- This topic has 90 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Han kunde tydligt se hur Ragnhildrs blick gled över honom kort men han nickade och blickade sedan framåt.
“Min tid innan jag kom hit var inte direkt händelselös ska väl sägas och det kunde gått väldigt illa. Vilket det kan än…” Det sista mumlar han lite tyst för sig själv medan han gnider sig över sidan igen. Sen ser han mot Ragnhildr och verkar fundersam innan han ser mot korgen som hon bär med sig.“Är det ofta ni ger er ut i skogen för att plocka svamp ensam under rådande krig?” Hans fråga är mer road än ett påpekande om att det kanske inte hade varit det bästa att göra. Han var väldigt övertygad om att hon skulle kunna ta hand om sig själv men det var ju ändå krig så att säga.
-
“Vart har du ont? Vi kan säkert ordna något emot den skadan.” sa hon, fortfarande kastade en blick omkring honom för att skratta lätt åt hans andra fråga.
“Även under krig behövs mat. Och det är bättre att plocka nu – när de inte har barikerat in oss – än att svälta när de har.” påpekade hon och vid hennes bälte hängde ett par stycken fåglar och kaniner.
-
“Det är då säkert två revben som är brutna och resten lagomt blåslagna. Men kunde varit värre så klart. Jag uppskattar erbjudandet om hjälp då jag fått lägga om det själv.” Det var ingen i mörkeralvernas stad som skulle hjälpt honom och Lloths utsända hade inte brytt sig alls. Vilket hade varit väntat så klart. Han riktade blicken framåt innan han log snett.
“Beröva en armé dess mat och vatten så har man vunnit halva kriget redan. Eller håller ni inte med? Jag förstår att mat behövs men är ovanligt där jag kommer ifrån att någon av er ställning ska samla mat.” Han tyckte sig kunna skymta tak långt bort bland träden så nog kom de närmare Frostheim allt.
-
“Förståeligt. I ensamhet brukar man behöva göra saker ensam.” sa hon med ett höjt ögonbryn. För hade han inte sagt att han hade rest ensam? Hon var lite fundersam över hur han hade fått de brutna revbenen och det gnagde lite över hur långsamt han rörde sig.
Han var tanig trots allt, han skulle nog inte känna allt för mycket mer än de hararna som hängde kring hennes midja. Eller kanske snarare en hjort. Nå, varför inte?
Utan förvarning tog hon tag i hans kropp och slängde upp honom på sin ena skuldra för att hålla honom i händerna med hans smutsiga skor vid hennes ansikte.
“Nu kommer vi snabbare fram.” konstaterade hon bara med ett litet leende.
-
Han ler bara lite stelt vid hennes ord om ensamhet, det fanns flera sorters ensamhet så han hade egentligen inte farit med osanning när han sagt han rest ensam. Sen hinner han inte säga mer innan hamnar på Ragnhildrs skuldra med ett förvånat läte. Hade det varit en annan situation och han inte varit skadad hade det inte varit så lätt att få tag i honom. Men tankar och skador gjorde honom långsam att reagera. Nu låg han i en ställning som visst ökade hur snabbt de färdades men gjorde väldigt lite för att minska smärtan i hans revben. Bestämt bet han ihop käkarna innan han försökte vrida sig lite så han låg mer på höger sida och oskadda revben.
“Det stämmer…att man får göra det i ensamhet och jag hade bråttom hit så jag har inte hunnit låta någon annan titta på det heller. ” Nu fanns det väldigt lite att göra åt revben men han hade inte låtit sig skaffa något som kunde döva smärtan. Mer än ett par flaskor med starkt mjöd som fanns i hans sadelväskor. Han försökte vrida lite på huvudet och se sig så gått han kunde om över axeln men bara det gjorde han grimaserade innan han försökte slappna av igen.
“Hur långt kan vi ha kvar till Frostheim och får man fråga vart ni kan tänkas leda mig i staden?” -
Nog för han var tanig, men han var tyngre än vad hon trodde. Inte för att Ranghildr skulle erkänna det och knuffade honom en gång på axeln så han hoppade lite fram och tillbaka för att få ett bättre grepp om honom.
