- This topic has 90 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
“Att vara specifik och ospecifik på samma gång är också en talang jag har ers höghet. Men ja ni har så rätt i att jag är spion men jag är här som vän sänd av Sandor och för att hålla löftet till er dotter. Hon kan även gå i god för min skicklighet med svärdet.” Yazfeins blick var lugn och samlad även om hans tankar arbetade febrilt med att anpassa sig till de frågor och det mer rättframma sätt de hade här. Det var på sätt och vis uppfriskande att inte behöva linda in sina ord men samtidigt nästan farligare också då man lättare snubblade om man inte tänkte över det man sa.
“Jag må vara tanig och kanske inte lika stark som de flesta av era krigare men det är inte alltid styrka som avgör i krig eller strider. Snabba fötter och en kvick tanke kan vara minst lika farlig som ren styrka. Det måste ni väl hålla med om ändå?” Han såg lite frågande på Audgisil och Ragnhildr innan han log lätt för att dra upp klädnaden på vänster sida, visa upp blodiga bandage och hur huden runt bandagen var blåröd efter den träff han tagit där. “Hade jag inte varit kvick är jag säker på att jag inte stått här idag och lämnat hotet dödligt sårad bakom mig. Men det är kanske något att ta vid annat tillfälle, som er fru vet hade jag med mig något av det starkaste och godaste mjöd jag smakat som gåva till er båda. ” Han nämnde inget om magi just nu utan arbetade i sitt huvud på ett svar om de skulle försöka hålla kvar de tankarna om honom. Istället visade han med armen mot de två flaskorna som stod på bordet till höger om honom.
“Jag måste säga att av vad jag sett av Hrafn’s samling så är era krigare bättre organiserade och samordnade vilket ger er ett klart övertag samt att ni för tillfället har det numerara övertaget.” -
Audigisl ögnade mannen och lyssnade på hans ord med sina kalkylerande ögon. Men han fick helt enkelt ta mannen för hans ord, och trots allt var han även tvungen att vara en god värd för Sandors man. Han utbytte en blick med Ranghildr snabbt, innan han nickade. Sedan skrattade han lätt, den allvarliga stämningen som bortblåst och klappade Yazfein på axeln.
‘Här i Kaldrland är det vårt agerande som avgör vad vi är värda. Jag är säker på att du får chansen att visa ditt värde snart.’ sa han och klappade Yazfein igen.
‘Kom, sätt dig. Låt oss smaka på ditt mjöd så ser vi till att du får mat!’ sa han och gick in i salen där en eldstad muntert glödde i mitten av den. Han tog några vedträn från en korg i metall och slängde dem i eldstaden som sprakade till och gav mer ljus och värme.
‘Och vad du påstår dig sett av Hrafn stämmer. Men de är hala som ålar, slår till och skapar oreda på ställen där inga krigare finns, för att försvinna innan någon hinner göra något åt saken.’ förklarade han.
‘De är en konstant törn i landet just nu.’ -
Det var en märklig lättnad då Audgisil’s hand landade på hans axel för en andra gång, med tyngd och styrka som gjorde klart varför mannen satt på tronen. Men samtidigt kände han att det inte var enbart på grund av sin styrka som de lyckats ta och behålla tronen. Han rättade till sina klädesplagg en gång till innan han vände sig mot bordet där han ställt flaskorna. För tillfället hade samtalet lämnat vad han helst inte talade om och fortsatt in på en väg som passade honom bättre just nu. Om han helt hade övertygat om att han var den han sa att han var visste han inte men just nu var det nog. Med en snabb rörelse bröt han vaxet runt kroken på den ena flaskan men lät korken sitta kvar tills de hade något att hälla upp mjödet i.
“Jag ser fram emot den chansen och kommer ta den då också.” Sa han allvarligt innan han gick fram till en stol närmare eldstaden och slog sig ner där. Han såg kort mot Ragnhildr innan han vände blicken mot Audgisil med ett leende.“Det är då fyra av Hrafnäs anhängare mindre då de försökte stjäla min packning och häst jag hade då. Tyvärr dödade de istället hästen i tumultet. Jag såg också vad som verkade vara ett läger för kanske tio män högst, ungefär två till tre dagars ritt härifrån.” Sen blev han lite tyst och började fundera på vad han skulle kunna göra för att kanske få fram mer information om hur Hrafn’s män rörde sig genom landet och var man kunde finna små grupper av dem. Det var ju ändå en av anledningarna för att han kommit hit att just bistå med den hjälp han kunde ge.
