Post has published by Yazfein
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 91 total)
  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Yazfein

    Solen var på väg ner och vinden hade till tagit kraftigt under dagen för att nu blåsa kallt samt skaka om de trädens grenar ganska kraftigt. Yazfein hade under dagen tagit sig närmare och närmare Frostheim. Men när vinden tilltagit så pass att han sett grenar brytas av hade han valt att dra sig lite längre in bland träden och dess tätare placering i ett försök att söka lite skydd från vinden. Det hade hjälpt en del men ändå letade sig vinden in genom hans något tunnare kläder än vad han kanske borde haft när han tog sig hit. Men sättet han förflyttats hit på hade inte gett honom mycket till övers till att förberedda sig, så de svartlila linne byxorna, den lite finare tunikan och skjortan under hade varit det han hade haft tid att få med sig. Samt en faktiskt lite tjockare mörktgrön mantel i ylle. Dess huva var långt uppdragen över hans huvud och svept tätt runt honom där han stod lutad, still mot ett träd och funderade över sitt nästa drag. På marken vid honom stod hans sadelväskor men det fanns ingen häst inom synhåll, den hade dödats ett par dagar tidigare då han stött på en grupp med aning fulla och burdusa krigare som krävt honom på pengar för att låta honom passera. Det hade slutat med en död häst och fyra krigare som fått färdas till Valhall. Dock hade en av dem lyckats ha sönder hans dolk, så han hade ersatt den med krigarens seax. Så under manteln fanns nu hans värja och i bältet bak hängde seaxen.

    Han suckade och skakade på huvudet medan han såg bort mot det håll där han visste Frostheim var beläget, var det rätt att ta sig hit just nu och se hur läget faktiskt var? Han hade varit bort från allt ovanjord så länge nu att han inte var säker på något av det. Men han hade gett ett löfte om att hjälpa till om det skulle behövas och det var ett han faktiskt tänkte hålla. Han lade höger hand på sin vänstra arm och masserade den lite förstrött genom de handskar han bar.  Under den fanns en påminnelse om att man aldrig kunde vara nog försiktig och han förbannade sig själv tyst på det kalderländska språket. Ganska högt också då han faktiskt trodde att han var själv där ute. Men kort där efter tyckte han sig kunna höra tysta och försiktiga fotsteg. Vilket gjorde att han svor tyst för sig själv, drog upp huvan lite extra och för ett kort ögonblick kom ett lila sken från hans huva medan hans anlete förändrades till det av en äldre herre istället för en mörkeralv.

    Yazfeins ena hand sökte sig in under manteln och längs ryggen för att greppa om seaxens skaft medan hans nu grå blick sökte genom skogen. Där! En liten rörelse och något bronsrött, han höll blicken stilla på punkten och kunde snart se en gestalt röra sig mellan träden. Det bronsröda håret fladdrade i vinden och Yazfein svor igen tyst för att han inte hunnit eller tänkt på att gömma sig mer än att bara stå stilla vid trädet. Men det var för sent nu och nu återstod bara att se om personen hade sett honom. Han var ju inte direkt helt försvarslös på något sätt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var inte som om hon inte hade varit ensam med Audgisil förut, utan barnen. Fast varje minut kändes som en evighet. Tänk om något hade hänt dem. Kanske skulle hon rent utav glädjas av att de var i Odens salar och inte behövde plågas här. Egentligen var det en dåraktig känsla, denna gnagande oro men den hade blivit värre när Turins män hade dödat hennes yngsta son. Den fredliga pojken som inte ens var ivrig på att slåss som sina syskon alltid varit. Låt Fenrirsulven sluka Turins män. 

    Enbart tanken fick hennes grepp om svärdet att hårdna och att glömma vart hon var för ett litet tag. Knak. Ljudet av en pinne som bröts väckte henne ur sina tankar och minnen för att hastigt se från sin fot och sedan runt omkring. Vem visste vad som skulle kunna finnas bland träd, stenar eller smuts?

    En mans skepnad kunde skymtas vid ett trädet, om hon inte hade varit så vårdslös att ha knäckt en gren under sin fot skulle hon smygit sig intill mannen. Trots allt kunde det vara en av Turins yngligar. Och fanns det en, fanns det fler. De var som dyngflugor sällan ensamma. En allvarlig och ilsken min fanns i hennes äldre anlete när hon rörde sig närmare mannen med spjutet höjt i en försvarande ställning.