“Hem, eller till Sätet om man ska vara ordagrann” sa hon med ett litet leende och såg framför sig taken hade börjat synas allt mer och hon var glad över att snart kunna slänga ner denne främling på sitt golv. Men inte än.
“Det är kanske femton minuter dit”
-
De rörelser kvinnan gjorde för att förflytta hans vikt på axel gjorde han fick bita sig i tungan för att inte mer än dra skarpt efter andan. Kunde hon inte ta det lite lugnt med honom? Han var trots allt inte en av hennes folk. Var det så här man behandlades kunde han förstå var Maeve fått sin tålighet ifrån och styrka.
“Sätet låter som en bra plats att komma undan vinden och få sig något att dricka.” Fick han fram mellan sammanbitna tänder och det blixtrade av ilska och smärta i hans ögon då det var en omild färd då de närmade sig Frostheim. Han gladdes åt att det bara var ca 15 minuter kvar dit.
-
Det dröjde inte allt för länge förrän de nådde upp till Sätet. Hon log lite lätt för sig själv, innan hon släppte ner främlingen vid sin sida – nästan som en säck potatis och inte alls graciöst. Sedan satte hon ner korgen och slängde de andra jaktbyterna där i med.
“Ta korgen till förrådet och se till att få fram lite mjöd. Om inte något starkare” sa hon och gjorde en gest mot några av trälarna för att sedan ta sin hand och borsta av smutsen som skogen hade gett henne.
“Och lite trasor och en tunna vatten!” ropade hon efter trälarna när hon kom ihåg att hon lovat att kika på hans brutna revben.
-
När Yazfein blev släppt visade han prov på kanske mer vighet än vad den gamla kroppen borde klara och landade lätt på fötterna i en graciös rörelse. Men sen tog han sig för sidan igen och log kort mot Ragnhildr, men med något mer bakom det leendet. Han ställde ner sina sadelväskor på marken och försökte dra ett djupt andetag innan han såg mot Ragnhildr. Efter att ha hämtat sig lite så sträckte han på sig och såg sig långsamt om där de nu stod. Med en lite väl överdriven bugning mot Ragnhildr så tog han till orda.
“Jag får tacka för hjälpen att ta mig hit hövdingafru, det var mycket vänligt av er att bära denna säck över er axel. Ni hade inte behövt bemöda er så.” Han kunde inte låta bli att lägga en något retsam ton i det han sa.Sen drog han långsamt av sig manteln och lade den vid resten av sin packning. Nu syntes det bättre ett par stora revor i hans lila tunika och skjorta och spår av torkat blod på vänster ärm vid kanten av de långa handskarna. Han skulle vänta med att ta av sig mer tills tjänarna hämtat vatten. Istället såg han sig om i den sal de befann sig i och var nöjd med att komma in bara. “Jag har ett par flaskor i mina väskor med fint och starkt mjöd som gåva till er och er make.”
-
Åt hans retsamhet, eller tacksamhet, hon hade lite svårt att avgöra vad det var log hon bara kort och gjorde en gest framför sig. Det var trots allt, ingenting. Hon hade gjort värre saker för personer som betydde mindre. Under tiden som trälarna hade kommit in med det som hon bad om, drog hon av sig sin tjocka mantel för att lägga den över en av trästolarna som fanns där. Det var lite dunkelt i rummet, trots allt hade mörkret börjat att komma utifrån och det enda riktiga ljuset som fanns var från den stora brasan.
“Och se till att få lite mer ljus i min sal!” röt hon igen mot ingen egentligen, men inte vågade tjänarna göra annat än att lyda. Det var trots allt det som de var där för.
“Mjöd? Det är alltid gott. Det är en tacksam gåva.” sa hon och nickade, lite på bättre humör.