-
Ranghildr såg tyst ner på trasan – när Yazefin uppenbarligen hade tankar på att dricka istället för att ordna med såren slängde hon den ner i hinken vars vatten spilldes omkring den. Hon hade förstås inget emot lite mjöd. Hon satte sig ner på en av stolarna och följde hans rörelser. Inte en enda gång vek hon med blicken, noga för att se om han skulle lägga någonting i mjöden.
“Två, tre dagars ritt härifrån. Nära Eldsjö, misstänker jag. ” påpekade Ranghildr och sträckte fram sin hand för att få tag i glaset.
-
Yazfein lade märke till hur Ragnhildr kastade ifrån sig trasan och log ett ursäktande leende mot henne innan han öppnade flaskan helt när glasen bars in. Lugnt och med tydliga rörelser häller han upp mjödet i tre glas vilka han erbjuder till först Ragnhildr och sen Audgisil innan han själv tar det tredje glaset. Sen tar han själv en liten klunk av mjödet som har hållit sig svalt där i flaskan och i väskan. Förutom vin så skulle det sägas att Yazfein föredrog mjöd över andra drycker, det var något speciellt med drycken ändå, denna var inte alls lika söt som så många andra utan lite mer syrlig. Men det kändes också att det var en starkare dryck än vanligare mjöd också. Han log lätt och såg ner i glaset innan hans blick gled över Audgisil och Ragnhildr.
“För gästfrihet, heder och ett snabbt slut på detta inbördeskrig.” Säger han och höjer sitt glas innan han dricker igen ur det.Sen vänder han sig lite mot Ragnhildr med en ursäktande blick och ett litet leende. “Ert erbjudande om att se över mina skador är ytterst generöst och det var inte min mening att det skulle avbrytas. Men jag kan se över skadorna själv senare om ni inte vill göra det nu ändå? Ni kallade platsen för Eldsjö, finns det något av vikt där eller är det bara en lämplig plats för läger?” Han ser sedan kort mot Audgisil och ler lätt ingen. “Jag tänker inte be om ett rum här men jag undrar om ni har någon plats att rekommendera där jag kan skaffa ett rum under min vistelse här i ert land?” Han hade också tänkt börja att till kvällen se vad hans lilla kontaktnät har kunde ta reda på om Svartfåglarna. Det hade inte varit lätt att få till ett nät här men han hade påbörjat det redan innan Ulfhedna tagit makten. En fördel med att vara långlivad var att han kunde ta sig tid med saker ibland, sen skulle han också göra lite spejande själv på sitt sätt.
-
Audgisil nickade bara lätt över konversationen som de hade. Sedan blev det dags att skåla och han höjde sitt glas för att skåla i Odens namn innan han tog drycken till sina läppar och suckade lätt.
‘Det var gott!’ förkunnade han.
‘Men vänta tills du får smaka på Frostheims bästa!’ sa han med ett skratt.
‘Det har en verklig tyngd i sig, ska du se.’ skrattade han och tog en till klunk innan han med en suck lutade sig tillbaka något i sitt säte.
‘Eldsjö har ingen speciell betydelse, men det är som allt Svartfåglarna gör. De dyker upp på en plats, skapar oreda, och så fort någon skickas för att göra något åt saken är de borta. Vi har barrikerat och förstärkt så många byar och städer vi kunnat, men det finns en gräns på hur många platser man kan beskydda på en gång. Nej, vi måste samla jarlarna och tvinga Svartfåglarna till försvar.’ förklarade han och gav Ranghildr en blick innan han såg på främlingen igen.‘Problemet är att Hrafn och Svartfåglarna är väl belägrade i Ranheim. Ingen har lyckats ta sig genom bergspasset österifrån, och bukten som är den enda plats man säkert kan segla in är väldigt välförstärkt. Vi kan inte inta den med våra skepp utan stora förluster.’
