om hon försökte dölja den bubblande storm av raseri som fanns inuti henne. Hon letade upp sin plunta med spriten i och drack ett par stora klunkar.

Ögonen var mörka och var det enda som avslöjade hennes raseri. Hon kastade en fundersam blick ut mot fönstre…[Read more]