-
Yazfein böjde sig ner och plockade upp två ganska stora flaskor från sadelväskorna. Tjänarna brydde han sig föga om ljust nu. Flaskorna innehöll nog en liter var och hade först en vanlig träkork som sen förseglats med vax. Det fanns inget märker på dem så man kunde inte säga vem som tillverkat det. Men han visste detta mjöd hade bryggts med mindre honung och mer bär. Lugnt ställde han flaskorna på ett bord innan han slog sig ner på en stol rätt nära brasan. Med en fundersam blick såg han mot Ragnhildr.
“Hur ser ni på era chanser att vinna detta krig med de tillgångar ni har här?” Han ville försöka bilda sig lite bättre uppfattning om hur allt såg ut. Nu var inte hennes make här så då frågade han henne.
-
Det dröjde så klart inte länge innan ordet om att Ranghildr Ulfhedna var tillbaka i Sätet. Inte för att det på något vis var en ovanlig sak heller, Ranghildr var trots allt en sköldmö, och en rastlös äventyrare, även om hon delade ledarskapet för denna nation tillsammans med sin man Audgisil Ulfhedna. Tillsammans var de ett beryktat par, trots allt hade de rest sig från två fattiga familjer till att ta detta land från hus Hrafn, som nu så många år senare tagit deras familj och deras nation till krig för vad de ansåg var ett brott. Och som ledare för en nation i ett inbördeskrig var Audgisil en mycket upptagen man, allt för upptagen för att komma till dörren och välkomna sin hustru från ett av hennes äventyr. Men då han hört att hon bett om medel hon brukade använda för att ta hand om sår hade han släppt allt och kom stormandes med en gång.
Den störa dörren bakom dem öppnades och Audgisil steg in, en stor man med starka armar, ljust hår och väldigt skarpa och intelligenta blå ögon som tycktes analysera allt de såg. Och nu såg han Ranghildr och en främling framför sig – en främling som helt tydligt inte var Kaldrländare.
‘Ranghildr! Vad står på? Är du skadad?’ frågade han, även om det verkade som om så inte var fallet vid första anblick. Hans röst var stadig och fyllde salen, och vid första anblick kunde Audgisil se något hotande ut även om det inte var hans mening.
‘Och vem är detta?’ ville han veta, med blicken på främlingen.
-
Som hastigast svepte Ranghildr en blick mot de två mjödflaskorna. Det behövdes helt enkelt provsmakas sedan – men det var en annan sak. Hon drog dit en stol för att knäppa med ena fingret mot golvet åt Yazefin som för att få honom att sätta sig där. Varför slösa ord?
Precis när hon vridit ut första trasan, för hon kunde se att det var torkat blod under hans kappa och kläder. Vände hon blicken mot den stora dörren som slogs upp och hennes make kom in i ett blont virrvarr. Hon kunde inte rå för att rodna lite över att det var något sött. Hans kärlek och oro var så uppenbar för henne. Istället slängde hon ifrån sig trasan – att den hamnade på Yazefin var inget hon verkade lägga märke till.
“Oroa dig inte, Audgisil. Det är vår… gäst som är skadad. Jag lovade att försöka hjälpa honom.” sa hon enkelt och strök en mild hand över hans kind för att se kärleksfullt på honom.
“Det här är Yazefin, rådgivare till kungen i Karm. Och tydligen väl bekant med vår dotter” sa hon, det sista gjorde hon en liten min som enbart hennes make kunde se. Lite som om hon inte var helt säker på de orden.
-
Yazfein hade precis varit på väg att sätta sig ner när vem som tydligt var Audgisil Ulfhedna, stormade in i salen för att där uttrycka en oro för sin fru. Yazfein hann med ett kort leende och hade halvt ställt sig upp när den våta trasan träffade honom med ganska bra kraft över halsen. Lugnt plockade han bort trasan för att placera den på tunnans kant innan sträckte lite på sig och gjorde en ganska enkel men respektfull bugning inför dem båda. Han hade inte förväntat sig att möta dem båda så snart och speciellet inte på detta sätt. Trots det höll han sig så lugn han kunde trots att det fanns styrka och något hotfullt över hur Audgisil stormat in.