-
Att vilja var väl en överdrift. Fast å andra sidan hade hon väl redan gett honom hans löfte. Audgisils avbrott var inte hans fel. Även om det var ett skönt avbrott. Hon suckade lite, som om det var en uppoffring för att ställa sig upp och röra sig mot mannen igen.
Hon hade fortfarande mjödet i ena handen och det smakade gott – det kunde hon inte förneka. Åtminstone inte giftigt. Utan att blinka, svepte hon mjödet i nästa sekund med ett par klunkar och lade det åt sidan för att ta upp vattnen trasan igen. Varsamt torkade hon bort blodet och sedan tryckte hon hårt in sina fingrar mot hans revben. Lät blicken vandra upp mot hans ögon.
“När gör det som mest ont?” frågade hon och fortsatte sina tryckningar.
-
“Om detta inte har tyngd är jag nästan lite orolig över hur Frostheims bästa är. Men jag kommer gladeligen prova det om ni rekommenderar det.” Han tar ett par klunkar till av mjödet medan Ragnhildr reser sig och börjar tvätta bort blodet, han lyfter ordentligt på armen bara det med en liten grimas. Sen lyssnar han på hur Audgisil beskriver situationen med Hrafn och dennes mannar. Det var ett bra sätt att föra krig på egentligen på sådan öppen yta. Det var en annan sak under jorden. Han ställer ner sitt glas och verkar fundera över saker innan han nickar. “Om någon skulle kunna ta sig in österifrån och kanske ställa till besvär för deras folk så ni kan segla ni med skepp utan större förluster så skulle det kunna avsluta kriget?” I tanken hade han redan börjat fundera på om han skulle kunna ta sig in där i Ranheim med magi som hjälp.
Sen vänder han sig mot Ragnhildr med ett tacksamt leende och uttryck i ansiktet, att hon valde att hjälpa honom med såret var faktiskt en stor lättnad för honom. Men när hon börjar känna över hans revben är det tre punkter i följd där han drar skarpt efter andan. Så det var minst tre revben som var av eller hade allvarliga sprickor i sig. Förutom de två ganska långa sår som löpte över sidan bak mot ryggen, men det var ändå tydligt att hela sidan var öm.”Jag tror ni märkte var det gjorde som ondast. Det verkar vara lite illa med mina revben, förståeligt då de tog en ganska rejäl smäll ändå.”
“Om jag kan vila någon dag och hämta mig så kan jag kanske försöka ta mig till Ranheim för att hämta information med er tillåtelse så klart Kung Audgisil.” Han tog en ny klunk av mjödet för att försöka döva den smärta som strålade från Ragnhildrs prövande fingrar och hade börjat ge honom en lättare huvudvärk nu.
-
Audgisil skrattade åt mannens ord. Som om han hade något val. Då det var dags att ta fram mjödet fanns det inga om och men, då drack man. Sedan betraktade han Yazfein för att studera hans ansiktsuttryck då denne behandlade problematiken Audgisil presenterade. Trots allt kunde det inte skada att få höra nya perspektiv.
‘Förutsatt att någon någonsin kan hitta deras pass genom bergen. Ingen har lyckats än så länge och återvänt med livet i behåll.’ sa han. Audgisil betraktade Ranghildr då hon började med sina konster igen.
‘Gör som hon säger, det är bäst för dig.’ sa han lite roat.
‘Din plan är väl lika bra som vilken annan, men jag tror det bästa vore om du vilade några dagar här för att få din kropp i skick innan du utmanar ödet allt för mycket.’ -
Hans ord fick Ranghildrs ögon att smalna lite. För mycket prat och antagande. Dessutom hade hon en gnagande känsla av att det var något fel med honom. Något mörkare. För att vara säker på att de var de revbenen – eller kanske för att få honom att lida lite till – tryckte hon lite hårdare in i revbenet. Det fanns förstås inte mycket att göra åt dem.
Istället började hon tvätta det långa såret. Hon rynkade lite lätt på ögonbrynen, för det var uppenbarligen att det inte var från ett svärd. Hon tog fram nålen som hon hade fäst på sina kläder och rev av en tråd från trasan för att trä den.