    “Vem är du?” frågade hon, fortfarande lugnt som om spjutet inte fanns där med en röst som var lite mörkare än en vanlig kvinnoröst. En auktoritär stämma som var van att ge order. En som få gärna motsatte. Ett ärr prydde hennes ansikte snett från ögonbrynet och ner över näsryggen. De intensiva blåa ögonen följde varje rörelse som mannen framför henne gjorde och det bronsröda håret var vilt omkring henne som en sprakande eld.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Yazfein höll sig stilla, avslappnad men med händerna dolda av manteln och ett samlat men nollställt uttryck i ansiktet. Han följde kvinnans rörelser med blicken innan han log lätt. Men tyst förbannade han sig själv för att han hade slappnat av så och låtit sig själv överraskas så. Han skyllde det också en del på en viss person som skickat honom på annat uppdrag för han fick ta sig hit själv.
    “Jag är en man sänd från Karm på väg till Frostheim. Min vandring har nu tagit mig så här långt. Vem som möter mig så här i skogen med en blick lika skarp som spjutet ni bör?” Han såg som hastigast på spjutet innan han mötte kvinnans blick igen med sin egna grå och allvarliga. Att kvinnan framför honom var van att hantera spjutet var tydligt och det var något lite bekant över kvinnan.

    Hans grepp om seaxens skaft bakom ryggen under manteln lättade lite men han flyttade inte helt handen från den där han stod med blicken mot kvinnan framför sig. Yazfein var inte helt säger på hur läget låg till exakt här så det kanske var bäst att inte nämna han var anställd hos Sandor av Karm riktigt än. Det fick vara något att nämna lite längre fram om det visade sig att kvinnan framför honom inte skulle försöka köra spjutet rakt igenom honom. Hon kunde få försöka med det iallafall då han trodde sig kunna undvika det med sina egna färdigheter.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Har du svårt att förstå ord?” frågade Ranghildr, hon var en kvinna som var rak på sak och hon hade inte fått svar på sin fråga. Att höra en lång utläggning om vad han gjorde och vartifrån han var. Var inget som var intressant – inte för stunden. Dessutom kunde han förhala tiden. Sällan var Turins män ensamma. 

    Och om Turin hade hittat ett samarbete i Karm. Det högg till lite i hennes tankar. Trots allt hade Maeve varit där ett bra tag nu. Tänk om hon inte… 

    “Jag frågade vem du är, ett namn räcker.” sa hon och höll fortfarande ett hårt tag om spjutet.

    “Ranghildr Ulfhedna, är mitt namn. Är du i jävla snömaskens Turins tjänst?” frågade hon och sökte efter något märke på hans kläder.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Yazfein lyssnar och kramar lite hårdare om skaftet vid hennes hårda ord, hans kropp är helt beredd på att slåss och försvara sig tills dess att han hör hennes namn. Han stelnar till blinkar till som om han just klivit ut i starkaste solljus från en grotta. Handen släpper taget om vapnet innan han långsamt väldigt långsamt öppnar upp manteln helt och håller upp händerna för att visa dem är tomma.
    “Någon Turin känner jag inte till och den vars tjänst jag står i befinner sig än i Karm. Jag är Yazfein Helvith rådgivare åt Kung Sandor av Karm och Leony Thaldwin.”

    Han håller lugnt upp händerna än framför sig med handflatorna riktade mot Ragnhildr och är tyst ett par sekunder innan han nickar kort för sig själv.
    “Om ert namn är Ragnhildr Ulfhedna gissar jag ni är maka till Audgisil Ulfhedna som sist jag hörde satt på tronen här i Kaldrland?” Yazfeins uttryck är lika nollställt nu som det varit tidigare men hans ögon är kanske aningen mer vaksamma och fundersamma än innan.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att han inte hade något vapen i händerna och gav henne ett riktigt namn. Hon kände förstås inte igen namnet, förutom kungens namn vill säga. Fast att han var vapenlös, gjorde inte att hon lät spjutet falla till marken utan hon höll fortfarande det riktat mot honom. Lika hotfullt och på samma sätt som innan.

    “Och vad gör du här, Yazefin? Du är långt ifrån hemma och Kaldrland är inget land att vandra ensam i utan mål.” sa hon  simpelt och till hans fråga fnös hon enkelt till svar. Det var väl uppenbart och behövdes fler ord än det?

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han sänker långsamt händerna igen och man kan skymta både värjan och seaxen nu under den öppna manteln men händerna håller sig så långt i från dem de kan. Yazfein tar ett lugnt steg framåt mot spjutet med blicken riktad mot Ragnhildr.
    “Jag kommer på kung Sandors förslag för att se om jag kan erbjuda någon hjälp i dessa oroliga tider. Men jag har även mina egna skäl att komma hit till Frostheim. ” Han ville inte säga mer än så just nu, kanske inte vore läge att nämna hur nära Maeve han varit men var osäker på hur det var nu. Hans blick blev som hastigast lite sorgsen medan han sänkte blicken för att sen se mot spjutet igen med ett svagt leende.
    “Får jag be er flytta på spjutet? Jag vill inte er eller någon annan av Ulfhedna’s ätt något illa.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det kändes som om det skulle vara så enkelt att sticka spjutet i hans kropp. Blod och död var inget hon hade något emot. Varken för andra eller för sig själv. Om det inte rörde hennes familj och han sa att han kunde hjälpa.