“Kung Audgisil Ulfhedna, det stämmer att mitt namn är Yazfein Helvith och att jag står i tjänst hos kungen av Karm. Det stämmer också att jag där lärde känna er dotter, men nu har jag sänts hit för att se om jag kan erbjuda mina tjänster åt er i detta krig ni står inför.”Han nämnde inte denna gång att han också kommit hit för att infria ett löfte han givit Maeve, ett löfte han tänkte hålla oavsett vad som mer skedde här. “Det är sant att jag under en tidigare färd råkade ut för en oväntad incident som har lämnat mig med en del skador som er fru så vänligt erbjudit sig att se över. Då mina egna försök att se över dem inte varit de bästa.” Medan han talade hade hans högra hand först rört vid vänstra sidans revben och kramade nu vänstra underarmen genom den långa handsken han hade på sig. Kläderna hans bar tydliga spår av strid med något som gjort de stora revorna och det nu torkade blodet under samt på kläderna. Allt hade varit en omedveten rörelse innan han långsamt släpper taget om sin arm för att möta deras blickar med sin egen stålgrå blick. Han var verkligen i ett underläge just nu om saker skulle ta en oväntad vändning, vilket han innerligt hoppades inte skulle ske.
-
Audgisil rynkade på ögonbrynen över informationen Ranghildr gav honom, men lugnade sig något då han såg att hon inte var skadad. Han pustade ut lite lättat, för att tänka över vad hon informerat honom om.
‘Kung Sandors rådgivare?’ frågade han och riktade blicken mot mannen.
‘Och har han bevis för detta påstående? Att han är den han påstår sig vara, och att han känner vår dotter?’ undrade han, frågan riktad både till Ranghildr och deras gäst som verkat blivit skadad på något vis under sin resa.
‘Inte för att vara oartig, Yazfein, men det är hårda tider i Kaldrland.’ sa han, utan titlar eller artighetsfraser, saker fungerade inte riktigt som de gjorde i Karm här, och hans blå och genomträngande blick var fäst på Yazfein nu medan han väntade på svar. -
Det hade nästan varit en väntad reaktion från Audgisil men Yazfein kände ändå hur han själv stelnade till under den hårda blicken. Men han möter Audgisil’s blick en stund innan han respektfullt sänker sin och nickar. “Ni har så rätt i att det är oroliga och hårda tider i Kaldrland, så ni gör rätt i att begära bevis för den position jag påstår mig inneha.” Med långsam rörelse så drar han av sig sin högra handske för att från ett finger där ta av en ring. Sen håller han ut ringen mot Audgisil i öppen hand. “Detta är en ring given mig av Sandor med Karm’s sigill som en symbol på den position jag givits. I min packning finns även ett brev från Kung Sandor där han omber mig bege mig hit för att se om jag kan bistå med någon mer hjälp än den som redan sänts.”
Det var nästan helt sant, ringen var äkta och given honom just som symbol på att han kunde tala med kungahusets röst om det skulle vara så. Brevet var något han hade gjort själv då han och Sandor inte mer än pratat muntligt om att Yazfein kunde bege sig hit. Det skakade aldrig att vara extra försiktig och brevet var gjort på magisk väg så Sandors handstil var perfekt återgiven samt undertecknad med kungliga sigillet. Sen ler han lätt igen medan han väntar och ser om ringen skall tas ifrån honom för att inspekteras. “Sen vad gäller er dotter så kan hon intyga att vi känner varandra, hon har givit mig, ska vi säga lektioner och demonstrationer i stridskonst jag inte bevittnat någon annanstans.”
-
Audgisil såg lite spändare ut då Yazfein sänkte sin blick. Vågade karln inte se honom i ögonen, eller varför höll han på som han gjorde? Han ögnade sin hustru snabbt, med ett frågande ögonbryn, innan han vände blicken tillbaka till mannen framför dem. Han betraktade ringen med sin skarpa blick, och nog kände han ju allt igen sigillet, trots att det var långa år sedan han varit i Hannadon. Men brev skickades ju dem emellan tidvis, och samma sigill fanns i vaxen.