“Vad har du gjort?” frågade hon barskt och rak på sak.
-
“Jag säger inte att jag kommer klara det men att jag kan göra ett försök att finna vägen in Ranheim om ni vill. Hur väl befäst är Frostheim? Jag behöver inte få vet något antal men eller hur planer ser ut. Men då ni nämnde att ni befäst byar och gårdar runt om funderar jag på om det påverkat Frostheims försvar något? Men ni har rätt om vila det har ni. ” Det var ganska tydligt att Yazfein nu hade lagt de mesta andra tankar åt sidan men fokuserat mer på de möjliga problem som kunde uppstå här med den taktik som de valt att lägga upp. Logistiken och möjligheten att sända förnödenheter till ikring liggande byar var en stor del av det. Valde Hrafn att bara gå förbi dem så kunde de skära av de vägarna men också riskera att få de män som var trogna Ulfhedna fallande i ryggen. Om det nu skulle gå få bud till dem med en armé ivägen.
Han var på väg att säga något mer men drar häftigt efter andan när ett par fingrar tydligt förflyttar lite på ett revben innan det är tillbaka i nästan rätt läge igen. Han vrider huvudet mot Ragnhildr och det märks att hennes petande påverkat honom och hans hand kramade lite hårdare om hans glas. När han såg nålen så såg han lite frågande ut innan han nickade kort för att förberedda sig på vad som komma skulle komma. “J.. Jag blev attackerad i ett bakhåll innan jag for hit. De hade spänt en stock i rep som när den släpptes slog mig ur sadeln och spetsiga grenar rev upp såret.” Det kunde ha varit så, det om bakhåll var sant men inte var det en stock som slagit honom i sidan. Kunde ha varit det då varelsen armar varit som trädstammar och händerna hade haft klor som slet upp såret.
-
Ausgisil rynkade på ögonbrynen lite åt mannens berättelse.
‘Och ändå kom du undan, ensam?’ frågade han tankfullt, för att sedan vifta undan orden. Det var inte allt för viktigt, tur hade han ju klarat sig fram i mål.
‘Hade ni meddelat innan hade vi sänt en eskort från Tinderstad hit, så hade resan gått lite smidigare.’ och det var fortfarande underligt, ansåg han, att Sandor skulle sänt någon utan förvarning. En som nu verkade förmoda att han hade rätt att ifrågasätta deras försvar och strategi.‘Frostheim är befäst väl nog, försvaret stadigt nog i rådande situation.’ sa han enkelt, trots allt litade han inte på mannen tillräckligt mycket ännu för att gå in på sådana detaljer.
‘Hrafn har ingen stor armé som kommer dyka upp ur intet, inte än i alla fall, de attackerar snarare i mindre styrkor där försvaret är som sämst.’ han log sedan lite snett.
‘Jag har svårt att se hur en man som inte känner till detta klimat och denna terräng skulle lyckas, där de mest erfarna av våra vildmarksmänniskor som känner till landskapet lika väl som sin egen ficka misslyckats.’ sa han, med ett höjt ögonbryn.