    Blicken vandra upp över hans kropp. Han var rätt tanig, förutom att han uppenbarligen var trög. Fast en rådgivare… Något vett var han väl tvungen att ha i skallen då. Lite motvilligt sänkte hon spjutet och höll det vid sin sida så att hon nästan lutade sig mot det.

    “Personliga skäl?” frågade hon, lite misstänksamt.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han nickar och andas ut lite då hon sänker spjutet men han slappnade inte av helt ändå för som med så många andra så kunde nog humöret svänga ganska fort. Han sneglar lite runt om dem innan han tar ett djupt andetag och fäller ner huvan för att visa det väl ansade skägger och grånande håret som var en del av den illusion han valt för sitt mänskliga utseende.
    “Jag har ett löfte till er dotter att upprätta hålla, vilket är också att bistå med den hjälp jag kan om oroligheterna skulle bli värre. Så är nu fallet och då ansåg jag tiden vara kommen för att både uppfylla det löftet samt att Sandor ansåg jag kanske kunde vara till hjälp.” Han ler än lugnt men håller en blick på spjutet och ser till att hålla lite avstånd mellan dem just för att vara på den säkra sidan.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Av allt som Ranghildr hade trott hon skulle fått till svar, var inte hennes dotters namn något som hon hade trott skulle dyka upp. Åtminstone ingen kärlek involverad. Tänkte hon hastigt och kunde inte rå för att le lite åt den löjliga tanken för att sedan kasta en blick omkring sig.

    “Nå, vi har ingen tid att spilla här mer. Ta ditt pick och pack. Vi har säkert någon plats att avhysa för dig ett tag.” sa hon simpelt och såg sig omkring ännu en gång oroligt.

    “Det är krig och en skog kan fler än vi två gömma sig i.” påstod Ranghildr och plockade upp en korg som hon hade haft vid sina fötter. Den var fylld med svamp och olika örter.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Utan att vända henne ryggen tar han ett par steg bakåt och plockar upp sina sadelväskor, sen går han framåt igen med väskorna över vänster axel och höger hand fri utanför manteln.
    “Det är väldigt sant att en skog kan dölja fler än två, men jag tror ni och jag kan de vad helst skogen gömmer en bra omgång. ” Han knöt långsamt sin hand och var man riktigt uppmärksam kunde man se det lila skenet mellan handskens fingrar för ett väldigt kort ögonblick. Hans blick var nu vaksam och såg sig om mot det håll som Frostheim borde vara.

    “Har kriget nått så här långt eller är det mer fiendens spanar och spioner ni tror finns i skogarna runt Frostheim?” Han verkade genuint nyfiken på svaret till den frågan om hon skulle få för sig att faktiskt svara honom. Yazfein var beredd att ta täten på vandringen mot Frostheim.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Magin skymtade hon som hastigast, men hon gjorde ingen gest eller min som om hon hade sett det. Det var bra att veta om. Den tanige mannen hade magi, så därför var han väredefull för Sandor. Ett litet leende fanns på hennes läppar och hon skakade på huvudet åt det hela.

    “Nej. Ännu är Frostheim orörd. Hrafns män, om man kan kalla möss män, dyker upp i små grupper för att trakassera.” sa hon med ett litet leende. Som om hon nästan fann det roande. För att sedan börja röra sig mot Frostheim.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Jag vågar säga Hrafn har fyra män mindre sen de försökte ta min häst och betalt för att släppa fram mig.” Han har slutit upp bredvid Ragnhildr och håller ganska lätt jämna steg med henne då de nu börjat röra sig genom skogen. Ja det fanns likheter där mellan mor och dotter. Vilket var vad som hade gjort att han var säker på att hon var den hon sa hon var. Magin han hade använt var för att verkligen låsa fast illusionen över sig så det skulle bli än svårare att se han inte var den han såg ut att vara.

    “Hur är läget i Frostheim annars? Vilka befinner sig nu i staden?” Hans tonläge hade ändrats från ett lugnt och samlat till ett mer formellt och arbetsläge. Hans uttryck hade blivit mer fundersamt då han nu kände sig lite lugnare över att inte bli nerstucken. Han hade inte sett några tecken på att fiender skulle tagit sig närmare än tre dagar från Frostheim. Men det var ju också så att de bästa spejarna såg man inte förrän det var för sent.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nöjt nickade Ranghildr åt hans ord. Mindre av Hrafns män var alltid ett gott tecken och kanske det var en välsignelse för männen också att slippa Midgård. Hon såg nästan lite längtansfullt ut över trädens täta grenar med ett snett leende för att sedan fundera lite på hans fråga.

