Ëarmelindo log svagt åt hans fråga, och skakade på huvudet.
‘Nej, jag står bara i gläntan och väntar då någon nykomling anländer, om jag inte är där för att njuta av vyn. Den har ett speciellt lugnt som jag alltid funnit behagligt.’ förklarade alven stillsamt.
‘Följ mig, så ska jag visa dig var du ska bo.’ sa han, och tillsammans vandrade de bla…[Read more]

Audgisil log lite över ungdomarnas ordväxling, och skakade lite på huvudet. Allt hade alltid varit en tävling mellan dem, men samtidigt gjorde tävlingen dem starkare, och med tiden skulle de alla behöva vara så starka de kunde.

‘Ge mig lite tid med flickan, så ska jag göra vad jag kan för henne.’ sa völvan till sist. Audgisil tvekade först, men…[Read more]

Alven log lite, och det var som om han kunde ana alvens oro. Ett litet skratt lämnade hans läppar och han fortsatte vandra längs med avenyn, hans långa ljusa hår som gyllene silverstrålar som fladdrade med hans ljusa kläder i hans rörelser som hade något onaturligt graciöst över sig. Han knäppte sina händer bakom ryggen, och såg från staden t…[Read more]

Audgisil satt på huk framför Maeve med ryggen vänd mot Eirik, och då sonen talade vände han huvudet bara så lätt åt sidan utan att riktigt se på honom men ändå tilltala honom.
‘Sa vi inte åt er att vänta utanför?’ frågade Audgisil, inte hårt, art eller högt. Han behövde inte ta sådana knep för att visa då han var missnöjd, för han hade aldrig v…[Read more]

Alven tycktes nöjd över vad Luka hade visat honom, och hans främmande och oändligt djupa sinne drogs långsamt ifrån honom. Värmen och visheten som fanns där försvann, och lämnade kanske Lukas sinne i en gråare tillvaro. Men då de stod där igen, ansikte mot ansikte, hade han ett varmt leende på sina läppar.
‘Jag hoppas du kan förlåta mig, L…[Read more]

Völvan betraktade allt framför sig i tystnad, och vad hon såg tycktes nöja henne. Hon hade hört gudarnas röst genom Maeve och var än en gång övertygad om att släkten Ulfhedna var ämnade att styra, och således också ämnade för något stort. Kanske inte bara för dem själva utan för hela deras folk.

Medan völvan och Maeve såg varann i ögonen reci…[Read more]

Eärmelindos sinne var starkt, och även om han inte höll kvar Luka med våld så var det svårt att dra ifrån sig hans sinne. Det uråldriga som var hans tankar tycktes röra sig i komplicerade och långa tankemönster svåra för vanliga dödliga att sätta fingret på. Alvens sinne försökte lugna ned Luka med varma sinnesbilder om honom själv. Han var Lu…[Read more]

‘Visa dig för mig…’ sa völvan, hennes gröna ögon intensivare än förr. Det låg makt i hennes ord, som gick djupare än vanliga ord och kanske till och med djupare än magi.
‘Visa mig, Oden, vad du genom ditt kärl i denna flicka gjort. Visa mig vad din vilja är.’ völvans medvetande rörde vid Maeves, och de verkade båda försvinna ut ur deras kroppar,…[Read more]

Aines sätt att tilltala Caspian fick honom att stanna upp ett ögonblick. De senaste åren vid Paladinorden hade han så gott som behandlats som en jämlike utan sina gamla titlar. Det fyllde honom med någon slags nostalgi och självvikt som han samtidigt visste att han var tvungen att avfärda i denna roll. Men då igen borde han kanske inte ha presente…[Read more]

Alven betraktade Luka med de intensiva isblå ögonen, och tog ett steg närmare. Hans kläder rörde sig med hans mjuka rörelser nästan som rinnande vatten.

‘Se in i mina ögon, Luka.’ sa han stillsamt och då Luka gjorde som han bad sträckte alven ut med sitt sinne mot Lukas. Deras medvetanden rörde vid varandra och Eärmelindos främmande, uråldriga oc…[Read more]

Audgisil såg på Ranghildr, och sedan Gerda, innan han med en suck reste sig. Han visste själv det var bäst att stiga åt sidan, så han inte skulle bli frustrerad på völvan då hon uttalade sina spådomar. Inget var hugget i sten, det visste han. Men Gerda var familj, och han var tvungen att respektera Ranghildrs önskan att blanda in henne.

Ge…[Read more]

‘Du måste lita på Oden.’ sa Audgisil stillsamt men säkert. För åtminstone han tvekade inte på gudarnas plan.
‘Det var gudarna som ledde oss hit, och de har visat sig stå på vår sida, min dotter. Din förmåga kommer att användas mot de som vill oss – eller gudarna – ont.’ sa han.
‘Men detta innebär att vi måste försöka träna dig.’ han tänkte tillb…[Read more]

Hennes ord fyllde Audgisil både med stolthet och ilska, och han knöt sina nävar något med bilden fokuserad i elden innan han tvingade sig själv att slappna av. Det var svårt att inse hur en sådan sak kunde avväpna en så stor man som han själv, en man som sett så mycket krig och våld. Men sådant agerande som hans dotter beskrev, som hon blivit u…[Read more]

Mellan två träd i gläntan stod en figur klädd i en vit lång skrud i flera lager av tyg som hängde från hans axlar som ett vattenfall. Det långa gyllenblonda håret hängde likaså fritt över hans axlar och rygg. Figuren var stolt och fager, något man sällan kunde säga om män bland människorna. Men i den fagra skönheten som verkade tidlös fanns även…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]

En stund senare öppnades dörren in till Silverkitteln och paladinen de väntade på steg in. Som i så gott som alla offentliga sammanhang bar han sin rustning med förgyllda detaljer längs med kanterna och en vit tabard med Athals emblem i gyllene tråd. Paladinen själv hade långt mörkbrunt hår som var uppsatt i en hästsvans och skarpa men stiliga…[Read more]

Audgisil mötte Maeves blick, och det han såg fyllde honom inte med fruktan utan snarare med någon slags vördnad. Det var samma vördnad som han känt då Oden kommit i hans drömmar och visat honom vägen. Långsamt drog han efter andan.

‘Oden har redan tagit henne.’ sa han stilla. ‘Hon är en bärsärk, såsom vårt släktnamn… En äkta Ulfhedna.’ sa ha…[Read more]