‘Detta är inte Karm, landskapet är hårt och straffar de som underskattar henne.’ -
Yazfein fokuserar på Audgisil’s ord istället för smärtan från nålen och de händer som tryckte mot hans sida. Det var inte så här han hade tänkt sig samtalet med de regerande i Kaldrland skulle fortskrida. Men samtidigt var han tacksam över att såret blev tillsett och ihop sytt. Han tömmer sitt glas med mjöd helt för att försöka döva smärtan. Sen mötte han Audgisil’s blick och nickade som svar på den första frågan innan han fick bita ihop då nålen började sitt verk med att stänga hans sår. “Jag landsteg inte i Tinderstad av samma skäl som jag nämnde tidigare om varför Kung Sandor inte ville sända bud i för väg. Det var också på min inrådan kung Sandor valde inte skicka bud. Det är lite känsligt läge på flera håll och ju mindre folk vet om vad Sandors folk gör dess bättre vill jag säga? ”
Sen kan han inte låta bli att dra lite efter andan, lika mycket för att han rört sig som över hur Ragnhildr behandlade hans sår. Men kort där efter är ett varmt, roat leende på hans läppar och blicken lite drömmande. Maeves far verkade då låta tankarna styra mer än känslorna. Till skillnad från hur Maeve varit i början. Nu visste han inte hur det var längre vilket gjorde honom sorgsen och det syntes i hans blick. För ett tag är han tyst fingrar lite på glaset och ser sedan upp mot Audgisil med ett mer bestämt uttryck. “Underskatta inte ögonen hos en som gjort det till sitt jobb att upptäcka gömda saker både bland ord och i mark. Kanske kan jag se nått de missat då jag ser saker på ett annat sätt. Det var inte min mening att på något sätt förolämpa era mäns skicklighet eller underskatta detta land. För nog kan hon allt vara hård mot de som underskattar henne det har jag sett. “
-
Lite skeptiskt var Ranghildr åt hans historia – hon hade inte sett ett sådant här sår på någon innan och det var ibland någon mörkt i såret som tog all hennes styrka att få bort med vatten trasan. Hon luktade på trasan för att slänga den i hinken. Hon gjorde en gest mot en av tjänarna.
“Bränn detta, och rör inte trasorna. Hämta nytt vatten.” sa hon och när väl allt var sytt och rent började hon tvätta sina egna händer för att sedan torka av sig på sina händer.
“Nå, så skicka ut honom då Audgi. Om han inte överlever så har kylan tagit honom – vad är det för förlust för oss?” sa hon med ett retsamt leende.
-
Audgisil ryckte på axlarna.
‘Ingen förlust antar jag, förutsatt att han inte blir tillfångatagen av Hrafns krigare och rapporterar om det han sett och hört till dom istället.’ sa han.
‘Men det är en kalkylerad risk, antar jag. Och Oden vet att märkligare saker skett, så varför inte? Gör vad du kan, men offra inte ditt liv för att hitta Ranheims pass. Det är en välbevarad hemlighet, och de som kommit för nära sanningen har inte synts till igen. Men vem vet, kanske ett nytt perspektiv är vad vi behöver?’ frågade han.
‘Men idag dricker vi mjöd, och resten av veckan tror jag bestämt att du behöver vila innan du kan ta på dig något så stort.’ han gjorde en avvisande gest åt det hela.
‘Så, har du några nyheter om vår dotter?’ frågade han.
‘Jag hörde att hon njöt av Sandors gästfrihet, och deltog i hans kamp i östra Karm.’ -
Yazfein hade inte ryckt till alls när hon tagit i för att tvätta rent hans sår, men nog hade det känts djupt i kroppen och ibland hade det nästan dansat ljusa prickar i hans syn. Men nu verkade det vara färdigsytt och klart vilket han innerligt tackade för även om han sneglade lite mot Ragnhildr när hon nämnde de skulle bränna trasorna. Det hade han inte väntat sig men väljer att inte säga något om det just nu. Istället ser han på Audgisil och nickar kort.
“Ger jag mig ut så har ni mitt ord på att jag aldrig kommer nämna något för Hrafn om det packet skulle mot all förmodan lyckas fånga mig. Men det är ingen förlust för er nej det är det inte…” Han ler lite roat men något fundersamt finns i hans blick innan han skakar de tankarna av sig. Sen ser han mot Ragnhildr med ett tacksamt leende.
“Jag är tacksam över att ni tog er tid att se till mitt sår och den gästfrihet ni erbjuder.” Han nickar tacksamt och respektfullt mot henne innan han vänder blicken mot Audgisil igen.“Har ni något ställe att rekommendera där jag kan vila under veckan tills jag är någorlunda återställd? Idag dricker vi mjöd och låter det goda humöret ta över istället. ” Vid hans andra ord om Maeve blir han lite allvarlig och nickar kort medan han både samlar tankar och känslor lite till.
