Moderns ord och retsamhet fick henne att skaka lite på huvudet, även om ett litet leende fortfarande fanns över hennes läppar. Hon kände sig så trött, så oerhört trött på allting, och situationen som väntade henne utanför rummet, den med Yazfein, tyngde henne fortfarande. Hon hade förväntat sig ett krig när hon återvände hem, inte två.

”Det ä…[Read more]

Aenyas gröna ögon lyste av hat, sorg och ilska, och hennes ansikte var förvrängt i sammanbiten ilska som legat där under ytan varje dag, varje vakande ögonblick – ja varje vakande sekund sedan hon lämnat Iserion. Den hade ätit upp henne inifrån, förtärt och frätt bort det som en gång varit en varm och förstående alv. Istället var det bara skugga…[Read more]

Hon hörde fotstegen alldeles för sent, och när Arand talade så var det nästan så att hon ryckte till när hon vände ansiktet mot honom. Hans röst var mörk och hård, men hon kunde se något hon inte förväntat sig i hans blick och det fick hennes hjärta att sjunka en aning. Hon visste att hon inte borde ha varit så oförsiktig, hon borde inte ha dr…[Read more]

Audgisil gav Rune en liten road blick över hans aptit, och ett litet höjt ögonbryn. Att mannen hörde allt de sa var uppenbart, men samtidigt hade han inget behov av att hålla saker hemliga för sina män och kvinnor. Ordet skulle sprida sig i alla fall. Men mörkeralvens ord fick en skugga att fladdra över Audgisils ansikte, och hans annars trevliga…[Read more]

Efter att Maeve hade lämnat Sätet hade Arand suttit en stund tillsammans med Fëani, som fortfarande kallade sig Nenye. På ett vis hade det varit en lättnad, för stämningen där i bordet hade varit väldigt tryckande och obekväm. Men trots det hade han inte kunnat undvika känslan som sa åt honom att något var fel. Rastlöst hade han suttit vid bo…[Read more]

Yazfein kände hur hennes fingrar värmde genom bandaget och över hans handled innan deras fingrar flätades samman igen. Han funderade på om han skulle berätta nu eller vänta men han hade lovat så han nickar kort. “Ja det var det uppdraget jag sändes på, att hämta en artefakt som skulle kunna vara användbar när man slåss mot demoner. Så klart så l…[Read more]

Mer än troligt berodde det på att hon slagit sina händer trasiga mot ett träd bara en kort stund dessförinnan, men hon kände inget av det han talade om, bara mjukt bandage över en arm. Ändå tvivlade hon inte på att det han sade var sant.
”Vad för artefakt? Var det uppdraget du skickades på?” Frågade hon lågmält, innan hon lät ärmen till hans tun…[Read more]

Han stelnar som hastigast till när hennes händer börjar röra sig över hans vänstra arm, inte som att han hade ont utan mer för att han var obekväm med vad som hänt. Men bara på ett ögonblick slappnar han av med en suck och ser mot armen, hennes händer innan han ser mot henne. “Jag blev överfallen i ett bakhåll som höll på att bli mitt slut… Me…[Read more]

Hon kunde inte låta bli att skratta lite kort åt sin mors svar. Om det ändå hade varit så att hon var lik sin far. Då hade nog det mesta varit lite lättare… Men vart fanns spänningen i det? Nej, hon var lik sin mor, och det var av henne hon ärvt sitt temperament, och av sin far hon ärvt den gåva som gjorde hennes liv så komplicerat.…[Read more]

Känslorna inom henne stod i stark konflikt mot varandra, där en del inte ville något hellre än att få hata honom för vad han gjort mot henne, samtidigt som den andra bara ville förlåta och få vara nära igen. Det var en komplicerad situation på så många olika vis, för trots att hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon fortfarande älsk…[Read more]

Även om han gjort det lilla avståndet släppte han inte hennes händer, ville helst av allt inte på något sätt bryta den kontakt de börjat återskapa även om den kändes stark så kunde den vara rätt skör just nu. Var det den känslan som hade fått honom att bestämma sig för att vilja berätta allt senare. Mjukt drog han hennes händer mot sig lade dem mo…[Read more]

En del av henne önskade innerligt att det var som han sade, att de inte skulle förstå just nu, att det ändå fanns en chans att de skulle göra det i framtiden… Men sanningen var nog att de aldrig skulle förstå, och kunde hon klandra dem? Tanken fick henne att sänka blicken en aning, och hon kände sig plötsligt kall när han drog sig undan henne a…[Read more]

Det är nästan en liten suck som lämnar honom när han drar sig undan men han förstår så väl det hon säger, det var riskfyllt att ens vara nära henne här ute. Han hade inte glömt de ord hon nämnt om risken för hans välbefinnande när de först börjat komma varandra nära. Men ändå hade det varit värt den risken så långt, att ens komma till Frostheim ha…[Read more]

Hennes leende mjuknade något när hennes mor vände hennes ansikte mot sig själv och tycktes inspektera henne. Vishet… Jodå, om det nu var vad man ville kalla det.

”Ja då vet jag ju i alla fall vem jag brås på. Men jag skulle vilja påstå att jag i alla fall har ansamlat mig lite vishet under tiden jag varit borta”, svarade hon med ett leende.

”J…[Read more]

Han lyssnar först på hennes ord om döden, har inget svar på det hon säger då han inte riktigt ser döden på samma sätt. Han visste inte heller om han skulle möta döden eller springa från den när tiden var kommen. Långsamt sätter han sig ner och ser lite förvånat på henne med ett höjt ögonbryn. “Ni tänker låta dem vad? Just nu har jag lite svårt at…[Read more]

”Säger du att jag blivit rynkig!?” Frågade hon med spelad upprördhet. Det hade förvisso inte varit så förvånande om så varit fallet, med tanke på de senaste två årens händelser, men hon var ganska säker på att det inte var riktigt så illa. Då var det värre med ärret som nu prydde hennes ansikte. Hon hade förstått att det ansågs osmakligt i länd…[Read more]

Moderns ord fick henne att frusta till lite roat, men hon valde att inte kommentera på det där första. Faktum var ju att hennes mor såg tröttare och äldre ut nu än hon varit när Maeve rest iväg, vilket givetvis inte var så konstigt när man tänkte på allt som hade hänt under tiden. Att inte ens få chansen att säga farväl till sitt barn, som mördat…[Read more]

Det var kanske tur att hon inte såg sin mors blick ut genom fönstret, för då hade hon sett hur disträ hon verkade och det hade givit henne dåligt samvete. Nu såg hon bara ned på sina egna händer där de låg i hennes knä, betraktade alla små, gamla ärr, och särskilt de som prydde hennes knogar, de som hon givit sig själv när hon funnit Kettil… H…[Read more]

Han hade rätt i att ilskan inte var borta. Den låg fortfarande under ytan och puttrade, men precis som det alltid varit så dämpades den av hans närhet, och just nu kanske också på grund av sorgen, och lättnaden över att han åter var vid hennes sida. Hon hade varnat honom en gång, den där dagen i Iserion som nu kändes som en livstid sedan… Hon h…[Read more]

Hade han vetat hur hon kände om ärret hade han nog nämnt att det inte alls vår så, men nu höll han bara handen kupad vid hennes kind, lät tummen följa hennes kind ben mjukt. Hans ögon som lugnt mötte hennes med saknad i blicken, men fortfarande något osäker och nervös. Han nickar kort vid hennes ord och tar ett djupt andetag, försöker sti…[Read more]