‘Jag skulle förväntat mig att Sandor skulle skickat en förvarning innan din ankomst.’ sa han.
‘Men låt mig se brevet.’ uppmanade han, förfalskningar kunde ju förekomma, men om brevet matchade de andra brev han hade av Sandor fick han väl ta mannen för sitt ord.‘Så du är en rådgivare. Vad annat kan du göra?’ frågade han. ‘Vi är trots allt i ett inbördeskrig, om Sandor skickar undsättning förväntar jag mig att de kan strida.’ sa han simpelt, och såg lite hårdare på mannen då han nämnde deras dotter.
-
“Det var min undran med – och med tanke på skadorna där började jag undra.” sa Ranghildr, simpelt och rak på sak för att le lite snett mot sin make. Fast trots allt kunde han inte lämna en man i kung Sandors namn ute för att frysa till döds eller låta vargarna festa på. Även om det fortfarande var något som frestade henne.
Hon sträckte på sig för att sedan få tag i trasan som hon kastat på främlingen för att sätta den i vattnet igen.
“Nå, vad kan du göra?” frågade hon sedan, nästan lite otålamodigt för att syna den klena mannen upp och ner med ett retsamt leende.
“Förutom att vara le som en potatissäck – vill säga.”
-
Med lugna rörselser trär han åter på ringen på sitt finger innan han med nu glöd i blicken ser mot Ragnhildr och Audgisil innan han går till sina sadelväskor där han plockar upp brevet som ganska kortfattat ber Yazfein att i hemlighet ta sig till Kaldrland för att bistå med sin erfarenhet, råd och andra talanger om nödvändigt. Han räcker över brevet till Audgisil och ser lite lugnare ut men möter ändå deras blickar bestämt. “Jag är kapabel att ta vara på mig själv men vad som hände när jag fick dessa skador var något jag inte hade väntat mig. Förutom att jag kan hantera båge och klinga så har jag talanger inom andra områden med. Sedan jag anställdes har mina talanger för att samla information också växt. Vilket var en stor uppgift för mig i hovet, att se, lyssna och avgöra vilka man kunde lita på. ”
Yazfein hade placerat sina händer bakom ryggen medan han såg mot dem båda och tar ett djupt andetag medan han försöker till bästa förmåga dölja hur det hugger till i sidan då. “Jag hade som första uppgift från Sandor att färdas en bit genom land för att försöka lära mig mer om era fienders läge och därför ville vi inte att ett bud skulle fångas upp på vägen för att förvarna dem om det.” Yazfein såg ut att vara helt uppriktig i det han sa även om det inte var helt sant, han hade färdats över land och sett lite om vad för styrkor och folk fienden hade men det var inte det som varit huvudsakliga anledningen till den färden.
-
Audgisil nickade lite över Ranghildrs ord, som för att bekräfta att han visste att hon kunde hantera situationen. Han behövde bara höra det med egna ögon. Han tog emot brevet, bröt sigillet och ögnade genom det snabbt – det såg autentiskt ut i alla fall – innan han gav det till Ranghildr ifall hon också ville läsa. Sedan fnös Audgisil i ett lätt skratt över mannens ord.
‘Det var underligt specifikt och ospecifikt på samma gång!’ sa han, lite road över mannens djärvhet.
‘Tala klarspråk med mig, jag har inget intresse av att läsa mellan raderna som karmanerna gör. Så vi har etablerat att du kan skjuta båge och använda svärd, åtminstone enligt dig själv. Att du är en spion. Vad mer?’ frågade han.‘Du ser ut som en av dom där taniga magikerna.’ sa han, men bara för att man såg ut som något behövde man ju inte vara sådan.
‘Är du en sådan, Yazfein?’ frågade han, med höjt ögonbryn. Magiker, trots allt, var inte allt för vanliga i Kaldrland. Deras nu döde son Kettil, Maeves yngste bror, hade varit en av de få, tills Hrafn hade låtit honom mördas.
You must be logged in to reply to this topic.