    Det var ännu en sån där fråga som hon fann löjlig. Varför skulle hon berätta vilka som fanns där.  Menade han specifikt personer, och vilka skulle han känna eller mer allierade?

    “Menar du allierade?” frågade hon sedan, för att lägga någon mer tankekraft på det hela var onödigt och hon log lite snett.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Allierade och från er familj, ja.” Han ser fortfarande lika fundersam ut medan de går. Hur långt de hade till staden var för honom svårt att avgöra men han tänkte de borde vara där innan mörkret fallit. Sen lägger han höger hand över vänster underarm och gnider över armen som om den är kall utan att riktigt tänka på det. Han slutar inte heller direkt.

    “Har det varit några större drabbningar mellan er och Hrafns män? Väntar ni mer förstärkningar utifrån, om jag får vara så djärv och fråga?” Yazfein ler och efter att ha greppat hårt om din arm släpper han och ser mot Ragngildr.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “För all del Yazefin, det är inte ett ämne att ha här.” sa hon och såg sig omkring lite vaksamt. Vem visste vem som skulle lyssna här. Nej, det var ett ämne att ha i lugn och ro i deras salar. Eller, mer Audgisil än henne. Hon fann sådant ganska tråkigt, men det skulle finnas mjöd där och det skulle genast göra det lite bättre.

    Hon kastade en blick upp mellan trädtopparna, ännu var himmelen grå och ljus men snart skulle natten och dess mörker omsluta dem. Fast allt för långt till Frostheim var det inte. En timme, kanske två.

    “Hur var din resa?” frågade hon sedan, efter att de vandrat en stund till i tystnad. Mest av artighet.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Ni får ursäkta min otålighet hövdingafru. Jag förstår så väl att detta ej bör dryftas här ute. Lite spänning och trötthet gjorde mig oförsiktig.” Han ler roat och ser framemot att få komma in samt bort från vinden. Han rättar till väskorna på axeln innan gnider sig lite fundersamt över hakan vid hennes fråga. Det är både lite ilska och trötthet i hans blick.

    ” Min resa har varit händelserik kan man minst säga få jag inte kunde färdas med Sandors män. Men den har också varit väldigt ensam samt legat ett mörker över den.” Att färdas i Lloth tjänst var alltid att resa i mörker och ensamhet för honom.

    “Hur länge sedan var det ni hörde från er dotter?” Han såg mot Ragnhildr medan han verkade lite spänd över hennes svar.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att resa ensam var någonting som Ranghildr kunde känna som en uppfriskande vindputs. Vara ensam i sina egna tankar, men på senare tid hade hon nästan föredragit att vara i någon annans sällskap. Någon som skulle kunna distrahera hennes mörka och gnagande känslor om att något mer hade gått fel med hennes ynglingar.

    “Vilken tur att det finns ljus att driva bort mörkret med.” sa hon simpelt med ett litet leende, som stelnade till vid hans andra fråga. Hon rynkade på ögonbrynen för att sedan höja det ena ögonbrynet.

    “Min dotter är inte så talrik av sig, jag trodde ni kände henne?”

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han biter tillbaka en kommentar om ljus och mörker vilket istället blir till ett stelt leende. Han trodde nog det fanns mer mörker än ljus och något riktigt ljus hade han svårt att se i det hela just nu. Det var så mycket som inom den närmaste tiden skulle kunna komma att förändras eller försvinna för honom. Han drog ett djupt andetag vilket fick honom att sätta vänster hand till sin sida och ta ett stapplande steg innan han återfick balansen. När han ökade på stegen för att komma ikapp Ragnhildr igen fanns det en spänd linje över hans haka då han fick bita ihop tänderna lite.

    “Jag känner henne rätt väl det måste jag medge. Hon har varit en uppfriskande bekantskap där i Karm. Men jag har haft ett åttagande senaste tiden och inte haft chansen tala med henne. Därav att jag frågade om ni hört något från henne.” Han slappnar av lite mer igen och försöker att inte dra för djupa andetag.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    På något sätt blev hon lite mer fundersam över mannen på sättet han talade om hennes dotter. Inte skulle väl de…  Åtminstone skulle inte Maeve låta sig utnyttjas. Det visste hon om henne. Men tänk om hon hade tagit hem en fiende? Den dagen, den sorgen.

    “Har du ont?” frågade hon och nickade åt mannen. För nog var hon observant nog att hon kunde se hur hans käke spändes och bröskorgen som tycktes tyda på lite djupare andetag. Hon försökte att analysera och se om han hade några större skador. Men än kunde hon inte se några yttre.

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 91 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.