“Jag vet inte om jag har så mycket nyheter om Maeve, men hon njuter av Kung Sandors gästfrihet, verkar ha lärt sig lite om hur hovet i Karm skiljer sig från hovet här. Hon har visat stor skicklighet och styrka i kampen i östra Karm, jag tror att hon var en viktig del i vad som hände där. Jag har sett hur hennes förståelse för världen och dess sätt att fungera har ökat ju mer hon varit i Karm. Jag vet att hon inom kort bör landstiga här i Kaldrland igen.” -
‘Ord betyder inte mycket under tortyr.’ sa Audgisil eftertänksamt, men viftade bort sådana dystra tankar. Än så länge visste inte Yazfein mer än vad Hrafns spejare kunde lista ut.
‘Struntprat, Sandors rådgivare sover här i gästkammaren i Sätet!’ sa han, det fanns ingen annan möjlighet, vad vore de för värdar om de inte gav honom det bästa de kunde erbjuda? Långsamt nickade han vid orden han hade om Maeve, och höjde sitt mjödglas åt det och drack en skvätt till.
‘Vi får be till gudarna om hennes säkra hemkomst.’ -
Ranghildr skickade sin make en mindre nöjd blick när han talade om deras dotter. Tänk om mannen inte visste om det – och nu visste mer än han kan ha gjort innan. Däremot kunde hon inte annat än att nickade åt sin makes ord.
“Vid alla gudar hoppas jag det med.” instämde hon och drack en klunk av mjödet för att hålla det mot Audgisil för att få honom att fylla på det med ett litet leende.
“Och vila är bra. Minst en vecka”
-
När de båda ber till gudarna att se efter Maeve på hennes färd till Frostheim så knyter det sig i Yazfeins mage, en tung obehaglig känsla infinner sig som han inte kan förklara vad den innebär. Han hade ingen han kunde be vaka över Maeve, Lloth skulle hellre se till Maeves död om han försökte be henne om hjälp. Så det var helt uteslutet att ens försöka, skulle någon annan guddom ens lyssna på honom om han försökte be dem om hjälp? Långsamt höjer han sitt glas och nickar innan ord lämnar hans läppar utan att han tänkt igenom det han säger. “Må gudarna leda henne och hennes följe rätt på deras färd över hav och land.” Tyngden i magen blev inte mindre av att han sa det men något hade han behövt säga och han trodde sig ha lyckats hålla en neutral mask genom det hela. Men nu sökte sig hans blick mot ett av salens fönster och ett snett nästan irriterat leende dök upp under ett par sekunde innan den neutrala masken gled ner över hans ansikte igen. Varför hade han sagt så där och åberopat deras gudar precis som de gjort?
“Er gästfrihet är ytterst generös mot en enkel rådgivare till trots. Jag kommer göra mitt yttersta för att kunna vara er till samma nytta jag varit för Kung Sandor så långt.” Han nickar kort mot Audgisil innan hans vänstra handskbeklädda hand känner längs stygnend som stängt såret, den känsla han får förutom hur ömt huden där är får honom att snabbt snegla mot Ragnhildr och ett antal tankar far genom hans huvud trots att han inte visar något utåt innan han ser mot Audgisil igen. “Jag ska inte ställa fler frågor om era planer eller försvar innan ni känner det går att lita på mig. Men jag vill gärna veta hur sinnesstämningen är hos folket här i Frostheim, om jag skulle bege mig ut på gatorna. Om jag tror mig veta något om ert folk så är det nog ingen som känner rädsla och vill fly staden som om de tror den kommer bli attackerad?”
-
Audgisil gav sin hustru ett trött leende, trots allt var det mycket på deras bord och det började synas på hans annars alerta ansikte. Han hällde mjöd i Ranghildrs glas. Ett trött leende fanns även där på hans läppar över främlingens ord.
‘Jag som trodde ni Karmaner bara dyrkade den allsmäktiga Athal.’ skrockade hand.
‘Men du kanske är någon annanstans ifrån, jag måste erkänna att ni söderlänningar ser alla likadana ut i mina ögon.’ skämtade han, och viftade bort hans artighetsfraser.
‘Sluta förföra oss som om vi vore dina älskare. Det kommer komma tid nog att göra gengäld i handling. Men…’ han suckade djupt.
‘Folk är bekymrade, arga, så klart. Inte på oss, direkt, men frustrerade över Svartfåglarnas attacker.’
You must be logged in to reply to this topic.